Hög klubba

Sex, kommunikation och juridik

Sex är inte så lätt, kommunikation är rätt besvärligt och juridik är en komplex vetenskap. Som professionell kommunikatör, fd juriststudent utan examen och en glad amatör på sexualitetens område har jag ägnat tämligen mycket tid och engagemang åt alla tre disciplinerna, vilket mest får mig att känna en oerhörd ödmjukhet inför hur svåra de skulle vara att bemästra.

När något händer som berör alla tre områdena är det inte underligt att det blir oerhört svårt att reda ut hur saker och ting hänger ihop. Som i fallet med våldtäktsdomen (läs gärna domen)  från Lunds tingsrätt som varit så omtalade och omskriven den senaste veckan.

Jag kanske är en obotlig optimist som försöker mig på att förstå och reda ut en så tilltrasslad företeelse, men efter alla förenklade, affekterade och politiserade texter den senaste veckan känner jag att det behövs. (Inte för att jag är den förste som försöker ta mig an ämnets komplexitet, men för att andelen förenklade reaktioner så totalt dränker de som har försökt gå på djupet.)

Hög klubba
Hög klubba

Så nedan kommer mina försök att skildra komplexiteten när en kommunikationsbrist möter ett sexuellt haveri och hamnar i en juridisk villervalla.

Kommunikation

Ni har kanske deltagit i ett samtal där ni missförstod eller hörde fel precis i början och sen tolkade hela det följande förloppet utifrån vad ni hade fått för er att samtalet handlade om. Till slut kommer vi då till en punkt när samtalet bryter samma. Det blir uppenbart att vi inte talar om samma sak, att vi talar förbi varandra.

Detta händer vid middagsbord, i klassrum, när vi sms-chattar eller i våra Facebook-diskussioner. Det händer överallt, varje dag, hela tiden. Vi människor är bra på att gissa och fylla i när vi kommunicerar. Det är tur för i de flesta samtal blir det lite fel, ord eller stavelser faller bort. Vi korrigerar automatiskt dessa som lyssnare och läsare genom att gissa vad som rimligen borde finnas i luckorna. Det är t ex därför många av oss, kanske de flesta, kan läsa en sådan här text.

Men ibland fyller vi förstås i fel och får korrigera oss i efterhand. Om det tar lång tid för oss att inse att vi har misstolkat,så uppstår missförstånd och ibland konflikter. Jag antar att ni som jag har fått höra att vi sagt något helt annat än vad vi hade för avsikt att säga. Det kan då bero på att jag har sagt fel eller att samtalspartnern hört fel. Vilket det är spelar i de flesta fall ingen roll eftersom vi ändå har ett gemensamt ansvar för att kommunikationen fungerar. Om någon är oärlig däremot och/eller har ont uppsåt (om vi så bara misstänker det), då kan det spela oerhört stor roll.

Sex

Sexuella situationer oavsett om det handlar om att vi knullar, har förspel, försöker åstadkomma en sexuell relation med någon eller på något annat sätt lever ut sexuell attraktion handlar om kommunikation med hög svårighetsgrad. Mycket förblir outtalat när vi försöker säga saker med kroppsspråk eller med beröring.

Det känns som det är mycket på spel: vår självkänsla, vår manliga eller kvinnliga identitet, vår önskan att vara attraktiva och bli bekräftade. Ett misslyckande i ett sexuellt sammanhang kan kännas katastrofalt, helt utan proportioner till hur lite det kanske betyder i reella termer.

Detta gör det svårt att vara helt rak och ärlig. Jag tror många av oss gömmer oss i det språklösa och hoppas att vi inte ska bli avslöjade. Vi vågar inte tala rakt på om våra sexuella fantasier och önskningar. Vi vågar inte fråga varandra om våra begär. Många av oss kanske också generas av ordval och att direkt uttrycka oss i sexuella termer. Det är fortfarande tabubelagt och kan ses som oanständigt.

Därför hamnar vi i omskrivningar och gissningslekar med stora behov av att tolka vad den andre egentligen menar. Till och med i nära relationer efter många år tillsammans kan sex vara ett område fyllt av ovisshet som vi fyller i med gissningar, vilket leder till missförstånd. Det är inte alltid vi vågar eller klarar av att konfrontera varandra med dessa för att reda ut dem.

Vid mer tillfälliga förbindelser är förmodligen risken för misstolkningar ännu större. För att ta ett stereotypt exempel (som händelsevis stämmer rätt bra med händelsen som Lunds tingsrätt hade att bedöma i domen i inläggets inledning): Två människor möts i utelivet i olika grad av berusning och hamnar hemma hos den ena personen utan att ha diskuterat om avsikten är att ha sex.

När främlingar eller människor som inte har någon direkt relation till varandra försöker ragga upp varandra står ärlighet inte alltid överst på prioriteringsordningen. Vem har inte låtsats lite, skarvat lite för att lyckas med ett ragg. I synnerhet när våra hämningar är lite avtrubbade av alkohol.

Dessutom har dessa för varandra okända människor massor av kulturella förväntningar. De har idealbilder för vem man ska vara, för hur det går till när det raggas och förförs både för den kvinnliga och manliga rollen. I mötet mellan önskningar och förväntningar, mellan att vara trogen sig själv och leva upp till ideal, ska vi visa fram oss från den sida som ger mest fördelaktigt intryck. Sanningen är krogens första offer.

De inblandades självkänsla, erfarenhet och kommunikationsförmåga spelar naturligtvis roll. I de allra flesta fall lyckas vi navigera den här balansgången mellan en låtsasvärld och verkligheten så att båda parter blir nöjda, ja kanske till och med så att det leder till en sann och äkta fortsättning på relationen. Men ibland, ja ibland gör vi inte det.

Jag antar att världen är full av sexuella missförstånd. Där partnern inte gör något man vill att den ska göra, eller gör det på fel sätt eller gör något helt annat. Den är inte lika full av riktiga kommunikationssammanbrott, men de förekommer också så klart. Som när den ena parten inte tar in att det är dags att avbryta, stämma av läget eller kanske övergå till ett annat sätt att umgås. Jag antar att de flesta av dessa uppdagas ganska fort och löses av de inblandade innan det hinner bli värre, ungefär som när ett samtal har spårat ur. Givetvis finns det också ett stort antal som bara blir delvis utklarade och som därför hänger kvar som en tagg i relationen.

Men några av kommunikationssammanbrotten hamnar i domstol.

Juridik

I juridiken försöker vi göra om en kaotisk och komplex verklighet till ett system av definitioner och rekvisit. Vissa förhållanden eller förlopp ska visas bortom varje rimligt tvivel när någon ska fällas för våldtäkt. Bland annat ska det ha funnits ett uppsåt att våldta eller mer noggrant, ett uppsåt att utföra någon av de handlingar som i lagen är rekvisiten för våldtäkt. Det är inte alltid så enkelt att tillämpa detta fyrkantiga system på runda problem ur verkligheten.

När utslag från domstolar debatteras i offentligheten blir det lätt en visklekseffekt. Folk upprörs över information om fallet som de fått i andra eller tredje hand. Vi läser en reaktion på en journalistisk beskrivning eller ett debattinlägg och reagerar på det. Här händer det att väsentligt information som fanns med i bedömningen går förlorad när folk förenklar eller överdriver för att göra en poäng. Jag brukar därför undvika att ta ställning om jag inte har tid att läsa domen eller åtminstone ett trovärdigt referat av den från en källa jag litar på. I det här fallet läste jag domen.

Det finns flera saker som är intressanta med den här domen ur ett juridisk perspektiv. Om domen är rimlig enligt gällande rätt är knappast den mest intressanta. Den är överklagade och det kommer en hovrättsförhandling. Fast hur relevant det är att använda domen som måttstock för hur bra samhället hanterar sexualbrott avgörs av om domen är ett juridiskt misstag som kommer att rättas till. I så fall är den ju inte ett representativt exempel längre.

Jag tycker domen och domskälen är konstiga och de blir inte mer trovärdiga av lagmannens försök att förklara och försvara i den offentliga debatten. Jag ser ett par uppenbara problem med hur domstolen resonerat. Dessa och andra har redan tagits upp av andra i debatten. Andra har försvarat den.

För det första borde domstolen ha lyft frågan om likgiltighetsuppsåt, d v s om man anser att den tilltalade kan ha genomfört handlingen likgiltig inför följderna av den trots att han hade en misstanke om dem. Enligt min mening är det faktum att han i sin egen utsaga pratar så mycket om att han flera gånger avbröt vad han gjorde för att han fick signaler om att det inte var välkommet, men sen ändå fortsatte med andra sexuella aktiviteter, anledning nog att fundera över så kallat likgiltighetsuppsåt.

Det andra problemet med tingsrättens resonemang är hur de ser på den tilltalades och målsägandens trovärdighet. Man anser inte att åtta öl och två whiskey påverkar mannens trovärdighet överhuvudtaget. Samtidigt som en tidigare medicinering för psykiska besvär sänker trovärdigheten hos kvinnan. Som en person som har erfarenhet av båda kan jag lugnt konstatera att min avslutade medicinering knappast är så trovärdighetssänkande som den berusning jag skulle uppnå efter den mängden alkohol.

I synnerhet som även en lägre grad av berusning gör att vi lättare missförstår vad som händer omkring oss. Det är ju trots allt det som är kärnan i målet: vad mannen borde ha förstått.

Sexualbrottslagstiftningen

Men som sagt det intressantaste är inte att fundera över om domen är rimlig relativt gällande rätt. Det är istället att fundera över vilken lagstiftning vi vill ha. Vilken lagstiftning är lämplig för att uppnå det bästa resultatet? Och vad är ett bra resultat? Fler fällda våldtäktsmännen kosta vad det kosta vill? Eller färre våldtäkter? Hur mäter vi våldtäktsantalet, när det finns mörkertal och massor med andra faktorer vi inte har koll på?

Jag tycker det är olyckligt att de två diskussionerna om hur rimlig en enskild dom är och hur rimlig lagen är blandas ihop. De behöver separeras eftersom det rör sig om helt olika frågeställningar. Domen kan vara rätt men grundad på en dålig lag, då behöver vi ändra lagen. Eller så är domen felaktig för att systemet har gjort ett misstag, den kanske kommer rättas av högre instans, vilket betyder att lagen fungerar. Eller så är det en blandning av dessa två i olika enskildheter.

”Det är för jävligt att han inte blev dömd, ändra lagen!” är enligt min mening ett gigantiskt felslut i de flesta fall. Att ändra lagstiftning är så viktigt att det förtjänar en grundligare argumentation än så. Vi bör dessutom som samhälle undvika att basera lag på enstaka fall, eftersom varje fall är unikt.

Bra lag måste baseras på en hel sfär av beteenden och fungera för så många som möjligt av de fall som finns i sfären – att den skulle fungera för alla fall är en utopi. Inte ens en serie av uppmärksammade domar är egentligen lämpliga att basera en diskussion om lagändringar på, eftersom de utgör ett skevt urval. De domarna har ju skapat uppmärksamhet för att de sticker ut från mängden. Vi kan alltså inte utgå från att de är representativa för hur systemet fungerar.

Däremot är en serie underliga eller upprörande domar en signal om att något behöver undersökas. När vi nu sett att en kvinna instängd i ett rum med ett stort antal män ändå inte ansågs ha blivit våldtagen, att det inte är våldtäkt att få en flaska uppkörd i underlivet och till sist att det inte ens är våldtäkt när båda parter är överens om att hon sa nej. Då börjar vi kanske skönja ett mönster. Vi behöver helt enkelt undersöka hur sexualbrottslagstiftning fungerar, diskutera om vi är nöjda med den och i annat fall hur den kan ändras.

Ska vi diskutera lagens utformning måste vi basera den diskussionen på hela samhällsfenomenet sexualbrott. Allra helst behöver vi ha en diskussion om alla sexuella kommunikationssammanbrott – som till exempel diskussionerna under #prataomdet och #mörkertalet. Vi behöver se problemet och tillsammans fundera över vad som är samhällets uppgift här. Vi behöver fråga oss om den kan hanteras bättre än vad som sker med nuvarande lagstiftning.

Vi kan också börja från andra hållet och basera vår diskussion på värderingar: Vilket samhälle vill vi leva i? Vad är viktigt för oss som människor? Vilka principer är grundvalen för vårt samhälle?

Jag tror att upprördheten över rättssamhällets misslyckande leder till sådana samtal i förlängningen. Vi blir arga, men vi knyter inte näven i byxan utan vi läser på, vi samtalar och vi bygger en bättre förståelse för samhällsfenomenen. Sen förändrar vi – tillsammans!

Receptet?

Jag har tidigare varit emot en samtyckeslagstiftning. Jag tror även jag skrivit om det här för rätt många år sen. Men när man tänker mer på ett fenomen, lär sig mer om det, och när man talar med andra människor så ändras ens uppfattningar ibland. Jag har blivit övertygad om att någon form av samtyckesrekvisit i sexualbrottslagstiftningen är en nödvändig reform.

Jag inser att det finns problem med hur en sådan reform ska utformas för att inte vi ska riskera omvänd bevisbörda, men jag tror att det är ett problem som går att lösa.

Jag inser också att vi inte kommer åt den ganska svåra bevisprövningen i sexualmål, där ord ofta står emot ord, med en sådan reform. Men jag tror inte längre att det nödvändigtvis kommer att försämra sakernas tillstånd i det avseendet.

Från det juridiska perspektivet är det helt enkelt inte rimligt att ha en lagstiftning som i så hög grad tycks föra in en förlegad syn på såväl könsroller som sex i rättssalarna. Det är dags att vi får en lag som förhindrar att domstolarnas resonemang utgår från offrets beteende i högre grad än den anklagades. Det är faktiskt ovärdigt en rättsstat!

Man kan jämföra med en regelförändring i ishockey som kom för några år sen. Man bestämde helt enkelt att hockeyspelare har ansvar för sin klubba. Om klubban träffar någon högt upp är det utvisning oavsett om det var med avsikt den hamnade där. En klubba kan vara farlig, därför måste man ta ansvar för hur man använder den. Sex kan också vara farligt och det är dags att vi alla, kvinnor som män, tar ansvar för hur vi använder det.

Men frågan handlar inte bara om juridik! Den handlar kanske i ännu högre grad om kommunikation – om kultur. Vårt samhälle behöver ersätta en våldtäktskultur med en samtyckeskultur. Det handlar faktiskt inte om kvinnor mot män. Det handlar om att förändra synen på både kvinnor och män som sexuella varelser. Jag som man vill inte längre se att vi män i de här sammanhangen behandlas som mindre vetande, libidodrivna monster som inte har förmåga att förstå när vi gör fel. Jag vill inte att fler människor frikänns för att de inte kunde förstå konsekvensen av sina egna handlingar när det är uppenbart att de även med lågt ställda krav på empati och kommunikationsförmåga borde ha förstått.

Det är dags att göra något åt alla de tiotusentals offren för sexuella kommunikationssammanbrott.

Det måste vara ett mål för samhället att sexuella relationer grundar sig på en tveklös vilja att delta från båda parter. Det är inte okej att massor med människor far illa och får sina liv förstörda. Inte när det enda vi behöver offra kanske är rätten att vara svårfångad, generad och/eller att kommunicera i koder. Är det så mycket värt att slippa framstå som för framfusig? 

 

Länkar använda ovan

Bättre hänvisningar för de länkar jag gjort ovan i den ordning de kommer i texten. Ett litet urval från de texter jag läste innan jag skrev:

Domen vid Lunds tingsrätt 

Opassande – Ett gäng frågor om uppsåt och lagstiftning

Peter X Eriksson jämför med bankrån

3n m3m3 s0m 3x3mp3l p4 v4r l4sf0rm4g4

Lagmannen i målet på SVT Debatt

Juristen Susanna Eriksson om att införa samtyckeslagstiftning i Sverige

Hanne Kjöller om  att det är bättre att fria än att fälla

Wikipedia – om uppsåt

Intervju med rättsociolog i Sydsvenskan

Gustav Almestad om att läsa domar och om att referera dem korrekt

Oisín Cantwell försöker reda ut begreppen i AB

Sofia Mirjamsdotter – ledare i Sundsvalls Tidning

Svaret stavas samtyckeskultur – Hanna Gustavsson, Genusfolket 

Lorentz Tovatt, MP – Sluta dumförklara män – döm dem istället

Läs mer

Tonåringen och lagens väktare

Den här texten skrev jag för ett bra tag sedan, men publicerade aldrig. Anledningen är simpel, jag ville inte att situationen skulle kunna spåras till en specifik person om personen inte ville det. Sedan dess har jag gått och grunnat på om jag skall kasta den eller publicera. Nu har jag kollat av att det är OK och känner att jag ändå vill ha ut den.

En flicka på sexton snart sjutton somrar är på hemväg sent om natten. Hon har inte satt sig i en dyr taxi och inte heller väntat på nattbussen. Det är trots allt inte så långt hem.

Hon är en aning berusad, men inte full. Kanske är det därför hon går där utmed vägen och liftar, i något som liknar ungdomligt dödsförakt?

Ja ja tänker läsaren, nu kommer en historia om hur hon blev misshandlad, våldtagen och lämnad som en urvriden trasa i diket. Så blev det inte, men inte heller kom hon helskinnad hem.

Kanske, kanske inte så är det en sådan tanke som får en bilist som ser henne vandra att ringa 112 och säga att en ung flicka tycks vilja begå självmord där på leden. Hur som helst dyker en polisbil upp, blinkar och stannar vid vägrenen.

Flickan får panik och flyr hals över huvud in i skogen. Hon har från bröder och vänner hört lite för många historier om hur poliser kan bete sig, så istället för tacksamhet känner hon bara skräck. Tyvärr skall skräcken snart visa sig befogad.

Att springa berusad in bland träd och sly verkar skitsmart i kanske femtio meter, sen inte fullt lika smart när nittio kilo polis sitter på en och böjer upp armarna på ryggen. Snart sitter hon i baksätet på polisbilen, mörbultad, med blåmärken lite överallt och iförd handfängsel. Hennes hem, hennes familj och hennes säng som hon längtade till är i det läget bara några hundra meter bort.

Till polisernas försvar får sägas att hon visst gjorde motstånd, att hon faktiskt flydde ordningsmakten och att hon visste berätta både ett och annat om deras härkomst, var de borde placera batongerna och vad de borde ägna sig åt istället. Trots det gick hennes syn på polisen denna natt från misstänksamhet till öppen misstro. Hon ville faktiskt bara hem och deras svar var att bunta ihop henne och slänga henne i en cell.

Mamman till flickan får några timmar senare ett smått absurt telefonsamtal där en polis å ena sidan säger att inget allvarligt har hänt samtidigt som hon å andra säger att dottern försökt begå självmord där på vägen. Försök få ihop den ekvationen någon…

Oavsett vilket så skall nu flickan levereras hem, så mamman kanske kan ta emot när de kommer?

Polisbilen kör upp framför huset och mamman går fram för att släppa ut sin dotter. Hon blir inte så lite förvånad när dörrlåset på bilen klickar igen precis som hon skall till att öppna. En stor kraftig polis kliver runt bilen och öppnar så småningom dörren för att släppa ut flickan och… ta av henne handfängslet

Mammans reaktion är fullständigt naturlig. Hon utbrister förskräckt och inte så lite förbannad att det är rätt otroligt att hennes lilla dotter behandlas som något slags bus som måste buntas ihop med handfängsel till och med för att köras hem. Hon blir faktiskt tvungen att medvetet hejda sig, eftersom tonen snabbt börjar trissas upp och det inte är så smart att bete sig på ett sätt som gör att man riskerar få byta plats med sin dotter. Det sista som sägs av poliserna är att de skall anmäla händelsen till de sociala myndigheterna vilket besvaras med ett: ”Ja men ta och gör det ni!”

Jag är uppriktigt nyfiken på hur en situation som den här kan uppstå? Jag har medvetet låtit bli att nämna namn eller platser av respekt för de inblandade, för hela historien är nämligen sann. Flickan vill för övrigt bara att hela händelsen skall försvinna, att det aldrig skall ha hänt, medan mamman sett till att få skadorna dokumenterade av läkare. Hon är fast besluten om att det inte får gå till så här, men känner sig maktlös eftersom det faktiskt är sant att en sextonåring inte skall lifta på en motorled mitt i natten, än mindre i småberusat tillstånd.

Hur borde det här egentligen ha hanterats? Skall en ung människa få räkna med att bli gul och blå, handfänglad och ihopbuntad om hon blir rädd och tar till benen. Är det rimligt att handfängsla en uppenbart ofarlig ung flicka till och med när man skall skjutsa hem henne? Borde inte det rimligaste ha varit att hon istället för att hamna på polisstationen hamnat i sin egen säng så fort som möjligt? Är det inte sist och slutligen så att polisens primära roll i ett sådant här läge är att skydda oss, inte bunta ihop oss? Är det verkligen så här LOB skall fungera? Finns det inte en stor portion godtycke och missbruk av alltför tänjbara regler?

Jag har inte färdiga svar på mina frågor, men jag blev väldigt obehagligt berörd när jag hörde om händelsen. Så mycket minns jag av mina egna tonår att jag vet med mig att jag kunde ha gjort likadant och hamnat i samma situation.

Läs mer

Integritet mot transparens i EU-domstolen.

Ett av de allra mest infekterade striderna i svensk forskning under de senaste årtiondena behandlas idag i Europadomstolens högsta instans. Utgången kommer att få stor betydelse för om de människor som anförtror sig åt sina läkare vid medicinsk forskning kommer att kunna lita på de löften som ges om sekretess.

I historien korsas många laddade frågor: Synen på DAMP och ADHD. Den gamla meningslösa konflikten mellan ”biologism” och tron att miljön bestämmer allt. Spänningar mellan medicinsk och sociologisk vetenskaplig metod och tradition. En infekterad fråga om vem som ska hantera anklagelser om forskningsfusk, och hur. Och slutligen ifall, och i så fall hur, man kan kombinera integritet och transparens i forskning.

Bakgrunden följande: Professor Christoffer Gillberg har i årtionden varit en av världens ledande forskare kring autism och autismspektrat, liksom den diagnos som i Sverige kallats DAMP, och den delvis överlappande men något annorlunda diagnos som i anglosaxiska länder getts namnet ADHD. Som bägge ersatt den tidigare diagnosen MBD, minimal brain defect.

Göteborgsundersökningen: Mycket av denna forskning har baserats sig på den sk Göteborgsundersökningen, som försökt kartlägga vilka faktorer som kan ha betydelse för att barn utvecklar MBD/DAMP/ADHD:

Forskarna fick för över 70% en viss åldersgrupp av barn deras förskolelärare att svara på ett antal frågor, som gav en antydan om ifall barnet kunde ha MBD. De 340 barn där svaren gav starkast misstankar undersöktes närmare, och en grupp barn med diagnosen valdes ut, liksom en grupp barn där svaren på frågorna signalerade liten misstanke för syndromet, och därtill en slumpvis utvald kontrollgrupp.

Dessa barn undersöktes noga, och följdes sedan upp vid ungefär 12, 16 och 22 års ålder, med intervjuer med personen själv, föräldrar, lärare etc.  Till stor del baserat på dessa undersökningar lanserade sedan Gillberg DAMP-begreppet, och har presenterat en rad slutsatser om olika faktorer som påverkar sannolikheten för ADHD-diagnos.

När allt fler barn gavs dessa diagnoser växte en kritik fram mot att lätt avvikande beteenden gavs psykiatriska diagnoser. Bland en del av dessa kritiker blev Gillberg och hans medarbetare hatobjekt. Som framträdande kritiker profilerade sig tidigigt sociologen Eva Kärfve och en barnläkare, Hans Elinder.

Bland vetenskapligt skolade medicinare har det funnits delade meningar om det meningsfulla i att diagnosticera och medicinera en betydande del av barnkullarna. Däremot har inga forskare i fältet sett några skäl att betvivla själva sakinnehållet i Gillbergs forskning. Flertalet av de mest omdebatterade iakttagelserna har tvärt om bekräftats i andra studier, av andra forskare, i andra länder.

Fuskanklagelser: Men eftersom Gillbergs slutsatser stred mot Kärfves och Elinders övertygelser började de misstänka att det kunde finnas slarv eller oegentligheter bakom de misshagliga slutsatserna. Så Kärfve anmälde Gillbergs forskning för fusk. Anklagelserna granskades tämligen ytligt – helt enligt det dåvarande, fullständigt huvudlösa regelverket – av hans universitet (Sahlgrenska akademien), som inte fann något tecken på fusk.

Resultatet av detta blev att både Kärfve och Elinder begärde att få ut Gillbergs originalmaterial för att själva kunna granska det: frågeformulär, och anteckningar från otaliga djupintervjuer med och om över hundra barn/tonåringar/unga vuxna om synnerligen känsliga förhållanden i deras liv. Göteborgs universitet vägrade.

Frågan hamnar i domstolar: Kärfve och Elinder begärde då hos kammarrätten i Göteborg att handlingarna skulle lämnas ut med hänvisning till offentlighetsprincipen. Rätten sade till allmän förvåning ja, och ålade Göteborgs universitet att lämna ut handlingarna.

Efter diverse trixande, där Göteborgs universitet försökte sätta upp regler för Elinders och Kärfves granskning som var omöjliga att uppfylla, och olika sådana regler överklagats åt olika håll, stod det klart att rättssystemet fordrade att handlingarna lämnades ut.

För att slippa bryta de löften om sekretess han givit sina försökspersoner förstörde därför Gillberg och några av hans närmaste medarbetare i början av maj 2004 allt grundmaterial från studien. För detta dömdes sedan både Gillberg och rektorn för Göteborgs universitet till villkorlig dom och dagsböter.

Denna dom anmäldes till Europadomstolen, som i ett första beslut 2010 avvisade Gillbergs klagan. Domstolen var dock inte ense, och ärendet har nu tagits upp av dess högsta instans, Grand Chamber. Som börjat arbetet med frågan idag.

Integritet och transparens går att kombinera! Vad ska man då tycka om detta? Jag drar tre slutsatser:

1) Det måste tydligt klargöras att de löften en forskare lämnar om sekretess i ett forskningsprojekt väger tyngre än offentlighetsprincipen! Om vem som helst ska kunna begära ut integritetskänsligt material med hänvisning till offentlighetsprincipen kommer mycket få att vilja ställa upp för medicinsk forskning.

2) Det är också självklart att misstankar om forskningsfusk måste kunna undersökas. Men i vart fall när det gäller sådant här integritetskänsligt material ska det inte få ske genom att vilken medborgare som helst begär att få ut känsliga handlingar, utan genom att anklagelser och misstankar lämnas till en oberoende instans, utan bindningar till de universitet där den misstänkte forskaren är aktiv, som sedan väljer några granskare, som å ena sidan är väl insatta i forskningsfältets metoder och frågeställningar, och å andra sidan inte har några kopplingar till dem som ska granskas.

3) På grund av att vi inte haft ett system som fungerat och haft legitimitet för att hantera anklagelser om forskningsfusk, i kombination med domare i kammarrätten i Göteborg som inte förstår vad personlig integritet är, har forskningen om några av samhällets allra mest utsatta lidit obotlig skada: Fanns det felaktigheter i Gillbergs och hans kollegors slutsatser kommer vi aldrig att få reda på detta. Var slutsatserna korrekta har ett oerhört värdefullt material för fortsatta studier förstörts.

Läs mer

Super(un)due process

Troy Davis är död. Han dog av en cocktail bestående av tre droger: en som försatte honom i medicinsk koma, en som förlamade honom och slutligen en som stoppade hans hjärta.

Det hela skulle inte vara något ovanligt alls, det förekommer i snitt något hundratal gånger per år i hans hemland USA. Amerikas förenta stater är en av de få moderna demokratier som fortfarande tillämpar dödsstraff inte bara i teorin utan även i praktiken.

I am Troy Davis

Det som sticker ut är att Troy Davis mycket väl kan ha varit oskyldig.

I all rättsskipning finns en överhängande risk att läglighet och önskan överträffar rationalitet och tvivel. Ju starkare behovet av att finna skuld, desto troligare att man gör det oavsett om det är riktigt eller ej.

Fallet Troy Davis innehöll ingen effektiv teknisk bevisning utan bara vittnesmål. Dessutom vittnesmål där flera i efterhand visat sig väldigt skakiga. En signifikant portion av vittnena har vid det här laget tagit tillbaka sina vittnesmål och undertecknat intyg om att de var felaktiga. Istället vittnar de om hur de pressades av polis att peka ut Troy, inte sällan i en situation som var så hotfull att man skulle kunnat tro att de själva var de anklagade.

I am Troy Davis

Poliserna trodde säkert att de gjorde sitt jobb, vilket blir extra tragiskt när resultatet blir en rättslig travesti. Behovet av en skyldig, önskan att lösa fallet, den egna tron på de egna teorierna smällde högre än tvivel och rimlighet.

Troy Davis dömdes med andra ord på vittnesmål med tvivelaktigt värde, på vissa indicier och utan ytterligare teknisk bevisning. Den som angav honom har av flera vittnen anklagats för att vara den verkliga förövaren.

I am Troy Davis

Ett system med ”superdue process”.

Att avrätta någon i USA, från dom till död, är en affär som kostar miljontals kronor. Det är väsentligt dyrare än livstids fängelse. Orsaken är kravet på ”due process” som är så starkt att det till och med kallas ”superdue process”.

Kravet finns där för att försvara dödsstraffets legitimitet. Om och när samhället är tvunget att erkänna att man avrättat en oskyldig får det ofta dramatiska konsekvenser. Bland annat i Storbritannien var det en katalysator för dödsstraffets avskaffande.

I realiteten skulle jag vilja kalla den amerikanska ”superdue process” för super-undue process, eftersom det enda som är ”superdue” i processen är dess omfattning.

We are Troy Davis

Det byråkratiska maskineriet

Juridiska processer kräver byråkrati för att fungera. Det är endast genom regelsystem och konsekvens som systemet blir förutsägbart och kontrollerbart. Men som i alla byråkratiska system, så finns det en situationens inneboende logik som kan leda helt fel.

Systemet kan lätt fjärma sig från verkligheten och var internt logiskt utan att för den skull vara rationellt eller relevant. När det handlar om ”superdue process” så hittar vi ett juridiskt byråkratiskt monster istället för extra säkerhet.

Processen är tänkt att tillhandahålla så många säkerhetsventiler att risken för att fel person skall dö skall vara minimal. I själva verket släpper igenom fall efter fall där den dömdes skuld verkligen inte är ställd bortom rimlig tvivel. Troy Davis är bara ett extra tydligt exempel, men exemplen är legio.

I am Troy Davis

Så varför fungerar det inte?

Det största problemet är att maskineriet inte slår till förrän personen redan dömd att dö. Det kan tyckas vara ett mindre problem. Det får dock en del jobbiga konsekvenser:

Den första konsekvensen beror på att systemet är konstruerat med omvänd bevisbörda. När du väl är dömd är det upp till dig själv att visa att domen är felaktig. Omvänd bevisbörda gör det stört när omöjligt att lyckas med sina överklaganden.

Nästa detalj är att fri bevisprövning inte råder. Du kan mycket väl sitta på vad du anser vara utmärkt bevisning, men det är inte säkert att du får använda den:

Generally, the findings of fact made in the lower court shall not be set aside on appeal unless they are clearly erroneous. In Ragland Inv. Co. v. Commissioner, 435 F.2d 118 (6th Cir. 1970), the court stated that on appeal, the court will not disturb findings of fact unless they are clearly erroneous.

On appeal the burden of showing that a finding is clearly erroneous is placed on the appellant. This burden is a heavy one, especially where findings are based on oral testimony. The appellant has to clearly point out where findings of the trial court are clearly erroneous.

Principen är alltså att faktagranskning och bevisning skall ske i den ursprungliga rättegången. Orsaken är att den anglosaxiska traditionen är att det är juryn som tar ställning till bevisning, inte domaren — och i överklagansdomstolarna finns inga jurys.

We are Troy Davis

Om det inte fungerar, mata på mer av samma sak…

Så om kamelen måste passera nålsögat för att överklagan skall gå igenom, så kommer du misslyckas — flera gånger. Det spelar nästan ingen roll hur starkt ditt case är, för systemet är dopat så att du nästan inte kan lyckas.

Ändå är ju målsättningen att oskyldiga inte skall avrättas, så hur löser man det dilemmat? Jo genom mer av samma sak. Det finns flera instanser att överklaga till, lokalt, delstatligt, federalt och slutligen högsta domstolen. Det finns också olika former av överklagan och möjligheter, så att varje t har ett streck och varje i en punkt. Problemet är att ytterst få av dessa överklaganden kommer att ta in ny bevisning och göra en förutsättningslös värdering.

Resultatet blir i praktiken att om din femöresadvokat satt och halvsov i rätten medan ditt liv hängde på en skör tråd, så gick tåget där och då. Det spelar liksom inte så mycket roll om färsk bevisning som skulle fått dig friad dyker upp dagarna efter att domen avkunnats. Ingen vill längre höra på. Du får hoppas på att någon känd, stor advokatbyrå vill ägna hundratusentals dollar på ditt case pro bono, för dina egna möjligheter att klara dig med hjälp av egen research eller femöresadvokatens kollega som lejts att hjälpa dig med överklagan är plus minus noll.

Protest utanför Vita Huset mot att ingen lyssnar på den oerhörda kritiken mot fallet

 

Så superdue blir superundue och dödsmaskineriet går sin gilla gång, även när det tycks som till och med en normalbegåvad sexåring i efterhand borde kunna lägga ihop två och två och inse orimligheten.

Troy själv fick faktiskt en ny hörning på order av US Supreme Court, men inte av dem själva, utan den skickades ner till en federal rätt i Georgia. Där underkändes i princip alla tillbakadraganden av vittnesmål som mindre trovärdiga. Inte heller reddes de anklagelser ut som handlade om alternativ gärningsman, eftersom den utpekade inte kallats till rätten — ett dödligt misstag. Ändå gick domarens kollega ut och sa att hon iofs inte ställde sig emot domslutet, men att hon ändå ansåg att det vore bäst om Troy fick en ny rättegång — men så blev det naturligtvis inte. Delstaten Georgia och USA i sin helhet felade därmed Troy Davis. Med det bevisläge som rådde vid hans död och en inte helt inkompetent advokat, så finns det inte en chans i helvetet att han skulle dömts skyldig av en normalt funtad jury.

Han sällar sig till namn som till exempel Cameron Todd Willingham, där rättssystemet totalt fallerat och blivit sin egen värsta fiende — där det ultimata straffet inte blir mycket mer än en legalt sanktionerad lynchmobb.

För där är det grundläggande problemet. Dödsstraffet tilltalar lynchmobben i oss, önskan om vedergällning — en av de basala instinkterna. Som sådan blir den blind, men inte på det sätt fru justitia är menad att vara blind, utan blind inför fakta.

De som väntade utanför fängelset tröstade varandra

Kan Troy ha varit skyldig? Jo självklart.
Är det ställt bortom rimlig tvivel? Nä knappast.

Läs mer

Konsthistoria eller barnporr?

För någon vecka sedan skrev jag en post på min biologi-blogg om gener och homosexualitet . Där ville jag ha med en bild på en grekisk vasmålning, som visade hur accepterad manlig homosexualitet var i det klassiska antika Grekland (åtminstone i ledande samhällsskikt).  Den första till synes fria bild jag hittade var denna:

Men så kom jag att tänka på mangadomen. Ritade bilder med människor som kanske inte är fysiskt färdigutvecklade, inbegripna i sexuella aktiviteter. Är inte detta barnporr? Är det straffbart att ha laddat ner bilden, och sprida den vidare?

Så tänkte jag ett varv till. Liknande bilder finns med i många läroböcker i konstvetenskap. Är det brottsligt att ha en sådan bok hemma i bokhyllan? Att ha surfat omkring och i sin dator sparat bilder på grekiska vasmålningar, där en sådan kan förekomma?

Uppenbarligen har det svenska rättssystemet ett och annat att förklara för oss som är intresserade av bildkonst. Kanske ska jag polisanmäla min bloggpost för att testa frågan?

Läs mer

Det är just av denna anledning vi har nämndemän!

Den 15-åring som stått åtalad för fildelning i Göteborgs tingsrätt har frikänts.  Två nämndemän var inte övertygade om hans uppsåt att dela med sig av filmer.  En nämndeman och domaren ville fälla. Således slutade omröstningen i rätten 2-2, och då vinner automatiskt den mening som är lindrigast för den åtalade.

Här ser vi ett lysande exempel på när nämndemannasystemet fungerar som det är tänkt. Dess syfte är att balansera den professionella domarens juridiska kunskaper med allmänt rättsmedvetande och bondförnuft.

Det betyder inte att nämndemännen kan tycka och känna hur de vill. Nämndemän svär samma domared som professionella domare. De är lika mycket som juristdomarna ålagda att döma efter svensk lag. Men de ska tillföra bedömningen andra perspektiv, än dem man får under en typisk juristutbildning. Vilket verkar vara precis vad som skett här.

Fast man ska väl inte ha för stora förhoppningar om att domen står sig i hovrätten.

Läs mer

Pissbrott och pissbevis

Ola Lindholm sitter på pottkanten på grund av ett pissprov han tvingats lämna till polisen. Provet kom tillbaka med positivt resultat för bensoylekgonin, en så kallad metabolit av kokain, det vill säga ett av de ämnen som blir resultatet av att kokain bryts ner av kroppen.

montageI klassisk tabloidanda var Expressen snabb med att publicera namn och bild i en artikel där det framstod som att det redan var klart att Ola är skyldig. Hela anslaget i pressen har sedan dess varit att Ola blånekar trots att han egentligen är överbevisad. Jag funderade på att skriva en rad om det för ett par dagar sedan, men kände att jag först måste samla tankarna.

Nu vill jag sälla mig till Deep Edition och Scaber Nestor, med flera på Olas sida. Som jag ser det hela så är det här helt och hållet ett resultat av att det i Sverige  inte bara är straffbart att inneha narkotika, utan även att bruka det. I praktiken betyder det att man kan tvingas till pissprov när som helst och i vilken situation som helst, utan annan motivation än att polisen ”tycker det ser ut som” att man använt narkotika. Vi fick se vilka absurda konsekvenser den polisiära makten kan få när #gategate var på tapeten. Vi kan i det här fallet också se hur absurt det hela blir när Ola Lindholm först kroppsvisiteras på öppen gata och sedan får lämna pissprov med gylfen neddragen inför förbipasserande människor i en anonym trapp utanför sportarenan. Är det då i praktiken förbjudet att vara muntorr, ha röda ögon, vara nervös eller lite stissig?

Det är oerhört kränkande och jag är förvånad över att så många journalister och debattörer reagerar på skandalen att ett prov visat positivt för en restsubstans snarare än det skandalösa i polisens beteende. Även om man anser att det är fullständigt riktigt att själva bruket av narkotiska preparat skall vara förbjudet, så bör det finnas en viss återhållsamhet. Antingen var Ola Lindholm så uppenbart påverkad att han skulle tagits med till stationen och absolut inte på några villkor tillåtits ta sin bil från platsen, eller så bör polisen hålla sig för goda för att förnedra en person på offentlig plats.

Det polisen gör i det här fallet är att nonchalera Ola Lindholms kroppsliga integritet och då bör man ha på fötterna. Hur skulle rubrikerna sett ut om provet kommit tillbaka negativt och Ola själv påpekat saken för pressen? Istället är det med all högönsklig tydlighet så att någon hos polisen gjort sig en hacka på att sälja skandalen till Expressen. Vi lever i skandallogikens tidevarv, där ingenting är intressantare än om någon kändis gör bort sig — substans eller inte.

  • Finns det situationer och sammanhang som gör att han kan fått i sig det påstådda kokainet utan att själv velat ta det? Självklart finns det det!
  • Finns det en osäkerhetsfaktor i den här typen av drogtester? Självklart finns det det, troligen större än folk i gemen förstår!
  • Görs det misstag? Jupp!

Ponera för ett ögonblick att Ola är precisoskyldig som han själv skriver på en för syftet nystartad blogg?

I så fall kan Sveriges pisslagar ha förstört en oskyldig människas karriär.
I så fall får vi än en gång se hur kraven på bevis och relevans far ut genom fönstret när PR-maskinerna slår till, när till och med SVT – svensk public service – hugger huvudet av en duktig yrkesman hellre än att riskera kritik från en eller annan moralfjant.
Om rätten till slut dömer Ola mot hans nekande, vilket jag tycker skulle vara svagt, så kan det vara det sista vi ser av honom som barnens favorit. För det är precis vad han är — barnens favorit.

Jag må tycka att Ola någon gång uttalat sig väl svepande i frågor han inte riktigt tycks ha satt sig in i, men helt klart är att han är vansinnigt duktig på det han gör. Jag skulle tycka det var tråkigt om han blev ytterligare ett offer på den bristande pressetikens, moralpanikens och den bristande rättssäkerhetens altare.

Uppdatering: Emma gästbloggar hos Anna och sätter fingret rakt på som vanligt.

Uppdatering 2: En länk till en artikel i American Journal of Ophtalmology, som ger ett visst belägg för att Ola talar sanning.

Läs mer

Att säga sig vara liberal, men inte förstå innebörden

Det är lite ömsom vin ömsom vatten i europapolitiken för tillfället. Våra kära Cecilior, Malmström och Wikström hejar som vanligt på för att censurera Internet. Malmström har dessutom den dåliga smaken att indignationsförsvara sina dumheter med att hon minsann är liberal:

“I am a liberal, I consider free speech as a fundamental value and I have fought for that all my life, so accusations that I’m trying to censor the internet and limit freedom of speech really go to my heart because that is absolutely not what I’m trying to do,” Malmström said. “But I have seen those pictures; they have nothing to do with freedom of speech. This is a horrible violation.”

Lite samma tongångar som tidigare på egen blogg:

Detta förslag har i vissa kretsar rönt viss uppmärksamhet då de hävdar att kommissionen censurerar nätet. Det argumentet kan jag dock inte förstå – barnpornografiska bilder kan aldrig ses som en yttranderättsfråga, det är en grovt kriminell handling som kränker samhällets allra mest sårbara. Blockeringer skall givetvis ske efter noggrann prövning, med tydlig information till användaren och det finns juridiska möjligheter att överklaga.

Nå när Malmströmskan säger att barnpornografiska bilder aldrig kan ses som en yttranderättsfråga [sic!], så låter det ju bra. Vem kan på fullaste allvar försvara sexuell exploatering av barn? Men om man parar ihop det uttalandet med domen nyligen, där några serieteckningar var tillräckligt för att få en översättare och namnkunnig seriekännare fälld och brännmärkt, så är det inte längre lika självklart. Övergrepp på seriefigur liksom, är det något liberaler verkligen skall lägga sitt krut på att stoppa? Liberal är den som står för liberala principer i ord och handling, inte den som påstår att den gör det.

Det är inte precis strålande när man skiter i om korståget får ovälkomna biverkningar, eller om det ens har någon verklig verkan. Vem bryr sig bara man får leva ut sin moraliska indignation och känna sig rättfärdig. Som Broman så riktigt påpekar, så är vägen till helvetet kantad av goda föresatser.

Det positiva då? Vinet som kompletterar vattnet är att de regler som håller på att drivas igenom kan komma att innebära att åtgärder måste lagstiftas och gå via gängse rättsvårdande myndigheters procedurer. Det är en stor förbättring av rättssäkerhetsläget jämfört med de ”frivilliga” och hemliga listor som används idag. Humorn i det hela är att skall överklagan gå att göra, så måste listorna vara offentliga, vilket med dagens absurt ineffektiva sopa-under-mattan-taktik, skulle vara som att upprätta en statlig lista över vilka sajter man skall besöka om man letar barnporr.

Det var kanske inte riktigt så man tänkte då, eller? Det visar lite på hela feltänket bakom listorna, att de måste vara hemliga för att inte vara direkt kontraproduktiva…

Våra Cecilior tycks hur som helst inte förstå skälen till grundläggande liberal skepsis mot alla typer av åtgärder som kräver broddar för att inte glida nerför det sluttande planet. Demokratiska stater har faktiskt redan som det är lagt saker i sina filter av karaktären obekväm information snarare än barnsex, en sådan lösning inbjuder nämligen till ”tolkningar” av vad som kan, skall och får filtreras. Liberala principer är ofta ett av korstågens första offer. Korsfarare har målet i fokus och ser inte vad de trampar på för att nå dit. Trista principer står i vägen för sådan självrättfärdighet, så det är inget man vill lyssna på eller fundera över.

Och visst, kunde man verkligen uppnå att barn slapp utsättas för sexuella övergrepp. Kunde man få slippa att de fick sin olycka dokumenterad på film och i bild och att eländet spreds för väder och vind, så skulle jag förstå att man var beredd att ta vissa obekväma mått och steg.

Men förutsättningarna för den förståelsen är att man skyddar grundläggande principer, att man bibehåller en slags grundläggande rim och reson och att man faktiskt uppnår något annat än att sopa problemen under mattan. Den ständiga frågan är hur långt man kan sträcka sig innan det är dags att sluta kalla sig liberal? För när ändamålen helgar medlen, så blir man snabbare än man tror korrumperad. Inte i bemärkelsen att man tar mutor för att sätta dit folk, utan att ruckandet på endera principen Det kräver väldigt god balans att trava över den knivseggen utan att trilla av eller skära sig.

Ceciliornas balansförmåga inger inte direkt något förtroende.

Läs mer

Assange och sexanklagelserna

Jag har verkligen försökt att hålla tand för tunga om anklagelserna mot Assange. Vi vet faktiskt inte så mycket och rättsmaskineriets kvarnar har inte malt färdigt. Ämnet är verkligen minerat område.

Det här inlägget är inte om WikiLeaks, och man bör försöka att skilja de två sakerna åt.

Jag säger minerat område eftersom det är nästan omöjligt att uttala sig utan att snabbt hamna i ytterlighetsposition. Antingen i radikalfeministfacket, där spontanreaktionen är utan eld, ingen rök — eller i antifeminist-/fanboi-facket, där kvinnorna måste vara konspiratörer och anklagelserna falska.

Båda dessa ytterlighetspositioner är idiotiska.

Vi vet som sagt inte så mycket och att spekulera är riskabelt. Däremot innebär inte det att man inte kan ha åsikter om det som ändå läckt ut och då tycks fallet väldigt tunt.

Anklagelserna är vaga, beror i hög grad på kontext och syfte och är oerhört svåra att bevisa. Situationen kompliceras ytterligare av undermåliga inledande förhör, att båda till att börja med frivilligt haft sex med Assange, att kvinna A skrivit i tidningen att de inte alls är rädda och att Assange inte är våldsam — samt att de tycks ha försökt dölja bevisning. Detta skriver jag inte för att racka ner på kvinnorna, utan det är en naturlig följd av sammanhanget och kraven på rättssäkerhet.

Allt det här betyder förstås inte att kvinnorna ljuger. De kan mycket väl tala sanning från första till sista stavelsen, åtminstone om sin egen upplevelse av situationen. Inte heller betyder det därför att det automatiskt är straffbart — allt man inte gillar är inte straffbart. Såvitt jag förstår beror det väl i hög grad på uppsåt och grad av kommunikation. Allt det där är dock rättens sak att bedöma, sen får vi kritisera bedömningen om vi inte håller med.

Innan det kommit så långt skall vi däremot vara försiktiga med stämplar som förövare och brottsoffer, för det är ännu inte klart om det finns en förövare eller några brottsoffer.

Värre är misstanken om särbehandling.

Det har påpekats att det endast finns ett annat svenskt fall av sexualbrott som lett till internationell efterlysning. I det fallet fanns flera våldtäktsanklagelser såväl som anklagelser om övergrepp mot barn. Det saknar i princip motstycke att någon efterlysts på det sättet och hamnat på Interpols lista för en anklagelse om sexuellt ofredande och den mildaste formen av våldtäktsanklagelse.

Det har också påpekats att systemet med internationella efterlysningar är menat för de fall där någon redan står formellt anklagad för ett brott och har flytt åtal eller dom, inte för att kalla till förhör innan man ens beslutat sig för om anklagelserna skall leda till åtal. Redan som det är missbrukas systemet, vilket gör det oerhört dyrt och minskar dess effektivitet.

Det har påpekats att proportionalitetsprincipen kräver att man söker lösa problemet på ett så enkelt sätt som situationen medger. I det här fallet tycks den punkten ha gått helt överstyr. Åklagarsidan har inte utnyttjat de möjligheter som givits, vare sig innan eller efter att Assange lämnat landet, utan istället valt att ta till tvångsmedel. Det här är ganska typiskt svenskt och något vi inte bör vara speciellt stolta över.

Ännu mer obehagligt är misstanken om fulspel och politiska förtecken.

Det är inte alls orimligt att undra över om den abnormt utdragna processen i det här fallet handlar om att hålla Assange under kontroll till dess USA kan begära honom utlämnad? Det har gått tre månader och man har ännu inte ens bestämt sig för om man skall åtala. Visst, åklagaren säger att det inte har med saken att göra, men det är ändå precis de konsekvenser lagens långsamma kvarnar kan få. I nuläget har inte USA på fötterna för en sådan begäran, men om de lyckas hitta något att verkligen åtala Assange för, så hamnar sakerna i ett annat läge.

Om vi lyckas få Assange utlämnad från Storbritannien, vilket inte alls är självklart med nuvarande anklagelser, så är det dags att skärpa till sig.

Förhör honom omedelbart, gärna nu på plats i Storbritannien, och fatta sedan ett beslut om det är dags för rättegång eller dags att lägga ner förundersökningen. Gör detta snabbt, så att vi slutar dra hela den här historien i långbänk. Driv inte heller processen vidare om det inte finns sådan bevisning att en fällande dom är trolig, eller åtminstone möjlig. Ge Assange någon form av garantier om att han inte kommer att utlämnas vidare till USA.

Som sagt, även om jag tycker det ser tunt ut, så har jag ingen definitiv uppfattning om rättsfrågan. Behandlingen av ärendet däremot är skrattretande och gör oss till internationella pajaser.

Läs mer

Pedagogik och bittorrent

Anders Mildner är en av mina favoritjournalister. Han är inte den som fegar med att säga vad han tycker och stå för principer även när han är kärringen mot strömmen. Den här gången pratar han smyglagstiftande, teledatalagring, fildelning, The Pirate Bay och faktafel från journalister.

Jag skall rikta in mig på dumheterna från Helena Giertta på tidningen ”Journalisten” — och då främst den ständiga missuppfattningen av hur verkligheten ser ut. Citat:

Domen för medhjälp till upphovsrättsbrott från tingsrätten, ett års fängelse samt skadestånd på 30 miljoner, var tydlig. Kanske hård. Men den var helt nödvändig för att visa att upphovsrättsbrott, eller medhjälp till upphovsrättsbrott, inte är en lek.

Peter Sunde kommenterar efter avslutningen i hovrätten att det vore skandal om han och de övriga bakom sajten inte frias. Om det inte sker, så kommer han att begära prövningstillstånd i Högsta domstolen.

Jag är övertygad om att fällningen kommer att stå sig från tingsrätten, något annat vore skandal. Kanske kommer skadeståndet att ändras, eller kanske straffsatsen, men att de gjort sig skyldiga till medhjälp till upphovsrättsbrott är för mig glasklart. Men jag skulle ändå önska en HD-prövning. Det vore ett sätt att ännu tydligare slå fast att det inte är okej att stjäla, eller tillgängliggöra material som någon annan skapat.

Så hon tycker domen och skadeståndet är lite hårt, men att fällandet är skitviktigt: För ”medhjälp till upphovsrättsbrott” är ju ingen lek ju. Sen kommer de vanliga harangerna om stöld och allt det där.

Men låt oss för all del ta en titt på verkligheten: scenen, de som lägger upp upphovsrättskyddat material, tjänsterna, svärmen och hur det hänger ihop. Den här gången skall jag försöka förklara som jag skulle göra det för min sju- och nioåring… Först en bild (klicka för större bild).

(bilden ovan är version två, omgjord för att blidka Henrik ;) — för kontinuitetens skull lämnar jag en länk till den gamla bilden)

Vad jag försöker poängtera med bilden är att vi inte alls är – eller var – beroende av The Pirate Bay eller deras före detta tracker för att dela filer – lagliga eller olagliga – med varandra. Oavsett om det är frågan om en .torrent-fil, eller som numera en textsträng, så går det alldeles utmärkt att sprida länkarna på andra sätt och de kommer då indexeras via google. Det enda som behöver spridas för att få igång karusellen är 40 tecken (160 bitar). Jämför det med historien runt DeCSS, där man spred det förbjudna via haikus, midifiler, och t-shirts. Det finns hur många sätt som helst att sprida en kort textsnutt, och det är svårt att hålla för rimligt att en sådan textsnutt i sig skulle vara olaglig.

Det olagliga uppstår först när någon använder textsträngen för att dela med sig/ladda ner en fil/filer utan att ta hänsyn till upphovsrätt. Detta är huvudbrottet, om det är ett brott — men det går inte ens att konkretisera, eftersom man inte har någon dömd fildelare att tillgå i fallet The Pirate Bay.

Det är svårt att hålla för rimligt att det skulle vara olagligt att indexera textsträngar (oavsett om de är i ren text eller inbakade i metadata och krypterade) på det sätt sökmotorer som The Pirate Bay och andra – inkluderande Google, Bing, Yahoo med flera – gör. Vad är det söktjänsterna gör som är olagligt? Knappast något! Då återstår trackern, men sådana finns det hundratals, eller till och med tusentals och många av dem är intimt integrerade delar av kommersiella lagliga tjänster.

Eller så är det förbjudet att kombinera en söktjänst med en tracker, men det är det ju många ”lagliga” tjänster som gör, så det funkar inte heller.

Kontentan är nog snarare att det är förbjudet att skapa en söktjänst för sådana textsnuttar, kombinera dem med en tracker, kalla det för något innehållande ordet pirat och sen kaxigt be folk som gnäller att dra åt helvete. För det The Pirate Bay gjort, är att säga att: ”det är faktiskt användarnas ansvar vilka filer de delar ut.” Det olagliga är med andra ord att skapa ett forum där i sig lagliga saker (text) kunnat läggas ut anonymt utan vare sig censur eller kontroll.

Är det verkligen smart att göra en sådan sak olaglig, har man i så fall verkligen tänkt igenom konsekvenserna? Förstår man då att man tar första steget mot att göra så att vissa länkar kan bli olagliga? Förstår man att man tar ett gigantiskt kliv närmare censuren? Vilket pris är man beredd att betala?

Fundera en vända till innan ni påstår att det är ”uppenbart” att The Pirate Bay-grabbarna är skyldiga till medhjälp till upphovsrättsbrott.

Läs mer