Står man på barrikaderna får man räkna med vinande kulor

Knappt kan man gå på semester utan att fekalierna träffar fläkten under ens bortovaro… I skrivande stund är det nu fyra dagar sedan ett svepande och felaktigt uttalande i ekot pekade finger åt en luddig skrivelse i valmanifestet. Det tog naturligtvis hus i helvete, vilket det alltid gör när det är just barnpornografi som är på tapeten.

För att citera Ulf Bjereld:

Kritikstormen bröt ut först efter en Eko-intervju med Rick Falkvinge, där han uttalade sig på ett sätt som innebar att även innehav av barnpornografi borde vara lagligt – ett uttalande som han tvingades ta tillbaka bara några timmar senare.

Boven i dramat är en vag formulering i valmanifestet som kommer direkt efter avsnittet om barnpornografi. Formuleringen lyder: Informationsinnehav avkriminaliseras i samtliga fall. Denna formulering tycks av Rick Falkvinge ha tolkats som att innehav av barnpornografi skall avkriminaliseras, medan Piratpartiets vice partiledare Anna Troberg menar att innehav av barnpornografi inte skall ses som ett ”informationsinnehav” och därför skall innehav av barnpornografi även fortsättningsvis vara olagligt. Rick Falkvinge tycks nu ha anslutit sig till Anna Trobergs tolkning.

Som Emma påpekar har Rick nackdelen att vara en ”loose cannon”, en person som lite för ofta skjuter från höften. Det finns också en övertro till att vi intet har att dölja, vilket gör att vi inte testkör scenarios i tillräckligt stor utsträckning. Kombinerar man de två fenomenen som å ena sidan betyder att man inte använder det typiskt vaga, undvikande politikersnacket. Och som å andra sidan betyder att man ”vingar” lite för mycket, lite för ofta, så har man ett recept för sådana ”eko-fadäser”.

Om det betyder att Rick är olämplig som partiledare eller inte låter jag bero, men konstaterar att vi naturligtvis skulle kunna haft en luttrad politiker som partiledare. Frågan är bara om det skulle varit bättre? Sen kan man fråga sig om vi verkligen skall byta partiledare så fort det blåser snålt? Om det verkligen är en tradition vi vill göra till vår?

Men själva sakfrågan då?

Det är glasklart att sexuella övergrepp (och för den delen övergrepp överlag) mot verkliga barn skall vara olagligt. Det är lika glasklart att dokumentation av sådana övergrepp till exempel i form av fotografier, filmer och ljudupptagningar även de skall vara olagliga. Det är egentligen inte så mycket att diskutera. Så har det varit ända sedan början av åttiotalet, så det är knappast speciellt kontroversiellt.

Kvar står frågan av vem som i lagens mening skall räknas som barn, vad som är pornografi, vad som i lagens mening skall räknas som övergrepp och problematiken kring förbud mot alla former av innehav?
Det är lätt att säga allt, allt, allt, men då missar man en rad problem och får en rad oväntade konsekvenser. Man kan till och med förstöra människors liv eller göra folk till brottslingar utan att de själva någonsin haft syftet att förgripa sig på barn vare sig direkt eller indirekt.

Problem 1: Vem är barn?

I sin nuvarande form är den barn som inte gått igenom puberteten, eller som av materialets sammanhang eller på annat sätt kan antas vara under arton år. Det låter inte så farligt tills man funderar på konsekvenserna för valfri tonåring.

När jag själv var tonåring så handlade inte mina drömmar om tjugoåringar med för stor byst. De flickor jag spanade på var sisådär lika gamla som mig plus minus ett par år. Hade jag som ungdomar idag haft en mobilkamera till hands, så hade det varit fara värt att vi sextat mms till varandra, eller att jag använt mobilkameran för att fånga någon extra erotiskt suggestiv situation. Att ha en definition av barn i förhållande till sexualitet som kräver specialregler om ålderskillnad och dylikt visar på att man är ute i tassemarkerna.

Problem 2: Vad är porr?

Som Göran så träffande påpekat, så sitter såväl skönhet som porr i betraktarens öga. Det är ett problem som förföljt sedlighetsivrarna i alla tider. Skall allt naket vara förbjudet, eller bara uppenbara sexuella handlingar, eller var går gränsen däremellan?

Sammantaget får man konstatera att de enda bilder som med någorlunda säkerhet kan sägas vara sexuella till sitt innehåll, är bilder där någon har samlag i någon form eller uppenbart onanerar. Till och med då kan det finnas en kontext som sätter ett annat ljus på bilden, men det är i alla fall ett lite mer ovanligt gränsfall. Det är överhuvudtaget så subjektivt att flera människor kan säga sig veta med säkerhet och till och med hålla med varandra om att det är så, men sedan skilja sig markant i bedömningarna av verkligt material.

Problem 3: Vad är ett övergrepp?

Den självklara definitionen på ett sexuella övergrepp är i stort sett att man tvingas till sexuella handlingar i någon form, eller inte själv är förmögen att fatta beslut att samtycka. Ur samtyckesaspekten har vi generellt diskvalificerat barn. Det betyder att vi inte anser att barn kan samtycka till sexuella handlingar förrän de är femton.

När tvånget inte varit självklart har det kallats otukt med minderårig. Ett brott man överhuvudtaget inte behandlat om båda parter är nära varandra i ålder. Under senare år har detta förändrats till att kallas för våldtäkt oavsett om de sexuella handlingarna har varit frivilliga eller inte. Det är en fingervisning om hur man tappat proportionerna. En enskild tonåring som ännu inte blivit byxmyndig kan mycket väl fatta sådana beslut, medan en annan som passerat gränsen kanske egentligen inte borde fatta beslutet själv.

Problem 3b: Offerlösa brott

Sen har vi specialfallet där övergrepp definieras som övergrepp mot alla barn. Det rör sig om icke-fotografiskt material som serier och andra teckningar/målningar som rättsligen anses sakna konstnärligt värde. Det har aktualiserats ordentligt när en av Sveriges mest prominenta mangakännare och översättare åkte på en dom i Uppsala Tingsrätt.

Även innan denna dom har det varit på tapeten i samband med age-play i Second Life, det vill säga när en vuxen människa skapar en figur i ett spel som ser ut som ett barn och sedan har virtuell sex med en motsvarande figur som ser ut som en vuxen. I livet bortanför tangentbordet förekommer också age-play, men då har man naturligtvis inte samma möjligheter att välja sitt fysiska utseende.

Sammantaget är det ett tämligen absurt resonemang att påstå att en fiktiv bild eller animation utan levande förlaga är ett övergrepp på någon. Det luktar tankeförbud. Det är ett offerlöst brott. Det är som att påstå att actionfilm är ett övergrepp på alla som förlorat någon till en våldsam död, eller att en Bond-film som ”From Russia With Love” är ett övergrepp på alla ryssar…

Under det hela framtonar beslutsfattare som fiskar i grumligt vatten: som säger att de vill skydda barn mot övergrepp, men som i själva verket vill hindra till och med fantasier om det ”förbjudna”.

Problem 4: Innehav och preskribtion

Innehavsförbudet är antagligen nödvändigt, men det är inte alls oproblematiskt.

För det första är det själva innehavsförbudet som ställer till det med folks bokhyllor, fotoalbum och liknande. För det andra innebär innehavsförbudet att det är obehagligt och blir svårare att utvärdera, kartlägga och forska kring ämnet. Såväl politiker som privatpersoner blir hänvisade till de få ackrediterade forskare som vågat sig på ämnet, av regeringen uppdragna utredare, eller till polisens egna utvärderingar.

Så förutom att folk kan ha brottsligt material i gömmorna utan egen vetskap, så försätter man befolkningen i en situation där de enligt lag är förbjudna att själva kontrollera de fakta som presenteras — och som i slutänden är det som ligger som underlag för politiska beslut. Det är verkligen inte en idealisk situation.

Hur man än vänder sig har man ändan bak

Idealet är naturligtvis att skyddet för den som är hjälplös inte har några besvärande hål i sig, samtidigt som friheten för den som är förmögen att förvalta den inte är kringskuren. I realiteten är det en balans mellan att hindra några från att förvalta sin sexualitet för att skydda andra, eller att acceptera att man inte kan skydda mot allt om man inte samtidigt vill förtrycka ungdomars sexualitet.

När vi pratar om moralism i dessa sammanhang, så pekar vi på att de som stiftar lagarna helt tappat koncepterna ifråga om balansgången och endast tänker skydd på fullständig bekostnad av friheten. Vi kallar det moralism, eftersom vi tycker oss se att det bottnar i en fientlighet mot tonåringars sexualitet och sexuella frihet. Det framstår helt enkelt inte som viktigt för dessa beslutsfattare och lobbyister att tonåringar själva får förvalta sin sexualitet och fatta sina egna beslut. Handlingar som borde få vara en naturlig del av den sena uppväxten brännmärks direkt och indirekt av en vuxengeneration som blivit lomhörd inför ungdomarnas verklighet.

Det enda rimliga är att de som är barn i lagens mening verkligen är barn i realiteten. Ur sexuell synvinkel handlar det då om att sätta gränsen vid någon form av fysisk och mental miniminivå utvecklingsmässigt. Det rimligaste är den första delen av den nuvarande definitionen där man sätter puberteten som gräns.

Det enda rimliga är att det som är brottsligt är det på grund av att det finns ett offer. Det är absurt att vi har offerlösa brott som riktar sig mot människors fantasier och därför endast borde angå dessa människor och eventuellt deras närmaste.

Som jag skrev i mitt 2022-inlägg när jag tittade på en friare framtid:

Den förutspådda boomen för övergrepp mot barn uteblev, eftersom energin kunde ägnas åt att bekämpa verkliga övergrepp istället för gammal skåpmat och oskyldiga fantasier. Boomen för trafficking uteblev den också, eftersom de lagar som inte var rent moralpaniskt dravel räckte utmärkt när man väl gjort sig av med just detta moralpaniska dravel.

Faktum är att den trend vi ser i Sverige och för övrigt i hela Europa riskerar att vara kontraproduktiv. Vi döljer de lagar som verkligen behövs för att skydda våra barn mot övergrepp bakom en hel massa dravel som är mer eller mindre problematisk. Vad händer när folk börjar fatta att deras serier och ungdomsbilder omfattas av barnpornografilagen? Hur länge dröjer det innan man får en backlash? Vad händer när föräldrar inser att deras barns fullständigt normala beteende riskerar stämpla dem som sexbrottslingar någon dag? Det riskerar att bli som med hunden och köttbiten: den som gapar efter mycket…

Vi är ett ungt parti där den politiska erfarenheten är mycket ojämn. Vi har ännu inte verkligen upplevt hur kulorna viner när man står på barrikaderna, inte alla och inte på allvar. Det är dags att vi lär oss att inte få panik, för om det finns något som är vår verkliga fiende så är det paniken.

Klart som fasen att vi piratpartister inte är mer förtjusta i verkliga övergrepp mot barn än någon annan. Vi får lära oss att förklara. Vi vill inte att våra barn skall vara fritt högvilt för sexuella predatorer, det är inte vad vi pratar om. Vi ser bara ett antal tendenser som vi upplever som obehagliga. Vad vi inte vill se är en uppsättning lagar som stämplar oskyldiga som sexförbrytare, eller som hämmar och stigmatiserar ungdomars naturliga sexuella utveckling. Vad vi inte vill se är lagar vars syfte är att hindra folk från att fantisera och hitta kanaler att uttrycka sina fantasier så länge de inte skadar någon annan.

Vi måste hitta en balanserad, hållbar och icke-repressiv hållning till sexualitet och sexuella övergrepp. Det är mycket viktigare än om Rick Falkvinge tolkade valmanifestet som att innehavsförbudet borde hävas eller inte. Innehav bör nog fortsätta vara förbjudet med det är ett sekundärbrott. Det är övergreppen i förstaläget vi verkligen vill komma åt.

Ayatollorna skulle jublat över ett eget FRA

The Pirate Bay har tillfälligt bytt namn till The Persian Bay, WeRebuild.EU är djupt engagerat, och ämnet för engagemanget är internets frihet i det just nu kaotiska Iran.

Det är den andra sidan av myntet, den som inte kom fram i piratebay-rättegången, den som inte har med piratkopiering att göra. På piraternas sida skranket finns de som inte bara förstår vikten av det fria internet, utan även har den tekniska kompetensen och viljan att göra något konkret åt saken.

Futtigt framstår Antipiratbyråns, Ifpis och Filmbolagens hets mot fildelare, i ljuset av den kamp som nu förs. Futtiga framstår de som skäller piraterna för monomanisk enkelspårighet runt en enda fråga: Ja vi är monomaniska, men det är demokratin och medborgarrätten vi är monomaniska kring — och det finns sannerligen sämre frågor att göra till sina.

Sveriges politiker gör inte mycket, och EUs politiker är snart sagt lika yrvakna de. Här importerar vi kinesisk syn på kontroll och nätcensur, som om det skulle lösa några problem.

Det vi borde göra är att stå på barrikaderna för internets frihet — det är ju rent krasst det främsta demokrativerktyg vi har. Riksdag och regering, EU-parlament och EU-kommission, är rent krasst bara överenskomna metoder att förvalta demokratin — utan verktygen att ta in information, uttrycka sig, kommunicera och förmedla sina tankar är förvaltningsmetoderna bara så mycket byråkrati.

Jag konstaterar krasst att ett iranskt FRA, med det svenska FRAs kapacitet, skulle vara den säkraste spiken i kistan för de som nu försöker ifrågasätta en statsmakt som inte längre har legitimitet. Det skulle vara det ultimata förtryckarverktyget.

Vill vi sitta på den högen apterad C4 om vi någon gång i framtiden hamnar i politiskt gnistregn?

Kriget om internet

I DN finns en väldigt bra och insiktsfull artikel ”En krigsförklaring mot internet” om vad som händer med informationssamhället. Ett konstaterande att försöket att reglera och avgränsa har pågått ända sedan de löst sammanknutna nätverken blev ett enda under första halvan av nittiotalet:

> Enligt Christopher Kullenberg är det tre aktörer framför andra som försöker ta kontrollen över internet: EU, säkerhets- och underrättelsetjänster samt enskilda upphovsrättsinnehavare.
>
> – EU är en stark aktör som ligger bland annat bakom Ipred- och datalagringsdirektivet. Bakom dem står en rad starka aktörer från medieindustrin.
>
> – Vad gäller säkerhetstjänsterna kan vi se en förändring av hur de arbetar efter Kalla kriget. Med internet uppkommer nya hotbilder vilket gjort att metoder för insamling på nätet blivit den nya trenden.
>
> – Slutligen ser vi hur enskilda upphovsrättsinnehavare, exempelvis Liza Marklund och Jan Guillou, tar upp kampen mot fildelare. Det sker på ett mikroplan i enskilda domstolar.

Det är den naturligaste sak i världen att man försöker reglera nätet. Där utbyts information i mängder, information som i den fysiska världen är värd pengar.

De klyftigaste inser att de vinner på karusellerna det de förlorar i inträde. De som inte riktigt hänger med, försöker kleta på den fysiska världens begränsningar på fotonerna och elektronerna som rusar fram och tillbaka i ledningarna.

Sen var det det där med kontrollen… Som en gång konstaterades av STASI, så kan man inte vara säker på att veta något om man inte vet allt. I kunskapssamhället är den information man faktiskt vill åt som ett enda genomskinligt kvalster sittande på den berömda nålen i en enorm höstack. Det blir mycket överskottinformation.

Echelon, FRA, datalagringsdirektivet och liknande existerar närmast som ett direkt resultat av den nya världen. Massiva system som är menade att lyssna på allt och försöka filtrera ut och lagra det som har värde. De går alla ut på att försöka omfatta den absurda mängd information som rasslar runt i våra fiberoptiska kablar varje sekund på dygnet 365 dagar om året.

För att inte tala juridik. Jurisdiktion på nätet är rena mardrömmen.

Vi antar att Matt har en server med sexuellt laddade bilder av tonåringar i gränslandet mellan barn och vuxna. I många länder är materialet direkt olagligt, i många andra länder är det fullt lagligt. När det görs en whois på domänen dyker Matt upp som kontakt, men nu blir det knivigt.

Vems lag gäller?

Är det lagen i landet där Matt bor? Är det lagen i landet där servern står? Är det lagen i landet där myndigheterna upptäcker bilderna och börjar luska?

Det är fullkomligt glasklart för de som styr att sådan legal ambiguitet inte kan accepteras.

Så på ena sidan står starka krafter som upplever att de förlorat kontrollen. De gör allt för att återfå den, nästan till vilket pris som helst.

På andra sidan står alla de som nu lever en stor del av sina liv på internet. Det är där man söker information, det är där man skickar brev, det är där man kollar tider och bokar biljetter, det är där man läser sina nyheter, fördriver tiden med videosnuttar, pratar strunt med kända och okända, uttrycker sina politiska åsikter, söker jobb, hittar sitt livs kärlek, pratar om sina problem, köper prylar, förbrukninsgsartiklar och till och med hus och bilar. Dessutom har nätet delvis övertagit facklan från telefonen, pappersbrevet, brädspelet och till och med fikarummet.

Nätet är ett forskarnätverk, ett studierum, ett stadsbibliotek, en bokhandel, ett videohak, en musikaffär, en marknadsplats, ett torg, gruppterapi, läkemedels och sjukrådgivning, ett seriemagasin, en veckotidning och en hel massa annat.

För de som hittat vägen in, vi ”internets”: vi som knappt längre kan hålla ordning på var våra egna synapser slutar och internet tar vid — för oss är nätet en självklar del av den egna identiteten och nästan den egna personen. Jag kan klara mig utan internet på semestern en dag eller två, men förra sommaren ingick två laptops och mobilt bredband i packningen på solsemestern.

Nätet är en utopi och en dystopi på samma gång, precis som kunskaps och informationssamhället kan sägas vara båda samtidigt. Det finns svåra frågor att lösa. Det handlar inte ens om ifall man har svaret, utan om ifall man ställer rätt frågor.

En sak är i alla fall klar så långt jag kan se. Man kan göra allt enligt normer och regler, och ändå hamna helt åt helsike. Det illustreras om inte annat av såväl diskussionerna”departementet”, som av att domen mot Pirate Bay kanske inte är fullt så slarvig och oinformerad som man kan tro (stoppar där, till dess jag läst igenom resten) samtidigt som det faktiska slutresultatet är ett hån mot rim och reson och ett slag i ansiktet på alla de som redan lever framtiden.

Är det ingen av de som nu sitter och slåss om ratten som undrar vart vi är på väg?