Absurd stress att införa datalagringsdirektivet

Lyssna nu på den här absurditeten:
Den 23 mars kommer EUs utvärdering om datalagringsdirektivet. All förhandsinformation som läckt ut pekar på att den kommer utsättas för svår kritik, både i sig och ifråga om hur den införts i olika länder.
En vecka före detta datum, den 16 mars planerar riksdagen att behandla samma datalagringsdirektiv, för att som det ser ut rösta om den samma dag.

Det luktar panik: ”Nu måste vi få igenom skiten, väntar vi en vecka till blir det näst intill politiskt självmord!!!”

Alliansen har bestämt sig. På känt manér är debatten vad dem anbelangar redan över, efter vad man kan anta. Sossarna kommer knappast sätta sig på tvären. Det är ju deras egen tidigare justitieminister som totat ihop eländet!

De vi har att hoppas på är Vänsterpartiet och Miljöpartiet, de skulle kunna sätta sig på tvären och tvinga fram en bordläggning av frågan. Mer än så går nog inte att hoppas på, men om dessa partier verkligen står för integritet som de påstår sig, så är det nu yppersta läge att visa det.

IT Politi

Tre länder har hittills prövat datalagringsdirektivets förhållande till de egna grundlagarna och funnit att de strider mot dessa: Tyskland, Ungern och nu senast Cypern. Den svenska regeringen och väl valda andra partier har däremot total bollfixering och tycks knappt ens fundera på om det här verkligen är rätt häst att satsa på.

Alla borde verkligen följa Malte Spitz spår, bokstavligen — för att se hur denna politiker för de gröna i Tyskland låtit publicera en liten del av de data som samlats in om honom. Telefondata som kopplats till offentligt tillgängliga nätbaserade tjänster och därmed gett en absurt detaljerad bild av hans position, nätuppkopplingar, telefonsamtal med mera. Han blev själv skrämd av detaljrikedomen, men valde att publicera informationen för att visa hur datalagring fungerar i verkligheten.

Till och med för de som, likt mina sju- och nioåriga killar inte riktigt förstår varför det gör något att hela ens liv läggs för öppen ridå, borde bli oroliga av att se Spitz information. Det är så lätt, så lätt att kartlägga en annan människa redan som det är. Om gränserna för vilken information som går att få tag på bryts ner det allra minsta mer än de redan gjort, så är det rent trivialt och detaljrikedomen i kartläggningen byter nivå.

De flesta lever faktiskt sina liv med lite skit i hörnen. Få, om någon, har ett så rentvättat liv att de verkligen vill kunna bli skärskådade in på bara kroppen. Skapar vi verktyg som tillåter staten att analysera någons liv på ett sådant sätt, så hamnar privatpersoner i en slags utpressningssituation gentemot det samhälle de lever i. Det gäller att inte göra väsen av sig och hamna på radarn, för då riskerar man att bli undersökt. Det räcker trots allt med en enkel anmälan, tillräckligt vass för att inte polisen skall skita i den, så är de slutna registren inte alls lika slutna längre. Det räcker för den delen att man haft kontakt med någon polisen är intresserad av, så befinner man sig själv i riskzonen.

Det finns en slags galenskap i allt detta, men en som många inte ser eftersom de har för bråttom för att fundera djupare i frågan.

Två fel gör inte ett rätt idag heller

Vår största kvällstidning ropar som en treåring i sandlådan: ”Vi vet nåt som inte du vet, men vi säger det inte!!! Na na na nana na!”

Sen säger de att de visst kan säga det, men bara om de andra som kanske visste något säger något om vad de kanske visste och när de kanske fick reda på det. Så egentligen är det deras fel att vi inte vet vad vi inte visste redan eller nåt!

De andra, det vill säga det ”regeringbärande” partiets topp, leker i sin tur stalinister och utraderar en av sina egna som inte längre är del av den inre kretsen. Kunde de, skulle det inte förvåna mig om de försökte förinta minnet av att han överhuvudtaget varit en del av regeringen. Välkommen mr. Lavrentiy Beria liksom.

kamrater
kamrater

Båda beteendena är så in i helvete fel att jag får gallsmak i munnen. Tidningshelvetet pekar på statsministern och säger att det är hans fel att korten inte läggs på bordet, eller möjligen den före detta arbetsmarknadsministerns — varför nu han, som inte längre är en del av regeringen, skulle ha något intresse av att fortsätta spela med i kvällspressens ryska roulette?

Det luktar som när man tömmer latrinen på valfritt utedass. För tidningen är det lösnummerförsäljning på hög nivå på bekostnad av anseende. För regeringen är det spinkontroll med eventuell mörkning av egna och andras synder på menyn.

För Littorin själv är situationen en personlig katastrof i vardande. För antingen kommer han att ha fått sitt gredelina kuvert av Aftonblaskan (eller vilken färg nu Ask skulle vilja ha för just den sortens brott det kan tänkas vara frågan om) utan att någonsin trovärdigheten i anklagelsen lämnar redaktionen. Eller också kommer hela affären ut, varefter han får försöka bevisa sin oskuld, hur lätt det nu är att bevisa ett negativ.

Det enda goda som skulle kunna hända farbror Littorin är att Aftonbladet lättar på förlåten, bevisen visar sig vara fullständigt skrattretande och han kan tvinga fram en offentlig ursäkt — fet chans med smör på. I alla andra fall har Littorin allt att förlora oavsett vad som nu händer. Särskilt sorgligt i en situation där han befinner sig i vårdnadstvist och till och med en anklagelse som aldrig tas upp i en rättssal kan innebära problem. Det är ju inte som att grabbar överlag har någon direkt fördel i vårdnadstvister redan från början, typ.

Skall jag vara lite elak mot Littorin, vilket jag som en God och Balanserad debattör känner mig nödd och tvungen till…, så satt karlfan till för några dagar sedan i en regering som gjort sitt allra bästa för att avskaffa rim och reson i rättsskipningen och statens förhållande till individen. På agendan har bland andra vansinnigheter stått försvaret av förmyndarmentalitet och reaktionär moralism som basis för lagstiftande. Meh…

Uppdatering: Färgen på Aftonbladets kuvert var just lila, idag den 10/7 går de slutligen ut med själva storyn bakom sina anklagelser. Det lämnar en svagt sorgesam känsla och en lite fadd smak i munnen. Det är lätt att konstatera att Littorin nu befinner sig i läge två jag beskrev i artikeln: AB har gått ut med skiten och han får nu hålla käft och lida eller försöka bevisa sin oskuld i en situation där hela svenska folket redan ser honom som skyldig…