Liten flicka kräver tydligen mycket våld att hantera

Lördagen den 14 maj, strax efter klockan nio på kvällen kliver Johanna Sjödin in på tunnelbanestationen på Fridhemsplan i Stockholm. Hon och några vänner till henne hade tänkt åka och se lite brottning, något hon sett fram emot länge. Drygt sex timmar senare kliver hon ut från polisstationen på Mariatorget, där hon hållits ”LOB:ad” i fyllecell några timmar.

http://johannasjodin.se/2011/05/19/lob-har-blivit-ett-satt-att-straffa-buset/

Hon är inte nykter, men inte heller full, utan glad som folk är mest när de är på väg ut en lördagkväll. Hon gör dock ett misstag och det är att passera spärren utan giltig biljett — att försöka planka. Det är hennes synd och därför kommer hon få tillbringa den roliga brottningskvällen dels iförd handfängsel, dels på en brits i fyllecellen. Sekunder efter att hon passerat spärren flyttas hon nämligen handgripligen ut på gatan av tunnelbanans ordningsvakter, vilket strängt taget är mot deras instruktioner då det finns kontrollanter som sköter sådana saker. Lustigt nog kontrollerar de inte ens om hon har giltig biljett, utan förutsätter att hon plankar. Hade de utfört en kontroll hade de kunnat ta ut en avgift på 1200 kronor, men deras intresse inskränkte sig tydligen till att fysiskt markera att hon inte var önskvärd.

Hon gör faktiskt ett andra misstag också, i att hon feltolkar händelsen och tror att det skall räcka med att lösa biljett så är allt bra. Hon löser därför SMS-biljett, men den hinner hon aldrig visa upp för spärrvakten. På väg mot luckan tar nämligen ordningsvakterna tag i henne igen, drar in henne i vaktrummet på andra sidan spärren, trycker ner henne på golvet och förser henne med handfängsel.

Handcuffs Vector Image

Jag har personligen inte träffat Johanna, men de som gjort det refererar inte till henne som någon rysk brotterska med svällande biceps och aggressivt beteende. Hon försökte påpeka att hon hade giltig biljett, men fick veta att hon satt där hon satt i väntan på polisen för att ”hon inte kunde bete sig”. Med tanke på beteenden jag blivit vittne till på lokaltrafiken i Stockholm, så får man anta att vakterna ansåg att hon tuggade fradga och gjorde utfall mot alla i sin omgivning… Eller så fick de hjärnsläpp och bestämde sig för att en liten flicka som Johanna var ett bättre mål att statuera exempel med än en storväxt skinnskalle eller bandido/hells angelsknutte.

Min egen erfarenhet säger mig att den sortens vakt som bestämmer sig för att ”statuera exempel”, sällan väljer folk som kan försvara sig — och att ju mer försvarslöst offret är, desto drygare ordningsman. Nå exakt hur roade vakterna är av att hon missar sin brottning och allt sådant är saker som jag inte var där och kan uttala mig om. Hennes vänner som försöker få klart för sig vad som händer och få ut henne blir i alla fall hotade med batong, så det var nog lite väl mycket testosteron i tunnelbaneluften den kvällen. Noterbart var att hon bad att få ringa, vilket vakterna vägrade. De vägrade också att kontakta hennes sambo åt henne. Noterbart är också att vakterna vägrar att berätta vad de heter med orden ”annars kommer du skriva om detta…”, vilket någonstans visar att de visste att de var ute och reste och får mig att undra om de visste att hon var en namnkunnig bloggare? Om de visste det, så undrar jag hur korkad man får vara och om #gategate redan fallit ur ordningsmaktens minne?

En längre stund senare kommer i alla fall polisen till platsen och sakerna skulle därmed kunnat få en snabb lösning, eller?

Nä, de väljer att gå på tunnelbanevakternas story och någonstans, utan att någon nämnt den saken med en nysning innan, så handlar det om fylla och att hon inte kan ta hand om sig själv. Hon blir, trots att hon kan föra ett samtal med polisen, ställa frågor och dylikt sonika ivägkörd till polisstationen, där hon utan vare sig urin- eller blodprov blir processad och satt i fyllecell. Där sitter/ligger hon till strax efter klockan tre på natten, då hon blir släppt.

Hon har polisanmält händelsen, fått skadorna hon ådrog sig dokumenterade och allt sådant man kan göra för att få upprättelse.

Hon vidgår att hon försökte planka, vilket fått en del kommentatorer att gå i taket och mer eller mindre säga att hon får skylla sig själv. Men de kommentatorerna kan såvitt mig anbelangar hoppa upp och sätta sig och snurra på mitt utsträckta långfinger, för de verkar helt ha missat proportionalitetsprincipen och det lilla faktum att ingripanden inte får göras för att man känner för det. Tänker man släpa in någon i vaktrummet och sätta handfängsel på personen ifråga, så bör man ha goda skäl. Dessutom bör man kunna legitimera sig och inte dölja sig själv bakom brickans anonymitet. Skall man LOB:a någon, så bör man kunna visa att personen faktiskt är så onykter att det kan antas att personen är oförmögen att ta hand om sig själv. Om dessutom personens vänner står utanför och är oroliga, finns knappast någon anledning att omhänderta personen — då finns det ju någon som ”tar hand” om henne.

Idiotkommentatorerna missar också det lilla faktum att vi som privatpersoner är i ett enormt underläge gentemot ”rättvisan” i sådana här lägen. Eftersom vi står ensamma och utan utomstående vittnen mot flera vakter som kan stödja varandras berättelse, så hör det till undantagen att någon vakt ens får kritik för övervåld eller tveksamma ingripanden.

Slutligen tror många som råkar ut för sånt här att det inte är sant och reagerar därför starkt verbalt, vilket när ingen lyssnar ger upphov till känslor av total maktlöshet. Det betyder att tvärt emot vad som är praxis, där personen i princip aldrig får rätt ens om hon är blåslagen när hon kommer ut, så borde praxis vara att ordningsmakten skall ha ordentligt på fötterna innan de ingriper och att de skall ha stenhårda regler att följa.

Jag betvivlar att Johanna kommer få rätt. Särskilt med tanke på att inte ens filmbevisning i det tidigare #gategate räckte för att få rötäggen fockade.

Ändå gör hon helt rätt som anmäler och jag hoppas verkligen att historien rullas upp och gör någon skillnad.

Den goda staten och det demokratiska underskottet

Jag har länge hyst en stor beundran för Anne Ramberg, advokatsamfundets generalsekreterare. För mig personifierar hon hela den mentalitet som gör juridik till något mer än procedurfrågor och gummistämplar.

De jurister som äger ett stort patos och känsla för rättsstaten, rättsskipning och rättsprinciper är ett viktigt kitt som hindrar lagarna att få absurditetens prägel. De är garanten för att inte en modern Kafka skall få inspiration av att titta på svensk rätt. Anne Ramberg är en av dessa själfyllda jurister som står upp för ett rättssamhälle som vi alla kan tänka oss att leva i.

En jurist med starka åsikter och modet att framföra dem.

Hon har stått på barrikaderna mot dumheterna i FRA-lagen, datalagring, avlyssning och många andra ”moderna” dumheter. I en artikel på IDG pratar hon om just dessa ”moderna” fenomen:

Sedan hon började som advokat 1976 har det hänt mycket. Paradigmskifte är uttrycket hon använder. Terroristhotet har skapat en stämning som gör att människor går med på lagar som aldrig skulle varit på kartan för tio år sedan.

FRA-lagen och lagen om preventiv avlyssning , en övervakningslag som ger polisen större möjligheter att avlyssna trots att det inte föreligger misstanke om brott, är klubbade medan den så kallade loggningslagen, där telekomoperatörerna åläggs att spara trafikuppgifter i ett år, skjutits upp.

– Integriteten är en av FNs grundläggande mänskliga rättigheter. Om det görs intrång i integriteten måste det finnas tunga skäl för det och staten måste kunna visa att samma mål inte kunnat nås på annat sätt. Det måste vara något som ger den önskade effekten och intrånget måste också stå i proportion till resultatet, säger hon med ett eftertryck som markerar ett hett engagemang.

Det är ord och inga visor, och det är en klarsyn jag önskar att våra politiker kunde ha lite mer av.

Hur viktigt det är illustreras verkligen av en artikel i affärsvärlden där en diskussion förs om datalagringsdirektivet och varför det inte införs nu när det är valår. Beatrice Ask har påstått att det inte är någon ko på isen, men får en motfråga av Anne Ramberg:

Men är det inte en ko på isen då det skulle vara implementerat för väldigt länge sedan och Sverige brukar ju vara bäst i klassen när det gäller att implementera EU-lagstiftning. Är det inte så Beatrice Ask, att regeringen är vettskrämd för att få en ny integritetsdebatt och att det är därför regeringen inte lägger förslaget, frågar Anne Ramberg.

— Nej, vettskrämda är vi inte. Det är ingen ko på isen i sakfrågan. Det som är bekymret är att om man inte införlivar direktivet tillräckligt snabbt kan det kosta. Och vi kommer att ge väldigt bra sakskäl till varför vi skjuter på den här frågan.

Tomas Bodström, som sagt emot allt Betrice Ask sagt under debatten, höll så klart inte med.

— Det är en ko på isen av två skäl. För det första så har vi blivit anmälda till EG-domstolen vilket är ganska anmärkningsvärt. Det andra skälet är Ipred-lagen som gör att flera teleoperatörer säger nej och säger att de nu slutar med att spara de här uppgifterna, vilket har blivit ett stort problem för polis och åklagare. Sedan har vi FRA-lagen där man sparar alla samtal. Då har jag väldigt svårt att förstå varför man inte skulle gå vidare med datalagringsdirektivet, säger Thomas Bodström som dock inser och inflikar att det vore politiskt ostrategiskt att implementera datalagringsdirektivet under ett valår.

Det som fascinerar i den debatten är att Ask och Bodström håller med varandra om att det inte är en bra idé att implementera datalagringsdirektivet under ett valår! Vän av ordning ställer sig naturligtvis frågan varför?

En annan fascinerande aspekt är att se hur oerhört nerkörd i bodströmsamhällets hjulspår Bodström själv är. För hans invändningar kommer inte från att försvara befolkningens integritet, utan från andra hållet.

Skälet till att ingen av dem vill att frågan skall ligga på bordet i år är precis det som Ramberg påpekar: Ingen av blocken vill ha integritetsdebatten under ett valår, eftersom de vet att de båda står för en position som blir oerhört svår att försvara inför väljarna. Vore frågan okontroversiell skulle den redan vara implementerad, så slutledningen är att man helst av allt mörkar frågan och fattar beslut när befolkningen tittar åt ett annat håll — är det inte ett tecken på demokratiskt underskott om något? Ett av alla tecken på hur vi befinner oss på det sluttande planet.

Jag skulle vilja avsluta med två korta citat från IDG-artikeln, det är Anne Ramberg som på två olika ställen konstaterar viktiga poänger:

– Jag tror inte på den goda staten – det är en vanföreställning. Jag tror inte att det är en ond stat heller. Det goda samhället skyddar den enskilde mot statens maktutövning. Det är just det som är en rättsstat och det är en grundpelare för vår demokrati.

och:

– Det finns ett teknikimperativ i dag. Bara för att något är tekniskt möjligt genomför vi det. Så borde det inte vara, säger hon.

Informationssamhället innebär fantastiska möjligheter. Tyvärr är det inte bara fantastiska möjligheter i demokratins och den fria kulturens och kunskapens tjänst, utan i minst lika hög grad fantastiska möjligheter att kartlägga, kontrollera och förtrycka. Staten är inte god, kanske är den inte ond heller, men det är bara när samhället skyddar den enskilde mot maktutövning som det goda överväger.