I ett fritt samhälle förväntar vi oss olika respons på brott beroende på om de är triviala eller grova. Det kan tyckas självklart om man jämför att cykla mot rött ljus med att råna en bank och skjuta förföljande polis som i Malexandermorden. Men proportioner mellan brott och straff handlar inte bara om extremer, utan skall genomsyra hela rättssystemet. Proportionerna rör inte heller bara straffsatser, utan synen på vilka medel och resurser som är rimliga att ta till för att klara upp ett brott.

För att illustrera det hela kan vi ta klassikern med fyllepinkande:

Det finns visserligen vuxna människor som hellre kniper till dess ögonvitorna börjar gulna och det kluckar i öronen, än ställer sig (eller sätter sig bakom) närmaste buske för att lätta på trycket. De flesta av oss har dock en gräns när vi faller till föga och begår brott, hellre än kissar ner oss.

Så blir man ertappad med byxorna på halv stång, så får man förutom rodnande kinder en böteslapp på sisådär 800 spänn att ta med sig hem. Så värderas brottet och vissa tycker det är störtlöjligt hårt, medan andra tycker man kunde få böta det dubbla… och visst är det mindre behagligt att promenera på kroggatorna en söndagmorgon, så de har kanske en poäng.

Oavsett vad man tycker om fyllepinkande, så är väl de flesta på det klara med att det är ett rätt trivialt brott. Det bör väl knappast ligga på någon överarbetad utredares bord, innebära telefonavlyssning, dörrknackning, studier av material från övervakningskameror eller några andra extraordinära resurser för att sätta dit missdådaren.

Att våra ögonbryn skulle försvinna upp i hårfästet om polisen trots det la ner så stora resurser på en ölpinkare handlar inte bara om resurserna som sådana, även om det naturligtvis skulle sticka i ögonen bara det. Det handlar också om graden av intrång i våran vardag beroende på brottets allvar. För när drevet drar igång så avslöjas inte bara den kissnödige, utan dessutom lyfts alla omkringvarandes liv upp till beskådan.

Allvarliga brott och trivialiteter

Vi kan acceptera att otrohetsaffärer, samtal till psykologen, eller positionsbestämmelser som visar att man slocknade på en parkbänk kommer fram om det handlar om allvarliga saker som mord, grov misshandel, våldtäkt eller rån. Vi förväntar oss däremot att vårt privatliv förblir just privat om det inte finns väldigt goda skäl att inkräkta på det. Tänker vi efter ordentligt, så nog de flesta av oss till och med benägna att acceptera en viss polisiär ineffektivitet mot att vi får behålla vårt privatliv för oss själva.

Därför har vi satt upp gränser för polisens agerande och vilken information som inte har i deras händer att göra. Gränsen för många typer av information är att det brott som utreds skall ha fängelse i straffskalan. Det är en ganska rimlig gräns så länge fängelsestraff inte är något som döms ut för skitsaker.

På tal om skitsaker. Faktum är att vissa brott som kreti och pleti ägnar sig åt faktiskt har fängelse i straffskalan. Praktexemplet är hembränning och handel med hembränd sprit, som faktiskt kan ge mycket högre straff än de flesta kanske tror, förutsatt naturligtvis att det handlar om stora mängder. Bulkbränning jämställs i straffskalan med brott som våldtäkt och vållande till annans död, vilket visar att proportionaliteten ibland är rätt skruvad i vårt avlånga land.

Ett rättssamhälle på glid

Vad vi inte behöver är att gränserna för vad som anses rimligt för polisen att företa sig luckras upp. Vare sig i hur man prioriterar skitbrott jämfört med grova brott, under vilka förutsättningar man har rätt att samla information om människor, eller vilken tredjepartsinformation man kan skaffa sig tillgång till.

Ett PM har nu läckt ut från justitiedepartementet med innebörden att det skall bli lättare för polisen att få ut uppgifter från teledatalagringen. I ett slag kommer huggtänderna fram. Johan Linander kommenterar:

– Vi kan ju inte ha en lagstiftning som ställer olika krav beroende på vilket brott det är, utan det här är en generell lagstiftning som ger polisen tillgång till de här uppgifterna. Och vi tror att det gör det lättare att utreda de mer prioriterade brotten som just grooming och sexuellt ofredande, säger Johan Linander(C) som är vice ordförande i justitieutskottet.

Andra brott som också nämns är förtal och förolämpningar, då av naturliga skäl främst på nätet.

Det är typiskt för debatten att grooming och andra sexualbrott används för att försöka döda debatten. Det är alltid lika osmakligt. Ett rött skynke som gör att principer blir oviktiga och hjärnan kan säljas ut på reapris.

Det här är som sagt en promemoria, inte ett färdigt lagförslag, men det finns inget som talar för att det färdiga förslaget kommer bli substantiellt annorlunda. I princip har man lyssnat på polismetodutredningen och på PTS, medan man däremot glatt nonchalerat operatörer och alla andra som kan tänkas ha avvikande åsikt.

Det här visar på flera saker som alla är starkt problematiska:

För det första så rubbar man balansen mellan privatpersoner och samhällsorgan. Där individens rätt till skyddat privatliv än en gång devalveras till förmån för myndigheternas ”behov”. Det är ett teknokratiskt beslut där allt handlar om tänkt effektivitet och inget om ideologisk eftertanke. Det vore intressant, om än otroligt osannolikt, att någon enda gång se en förändring i diametralt motsatt riktning…

För det andra har man gjort en ubåt, det vill säga diskuterat (nåja) frågan om teledatalagring utan att med ett ord nämna att man tänker ändra spelreglerna. En så här stor ändring i allmänna principer borde diskuterats under valrörelsen. Istället diskuteras det nu som om det vore en trivial förändring. Tvärtom har man talat i termer som att man motvilligt kommer införa teledatalagring på någon slags miniminivå, vilket man nu med besked visar var lögn och förbannad dikt.

För det tredje så lägger man upp bollen för ett antal följdförändringar där andra förslag och beslut av samma typ och kaliber kan komma upp på bordet — och där man då kommer att peka på detta förslag som någon form av prejudicerande princip. Välkommen till polisstaten liksom…

För det fjärde sätter man i princip elektronisk fotboja på hela svenska folket, sug på den du.

HAX kommenterar att det är så att man blir tokig, Emma är deprimerad över hur många som överhuvudtaget inte kommer att förstå problemet. Jag håller med dem båda två, det är så att man blir tokig och det är svårt att förstå och lika svårt att förklara på ett sätt som folk kan relatera till.

Det vi däremot inte skall göra är att prata fildelning, för det är att plocka ut ett enda russin ur kakan och försöka förklara hela kaka medan man pekar på detta enda russin. Anna Troberg gör en bra ansats i Aftonbladet, när hon pekar på den havererade proportionaliteten och dess konsekvenser.

Det här kommer drabba gömda flyktingar, det kommer påverka samhällsdebatten, det kommer påverka kommunikationsmönstren, kort och gott kommer det påverka hela samhällsklimatet, samhällets öppenhet och vår paranoja gentemot våra styrande och våra myndigheter. Istället för att skapa en smältdegel som omfamnar den nya kommunikationen, ekonomin och logiken, där innovationer, debatt och framtidstro smattrar fram som nyårsfyrverkerier, så gör regeringen allt för att lägga en stor våt filt över nationen.

Vi skall övervakas till trygghet, friheten kommer i andra hand och är enbart ekonomisk.

De liberala pionjärerna gråter i sin himmel.

Uppdatering: Det finns som tur är en och annan alliansmedlem som inte sålt ut hjärnan på ebay. Tack Maria.

Idag får vi då ett officiellt uttalande av justitieministern, där hon tar tillbaka inte bara idén om gredelina kuvert utan också tankefiguren att man kan straffa personer redan på misstanke. Jag citerar uttalandet i dess helhet. Det går att hitta på regeringens hemsida.

Uttalande av justitieminister Beatrice Ask:

– På ett seminarium i riksdagen i torsdags om unga som prostituerar sig gav jag ett retoriskt och olyckligt exempel på att rädslan för att bli upptäckt kan verka brottsförebyggande.

Låt mig, för att det inte ska finnas utrymme för missförstånd, en gång för alla mycket tydligt säga:

Jag anser inte att rättsväsendet ska skicka kuvert med särskilda färger till vare sig misstänkta eller dömda. Regeringen planerar inget sådant förslag.

En viktig utgångspunkt för ett rättssamhälle är att alla ska betraktas som oskyldiga till dess motsatsen bevisats. Den som dömts och avtjänat sitt straff ska vara fri.

Frågan är räcker det att hon nu backar på alla punkter. Det har gått nästan en vecka. Justitieministern har under denna vecka haft gott om möjligheter att förklara sin tankegång. Vid några tillfällen har hon också modererat sitt första uttalande. Nästan omedelbart tog hon tillbaka idén med gredelina kuvert t ex.

Men när man sett videoklippen från seminariet, så känns det inte som att det handlar om några förflugna ord som därmed snabbt kan tas tillbaka. Beatrice Ask förde ett resonemang i torsdags på seminariet om prostitution. Ett resonemang som när man fick följa det sa saker om hur hon resonerar kring frågor som brott och straff, sexualbrott, oskuldspresumtion, värdet av skam i det juridiska systemet.

Våra inblickar i denna tankevärld kan inte suddas ut genom ett enkelt uttalande. Inte mina i alla fall. Jag vill höra hur hon tänker. Varför sa hon det hon sa i torsdags? Varför säger hon det hon säger nu? Hur förklarar hon skillnaden? Kan vi få höra henne problematisera lite kring frågan om att skrämma folk till laglydnad oavsett om det gäller genom gredelina kuvert eller inte.

Kort sagt vill jag se Beatrice Ask visa att hon har en ideologisk kompass kring rättssäkerheten som bara råkade vara tillfälligt trasig i förra veckan.

För den ilska som kokar på nätet och andra ställen handlar inte bara om gredelina kuvert. Den handlar om något som ser ut som ett mönster – att den svenska borgerlighetens tycks ha glömt bort den enskildes rättigheter gentemot staten.

För några månader sedan fick jag och Göran uppdraget att ordna en blogg till Trygghetsvakten. De är en firma som bygger hela sin affärsidé på innovation, och som säljer egna produkter tänkta att spara blod, svett och tårar för husägare.

Precis i dagarna började de använda sin nya blogg, och redan andra blogginlägget är så högintressant att det bara inte går att låta bli att säga något om det. Bakom inlägget står Rikard Bergsten, uppfinnare och VD för Trygghetsvakten.

Det hela handlar om en uppfinnares syn på upphovsrätten. Med andra ord en människa som själv är helt och hållet beroende av det som lite slarvigt anglikaniserat kallas IP-rättigheter eller för att skriva ut det ”intellectual property rights”.

Rikard jämför ganska krasst uppfinnarens skydd från samhället och samhällets motkrav med upphovsrätten:

Går man över på upphovsrättsområdet blir det svårt att tro att systemet är skapat med vett och vilja. De ca sju till tio år av ensamrätt som ett botemedel mot cancer får, efter investeringar i mångmiljardklassen och med mycket högt risktagande skall ställas mot de 70 år (efter upphovsmannens död) som “Anna är en bot” och andra slagdängor får. Vem kan på allvar hävda att skyddvärdet hos Abbas “Waterloo” är tio gånger större än skyddsvärdet för en ny banbrytande cancermedicin?

Det hela berör den maratondiskussion jag hade med bloggaren/poeten embryo om upphovsrätten:

Skälet till att jag plockade fram honom, var att illustrera hur upphovsmän och kvinnor kan prata om sitt värv som en helhet från vaggan till graven (och sjuttio år efteråt), medan de som är kreativa på annat sätt får finna sig i att inte ha tillnärmelsevis liknande skydd.

Det är den verklighet andra kreativa människor lever i.

Situationen man har som upphovsman är unik. Inte bara så att samhället ställer upp och hjälper till att skydda ens rättigheter, rättigheterna gäller hela livet och räcker till även för barn och barnbarn.

Resten av mänskligheten kan göra hur fantastiska saker som helst. Det ögonblick de slutar producera eller leverera får de inte en spänn — alldeles oavsett tidigare gärning. Som egenföretagare är det oerhört tydligt i mitt eget liv.

Det finns en viktig poäng här. Kultur särbehandlas som en form av kreativitet som automatiskt ger rättigheter långt bortom den egna graven, medan andra former av kreativitet får finna sig i att stå på egna ben antingen helt utan skydd eller med några få år av ensamrätt. Det är inte menat som ett slag mot kulturen, som är jätteviktig, utan bara ett konstaterande att vi lever med ett system som spårat ur.

Rikard fortsätter:

I min tolkning tillåter alltså samhället att rättsäkerheten äventyras genom IPRED för att försvara en affärsmodell som gick ur tiden för minst tio år sedan. Det är inte utan att man kan tänka sig att vi fortfarande hade haft ambulerande isförsäljare om dagens politiker fått styra utvecklingsklimatet år 1925 när kylskåpet uppfanns av svenska teknologer.

Det saknas proportioner. Precis som olika former av kreativitet behandlas olika, så blir ett affärsområde särbehandlat som om deras rättigheter att fortsätta som de gjort under större delen av 1900-talet är gudagivet. Kostnaden för särbehandlingen är rättssamhällets gradvisa avveckling. Det låter hårt, men om man ser till hur upphovsrättens tillskyndare behandlar rättssäkerhet och rättsmedvetande så är det nog inte hårt nog.

Samhällsnyttan är en av de viktigaste grundvalarna för immaterialrätten, oavsett om det handlar om patent eller upphovsrätt. I samma ögonblick som dessa blir skadliga för samhället förlorar de sin legitimitet. Vi får inte glömma detta, vi måste våga diskutera detta förutsättningslöst och vi måste våga reformera så att samhällsnyttan bibehålls.

Till och med många innovatörer och upphovsmän förstår detta. De förstår att om de inte tar hänsyn till hur deras skydd påverkar samhället i stort kommer deras skydd förlora sin legitimitet — i praktiken systemens dödsdom. Så Rikard kanske talar i egen sak, men med en ovanlig klarsyn. Han bevakar allas vårt intresse istället för bara sitt eget.

Det börjar bli lite för mycket av ett mönster att allt som har med upphovsrätten kör i en egen fil i samhället. Nu senast har det krupit fram att Tomas Norström är engagerad i Svenska föreningen för upphovsrätt, en organisation som på pappret är neutral, men i realiteten är kända förespråkare för upphovsrätten i sin nuvarande eller till och med utvecklade form.

Det börjar också bli lite väl mycket av ett mönster att upphovsrättsföreträdare framställer sig själva som opartiska. De tycks se det som oväsentligt att de redan är engagerade på den ena sidan av en debatt som aldrig lyfter kanske just för att bara ena sidan får plats på podiet. Den andra sidan är hänvisad att ställa sig på sina tvållådor och försöka göra sig hörda bakvägen.

Misstanken att den hårda Pirate Bay domen kanske inte är fullt så svårförklarlig som den först verkade är obehaglig. Jag läste den och konstaterade att den var rätt välskriven, sånär som på några icke oväsentliga detaljer.

Det jag hängde upp mig på var att domen andas att skulden var självklar, som om skuldfrågan aldrig var i tvivelsmål. Den andas också att brottet lika självklart var allvarligt. Jag antog att det helt enkelt berodde på hur rättsväsendet inte uppfattar samhällsförändringar, hur lagarna är skrivna och den personliga förförståelse som är svår att undvika. Så var det också, men i den ”personliga förförståelsen” ingår lite mer än vad jag visste om…

SR » Rättegången kan tas om:

– Det kan bli aktuellt att ta om rättegången, säger Leif Silbersky. Men då måste advokaterna ta upp det här omedelbart.

Kritik från fler håll

Vi har pratat med flera experter som exempelvis professorer i processrätt, före detta domare i Högsta domstolen och lärare i juridik.

– Jag hade själv inte tagit målet i den situationen, säger förre justitieombudsmannen Rune Lavin.

– Det är väldigt tydligt att han aldrig borde ha tagit det målet, säger en professor i processrätt som inte vill bli namngiven.

Domare får inte ens misstänkas

Det finns olika sorters jäv. Det mest uppenbara är om en domare till exempel är släkt med någon av parterna i målet. Så är det inte här. Men det finns något som heter delikatessjäv också och det betyder att man som domare inte ens får misstänkas vara jävig.

Leif Silbersky kan vara lugn, för advokaterna har redan börjat agera.

Hela saken blir dessutom allvarligare eftersom en nämndeman fick stå över målet på grund av jäv, trots att det jävet inte var värst mycket allvarligare än det Tomas Norström nu anklagas för.

Tomas Norström delar sitt engagemang med personligheter som Jan Rosén, Henrik Pontén, Peter Danowsky och Monique Wadsted. Den förste var regeringens expert när IPRED diskuterades, vilket många reagerade på. De andra tre kräver knappast presentation för någon som ens på avstånd följt rättegången ifråga.

För mig förefaller det närmast obegripligt hur en person med sådant engagemang inte ser att han är jävig. Jag misstänker att varken han eller Rosén ser det så, utan bara ser sitt engagemang som en del av sin expertroll. För den som följt Roséns uttalanden och debattartiklar står det däremot klart att vi inte har att göra med en opartisk jurist, utan tvärtom en tvättäkta lobbyist i professorshatt. Nu skall vi alltså vara tvungna att misstänka att själva domaren i ett av de högst profilerade rättegångarna i mannaminne lider av samma problem?

Vår tilltro till rättsväsendet är grunden för att vi fungerar som nation, alternativet är som någon uttryckte saken Bananmonarki.

Ordleken refererar naturligtvis till fenomenet med forna kolonier som på ytan skapar den byråkrati och struktur som kännetecknar en republik, men som i realiteten är rena diktaturer. Kännetecknen är att allt som har med byråkrati, lagar och rättigheter att göra går att köpa för pengar, att alla skor sig själva, att den vanlige medborgarens rättigheter inte är värda pappret de står skrivna på, och att den som har råd kan göra sig av med vilka mänskliga eller andra misshagligheter som helst.

Det är något vi skrattat lite generat åt, och drivit med, men nu tydligen något som vi avser förvandla oss själva till. Allt för att tillfredsställa krafter som inte vill inse att världen förändras.

Jag undrar om politiker och tjänstemän i Sveriges Riksdag riktigt förstår vad de ställt till med?

Det borde vara en omöjlighet att killarna bakom The Pirate Bay blev fällda i svensk rätt utifrån gällande lagstiftning. Jag är cynisk nog att förutsätta att de blir fällda ändå.

Det politiska trycket är enormt. Inte bara den svenska regeringen och för den delen stora delar av oppositionen står och knuffar, utan ovanpå står halva EUs politikerkår och stirrar menande. Tunga företrädare för upphovsrättsbranschen, alla ledare för multimiljon- eller till och med multimiljardverksamheter kommer att sitta i rättssalen och gråta över att The Pirate Bay kommer ställa dem själva och deras kreatörer på gatan. Deras case är svagt, det mycket väl kan vara tvärtom.

Vem kan hoppas på en rättvis rättegång under såna förutsättningar?

Att sen varenda sökmotor har mer upphovsrättsskyddat material i sina index än TPB kommer inte betyda något. Att syftet med TPB inte är olagligheter per se, utan fildelning — fast utan att acceptera några begränsningar, kommer räcka för att påstå att syftet ”egentligen” bara är att underlätta brott. TPB är en del av den så kallade deltagarkulturen, men det fenomenet förstår inte så många över trettio, tyvärr.

Rent krasst är det som att begära att innehavaren av en väg skall förvägra fortkörare tillträde. Det ägaren inser är att även om han motar bort en, som om han skulle ha något intresse av att jaga fortkörare, så kommer han inte kunna mota bort alla. Det enda som skulle hända är att den lokala ”bilburna ungdomen” skulle se det som en utmaning att köra för fort på hans väg. Dessutom spelar det knappast någon roll om han lyckas, eftersom hans inte är den enda vägen att åka. Det kanske till och med är så att han inte alls håller med om att det är ett problem, och att det inte är hans sak att upprätthålla lagar han inte håller med om. Det skulle dessutom kosta honom pengar, som han knappast kommer få ersatta från vägverket.

Är hans syfte då att bryta mot lagen? Eller är det bara så att han inte anser att lagen kräver av honom att han skall behöva välja mellan att vara polis eller stänga sin väg? Han kanske till och med kallar vägen Nürburgring 2, bara för att vara kaxig och för att han själv gillar snabba bilar. Så han kollar vad lagen säger, och konstaterar att hans väg är privat och att det skulle bli svårt att fälla honom, så han ber varenda jävel som gnäller att dra åt helvete. Gör det honom mer skyldig?

Det är en ny tid men politiker, lobbyister och alltför många kreatörer behandlar situationen som om vi fortfarande skriver 1800 någonting. Lagen är skriven för en annan tid med andra förutsättningar, och oavsett vad vi gör nu så kommer den aldrig att överleva. Så alla de som gnuggar händerna och hoppas att TPB-killarna blir fällda och sedan stämda in på bara skelettet, kommer ändå att tvingas anpassa sig eller dö.

Är det inte bättre att anpassa sig, än att göra rättssamhället och vår demokrati till rena travestierna?

Ombudsman är så svenskt att ordet tillhör de få, tillsammans med smorgasbord, som exporterats lite här och var i världen.

Hela idén med ombudsmän är någon vid sidan av maktens hackordning, men med makt att granska makthavarna, skall stå helt på småfolkets sida. Varianter finns i fackförbund och liknande organisationer, där ombudsmannen är personen du vänder dig till som ett första led i att få praktisk hjälp när det skiter sig.

I det offentliga har vi JO, JK, JämO, KO, BO, DO, HomO och HO. De är alla satta att skydda småfolket och granska makten, antingen den offentliga eller den som befinner sig i styrkeposition privat. Idén är briljant, förutsatt att ombudsmännen tar sin roll på allvar och faktiskt företräder småfolket. Idén är ett skämt om ombudsmännen springer maktens ärenden, då blir det enbart en legitimisering av sakernas tillstånd istället för en hjälp för den utsatte.

Låt oss nu se hur JO och JK hanterat situationen kring The Pirate Bay?

Här är några anmälningar:

I samband med razzian mot TPB, så beslagtogs ett antal datorer från icke relaterade företag, ideella och politiska organisationer och en tryckfrihetsskyddad registrerad nättidning. Dessutom gjordes ett antal rätt tveksamma insatser med mycket privat skada och skadeståndskrav som följd, förutom skadan på rättsväsendets anseende. JO uttalade sig om händelserna efter att endast ha hört en sida. JK i sin tur baserade sitt utlåtande på JO.

PUL nonchalerades för att få fram namnet på en moderator på TPB, det framfördes ingen brottsmisstanke utan man ville bara ha informationen. Den är normalt inte tillgänglig med mindre än att det finns brottsmisstanke med fängelse i straffskalan. Fallet JO-anmäldes men släpptes utan undersökning eller åtgärd.

En före detta moderator förhördes upplysningsvis, men förvägrades ha med sig en vän som vittne. Motivationen till detta var att polisen bara var i stan i två dagar och inte hade tid att förhöra sig om vem detta vittne var. Fallet JO-anmäldes men har lämnats utan svar hittills.

För att få tillstånd till razzian sattes brottsrubricering till upphovsrättsbrott, snarare än medhjälp till upphovsrättsbrott. Detta trots att åklagaren Roswall så sent som dryga halvåret tidigare skrivit ett PM vars analys hade innebörden att endast medhjälpsbrott egentligen kunde komma ifråga. Genom den felaktiga brottsrubriceringen fick polisen tillgång till en rad ”verktyg” de normalt inte skulle fått använda med en mindre allvarlig brottsrubricering. Man kan gå så långt som till att påstå att razzian skulle varit en omöjlighet utan den tyngre rubriceringen. Detta anmäldes, men avfärdades av JO med motiveringen att fallet var så pass ”avancerat” att det inte föranledde åtgärd.

TPB har hamnat i barnporrsfiltret, utan att någon kunnat peka på vad som rent faktiskt skulle vara barnporr, utan att polisen överhuvudtaget varit i kontakt med TPB (trots att de haft tidigare kontakt och hade en känd policy att ta bort sådant). Fallet JO-anmäldes av förtalsskäl såväl som missbruk av filtrets syfte, men JO kom fram till att polisen med all sannolikhet bara gjorde sitt jobb och att han inte hade anledning att betvivla deras vittnesmål.

JK hävdar att två av de föreslagna och godkända advokaterna för två av de anklagade i TPB-målet inte är giltiga val. Den officiella anledningen är att de skulle vara för dyra, eftersom de inte är baserade i Stockholm. De har dock redan lagt ner en hel massa tid, varför det skulle bli dyrare att byta. Det skulle dessutom påverka rättssäkerheten, eftersom dessa advokater faktiskt kan upphovsrätt och därför att det sällan är en bra idé att stuva om så nära en rättegång. JKs klagomål är överklagat.

Hela situationen är försiktigt uttryckt osnygg.

Det är i det närmaste otroligt att inte ett enda vitten kommit ur den här historien från vare sig JO eller JK. Utom förstås då JK springer åklagarens ärenden och börjar tjafsa om advokaterna.

Polisen har överträtt sina befogenheter, inte en gång utan i situation efter situation. Man har tagit in TPBs jurist för förhör och beslagtagit juristens laptop, man har överträtt PUL utan brottsmisstanke, man har förvägrat förhörda eget vittne utan giltig orsak, man har gett sig på oskyldiga företags och organisationers datorer, man har fulspelat i nästan varje led. Det fanns till och med grava misstankar om att det var ett rent beställningsjobb från USA — med tillhörande ministerstyre. Trots det är det värsta JO har att komma med ett fy, fy, men vi förstår och förlåter er stackars poliser.

VEMS JÄVLA OMBUDSMAN ÄR DET EGENTLIGEN? Är JO inget annat än en målvakt för inkompetenta poliser och åklagare?

Det är dags att vårat samhälle börjar fungera som menat, istället för som är bekvämt för statsmakten. I annat fall bör vi redan på dagis lära våra barn att demokrati och rättssäkerhet är överskattat — precis som integritet.

Så var det nu dags för datalagringsdirektivet att likt en zombie i en dålig skräckis sticka upp sin fula nuna ur underjorden. Låt mig gissa att datalagringsdirektivet är det lagförslag som får piratpartiets medlemsskara att spräcka tiotusenvallen. För vem skall man lita på?

Socialdemokraterna har sina egna jubelidioter som inte ser skogen för alla trän:

Själv anser Thomas Bodström att begreppet ”Bodströmsamhället” är smickrande:

–Jag vet inte hur många poliser och åklagare som har tackat mig för det här.

Sossarna får vi med andra ord räkna bort, de är trots allt källan till de senaste tokigheterna.

Folkpartiet och kristdemokraterna stödde sossarna ifråga om datalagringsdirektivet, så de kan vi också räkna bort. Rådde någon tvekan, så fick vi formbesked i FRA- och IPRED-frågorna.

Centerpartiet fortsätter att visa ”ryggrad”:

Den borgerliga alliansen är splittrad. Centerpartiet är, av integritetsskäl, motståndare till kravet på datalagring.

–Men Bodström har försatt oss i läget att det här måste genomföras. Vår utgångspunkt är miniminivån, sex månader, säger Johan Linander (c), rättspolitisk talesman.

De börjar nu få stolta traditioner i konsten att vika sig istället för att stå upp. Men integritet är lätt som en ideologisk teoretisk mental övning, det är först när det skall omsättas i praktik som agnarna skiljs från vetet — där har centern med all önskvärd tydlighet visat att ryggraden lämnas hemma i garderoben när man sätter sig i regering. De går med andra ord bort, fetbort!

Miljöpartiet och vänstern var båda stödpartier till den regering som drev frågan om teledatalagring, det vill säga den socialdemokratiska — deras lama protester innebar aldrig ens ett hot om att lämna regeringsställning för integritetens skull. Det har diskvalificerat dem i mina ögon, så de går också bort.

Med andra ord finns det inte ett enda riksdagsparti som visat en kombination av goda principer och principfasthet i frågor om integritet, personlig frihet och rättssäkerhet sett över de två senaste mandatperioderna. Inget av dem är med andra ord alternativ om man anser att dessa frågor kräver mer än läpparnas bekännelse. Ungdomsförbunden är en annan sak, men det är inte dem man röstar på.

Oj, jag glömde nämna moderaterna! Partiet som anser regeringsduglighet rimmar på piska. Partiet som kört över sin egen justitieminister i frågor där hon värnat integriteten. En justitieminister som tyvärr inte tycks vara speciellt konsekvent i sin syn på vad integritet innebär. För min del finns det bara tre uttalade moderater i den offentliga debatten utanför MUF som jag fortfarande respekterar: Karl Sigfrid som blev kuschad i FRA-frågan, Mary Jensen som fattar frågorna men tyvärr inte ingår i riksdag eller EU-parlament och Cristofer Fjellner för hans arbete med ACTA.

Men tre personer räcker inte för att friskriva moderaterna från ett och ett halvt år av den mest integritetsfientliga hållning ett parti visat, där de tidigare var den svenska politikens tydligaste röst mot kränkningar av den enskilda människan. De har blivit kappvändare och politruker. Talking is easy.

Så med mindre än att du tror att allt ont beror på invandringen, så finns inte så många alternativ. Invandrarhatarna är väl för övrigt inte heller kända för sin integritetspolitik direkt…

Själv ser jag bara ett enda alternativ, det jag själv skulle vilja kalla privatpartiet, men som har det lite putslustiga namnet Piratpartiet. Tro för all del inte att partiet bara handlar om att vi skall få ladda ner gratis, det handlar om integritet, personlig frihet och rättssäkerhet.

Det är dags att släppa sargen och komma med i matchen, var med och välj in Piratpartiet i EU och i riksdagen — de behövs för att vända trenden och återupprätta den personliga integriteten som en bärande princip för en frisk demokratisk rättsstat.

Datalagringsdirektivet är på många sätt det ultimata skälet att rösta på Piratpartiet.

Jag hade faktiskt tänkt strunta i att kommentera den senaste fadäsen från Jan Guillou.

Men det kliar i fingrarna och jag kan inte låta bli att skriva i alla fall något. Så jag vill sammanfatta 37 kreatörers syn på marknadsstrategi, som tydligen delas av farbror Jan.

När vägen är ojämn och dina fötter smärtar dig, lär dem en läxa:

• Ladda dubbelpipig hagelbössa, och osäkra.
• Rikta mot höger fot.
• Tryck av.
• Rikta mot vänster fot.
• Tryck av… snabbt innan du förlorar balansen eller medvetandet.
• Sjunk tungt ner i fåtöljen,
• betrakta yrt de blodiga stumparna som varit dina fötter,
• klaga högljutt över hur det är dina fötters fel att du inte längre kan gå.

Om din hjärna börjar spöka i ditt elände, och försöka påminna dig om en annan tid när du förstod att det inte är fötternas fel att vägen är ojämn, så gör allt du kan för att bortse från detta. Om den envisas med att påstå att fotmassage kanske hade varit bättre, be den veta hut.

Det är tydligen på modet nu att inte förstå sin samtid, så du befinner dig i gott sällskap.

Men läs för all del inte: Mary, Emma, eller El Rubio, eller för den delen någon annan som inte kliar dig på ryggen. Det skulle ju vara obehagligt att ens komma på tanken att du lemlästat dina fötter helt i onödan.

Jag vill än en gång påminna om BAEN-Free Library, som visar att vissa förläggare faktiskt fattat galoppen. Tror någon på fullaste allvar att deras författare säljer sämre? Jag vet i alla fall att flera av böckerna sålt slut på förlaget inte bara en gång utan flera upplagor.

Det är lätt att en debatt som debatten om IPRED förvirrar sig in i andra frågor, som ”problematiken” med illegal fildelning och upphovsrätt. Det är i sig relevanta frågor att diskutera, och frågor som intresserar mig väldigt mycket.

Men problemen med IPRED har inte med upphovsrätt och fildelning att göra, istället handlar det om övertramp gentemot de egna medborgarna.

Frihet är kanske det mest positiva begrepp som finns. Frihet kräver åsikts-, yttrande- och tryckfrihet, utöver den självklara åsiktsfriheten. För att dessa friheter inte skall bli helt urholkade krävs integritet, rättssäkerhet och förutsägbarhet.

De politiker som inte förstår och försvarar detta är livsfarliga för vår frihet, och därmed också vår demokrati. Det måste finnas en inbyggd ideologisk och moralisk kompass, en ryggradsreflex som automatiskt strävar bort från övergrepp och endemisk övervakning.

De starkaste och mest genomtänkta invändningarna mot IPRED, är att staten ger upp en del av sitt våldsmonopol. Man tillåter ett särintresse att utföra uppgifter som är av polisiär karaktär, och öppnar upp för ”rättsskipning” utanför de traditionella rättssystemen.

Tanken med civilrätt är att ge folk möjlighet att lösa svåra tvister utan att ta lagen i egna händer. Därför fungerar inte civilrätt på samma sätt som straffrätt.

Dras du inför rätta i ett civilmål, så har du att göra troligt att du inte är skyldig till anklagelsen. Den kärande har i sin tur att göra troligt att du är skyldig och bevisa skada. Den som bedöms som mest trovärdig utifrån omständigheter och bevisning vinner målet, och kan inte bara tillräkna sig ekonomisk ersättning, utan även att få sina rättsliga kostnader ersatta av förloraren. Hela konceptet bygger alltså på att båda parter i grund har ungefär samma möjligheter inför domstolen, rubbas den balansen rubbas också hela grunden för ett rimligt utfall. Det är ett strålande koncept mellan privatpersoner, eller mellan företag, där man är förhållandevis jämnstark.

IPRED kommer i praktiken ställa enskilda människor med normal ekonomi inför situationen att hamna i tvist mot en branschorganisation. Det är alltså inte ens en person mot ett företag, utan en person mot en organisation som företräder en hel nisch av marknaden. Det är David mot Goliat, när David glömt sin slunga hemma.

Bevisningen kommer inte vara insamlad av neutrala rättsvårdande myndigheter, utan av samma organisationer som drar målet till domstol. De kommer naturligtvis att ha ett direkt ekonomiskt intresse av att framställa sina bevis som mer konklusiva och starkare än de nödvändigtvis är. Det är upp till domstolen att väga in det i bedömningen, men eftersom det är ett civilmål så gäller inte att man automatiskt utgår från oskuld.

Förlorar David, så drabbas han inte bara av det skadestånd käranden kräver, utan får dessutom betala deras dyra advokater och andra rättsliga kostnader. Det är få privatekonomier som klarar en sådan belastning utan att gå permanent bankrutt.

Det öppnar upp för en utpressningssituation innan målet når domstol, eftersom båda sidor är lika medvetna om ojämlikheten inför lagen. Den starkare parten kan med enkelhet ge den svagare ett erbjudande som är svårt att säga nej till. Det spelar helt plötsligt ingen roll om du är oskyldig eller inte, du har inte råd att ta risken att du döms mot ditt nekande. En simpel riskkalkyl säger dig snabbt att det är bättre att svälja förtreten och betala ”beskyddarpengarna”, än att mötas i domstol och riskera att bli ruinerad för all framtid.

En sådan situation är en skam för ett rättssamhälle.