Andalusien

Ted Ekeroth gillar inte Islam, det är rätt övertydligt. Det är han inte skyldig att göra. Men samtidigt kommer han med en massa argument i sin Newsmill-artikel ”Islam är farligt! Var är era motargument?”, som inte bör få stå oemotsagda. Han refererar också till ett eget blogginlägg: ”Myten om islams tolerans och ”guldålder”, där han sågar Andalusien som exempel på muslimsk tolerans.

Jag tänker ta fasta på just Andalusien. Ted visar nämligen prov på den form av utvalda fakta och historielöshet som visar att han studerat Al-Andalus endast för att bekräfta sin egen förförståelse.

Själv kom jag först i kontakt med historien om Al-Andalus i samband med att jag läste om korstågen. Jag har alltid varit intresserad av historia, framför allt efter att jag slapp ur skolans våld och själv började försöka pussla ihop hur saker hängde ihop historiskt. Andalusien var i samband med detta ett enigma. Liksom senare det Ottomanska riket var Andalusien det stora muslimska inslaget i det medeltida Europa, det figurerar i diverse historisk litteratur och skönlitteratur och beskrivs som allt ifrån ett intellektuellt paradis till ett centrum för slavhandel och morisk grymhet.

Svaret är nog att det var både och, och olika mycket av det ena eller det andra under olika perioder.

Upprinnelsen till Andalusien var den muslimska expansionen som började efter Profeten Muhammads död. Rashidun, Umayyad och Abbasid var de tre kalifaten som alla utgick från den arabiska halvön (alla härstammade från Mecca, även om de inte alltid styrde därifrån) från år 632 till 1258.

Kalifatens utbredningar
Kalifatens utbredningar

Under tidigt 700-tal bredde muslimerna ut sig över Spanien som införlivades i Umayyad-kalifatet. Den muslimska närvaron skulle sedan fortsätta i större eller mindre utsträckning fram till slutet av 1400-talet.

Högkultur och tolerans

Al-Andalus var under långa perioder ett av Europas verkliga kulturella centrum. Där fanns bibliotek, där fanns vetenskapsakademier, filosofer och läkare. Där fanns också Europas då mest avancerade jordbruk. Andalusien var också under långa perioder en fristad för såväl judar, som för de kristna inriktningar som i resten av Europa betecknades som kättare.

Ekeroth skriver:

Vad gäller islams syn på icke-muslimer kan man konstatera att ”bokens folk”, dvs kristna och judar, kan bli dhimmis (betyder ”skyddade” eller ”skyldiga”) vilket betyder att de kan leva i den muslimska världen men inte som jämlikar utan som undeställda och kuvade. Ett flertal verser i Koranen stipulerar just att dhimmis ska känna sig kuvade, underlägsna och att det ska vara klart för dem att de inte är likställda med muslimer.

Det Ekeroth då inte förstår är att statusen som dhimmi, inklusive särbeskattning med jizyah, var den kanske mest toleranta behandling man överhuvudtaget kunde hitta någonstans i Europa under den perioden. Dhimmi innebar en form av acceptans, om än inte på lika villkor, så ändå med en garanti bättre än någon annanstans. En dhimmi hade rätt till skydd för sin person, sin egendom och sin religiösa frihet. Motkravet var lojalitet mot imperiet. Dhimmistatusen kan också spåras eller ses som en parallell till hur det bysantinska kristna imperiet behandlade sina judar, det har till och med argumenterats att detta fungerade som något av ett prejudikat och vissa skrivningar överlevde nästan oförändrade.

Ett tydligt tecken på framsyntheten och toleransen var den stora invandringen till Andalusien från övriga Europa. Så mycket som fem procent av innevånarna var judar, och Andalusien var en av de absolut viktigaste stabila judiska enklaverna i Europa under tidig medeltid.

Umayyad behåller kontrollen över den Iberiska halvön

Från niohundratalet ungefär, så bröt sig Andalusien loss från kalifatet. Abbasid hade besegrad Umayyad, men dessa behöll kontrollen över Andalusien. Det ledde först till Emiratet Córdoba och så småningom till ett fristående Kalifatet Córdoba, och räknas av många som Al-Andalus verkliga glansperiod med ett större mått av tolerans och framsynthet.

Samtidigt pågick större och mindre konflikter med de kristna kungadömena i norr från 700-talet och ända fram till slutet av 1400-talet med några uppehåll. Under långa perioder var det en rätt ojämn konflikt, med en högkultur på ena sidan och inbördes oeniga trashanksfurstar av tidigt feodalt medeltidssnitt på den andra. Det förekom även diplomati, så allt var inte ständig kamp, men kristendomen hade svårt att acceptera en muslimsk enklav så att säga innanför tröskeln till den egna ytterdörren. Spanjorerna var heller inte inblandade annat än perifert i korstågen i Palestina, utan ägnade sina korståg till att försöka vräka Andalusierna. Från tusentalet när inbördes stridigheter söndrat det enade kalifatet, så ändrades maktbalansen drastiskt. Taifan hade uppstått, Andalusien hade splittrats upp i mindre furstendömen.

Taifa och Almoravid

Taifa, de separata småstaterna i Kalifatets spår, var inte starka nog var för sig hävda sig mot de kristna kungadömena. Dessa hade nu utkristalliserats till större och starkare stater: NavarraLeónPortugalKastillenAragon och Grevskapet Barcelona. Dessa krävde tribut och eftergifter, och konflikten ställdes mer på sin spets.

I slutet av 1000-talet bjöds den ”moriska” Almoravid-dynastin in för att försvara Taifa mot Alfonso VI, kungen av Kastillen och León. Tyvärr var det lite som att bjuda in räven att vakta hönsen, och Almoravid besegrade inte bara de kristna furstarna, utan la också under sig stora delar av Taifa-staterna. Det förändrade såväl spelfältet som den tidigare toleransen, och läget blev sämre för icke-muslimer. I mångt och mycket berodde det naturligtvis på konflikterna, men även på skillnaden i grad av religiös fundamentalism.

Ändå verkar inte läget blivit riktigt illa förrän på mitten av 1100-talet när Almohad, ytterligare en morisk furstedynasti, började göra sig gällande. Icke-muslimer och till och med muslimer började flytta på sig till mer toleranta muslimska områden eller till förhållandevis toleranta kristna områden, många filosofer och vetenskapsmän flyttade på sig till Toledo som var kristet men långt mer tolerant än de nya fundamentalistiska muslimska furstarna. Slavräder hade alltid förekommit men blev nu allt mer prominenta. Överhuvudtaget hade situationen hårdnat.

Även Almohad tappade så småningom kontrollen efter några rejäla militära bakslag, och sitationen återgick till Taifa-staterna. Dessa kunde inte stå emot de allt mäktigare kristna furstarna, och flera föll till kungarna av Portugal, Kastillien och Aragon. Till slut återtod bara Grenada som betalade tribut till Kastillien för sin existens, och från mitten av tolvhundratalet och framåt. Under ett par hundra år levde Grenada på tribut, och på interna stridigheter mellan de kristna regionerna.

Guldåldern

Guldåldern för Andalusien är ett hett debatterat ämne, vissa anger starten för guldåldern till 700-talet, vissa till 900-talet. Vissa anger slutet för guldåldern vid kalifatets sammanbrott under det tidiga 1000-talet, andra vid Almoravids invasion i slutet av 1000-talet, eller till tiden för Almohads invasion under 1100-talet. Det har också debatterats hur mycket guldålder det egentligen kunde kallas, främst utifrån hur pass tolerant kulturen egentligen var gentemot icke-muslimer.

Grovt kan man skönja en period av relativ tolerans och frihet som startar under 700-talet, blir mer distinkt under 900-talet och med någon slags slut i och med massakern i Grenada 1066, då en muslimsk mobb först mördade den judiska visiren Joseph ibn Naghrela och sedan runt fyratusen andra judar. Därmed mer eller mindre utraderades den judiska populationen i Grenada i ett slag.

Klart är i alla fall att Andalusien var ett av de viktigaste europeiska kulturella och kunskapsmässiga metropolerna under tidig medeltid — kanske den allra viktigaste. Klart är också att det knappast skulle varit möjligt om levnadsförhållandena för icke-muslimer skulle varit outhärdliga.

Efterspelet

Från 1200-talet när större delen av Iberiska halvön var kristet, försämrades de spanska judarnas, sefardims, situation stegvis. 1263 förbjöds judar att yttra sig fritt, vilket fick en intellektuell som Nachmanides att lämna Spanien. 1413 censurerades Talmud. Under hela perioden från 1250-1492 pågick förföljelser, och även tvångskonverteringar, men ändå levde judarna tidvis ganska väl och 1292 uppskattades att 22% av Spaniens intäkter kom från den judiska befolkningen. 1481 introducerades den Spanska Inkvisitionen och slutligen år 1492 kapitulerade Grenada till Ferdinand och Isabella vars giftermål förenat Aragon och Kastillien.

Ett villkor i kapitulationen var att judarnas rätt skulle respekteras. Det nonchalerades totalt och samma år tvingades alla Judar i exil. De som ville stanna, såväl judar som muslimer fick konvertera till katolicism och kallades ”conversos”. Samtidigt fanns det såväl ”marranos”, judiska conversos som i hemlighet behöll sin religion och traditioner, och ”moriscoes” muslimska conversos som gjorde samma sak. Dessa jagades ständigt av inkvisitionen. Jakten på hemliga judar och hemliga muslimer var en av deras huvudsakliga uppgifter. 1547 förkunnades Limpieza, varvid bevis om att man inte hade converso-blod i ådrorna och ett fribrev från inkvisitionen krävdes för alla kyrkliga befattningar.

Efter 1492 flydde många judar till Ottomanska riket, där sefardim togs emot med öppna armar. Den ottomanska sultanen Bayezid lär ha yttrat: ”Man säger till mig att Ferdinand av Spanien är en vis man, men han är en dåre, för han tar sina rikedomar och sänder alltihop till mig!”

Höga hästar

Oavsett vad man anser om Andalusiens behandling av religiösa minoriteter som judar och kristna, så var inte det kristna Spanien en hälsosam plats för judar eller muslimer. Där fanns en av de mest ökända organisationerna i Europeisk historia vars främsta syfte var att göra livet svårt för de som inte omfattade den katolska tron i själ och hjärta. Rättssäkerheten var också oerhört låg, eftersom inkvisitionen livnärde sig på att konfiskera dömda judars, muslimers och kättares egendomar — men alla som brändes på bål hade naturligtvis erkänt, även om vissa var döda redan när de bands vid pålen eftersom bålet var ett krav för konfiskation.

Vill man hitta bevis för att en religion är våldsam och ond, är det inte det minsta svårt. Med mycket få undantag så har alla världsreligionerna vid något tillfälle gjort sig skyldiga till olika former av grymheter. Det är bara att välja och vraka bland exemplen på religiöst vansinne.

Men vad är det egentligen man bevisar?

Kanske det enda man bevisar är att religiös fundamentalism och extremism i alla former är ett stort problem. Jag har svårt att se att man bevisar att just islam är bättre eller värre än något annat. Utan islam skulle en stor del av antikens verk vara hjälplöst förlorade, det var endast deras kunskapstörst som såg till att vi idag har tillgång till många av våra historieskatter.

Religioner och kulturer är uteslutande kombinationer av såväl ljus som mörker. Det gäller oavsett om man pratar om den anglosaxiska kulturen, den nordiska, den ryska, den germanska, den latinska, den grekiska, den turkiska, den palestinska, den egyptiska, den arabiska, den nordafrikanska, den indiska, den kinesiska eller den japanska — eller för den delen vilken annan kultur som helst. Det går alltid att hitta skit, och det går alltid att hitta guldkorn. Att bara välja det ena sättet att beskriva en kultur är olyckligt och obehagligt, och säger mer om berättaren än om kulturen.

Må Gud välsigna politikerna ty de veta icke vad de göra

Kristdemokraten Else-Marie Lindgren från Borås, riksdagsledamot anser att statsministern ska be Gud välsigna Sverige. Jag antar att hon tycker att Statsministern ska tacka Gud för de goda tiderna när de väl kommer också. Kanske att finansministern ska be Gud om stärkta statsfinanser nu när det är kristider. Vad vet jag?

Jag tycker att den sonm vill ha Guds välsignelse kan nedkalla den över sig själv eller gå till i respektive religion därtill avsedd figur för att få den.

Det är tre saker som vi (och kanske framförallt kristdemokratiska riksdagsledamöter) bör tänka på.
1) Välsignelsen bör nedkallas över rätt personer i meningen att vi inte bör välsigna människor eller grupper som inte förtjänar det.
2) Välsignelsen bör nedkallas över frivilliga personer. Den som inte vill bli välsignad bör slippa.
3) Välsignelsen bör nedkallas från rätt Gud, var och en bör ha rätten att se till att just den Gud de behagar tro på också är den som tillhandahåller välsignelsen.

Kollektivt välsignande via politiskt valda ledares försorg är lite grann som en skola utan nivågruppering. Ingen får vare sig det den förtjänar eller önskar. Alla får det som någon annan tror är bra för oss.

Nej tack Else-Marie, jag klarar mig utan Fredriks välsignelse.