De liberala pionjärerna gråter i sin himmel

I ett fritt samhälle förväntar vi oss olika respons på brott beroende på om de är triviala eller grova. Det kan tyckas självklart om man jämför att cykla mot rött ljus med att råna en bank och skjuta förföljande polis som i Malexandermorden. Men proportioner mellan brott och straff handlar inte bara om extremer, utan skall genomsyra hela rättssystemet. Proportionerna rör inte heller bara straffsatser, utan synen på vilka medel och resurser som är rimliga att ta till för att klara upp ett brott.

För att illustrera det hela kan vi ta klassikern med fyllepinkande:

Det finns visserligen vuxna människor som hellre kniper till dess ögonvitorna börjar gulna och det kluckar i öronen, än ställer sig (eller sätter sig bakom) närmaste buske för att lätta på trycket. De flesta av oss har dock en gräns när vi faller till föga och begår brott, hellre än kissar ner oss.

Så blir man ertappad med byxorna på halv stång, så får man förutom rodnande kinder en böteslapp på sisådär 800 spänn att ta med sig hem. Så värderas brottet och vissa tycker det är störtlöjligt hårt, medan andra tycker man kunde få böta det dubbla… och visst är det mindre behagligt att promenera på kroggatorna en söndagmorgon, så de har kanske en poäng.

Oavsett vad man tycker om fyllepinkande, så är väl de flesta på det klara med att det är ett rätt trivialt brott. Det bör väl knappast ligga på någon överarbetad utredares bord, innebära telefonavlyssning, dörrknackning, studier av material från övervakningskameror eller några andra extraordinära resurser för att sätta dit missdådaren.

Att våra ögonbryn skulle försvinna upp i hårfästet om polisen trots det la ner så stora resurser på en ölpinkare handlar inte bara om resurserna som sådana, även om det naturligtvis skulle sticka i ögonen bara det. Det handlar också om graden av intrång i våran vardag beroende på brottets allvar. För när drevet drar igång så avslöjas inte bara den kissnödige, utan dessutom lyfts alla omkringvarandes liv upp till beskådan.

Allvarliga brott och trivialiteter

Vi kan acceptera att otrohetsaffärer, samtal till psykologen, eller positionsbestämmelser som visar att man slocknade på en parkbänk kommer fram om det handlar om allvarliga saker som mord, grov misshandel, våldtäkt eller rån. Vi förväntar oss däremot att vårt privatliv förblir just privat om det inte finns väldigt goda skäl att inkräkta på det. Tänker vi efter ordentligt, så nog de flesta av oss till och med benägna att acceptera en viss polisiär ineffektivitet mot att vi får behålla vårt privatliv för oss själva.

Därför har vi satt upp gränser för polisens agerande och vilken information som inte har i deras händer att göra. Gränsen för många typer av information är att det brott som utreds skall ha fängelse i straffskalan. Det är en ganska rimlig gräns så länge fängelsestraff inte är något som döms ut för skitsaker.

På tal om skitsaker. Faktum är att vissa brott som kreti och pleti ägnar sig åt faktiskt har fängelse i straffskalan. Praktexemplet är hembränning och handel med hembränd sprit, som faktiskt kan ge mycket högre straff än de flesta kanske tror, förutsatt naturligtvis att det handlar om stora mängder. Bulkbränning jämställs i straffskalan med brott som våldtäkt och vållande till annans död, vilket visar att proportionaliteten ibland är rätt skruvad i vårt avlånga land.

Ett rättssamhälle på glid

Vad vi inte behöver är att gränserna för vad som anses rimligt för polisen att företa sig luckras upp. Vare sig i hur man prioriterar skitbrott jämfört med grova brott, under vilka förutsättningar man har rätt att samla information om människor, eller vilken tredjepartsinformation man kan skaffa sig tillgång till.

Ett PM har nu läckt ut från justitiedepartementet med innebörden att det skall bli lättare för polisen att få ut uppgifter från teledatalagringen. I ett slag kommer huggtänderna fram. Johan Linander kommenterar:

– Vi kan ju inte ha en lagstiftning som ställer olika krav beroende på vilket brott det är, utan det här är en generell lagstiftning som ger polisen tillgång till de här uppgifterna. Och vi tror att det gör det lättare att utreda de mer prioriterade brotten som just grooming och sexuellt ofredande, säger Johan Linander(C) som är vice ordförande i justitieutskottet.

Andra brott som också nämns är förtal och förolämpningar, då av naturliga skäl främst på nätet.

Det är typiskt för debatten att grooming och andra sexualbrott används för att försöka döda debatten. Det är alltid lika osmakligt. Ett rött skynke som gör att principer blir oviktiga och hjärnan kan säljas ut på reapris.

Det här är som sagt en promemoria, inte ett färdigt lagförslag, men det finns inget som talar för att det färdiga förslaget kommer bli substantiellt annorlunda. I princip har man lyssnat på polismetodutredningen och på PTS, medan man däremot glatt nonchalerat operatörer och alla andra som kan tänkas ha avvikande åsikt.

Det här visar på flera saker som alla är starkt problematiska:

För det första så rubbar man balansen mellan privatpersoner och samhällsorgan. Där individens rätt till skyddat privatliv än en gång devalveras till förmån för myndigheternas ”behov”. Det är ett teknokratiskt beslut där allt handlar om tänkt effektivitet och inget om ideologisk eftertanke. Det vore intressant, om än otroligt osannolikt, att någon enda gång se en förändring i diametralt motsatt riktning…

För det andra har man gjort en ubåt, det vill säga diskuterat (nåja) frågan om teledatalagring utan att med ett ord nämna att man tänker ändra spelreglerna. En så här stor ändring i allmänna principer borde diskuterats under valrörelsen. Istället diskuteras det nu som om det vore en trivial förändring. Tvärtom har man talat i termer som att man motvilligt kommer införa teledatalagring på någon slags miniminivå, vilket man nu med besked visar var lögn och förbannad dikt.

För det tredje så lägger man upp bollen för ett antal följdförändringar där andra förslag och beslut av samma typ och kaliber kan komma upp på bordet — och där man då kommer att peka på detta förslag som någon form av prejudicerande princip. Välkommen till polisstaten liksom…

För det fjärde sätter man i princip elektronisk fotboja på hela svenska folket, sug på den du.

HAX kommenterar att det är så att man blir tokig, Emma är deprimerad över hur många som överhuvudtaget inte kommer att förstå problemet. Jag håller med dem båda två, det är så att man blir tokig och det är svårt att förstå och lika svårt att förklara på ett sätt som folk kan relatera till.

Det vi däremot inte skall göra är att prata fildelning, för det är att plocka ut ett enda russin ur kakan och försöka förklara hela kaka medan man pekar på detta enda russin. Anna Troberg gör en bra ansats i Aftonbladet, när hon pekar på den havererade proportionaliteten och dess konsekvenser.

Det här kommer drabba gömda flyktingar, det kommer påverka samhällsdebatten, det kommer påverka kommunikationsmönstren, kort och gott kommer det påverka hela samhällsklimatet, samhällets öppenhet och vår paranoja gentemot våra styrande och våra myndigheter. Istället för att skapa en smältdegel som omfamnar den nya kommunikationen, ekonomin och logiken, där innovationer, debatt och framtidstro smattrar fram som nyårsfyrverkerier, så gör regeringen allt för att lägga en stor våt filt över nationen.

Vi skall övervakas till trygghet, friheten kommer i andra hand och är enbart ekonomisk.

De liberala pionjärerna gråter i sin himmel.

Uppdatering: Det finns som tur är en och annan alliansmedlem som inte sålt ut hjärnan på ebay. Tack Maria.

Tant Gredelin förklarar sig, eller …

Idag får vi då ett officiellt uttalande av justitieministern, där hon tar tillbaka inte bara idén om gredelina kuvert utan också tankefiguren att man kan straffa personer redan på misstanke. Jag citerar uttalandet i dess helhet. Det går att hitta på regeringens hemsida.

Uttalande av justitieminister Beatrice Ask:

— På ett seminarium i riksdagen i torsdags om unga som prostituerar sig gav jag ett retoriskt och olyckligt exempel på att rädslan för att bli upptäckt kan verka brottsförebyggande.

Låt mig, för att det inte ska finnas utrymme för missförstånd, en gång för alla mycket tydligt säga:

Jag anser inte att rättsväsendet ska skicka kuvert med särskilda färger till vare sig misstänkta eller dömda. Regeringen planerar inget sådant förslag.

En viktig utgångspunkt för ett rättssamhälle är att alla ska betraktas som oskyldiga till dess motsatsen bevisats. Den som dömts och avtjänat sitt straff ska vara fri.

Frågan är räcker det att hon nu backar på alla punkter. Det har gått nästan en vecka. Justitieministern har under denna vecka haft gott om möjligheter att förklara sin tankegång. Vid några tillfällen har hon också modererat sitt första uttalande. Nästan omedelbart tog hon tillbaka idén med gredelina kuvert t ex.

Men när man sett videoklippen från seminariet, så känns det inte som att det handlar om några förflugna ord som därmed snabbt kan tas tillbaka. Beatrice Ask förde ett resonemang i torsdags på seminariet om prostitution. Ett resonemang som när man fick följa det sa saker om hur hon resonerar kring frågor som brott och straff, sexualbrott, oskuldspresumtion, värdet av skam i det juridiska systemet.

Våra inblickar i denna tankevärld kan inte suddas ut genom ett enkelt uttalande. Inte mina i alla fall. Jag vill höra hur hon tänker. Varför sa hon det hon sa i torsdags? Varför säger hon det hon säger nu? Hur förklarar hon skillnaden? Kan vi få höra henne problematisera lite kring frågan om att skrämma folk till laglydnad oavsett om det gäller genom gredelina kuvert eller inte.

Kort sagt vill jag se Beatrice Ask visa att hon har en ideologisk kompass kring rättssäkerheten som bara råkade vara tillfälligt trasig i förra veckan.

För den ilska som kokar på nätet och andra ställen handlar inte bara om gredelina kuvert. Den handlar om något som ser ut som ett mönster – att den svenska borgerlighetens tycks ha glömt bort den enskildes rättigheter gentemot staten.

En uppfinnares syn på upphovsrätt

För några månader sedan fick jag och Göran uppdraget att ordna en blogg till Trygghetsvakten. De är en firma som bygger hela sin affärsidé på innovation, och som säljer egna produkter tänkta att spara blod, svett och tårar för husägare.

Precis i dagarna började de använda sin nya blogg, och redan andra blogginlägget är så högintressant att det bara inte går att låta bli att säga något om det. Bakom inlägget står Rikard Bergsten, uppfinnare och VD för Trygghetsvakten.

Det hela handlar om en uppfinnares syn på upphovsrätten. Med andra ord en människa som själv är helt och hållet beroende av det som lite slarvigt anglikaniserat kallas IP-rättigheter eller för att skriva ut det ”intellectual property rights”.

Rikard jämför ganska krasst uppfinnarens skydd från samhället och samhällets motkrav med upphovsrätten:

> Går man över på upphovsrättsområdet blir det svårt att tro att systemet är skapat med vett och vilja. De ca sju till tio år av ensamrätt som ett botemedel mot cancer får, efter investeringar i mångmiljardklassen och med mycket högt risktagande skall ställas mot de 70 år (efter upphovsmannens död) som “Anna är en bot” och andra slagdängor får. Vem kan på allvar hävda att skyddvärdet hos Abbas “Waterloo” är tio gånger större än skyddsvärdet för en ny banbrytande cancermedicin?

Det hela berör den maratondiskussion jag hade med bloggaren/poeten embryo om upphovsrätten:

> Skälet till att jag plockade fram honom, var att illustrera hur upphovsmän och kvinnor kan prata om sitt värv som en helhet från vaggan till graven (och sjuttio år efteråt), medan de som är kreativa på annat sätt får finna sig i att inte ha tillnärmelsevis liknande skydd.
>
> Det är den verklighet andra kreativa människor lever i.
>
> Situationen man har som upphovsman är unik. Inte bara så att samhället ställer upp och hjälper till att skydda ens rättigheter, rättigheterna gäller hela livet och räcker till även för barn och barnbarn.
>
> Resten av mänskligheten kan göra hur fantastiska saker som helst. Det ögonblick de slutar producera eller leverera får de inte en spänn — alldeles oavsett tidigare gärning. Som egenföretagare är det oerhört tydligt i mitt eget liv.

Det finns en viktig poäng här. Kultur särbehandlas som en form av kreativitet som automatiskt ger rättigheter långt bortom den egna graven, medan andra former av kreativitet får finna sig i att stå på egna ben antingen helt utan skydd eller med några få år av ensamrätt. Det är inte menat som ett slag mot kulturen, som är jätteviktig, utan bara ett konstaterande att vi lever med ett system som spårat ur.

Rikard fortsätter:

> I min tolkning tillåter alltså samhället att rättsäkerheten äventyras genom IPRED för att försvara en affärsmodell som gick ur tiden för minst tio år sedan. Det är inte utan att man kan tänka sig att vi fortfarande hade haft ambulerande isförsäljare om dagens politiker fått styra utvecklingsklimatet år 1925 när kylskåpet uppfanns av svenska teknologer.

Det saknas proportioner. Precis som olika former av kreativitet behandlas olika, så blir ett affärsområde särbehandlat som om deras rättigheter att fortsätta som de gjort under större delen av 1900-talet är gudagivet. Kostnaden för särbehandlingen är rättssamhällets gradvisa avveckling. Det låter hårt, men om man ser till hur upphovsrättens tillskyndare behandlar rättssäkerhet och rättsmedvetande så är det nog inte hårt nog.

Samhällsnyttan är en av de viktigaste grundvalarna för immaterialrätten, oavsett om det handlar om patent eller upphovsrätt. I samma ögonblick som dessa blir skadliga för samhället förlorar de sin legitimitet. Vi får inte glömma detta, vi måste våga diskutera detta förutsättningslöst och vi måste våga reformera så att samhällsnyttan bibehålls.

Till och med många innovatörer och upphovsmän förstår detta. De förstår att om de inte tar hänsyn till hur deras skydd påverkar samhället i stort kommer deras skydd förlora sin legitimitet — i praktiken systemens dödsdom. Så Rikard kanske talar i egen sak, men med en ovanlig klarsyn. Han bevakar allas vårt intresse istället för bara sitt eget.