Jag har skrikit färdigt och bröstkorgen är tom…

rom_register

Här skulle jag klistra en vägg med länkar.

Här skulle jag komma på något genomtänkt att skriva. Något som fångade ilskan eller besvikelsen över hur långt det svenska samhället har gått längs vägen mot den totala dystopin.

Här skulle jag dra paralleller till 1984 eller Stasi eller bli ett levande bevis för Godwins lag. Du sköna nya värld.

Här skulle jag berätta att i Sverige 2013 kan polisen föra register över människor ur en etnisk minoritetsgrupp; register över barn som råkat födas av fel föräldrar.

Här skulle jag påminna om att vi alla hjälps åt att upprätthålla ordningen. Som vän av ordning eller genom vår tystnad som passiva åskådare.

Här skulle jag visa solidaritet med de som faktiskt drabbas av det register vi alla talar om idag.

Här skulle jag beklaga mig över att, när problemen är hyperaktuella är det många som ställer sig upp och visar sin avsky för övervakningen, registren och det sluttande planet, men i skarvarna mellan skandalerna, när vårt skydd mot staten inte är förstasidestoff, kan det ibland kännas ensamt och tjatigt att skrika för döva öron om utvecklingen. Vi har varit med om det igen och igen. Som när vår vän Jonas skrev brev till Beatrice Ask om profiling för ett drygt halvår sen.

Här skulle jag påminna om att vi har de politiker och makthavare vi förtjänar. Att det finns andra alternativ än att välja mellan olika smak och färgsättning på samma jämngråa välfärdsstat för dem med rent mjöl i påsen.

Men just idag orkar jag inte skrika för döva öron. Bröstkorgen är tom.