Varför inte hota ett politiskt parti om det fungerar?

Om någon av er trott att Antipiratbyrån, numera Rättighetsalliansen Europa AB plötsligt skulle drabbats av ett anfall av klarsyn och balans, kan ni sluta hålla andan nu.

Idag den 19/2 trillade det ner ett brev till Piratpartiet och till den ideella föreningen Serious Tubes. Vem vet snart trillar väl ett ner hos Portlane också. För om man inte kan komma åt The Pirate Bay direkt, så kan man komma åt deras internetleverantör. Piratpartiet levererar bandbredd till The Pirate Bay, Serious Tubes levererar till Piratpartiet och Portlane slutligen levererar till Serious Tubes.

Börjar det här kännas långt bort från The Pirate Bay rättegången ännu? Det borde det.

Redan den rättegången blev smått absurd, när det killarna dömdes för i praktiken var medhjälp till möjligt upphovsrättsbrott. Det vill säga de hade tillhandahållit en tjänst som kan ha använts till upphovsrättsbrott. Inte av dem själva, utan av anonym tredje part. Att de överhuvudtaget kunde dömas var för att tjänsten hade tre delar: sökmotor, torrent och tracker. Skulle det som idag ha varit en ren sökmotor, skulle det blivit ännu mer absurt att försöka fälla dem. Till och med med dessa tre delar var domen i stort behov av skohorn för att gå igenom.

Så om de fyra dömdes för medhjälp till möjligt brott, så skulle då Piratpartiet vara skyldiga till medhjälp till medhjälp till möjligt brott – förutsatt att man med nuvarande utformning på The Pirate Bay ens skulle kunna fälla de som nu driver sajten på samma grunder som då. Går vi sedan till Serious Tubes, pratar vi medhjälp till medhjälp till medhjälp till möjligt brott.

Så hur tänker då Rättighetsalliansen när de ger sig på ett politiskt parti för medhjälp till medhjälp till….?

De tänker nog att: ”Det kan gå? Det gick ju förra gången, trots jävig domare, köpta poliser och absurd brottsbeteckning…”

Om man inte enbart hotar partiet som sådant, utan pekar direkt på de personer som har förtroendeposter i partiet. Om man sen tar till ett så kallat ”tvistemål”, det vill säga en civilprocess där partiet inte kan använda sig av några offentliga försvarare. Då uppnår man tre saker:

  1. Dels skapar man en så kallad ”chilling effect” hos de personer som har förtroendposter, eftersom det är deras personliga ekonomi och frihet som i förlängningen utsatt för hot.
  2. Dels kan man dra det till en domstolprocess där man själv kan satsa miljonbelopp på advokater och där man rent ekonomiskt till och med har råd att förlora.
  3. Dels tvingar man Piratpartiet, eller deras förtroendevalda, eller en kombination av dessa att betala dyrt för processen. Om de förlorar får de dessutom betala de totala rättegångskostnaderna.

I det läget kan två saker hända, antingen går det till process där man har fördelen av sin plånbok, eller så kapar någon av de utpekade linan. Win-win liksom.

Fast det förstås, det kan få en lite ”oväntad” effekt också. De ger sig trots allt på ett politiskt parti.

Inte för att jag tror att något av allianspartierna skulle inse faran i en sådan utveckling, knappast sossarna heller. Mp och V fattar redan, men de i sig räcker inte. Vad Sd anser lär inte påverka i någon större grad, det har trots allt inte med invandring att göra.

Pressen kommer kanske att notera och någon kommer kanske att pliktskyldigt kommentera, men det finns inget brett partipolitiskt eller medialt intresse av att stå upp för Piratpartiet och särskilt inte om det gäller The Pirate Bay.

Vad det däremot innebär är rena valkrutet inför EU- och riksdagsval. Jag tänker inte sia i några siffror, men inte lär det sänka PPs chanser – förutsatt naturligtvis att man väljer att ta strid.

Å andra sidan skulle jag knappast skälla på partiets förtroendevalda om de vek sig, inte för att det är rätt, utan för att jag förstår att de är människor och att de personliga riskerna är något att ta på allvar. Det ligger i hela begreppet ”chilling effect”.

Jag hoppas på strid. Det skulle vara nyttigt.

Skyldig tills döden skiljer oss åt!

Jag är djupt oroad av att lynchmobbsmentalitet och hämndbegär har tillåtits ta över debatten kring och handhavandet av straffrätten i det här landet. Jag ser exempel på exempel på att massans behov av en skyldig får inflytande över beviskrav och lagstiftning. Den progressiva debatt vi haft i Sverige om värdet och nyttan med straff och möjligheten att återanpassa kriminella till samhället den tycks död.

Nu är man i svensk kvällstidningsprosa en mördare från det att man blir misstänkt tills dess man år i graven. ”Mördaren åtalas” kan man skriva utan att dra på manchetten, trots att personen rimligen inte är mördare förrän domen har fallit. När man sedan skriver om en tidigare straffad personen är det fortfarande med brottslingens identifikation.

Vi är långsinta och vårt minne är långt. Mona fortsatter vara kontokortsbedragare, Marjasin kvittoklippare och Gudrun skattesmitare. Vi förlåter aldrig!

Jag kan någonstans ha förståelse för denna mobbmentalitet. Den är en del av det mänskliga. Starka känslor sprider sig och fördjupas i stora grupper. Vi vill se någon ta ansvar när vi känner oss kränkta, och kränkta känner vi oss av högprofilsbrotten även om vi inte personligen är drabbade. Saker förlorar i känslosvallet proportionerna. Det blir svårt att stanna upp och fråga sig vad som är rätt och rimligt.

Just därför har vi inte en medeltida straffrätt. Det är inte mobben som utkräver ansvar. Vi har institutionaliserat detta i ett rättsväsende och i en lagstiftning som ska vara klokare, mildare och mer klarsynt.

Det vi vunnit under århundradena med denna ordning riskerar dock att trasas sönder om lagstiftaren blir opportunistisk och försöker gå populistiska krav om lag och ordning grundade på hämndbegär eller ett behov av att se fler dömda till mötes. Likaså har vi mycket att förlora på att rättsvårdande myndigheter lägger örat mot marken och försöker vara folkviljan, en viss ideologi eller vissa starka röster till lags. Till och med om det i de enskilda fallen var riktigt av rättsväsendet att ändra sig.

Det vore lätt att peka finger och säga att det är ett boulevardtidningsproblem, att om bara medierna tog större ansvar vore allt väl. Men folket är som folket är och medierna tillhandahåller det läsare och tittare vill ha. Det är lagen, lagstiftaren och rättsväsendet som måste hantera detta.

Idag har vi en lagstiftare som inte tvekar att ge folk ett begränsat yrkesförbud bara för att de en gång varit dömda för brott. Vad hände med att avtjäna sitt straff och sedan vara fri? Vad hände med målsättningen att återanpassa kriminella till ett liv inom lagens råmärken?

Domaren dömer efter regelboken!

Nu har jag använt ett dygn drygt till att smälta gårdagens händelser och domen som jag läste under dagen igår. Jag har talat med kompisar och familjen för att försöka förstå min egen splittrade reaktion. Jag är arg, jättearg på ett samhälle som vill slänga sina innovatörer i fängelse, som slåss med näbbar och klor för att skydda halvsenila mångmiljoners och multinationella företagsjättars rättigheter bland annat genom att sälja ut det egna folkets integritet och privatliv.

Samtidigt hyser jag den högsta respekt för rättssamhället och dess grundläggande principer och ogillar när förenklad demagogi får ersätta välinformerad analys. Vill vi ha ett rättssamhälle måste vi vårda rättsstaten och dess principer: domar ska träda i laga kraft innan de anses gälla, överklaganden ska respekteras, ingen är skyldig förrän den är dömd. Alla ska vara lika inför lagen. Men vi måste också visa respekt för de rättsvårdande instanserna, åtminstone tills de bevisligen är korrumperade eller folkfientliga.

Jag har kommit fram till att min förvirrade reaktion beror på att vad som händer går att se ur tre perspektiv. Tre perspektiv som är väldigt olika.

  1. Ett politiskt/ideologiskt perspektiv, där frågan gäller om fildelning borde vara lagligt, när och hur ersättning ska utgå till upphovsmän.
  2. Ett moraliskt perspektiv som handlar om vems fel det är att det inte finns fungerande affärsmodeller och vem som ska lida för det konsumenterna, upphovsmännen eller branschen.
  3. Ett juridiskt perspektiv som berör om vissa utpekade personers handlande är olagligt. Har Pelle, Kalle och Pia handlat på ett visst sätt och har de haft ett uppsåt?

Det blir aldrig bra om dessa blandas! Därför ska jag försöka bena isär dem.

###Är tingsrätten ute och reser
Först det juridiska. Jag tycker inte domen är dålig. Jag är lite bekymrad över hur många som är beredda att fördöma tingsrätten som partisk, domen som politisk och domarna som gamla och okunniga.

Tingsrätten är inte per definition okunnig och korkad för att rådmannen är över 30.
Domen är inte baserad på en politisk vilja utan på ett ärligt försök att bedöma den bevisning och de argument som lagts fram. Jag var kritisk mot åklagaren. Men jag är inte kritisk mot tingsrätten.

Jag håller med Stefan Stenudd: Domen är inte galen men lagarna:

>Den är både saklig och sansad – i förhållande till rådande svensk lag. Och en sak gör tingsrätten tydlig: domen mot TPB betyder verkligen inte att vanliga enskilda fildelare ska kunna dömas och straffas på samma sätt.

De ca 30 sidorna av domen som inrymmer domskälen är en noggrann genomgång av tre begrepp som är centrala för att påvisa TPB-männens eventuella skuld: har det förekommit tillgängligörande av de 33 utpekade verken, medhjälp – har de tilltalade varit behjälpliga med detta och om det har funnits ett uppsåt.

Vid sidan av detta har tingsrätten också kommit fram till att de fyra tilltalade har agerat gemensamt och i samråd, vilket innebär att man kan döma dem allihopa för allas gemensamma handlande som ett brott. Detta betyder inte att man dömer The Pirate Bay, det betyder bara att man dömer dessa fyra personer som grupp. Något som är möjligt i svensk rätt och som nog de flesta ansåg vara rimligt när det gällde Malexandermorden.

Mina invändningar mot juridiken har därför mer med perspektivet att göra vid prövningen av rekvisiten. Jag håller i mycket med Marcus i hans tidigare inlägg idag, det handlar om förförståelse en förväntan om skuld.

Till ytan kan det se ut som ett beställningsverk. Vi har en mångmiljonär som tycks haft mycket lite med saken att göra men som är praktisk att ha med i ”ligan” för då finns det någon att klå på skadeståndet. Vi har ett resonemng som kollektiviserar skulden så att just Carl Lundströms specifika brottslighet inte blir prövad. Detta leder också till att alla ges samma straff. Vi har ett i sammanhanget fantastiskt högt straff som kan ses som en ren signal till andra brottslingar. Och vi har ett med svenska mått mätt fantasiskadestånd om 30 miljoner.

Men jag tror inte på beställningsverk. Det må vara att min far var rådman större delen av sitt yrkesliv, men en svensk tingsrätt är inte så korrupt. Det handlar som alltid i juridiken om hur man läser lagen, hur man analyserar händelseförloppet och vilka ens värderingar är. Jag tror tingsrätten läst rätt och gjort en bra analys, men att de hamnat snett pga sina värderingar. Vi får se i HD om några år.

Om jag ska skjuta in min egen kritik mot domen på något så är det två saker i resonemanget om jag reagerar över.

För det första den kollektiva skulden. Om tingsrätten förstått vad en svärm är och hur en organisation som TPB fungerar så skulle de inse att det inte går att peka ut de fyra tilltalade som en liga. Antingen måste man se dem som individer, eller som en del av n mycket större helhet – svärmen kring TPB. Vill man föra resonemang om att några gemensamt och i samråd har gjort någonting borde man haft mycket fler medåtalade, förmodligen flera hundra.

För det andra uppsåtet. Vi vill inte leva i ett samhälle där subjektiva rekvisit och bedömningar avgör i våra domstolar. Det ska inte spela någon roll vid uppsåtsbedömningen vilken sorts person man är och vilka ens åsikter är. Jag har svårt att tro att en tekniskt identisk tjänst som TPB med företrädare som med jämna mellanrum hade beklagat sig över allt upphovskyddat som fanns bland deras torrents och omöjligheten i att hålla rent från dem (Streisandeffekten) skulle kunna dömas. Om jag har rätt så har Sunde, Svartholm Warg, Lundström och Neij dömts för sin attityd, sina åsikter och sin klädsel mer eller mindre.

Två avslutande noteringar om juridiken:

I kommentarerna igår och idag har många jämfört de 30 miljonerna i skadestånd med skadestånden vid andra allvarligare brott – våldtäkter, mord etc. Detta är en olycklig jämförelse eftersom skadeståndsbeloppet storlek juridiskt inte har med brottets allvar att gör i Sverige. Vi är i normala fall stolta över att vi till skillnad från t ex USA inte har sk punitiva skadestånd, dvs skadestånd som bara är till för att straffa människor. Våra skadestånd baserar sig istället på den uppkomna ekonomiska skadan (i sällsynta fall värderas även en ideell skada). För att mördare skulle kunna tilldömas så här stora skadestånd skulle det vara nödvändigt att införa straffskadestånd i Sverige och det tror jag nog inte de flesta vill om de tänker efter.

Tingsrättens dom har inte trätt i laga kraft än. De tilltalade är alltså inte slutgiltigt dömda än eftersom de måste få chansen att överklaga. Alltså är alla resonemang som bygger på deras uttalade skuld eller deras gärningars bevisade kriminalitet helt uppåt väggarna.

###Är det rimligt att sätta fyra personer i fängelse för miljontals människors brottslighet

Det moraliska perspektivet är enklare att reda ut. I grunden handlar de om frågan: när får man stjäla? Stjäla i utökad mening alltså. Moralen hjälper oss att gemensamt definiera när någon har mer rätt till något en någon annan. Vi har varit överens länge om att jag har en okränkbar rätt till min egen kropp, ännu längre har vi hyst övertygelsen att jag och min familj har rätt att skydda våra egendomar mot andra. För att slippa en massa våldsamma uppgörelser om vem som äger vad, så skyddas denna rätt sen länge av staten och statliga maktmedel.

En betydligt modernare ensamrätt – med bara några hundra år på nacken – är rätten till idéer, texter, melodier och bilder.

Jag tror helt enkelt inte vi är överens om denna rätt som moraliskt absolut. Den har mer varit en praktisk metod för att hantera det faktum att idéskaparna bör få betalt för sin idéer. Metoden är knappast den enda och troligen inte ens den bästa. Om den varit den bästa metoden så har detta bara gällt under en historisk parentes pga en teknologiskt och finansiellt betingad monopol/oligopolsituation.

Nu är detta tankarnas och idéernas monopol brutet. Det går inte längre att låsa in idéer. Det flesta uppfattar detta som en bra sak. Det är moralsikt rätt att dela med sig. Om jag hittar något fint eller något bra så vill jag visa det för andra. Alltså har vi alla (nästan) blivit fildelande brottslingar.

Och nu ska några kastas i fängelse för våra synder.

###Älskade internet

Till sist ideologin och mina (våra) känslor. Vi är stolta över Sverige som IT-föregångsland. Vi har i många år varit långt framme vad gäller bredbandsutbyggnad, spridning av datorer med mera. Detta har gjort att vi haft många framgångsrika innovatörer och entreprenörer inom IT-området. Detta har av många setts som framtiden för svenskt näringsliv.

Vid sidan av detta har vi fenomen som The Pirate Bay och en hel ungdomsgeneration som flyttar ut stora delar av sitt liv på nätet. Hundratusentals människor umgås, blir kära, lär sig, skapar och sprider sina värderingar på nätet. De som förr tillhörde en smal klick behöver inte längre vara ensamma. De kan tillhöra en gemenskap.

På nätet växer ett nytt kunskapssamhälle fram i svärmarna genom det nya sättet att få och sprida kunskap och information. Det nya sättet att skapa. Som Rick Falkvinge skriver:

>Det är fantastiskt. Det är en större samhällsomvälvning än den som tryckpressen åstadkom under 1500-talet.

###En moderat pirat

De tre perpektiven möts nu. De möts i symboliken hos ett historiskt rättsfall. De möts i känslostormarna hos tusentals människor som tycker att nu är det nog. FRA-lagen, IPRED-lagen, ACTA och telekomdirektiv och nu 30 miljoner i skadestånd för The Pirate Bay.

Vi ser de upprörda stämningarna bland tusentals unga internetanvändare vars världsbild ställs på ända. Men vi hör också indignationen hos en äldre generation som fått lära sig att det är fult att stjäla och att man minsann betalar för sig.

Jag är väl mellangammal som förstår båda två. Men igår bestämde jag mig för att det ändå handlar om framtiden. Vilket samhälle mina barn ska leva i. Ska de lyssna på musik från upphovsmän som söker sina lyssnare själva eller på samma gamla skåpmat från de stora bolagen. Ska de titta på teve som produceras av någon som inte kan låta bli att berätta en historia eller av ett stort amerikanskt bolag som vill tjäna mer pengar. Vilka böcker ska de läsa. Hur fria ska de vara att lära sig saker och hitta information de själva söker.

Om jag kan vill jag ge dem ett fritt internet och därför har jag gått med i Piratpartiet!

Men jag är fortfarande moderat. Jag ser det därför som min uppgift att hjälpa till att bevisa att vi inte är ett parti bara för dem som tycker gratis är gott. Det handlar inte om att stjäla – det handlar om något mycket finare. Att dela med sig.