Om det är någon som glömt exakt varför jag och så många med mig bestämde sig för att lämna alliansen…

När jag ser det här, så rinner det till. Jag minns känslan jag hade första gången jag hörde det här. Känslan av att det bubblar hela vägen nerifrån tårna tills det hotar att spränga mig. Det finns helt enkelt inga ursäkter som duger.

Nu skall sägas att även om jag är förbannad på Fredrick och Annie, så är det inte främst de som får det att koka inom mig. Istället riktar sig min ilska mot den i det närmaste exempellöst metodiska ”divide and conquer”-taktik som alliansen tillämpade i FRA-frågan. Den riktar sig mot partiledare som låter den egna prestigen stiga sig åt huvudet; mot Lars Lindblad, Johan Pehrson och Roger Tiefensee de respektive gruppledarna i m, fp och c, som inte tycks förstå gränserna för sina uppgifter; den riktar sig mot totala nötter utan känsla för demokratiska spelregler som till exempel Isabella Jernbeck, och den riktar sig mot alla de som satt tysta på sitt arsle och betraktade farsen utan att protestera.

Att de dessutom kan tycka att det är OK att i sak ljuga om skälen till utkvittning, och därmed fuska med ett system som är menat att se till att sjukdom och ofrånkomlig frånvaro inte påverkar beslutskraften, det är väldigt magstarkt. Betänk att det är samma människor som tycker det är helt OK att försäkringskassan och a-kassan får drakoniska kontrolldirektiv. Hur trovärdig är man i sitt värv om man själv missbrukar det demokratiska systemet för sina egna syften?

Jag insåg att om det var något detta visade, så var det att det finns regeringsduglighet och regeringsduglighet. Vill man ha maximal reinfeldtsk regeringsduglighet kan man låna sitt politiska system från Kina. Vill man däremot ha verklig demokratisk regeringsduglighet, så är det tveksamt om man ens kan hitta den i Sveriges Riksdag i nuläget?

Det är bara två veckor kvar till omröstning om FRA 2.0, fortfarande finns chansen för ett antal alliansmedlemmar att rehabilitera sig. Ta den chansen, det lär inte komma speciellt många fler.

När IPRED kom upp på banan, så anklagades Reinfeldt för att ha ljugit folket i ansiktet. Han sa innan valet att vi inte skall jaga en hel ungdomsgeneration, eller för att vara mer precis sa han lite mer än så.
”Vi tycker att upphovsrätten ska värnas, men vi vill inte kriminalisera en hel ungdomsgeneration”, var den mer exakta utsagan, som vid något annat tillfälle kompletterades med ordet jaga.

Som svar på kritiken så har Reinfeldt markerat den första delen av utsagan, den om att upphovsrätten skall värnas, och menat att del nummer tvås kärna är just kriminaliseringen. Genom IPRED skulle moderaterna då kunna slå två flugor i en smäll: värna upphovsrätt genom nya lagar, och låta upphovsrättsinnehavarna eller deras representanter köra racet och därmed inte blanda in polisen — ergo: inte kriminalisera piratkopieringen.

Det är naturligtvis att tolka den fråga Reinfeldt svarade på, och det svar han gav, som fan läser bibeln — för det var nog mer än en som pustade ut och tänkte att det var safe att rösta på ett moderat parti som i alla fall verkade vara med sin tid i digitala frågor. Därmed kan man utan vidare säga att utsagan, eller tolkningen av den varit bedräglig.

Antingen menade Reinfeldt då verkligen vad han nu säger att han menade, och då var utsagan en rejäl avledningsmanöver i form av en lögn i innebörd om än inte i exakta ord. Eller så menade han då verkligen det alla trodde, att moderaterna inte ville stå bakom jakten på en åttondel av det svenska samhället — och då är hans nuvarande tolkning svårt bedräglig och en undanflykt för att slippa svekdebatten.

Men allt det är nu akademiskt, eftersom regeringen står beredd att köra ett av politikens äldsta trick. Jag pratar ”indirect approach”. Först lägger man förslag om att industrin skall få rättigheter att begära ut uppgifter om innehavare av IP-nummer, något polisen tidigare bara har haft om brottet som utreds kan leda till fängelse. När det sedan är ett faktum, och folk skriker högt om att industrin har mer långtgående befogenheter än polisen, så ”harmoniserar” man lagstiftningen — det vill säga man ger samma möjligheter till polisen.

Även denna gång, liksom när man diskuterade FRA, så paketerar man förslaget tillsammans med en positiv reglering som i sig skulle öka på rättssäkerheten. Den här gången är det förslaget att polisen inte skall kunna gå direkt till ISP, utan att en domstol måste besluta om saken.

I praktiken öppnar man nu alltså upp för precis den jakt/kriminalisering av en hel ungdomsgeneration som Reinfeldt sa sig inte vilja medverka till. Den här gången blir det svårt för honom att gömma sig bakom att de inte skall ”kriminaliseras”, eftersom det den här gången är polisen det rör sig om. Det skall bli intressant att se om media noterar detta, eller om det som vanligt blir bloggarna som får driva på.

I debatten med Mona Sahlin blev Reinfeldt tillfrågad om piratjägarlagen.

Hans svar var:

-Vi tycker att upphovsrätten ska värnas, men vi vill inte kriminalisera en hel ungdomsgeneration. Det gäller att hitta den balansen.

Herr Reinfeldt har sagt samma sak förut, så jag skulle vilja ställa en följdfråga:

Vad är det du vill värna Reinfeldt?

Är det:

• Disneylagstiftandet? Varje gång Musse Piggs upphovsrätt befinner sig nära att övergå i public domain, så förlängs den amerikanska upphovsrätten automagiskt, sen är det bara en tidsfråga innan Europa följer efter. Var går gränsen? Är det vid 90 år efter artistens död? 120 år? 150? 500? Eller det kanske skulle vara helt OK om någon kom och hävdade att de företrädde apostlarna, och krävde royalties på Bibeln?

• Separationen mellan upphovsman och praktiskt upphovsrätt? Så att vi får fler fascinerande fall som Sir Paul McCartney, som faktiskt betalade dyra pengar för att köpa tillbaka rätten till många av Beatles verk — bland annat från Michael Jackson.

• Spela och släng försäljningen? Där mediebolag säljer på oss material som vi inte kan använda på det sätt vi vill. Köp en CD, upptäck att du bara kan spela den i datorn genom att installera ett malware, upptäck också att du inte lagligt kan kopiera låtarna från din köpta skiva till din MP3-spelare, din bilstereo, eller din andra dator. Köp samma skiva digitalt online, och upptäck att dina möjligheter att använda den kan förändras över tid, beroende på förlagets nycker — eller till och med att dina låtar plötsligt inte går att spela alls. Vilket leder över till…

• DRM? Det system som föder spela och slängfenomenet. Skall du kunna köpa skivan, eller måste du prenumerera på att få lyssna på den? Skall varje datorsystem du köper framöver slöas ner av DRM-system som kollar varje manöver du gör och stoppar dig om du gör något som kan tänkas bryta mot upphovsrätten?

• Terrortaktik? Det bestående intrycket av de senaste fem årens upphovsrättsskydd, framförallt i USA, är hur bolagen försöker skrämma sina kunder. Helt arbiträrt väljs personer ut, som i någon mån kan misstänkas ha brutit mot upphovsrätten – bevisning överflödig – och antingen hotas till ockeruppgörelser, eller stäms på sina livsbesparingar.

Exakt VAD, käre Reinfeldt, är det du vill värna? Personligen, skulle jag vilja se att ni prioriterar ett reformerande av upphovsrätten till något mer rimligt, INNAN ni börjar stifta lagar för att köra ner den i halsen på befolkningen.

Regeringen Reinfeldt, tillsammans med en massa andra tekniskt illitterata beslutsfattare världen över, ägnar sig åt att pissa i motvind. De strävar rakt mot ett paradigmskiftes stormvindar.

Kommunikationsmöjligheterna människor emellan har exploderat i tillgänglighet och potential. Det handlar inte bara om internet, även om det är den största delen av kakan, utan även om telekom och ad hoc nätverkande via wifi och bluetooth.

Värdet av den lätthet med vilket vi kommunicerar driver den tekniska utvecklingen. Utvecklingen driver i sin tur mot än enklare och mer fullständig kommunikation. Vi nådde en tipping point i början av millenniet, där värdet av kommunikationen blev så stort att det inte längre kunde nonchaleras, och utvecklingen började driva sig själv. Vi ser konsekvenserna i form av att företag som till exempel Microsoft överger proprietära slutna format för öppnare, trots att de proprietära formaten var en viktig del av deras tidigare affärsmodell. De är inte framme ännu, men utvecklingen är tydlig.

Trots det befinner vi oss bara i början av den utvecklingen. Vi har kommit så långt att vi börjar märka det i vår vardag, men den fulla potentialen ser vi inte ens ännu. Det är som outforskat territorium, som när västern öppnades för nybyggare, utvecklingspotentialen är enorm. Men på samma sätt som med nybyggarna, så kommer många att upptäcka att guldet blev till sand.

Det som beslutsfattare världen över sysselsätter sig med just nu är att låtsas att inget förändrats. Man försöker få kontroll på kommunikation man inte bör ha kontroll över, slår vakt om modeller som är föråldrade, försvarar kolonialmakternas rättigheter mot nybyggarnas frihetssträvanden och försöker i största allmänhet få stora delar av utvecklingen ogjord. Allt med de bästa av föresatser, att man slår vakt om ”rådande värden” och ”moraliska rättigheter”.

Tyvärr är det som att skära av sig näsan med en smörkniv för att man inte gillar hur den ser ut. Man botar inte förkylning med arsenik, löser inte proppen i handfatet med en dynamitgubbe eller tar itu med ungarnas bristande skolkunskaper genom att slå ihjäl läraren.

Varje åtgärd man genomför kommer vara mindre effektiv än den föregående. För varje lager av ny kontroll kommer kvoten kostnad mot effektivitet försämras — kostnad i reda pengar och i konsekvenser. Kostnaderna kommer att ackumuleras, till dess den totala omfattningen blir fullkomligt absurd. Därav titeln ”diminishing returns”.

Man måste helt enkelt bestämma sig för vilka kostnader och konsekvenser som är acceptabla, inte som när man saltar ål eller kokar groda — utan redan från början. Om de acceptabla konsekvenserna inte leder till en situation där man uppnår sina målsättningar, så är det målsättningarna man måste ifrågasätta.

Sakta men säkert dyker det upp röster till och med från upphovsrättsföreträdarnas egna led. Röster som börjar inse vidden av de konsekvenser de nuvarande strategierna medför. Tyvärr för dessa progressiva få, är de inmutade territorierna huggna i sten — och få är de som har den moraliska ryggraden att ge upp sina egna privilegier därför att något så futtigt som verkligheten kräver det.

Den verklighet de lever i, är en med hundraårig historia av stora vinster, personlig makt och rikedom — sådant är inte lätt att ge upp. De är medievärldens moderna adel, och anser att adelsprivilegierna är en naturrätt.

De kommer att förlora, det är inte tu tal om den saken. Men innan de går samma väg som dinosaurierna, så kan de ställa till omåttlig skada.

Dels handlar det om de som kommer lida personliga tragedier därför att de ägnat sig åt ”olagligheter” som det allmänna rättsmedvetandet säger är OK.
Dels handlar det om kreatörer som genom konservatismen hålls kvar i en förlegad affärsmodell. Utvecklingen av nya affärsmodeller rör sig i snigelfart, eftersom den rådande ordningen utgör en enda enorm uppförsbacke.

Skulle upphovsrätten i sin nuvarande form avskaffas imorgon dag, skulle ett skriande behov uppstå av fungerande nya modeller för att slå mynt av sina talanger, idéer och arbete. Inget skärper sinnena som löftet om att bli hängd i gryningen — så om branschens alla skarpa hjärnor inte såg någon annan utväg skulle vi se nya fungerande modeller snabbare än man kan säga upphovsrättsbrott.

Ett bedrägligt lugn har sänkt sig över FRA-debatten. Ekonomisk kris, mediehaveri och principlöshet har skapat en känsla av trötthet och besvikelse. Det är en pyrande krutdurk, en som när som helst kan flamma upp i nya utbrott. Just nu kan man lockas att tro att regeringen vunnit, en pyrrhusseger visserligen, men ångvälten har rullat och marken är till synes platt.

Tydligen är det i alla fall så pass lugnt och så mycket diversioner från andra frågor, att Reinfeldt känner sig trygg att plocka upp nästa handgranat mot den svenska personliga friheten, rättssäkerheten och integriteten. Den här gången är det fildelning som skall sågas vid fötterna, och det spelar ingen roll vad det kommer att kosta Sverige och svenskarna.

Som vanligt skjuter man sig i foten för att slippa gå:

IDG/CS Piratjägarlagen är klar:

I lagrådsremissen föreslås också att rättighetshavare ska få samla in och behandla personuppgifter som ip-adresser om ”intrångsgörare” i den mån behandlingen är nödvändig för att ett rättsligt anspråk ska kunna ”fastställas, göras gällande eller försvaras”.

I dag kräver sådan behandling särskilt tillstånd från Datainspektionen. Den som hanterar uppgifterna kommer fortfarande att stå under Datainspektionens tillsyn.

Skälet till att den typen av register kräver datainspektionens tillstånd, är att den typen av uppgifter är oerhört lätt att missbruka. Sådana register och sådan uppgiftsbehandling skall egentligen bara kunna göras av polis eller rättsväsende, och ifråga om IP-nummer av den tjänsteleverantör det närmast berör.

Istället skall nu en mer eller mindre privat driven upphovsrättspolis, i praktiken få större befogenheter än den verkliga polisen. Håller man inte i hatten, så får vi snart en utveckling lik den amerikanska, där MPAA och RIAA fungerar som mediebolagstorpeder med rena maffiametoder, utpressning och rättsskandaler.

Det är inte en högoddsare att man kommer gömma sig bakom EU-direktiv. Att dessa sedan är i stort sett frivilliga kommer man tala tyst om. Sverige har utnämnts till piratland nummer ett, och det är inte konservativa politiker bekväma med. Om det sen stämmer, om det har någon betydelse, eller om det faktiskt är en konsekvens av fullkomligt korrekta prioriteringar lämnas därhän.

ÄN SÅ LÄNGE har man inte föreslagit att folk skall kunna stängas av från sina internetabbonemang, vilket i alla fall är en tröst, om en klen sådan. Tyvärr innebär inte det att man är resonabel, för man inför vad som kallas för informationsföreläggande. Ett sådant förslag riskerar att få samma absurda konsekvenser som de brittiska lagarna om kryptering, där man kan åka i finkan om man tappat bort sin krypteringsnyckel när polisen frågar om den. Pirate Bay nämns som exempel på några som kan tvingas att lämna ut uppgifter, frågan är om de har sådana uppgifter lagrade — personligen skulle jag i deras skor se till att jag helt saknade alla sådana uppgifter i någon form som kan läsas direkt eller avkrypterat. Det man inte har, kan man inte lämna ut.

Att EUs direktiv är frivilliga, hindrar inte upphovsrättsföreträdarnas primadonna/diva/rikspucko/law & order-advokat-plagiat Monique Wadsted att utropa ”Äntligen!”, ungefär som om det var fråga om nobelpriset i litteratur. Hennes kritik är inte otippat att hon inte kan stänga av internetanvändare helt arbiträrt, vilket inte är att förvånas över. Hon är så uppåt väggarna fel ute i upphovsrättsfrågor att det, enligt uppgift, till och med är så att man håller henne utanför när man diskuterar nya vägar och kompromisser i de egna leden. Integritet och personlig frihet är en irriterande insekt i hennes värld, något man pratar om men egentligen vill nypa till så hårt som möjligt.

För egen del kan jag bara skaka på huvudet. Jag har svårt att se hur jag någonsin skall kunna rösta på de nya moderaterna, eller på någon regering där de är tongivande. Det tycks som om de använder all sin vakna tid enbart till att göra alla liberaler och integritetsivrare förbannade.

KAN ingen köra ett jävla misstroendevotum mot den sittande regeringen, de börjar alltmer framstå som en katastrof i demokratifrågor.

Det första Tolgfors, Reinfeldt, Björklund och Olofsson borde inse, är att de inte har folket med sig. Bara detta enkla faktum borde få dem att åtminstone haja till och fråga sig om de är rätt ute.

Det minsta man kan begära är att de faktiskt lyssnar på argumenten mot, och ärligen överväger om de är giltiga. Det minsta man kan begära är att de inser deras makt utgår från folket, inte tvärtom — och att de därför låter bli att vifta bort, förminska och förlöjliga inte bara folkets röster, men även de delar av näringslivet som är närmast drabbade, en hel eskader experter för att inte tala om sina egna lokala ledande politiker, ungdomsförbund och medlemmar.

Om man bortser från de närmast sörjande i riksdagsgrupperna och på FRA, så är rösterna mot nästan märkligt enade. Hade beslutet fattats genom acklamation hos svenska folket, så hade de hört ”NEJ!” ända ner till Tyskland. Men istället nonchalerar de konsekvenserna av sitt handlande, och framhärdar med dårars envishet.

Det går inte att rädda lagen med plåster och tejp, den måste rivas upp. Det enda sätt man kan komma framåt är att tänka om i grunden och börja om från början.

Clarence Crafoord, chefsjurist på Centrum för rättvisa, Anne Ramberg, generalsekreterare för Advokatsamfundet och Agneta Lindblom Hultén, ordförande i Journalistförbundet satt alla i TV-soffan och klippte FRA-lagen utmed fotsulorna.

Se inslaget på SVT Play, det är klart värt besväret!

Jag kan inte låta bli att bli larvigt imponerad av Anne Ramberg. Maken till torr brutal vederhäftighet, resonemangsförmåga, stringens och skinn på näsan kan jag knappt minnas när jag såg senast. Varför har vi inte henne som justitieminister istället för damen Ask, som inte verkar våga ta sig ton om hennes liv hängde på det… Eller ännu bättre, varför inte statsminister, eller inrätta ett presidentskap bara för att ge henne posten

Jag har faktiskt ingen aning var hon står i andra frågor, men vi behöver fler som hon. Deras resonemang får stöd i Europadomstolen, se klippet nedan:

Allt medan Reinfeldt målar in sig i ett hörn genom att påstå att vi missuppfattat allting — frågan är väl vem som missuppfattat egentligen?

Läs också hos Oscar Swartz.