Du är jag är vi är starkt

Jag har inte varit med på några demonstrationer mot att SD kommit in i riksdagen. Balansgången mellan att demonstrera mot deras politik och mot deras existens är hårfin. Det är inte så att jag är glad över att de nu kommer sitta i riksdagen, men en tjugondel av den svenska befolkningen har faktiskt röstat på dem.

Ett gemensamt Guds hus

Samtidigt söker jag andra sätt att på ett positivt sätt visa hur absurda förutsättningarna bakom deras politik är. Att se när andra hittar sätt som är långt mer effektiva än att skrika ut sitt hat gör mig överlycklig, oavsett vem som gör det och oavsett om det kan finnas ett och annat problem. Det jag tänker på är församlingarna i Nacka, som planerar bygga ett gemensamt guds hus:

Sedan ett par år diskuteras nu om Nacka församling i Svenska kyrkan, S:t Konrads katolska församling i Nacka samt Muslimernas förening i Fisksätra gemensamt ska bygga ett Guds hus. Folket i Nacka håller på att få en kyrka och en moské som goda grannar under samma tak. Mer än så: en församling i Svenska kyrkan samsas med en romersk-katolsk församling och bygger ett gemensamt kyrkorum.

En modell har tagits fram som visar en moské och en kyrka sida vid sida, förenade av en gemensam foajé. Kyrkorummet ger utrymme för såväl Svenska kyrkans som den romersk-katolska liturgiska traditionen. Moskén blir ett öppet forum för muslimer och islams vänner. Syftet är att i närmiljön göra en gemensam manifestation av samhörighet oavsett tro, kultur och språk. Byggnaden är en kraftfull motvikt mot dem som ser muslimerna eller de romerska katolikerna som främmande och hotfulla element.

Om man verkligen är mån om att på lång sikt överbrygga den rädsla och okunskap som skapar kulturkonservatism och vardagsrasism. Fenomen som i sig är ett av de största hindren för verklig integration, så är det så här man måste göra. Att skrika ut sitt hat kan kännas bra, men att skapa positiva exempel av samförstånd är långt mycket effektivare. Det största hotet mot de som hatar är inte de som i sin tur hatar, utan de som visar att det finns en annan väg som fungerar.

Värdegrunden börjar med att teckna den gemensamma visionen för Guds hus. Ett Guds hus är en yttre manifestation av den gemensamma tron att Gud är En. Därför vill de tre församlingarna samla de stora religiösa samfunden i Fisksätra i en gemensam praktisk och ideologisk samverkan i ett gemensamt hus. De vill skapa tillit i kulturell mångfald i Fisksätra och genom dialog använda tron på Gud som instrument för att skapa fred.

Vart och ett av samfunden driver sin egen religiösa verksamhet i de egna gudstjänstlokalerna och övriga kulturella och sociala verksamheter i både de egna och de gemensamma lokalerna. Projektet syftar inte till religionsblandning och inte till mission bland varandras medlemmar. Det vill ge ökade möjligheter för människor med olika religiösa traditioner att mötas, bidra till en fortsatt positiv utveckling i Fisksätra samt visa att religionen är en enande kraft i lokalsamhället.

Kan det uttryckas bättre än så?

Vissa saker går att veta bättre …

Jag inser att jag i inlägget Tänkvärt på så många plan härom dagen lämnade väl mycket öppet för tolkningar. Jag läser kommentarsdiskussionen mellan vår gästbloggare Henrik Brändén och EliasR där Elias frågar:

Får man inte vara kritisk mot sådana här ”vetenskapliga” artiklar och fynd!?!?

Och fortsätter med att påstå följande:

Evolutionsteorin är en tro som vilken annan, det vi hittar i naturen väljer vi själva att passa in i vårt val av paradigm. Det är dock mer problematiskt att vara evolutionist med de nya rönen inom genetik.

Dessutom: svälj inte allt du läser bara för att det står under ”vetenskap”.

Henrik kan svara på Elias fråga och påstående med mycket större sakkunskap inom området mikrobiologi och med mycket större kunskap om det vetenskapliga kunskapsläget kring evolutionsteorin och våra gener; och det gör han i kommentarsfältet. Läs gärna det. Det är lärorikt.

Men jag ser en koppling mellan Henriks och Elias diskussion och impulsen som fick mig att lägga ut bilden om hur jag eller du som läser detta borde bete oss om vi råkade bli den första människan att få kontakt med en utomjording.

Jag hyser nämligen övertygelsen att vi kan veta bättre. Att det finns tolkningar och förståelser av verkligheten som är bättre än andra. Jag är också övertygad om att det går att systematiskt pröva vilka av två olika tankar som är den för tillfället bästa beskrivningen av verkligheten. Det gör mig till en anhängare av den vetenskapliga metoden och en motståndare mot vidskepelse i olika former. Det gör mig däremot inte till motståndare mot alla yttringar av religion. Man kan vara troende, man kan utöva religion, man kan forma religiöst grundade uppfattningar om världen, utan att hänge sig åt vidskepelse.

En del av det religiösa beteendet visavi kunskap kan jag inte förlika mig med. Man upphöjer religiöst motiverade sanningar till likvärdiga vetenskapligt grundade teorier. Jag menar då sanningar av karaktären: det är sant för att det står i bibeln, eller det är sant för att jag har haft en uppenbarelse. Den stora skillnaden mellan vetenskap och religion är  att vetenskapen inte gör anspråk på en slutgiltig sanning. Vetenskapen gör anspråk på en bästa möjliga teori med dagens kunskapsläge.

Philip Wildenstam påminde mig idag om hur viktig den tanken är genom att länka till TED-föreläsningen nedan. I de fall där det går att svara vetenskapligt på en fråga om vad som är bra eller dåligt, eller där det svaret åtminstone går att söka med vetenskapliga metoder, så har vetenskapen och de av oss som är mot vidskepelse ett ansvar för att basera våra moraliska val på ett allvarligt försök att reda ut vad som är bäst. Det är nämligen överlägset en moral baserad på dogma, vidskepelse och tradition.

Men se klippet i stället för Sam Harris förklarar det så mycket bättre än mig!

Integrationspolitik i landet lagom

Svensk invandringspolitik är ett svart kapitel i bemärkelsen att vi inte vet vilket ben vi står på. Till det yttre vill vi verka duktiga, öppna, progressiva och ansvarstagande. I det inre klyver vi paragrafer och vet inte om vi kanske egentligen vill mota alla vid gränsen, om vi vill ta emot dem utan att ställa motkrav, eller ens vilka vi vill ta emot. Resultatet är ett sammelsurium av motsägelser.

Integration
indefinition, utdefinition, segregation och en jävla massa ägg

Det är lätt att konstatera att multikulturalism i sig inte är farligt för ekonomin, problemet ligger snarare i integration eller segregation. Integration är inte detsamma som att förbjuda minareter, inte heller handlar det om att byta ut mångfald mot enfald. Det handlar om att låta alla bli en del av vårt land, låta dem vara med att forma det — men samtidigt tydligt visa vad som gäller och inte är förhandlingsbart.

Det som kan göra situationen problematisk är tvehågsenhet, rädsla, mesighet och byråkrati. Om vi visste att alla som kom hit snabbt skulle och kunde ta ansvar för sig själva på den svenska arbetsmarknaden, ja till och med bredda arbetsmarknaden med nyföretagsamhet, skulle vi lätt kunna öppna våra gränser helt och ändå vinna ekonomiskt på affären. Integration är dessutom ett mycket mindre problem när infödd och invandrare jobbar sida vid sida, när kvartersbutiken drivs av någon som har ett annat språk som modersmål, eller när ungarnas kompisar representerar flera kulturer. Det är svårt att hata den man delar sin vardag med, och tolerans är det naturliga förhållningssättet när allt annat helt enkelt blir för svårt att bära.

Hindren är i mångt och mycket våra egna regler och vår egen attityd som hindrar folk att börja arbeta. Dels handlar det om regler för arbetstillstånd som inte sällan skapar flera år av tvingad sysslolöshet. Dels handlar det om den nedärvda oviljan att anställa den som är svag i språket eller har ett udda namn och andra vanor, och svårigheterna att starta egna företag utan att gå på den byråkratiska pumpen.

Strangers of strangers
Strangers of strangers

Sverige har alltid haft invandring, och mycket av vår rikedom har vi våra invandrare att tacka för. Skillnaden idag är att invandrarna inte bara är tyskar, flamländare, engelsmän, skottar eller fransoser – utan i större utsträckning kommer från länder utanför Europa. Det är på många sätt ett skenproblem, eftersom en tysk eller flamländare var oss lika främmande på sjuttonhundratalet som en person från Gambia eller Irak är idag. Det är med andra ord inte invandrarna själva som är det primära problemet, utan det är våra attityder till dem, och vårt samhälles förmåga att ta dem till oss som är den stora stötestenen. Men är det inte dags snart att sluta vara rädda för vår egen skugga?

Affisch för minaretförbud
Affisch för minaretförbud i Schweiz

Vi behöver reda ut för oss själva vilka saker vi anser ingår i den personliga och kulturella friheten, och som vi därför skall akta oss noga för att lägga oss i. Vi skall inte lägga oss i om någon frivilligt bär slöja annat än när det är ett hinder för det civila samhällets funktion. Vi skall inte lägga oss i om icke-kristna vill ha sina egna religiösa samfund och de lokaliteter som tillhör. I vårt land får såväl kyrkor och tempel, som moskéer och synagogor plats. På samma sätt måste vi våga klargöra vilka krav vi faktiskt både kan, vill och bör ställa. Allt för att fortsätta vara ett öppet samhälle där alla kan känna sig hemma och välkomna. Det finns inget egenvärde i kravlöshet, medan empati däremot är oerhört värdefullt, till och med ovärderligt.

Den enda orsaken att vara rädd för invandringen är om vi själva saknar kulturellt självförtroende.