Så får man de mest vansinniga idéer… Så kallad samtyckeslagstiftning är en sådan galen idé.

Inte för att det är fel med samtycke, tvärtom är det en förutsättning i min världsbild, utan för att man vänder upp och ner på en av de mest grundläggande rättsliga principer vi har i brottsmål: oskuldspresumtion och att brott måste styrkas, något vi skrivit på internationella konventioner och förbundit oss att följa. För i knullkontraktens värld, så är man skyldig om man inte kan visa upp ett papper på att man gjort en överenskommelse om att ha sex.

Att muntligen komma överens räcker inte, eftersom muntliga avtal som ej bevittnas av neutral part överlag är värda pappret de är skrivna på. Se rättssituationen framför er där han säger, ”vi hade kommit överens” och hon säger ”så faen heller” — lägg sedan bevisbördan på den anklagade och vips kan man döma ut ett saftigt fängelsestraff. Visst har vi problemet att sexuella övergrepp näst intill regelmässigt består av ord mot ord situationer, men att vända på rättsprinciperna löser inte problemet. Istället saboterar det rättsstatens grund och det mina damer och herrar kommer vi alla får lida för.

Sen har vi det smått absurda i att det mänskliga mellanhavande som kanske mest av alla sådana är känt för att inte vara direkt verbalt, plötsligt skall avtalas i kontrakt. Jag menar hur sexigt är det att sätta sig vid köksbordet och börja rada upp formulär och papper att skriva under på innan man träffar sänghalmen?

Det är dessutom ett samspel som kan skifta karaktär oerhört snabbt. Jag har mer än en gång lagt av mitt i helt enkelt för att jag inte har lust längre, eller för att motparten inte längre verkar tycka det är kul. Man kan vara för trött, för full, tappa lusten av två miljoner olika och ofta irrationella skäl — skall då kontraktet fortsätta gälla?

Så här fel blir det, när lagstiftare inte inser att så kallat ”normerande lagar” överlag är en ganska farlig historia. Antingen skriver man en lag för att den tänks få en verklig och nödvändig konsekvens i en rättslig situation, eller så skall man nog låta bli. Att skriva lagar som rimligen inte kan hålla i en rättssal utan att ställa till katastrof är synnerligen korkat.

Det är svårt att inte dra lite på munnen åt det absurda. Det är å andra sidan oerhört lätt att hålla sig för skratt när man inser vad det kan får för effekt för de svenska rättsprinciperna.

Jag noterade att det uppstått lite bråk i en flashbacktråd. Bråket handlade om Assange och anklagelsen mot vissa ”tongivande” piratpartister att de tagit sina händer från honom och därmed sviker våra ideal…

Rickard Olsson har gjort några tappra försök att förklara att vi inte alls brutit något samarbete med WikiLeaks, inte heller uttalat oss om skuldfrågan eller på något annat sätt lagt oss i saker vi inte vet något om.

Genast kommer det moteld med innebörden att hur kan han inte veta? Och har han inte läst förundersökningen? Varför följer han inte WikiLeaks anda och går direkt till källan? Och han vill ju bara inte ta ställning eftersom han är ”politiker”.

På något sätt känns det så typiskt den sortens diskussioner, där alla bara måste ha en åsikt i skuldfrågan. Att inse att man inte vet, att man inte har något att vinna utan bara kan ställa till skada för de inblandades integritet och rättssäkerhet genom att lägga sig i är inte ett populärt förhållningssätt. Då ses man som feg, för världen är svart och vit och alla vet vad som är sant.

Att inte ta ställning helt enkelt för att det är korkat

Men snälla alla ni som bestämt er för vem som ljuger, inse att ni inte har en aning utan bara gissar. Inser ni det, så inser ni också att det finns en hel räcka riktigt dåliga idéer:

• Att dra igång en #prataomdet-kampanj är en fantastisk idé i de flesta sammanhang. Men i just denna kontext innebär det att varje inlägg i den kampanjen i praktiken säger att Assange är skyldig. Det spelar faktiskt ingen roll om man påstår att man inte tar ställning, för bara det att man måste förtydliga sig betyder att skadan redan är skedd.
• Att hänga ut tjejerna som anmälde Assange med namn, ålder, bilder, adresser och så vidare är så fruktansvärt respektlöst att det knappt går att försvara ens om man är övertygad om att de ljuger. På lösa boliner och med rent machiavelliska indiciekedjor föraktar och förkastar man alla enkla förklaringar och tillskriver tjejerna motiv och egenskaper man faktiskt inte vet något om.
• Att gräva fram och läcka sekretessbelagda förundersökningsprotokoll i ett ännu inte avslutat fall är rent förkastligt. Förundersökningssekretess finns där för att skuldfrågan skall avgöras i domstol snarare än i media eller av en lynchmobb – så det går emot alla rättsprinciper som ligger till grund för ett demokratiskt samhälle. Vi kan diskutera metafrågor utan att inkräkta på de inblandades, eller förundersökningens integritet.

Jämförelser har gjorts mot The Pirate Bay-rättegången, men där visste vi redan så gott som allt om själva materien i målet. Övervägande delen av det som diskuterades handlade om rimligheten i såväl den brottsliga beskrivningen i sig, i själva rättsprocessen som sådan, mixen av straff- och civilrätt, i pläderingarna, i skadeståndskraven, den tekniska ”bevisningen” och i de bakomliggande lagrummen.

Så det är oftast dåligt att föregripa rättsprocessen och göra diverse bloggar, artiklar och diskussionsforum till en offentlighetens rättssal, där folk ofta inte ens har anständigheten att villkora sina utsagor till att skuld fastställts (eller inte) i domstol.

Däremot är det en utmärkt idé att granska hur rättsfallet faktiskt sköts, till exempel:

• Att ifrågasätta hur det kommer sig att Assange (med viss rätt misstänker jag) enligt egen utsago fått ett OK att resa, för att sedan omedelbart bli lyst.
• Att ifrågasätta varför Assange tvärtemot internationella konventioner inte fått alla papper översatta till sitt modersmål.
• Att ifrågasätta hur det kommer sig att man hellre mer eller mindre missbrukar andemeningen med europeiska arresteringsordrar hellre än sätter en förhörsledare på flyget till England.

Att hålla isär äpplen och päron

Att ta ställning för WikiLeaks innebär inte att man måste säga att Assange är oskyldig, det finns ingen automatisk koppling mellan dessa ställningstaganden. Samtidigt upplever jag det som obehagligt med alla menande inlägg som pliktskyldigast hänger på ett avslutande stycke om att de inte tar ställning i skuldfrågan, när det är precis just det de gör. Låt mig klargöra:

• Är någon en kvinnlig chauvinist, så innebär det inte att hon per automatik roar sig med att dra män i smutsen genom falska anmälningar och andra hämndaktioner.
• Är någon en manlig chauvinist, så innebär det inte att han per automatik är våldtäktsman eller roar sig med att sexuellt ofreda kvinnor.
• Att det svärmar av betuttade män/kvinnor kring en kändis, gör inte automatisk kändisen till någon man bör misstänka för övergrepp. Men också omvänt, så innebär det inte att de som limmar få skylla sig själva oavsett vad.
• Att någon upplever obehag inför sexuellt relaterade upplevelser skall alltid tas på allvar, men innebär inte att någon av självklarhet gjort sig skyldig till en straffbar handling.

Sånt är ofta svårt att minnas, eftersom vi har en ständig tendens att rationalisera och generalisera.

Vi har oerhört svårt överlag att hålla mer än en tanke i huvudet samtidigt, vi är ofta binära i vårt synsätt på saker och ting. Verkligheten är lite mer komplex än så är jag rädd, så även om rationaliseringar och generaliseringar är bra verktyg, så är det en fördel om vi är större än så.

Vi kan gärna diskutera frågan om anklagelserna mot Assange, men då är det med stor sannolikhet mer konstruktivt att diskutera hur det sköts än de inblandades motiv, skuld, tadel och vandel. Vi kan gärna också diskutera de lagar som ligger till grund för anmälan och om de är vettigt utformade. Hur löser man till exempel den nästan paradoxala motsättningen att det är svårt att hindra rättslöshet antingen för de som blir våldtagna/ofredade, eller för de som blir anklagade – beroende på vilka bedömningsgrunder man väljer?

Kontentan av hela resonemanget är att det egentligen bara finns en rimlig hållning och det är att avvakta i själva skuldfrågan. Att inte blanda ihop frågor om WikiLeaks värde och öde med Assanges eventuella skuld eller oskuld och att låta bli att kedja fast vare sig honom eller tjejerna vid någon skampåle.

Kika gärna på ”dokumentären”, men notera också att den inte slipper kritik.

En av HAX läsare har skrivit ut Beatrice Asks uttalanden. Hon har ju påstått att det var retoriska uttalanden tagna ur sitt sammanhang, och mycket riktigt visar det sig att det lilla vi fick se i videoklippet var långt ifrån hela sammanhanget.

Jag lånar helt enkelt texten rakt av från HAX:

”Stupstocken var väl kanske att gå lite långt. När det gäller straffen så är det ju så här att utredaren har ju fria händer att också titta på påföljderna, naturligtvis, vid den här översynen av sexualköpslagen, som pågår. Det kommer nu under året hennes förslag, så att innan det kommer vill jag inte ge något [svar].

Däremot så har jag en egen idé som… alltså, jag tror ju…. alltså, vi kan ju höja straffen och det kan möjligen vara ett sätt att få polisen att bli mer aktiv i frågorna. Fast jag tycker egentligen att det är jobbigt att det alltid är i relation till påföljderna allting ska ske. Jag skulle kunna tänka mig att ha väldigt grälla färger på kuverten och verkligen skicka hem till folk som var misstänkta för detta. För jag tror att det värsta som kan hända många utav dem som är ute och köper sex, det är att någon i omgivningen får reda på att de varit ute i… detta.

Alltså, om frun får reda på det eller om grannen får reda på det, alltså, vi borde ha… ja… greddelina, eller vad vi nu ska hitta på för färg, kuvert. Ja, det är en jättebra färg. Alltså, förstår ni? Det ska vara tydligt. Du är misstänkt, faktiskt, för att ha varit ute och köpt sex. Det är inte tillåtet. DET tror jag skulle ge mycket större effektivitet än ett par års fängelse. Och det är lite granna egentligen det här att få skämmas på torget.

Och jag tror att det där är någonting som man ska fundera mycket mer på när det gäller påföljder. Ibland är det ju bättre när det gäller den här typen av brott, där det faktiskt handlar om attityder, att hitta alternativ. Så det tycker jag nog att… jag har lite idéer där… men de är inte färdiga. Men jag tror faktiskt att det skulle vara mer effektivt. Jag tror att det är mer risken att bli upptäckt än det eventuella straffet när det gäller dem som är ute och letar prostituerade, som är grejen. /—/

Det var ett fruktansvärt långt svar. Som sagt. Det är möjligt att straffet ska höjas. Vi får se vad den där utredningen föreslår innan vi är där. Men jag tror att vi ska tydliggöra dem som varit ute direkt, så att de får skämmas mer.”

Det var med andra ord taget ur sitt sammanhang, men när det sätts tillbaka i sitt sammanhang blir det faktiskt inte ett dugg bättre. Tvärtom är det lätt att konstatera att Asks uttalanden har långt mycket mer tyngd än den nästan ”spontana” idé det tycktes vara i videoklippet. Här framgår att det här är något hon tänkt på, att hon ”egentligen” tycker det är jobbigt att det är i relation till påföljderna de underförstådda skärpningarna skall komma.

Är detta framtiden?

När man hör det i sitt sammanhang framgår det ännu starkare hur Beatrice saknar alla ryggmärgsreflexer att skydda något så grundläggande som oskuldspresumtionen. För henne är den tydligen jobbig, eftersom det skulle vara effektivare om de misstänkta får skämmas ordentligt.

HAX noterar också den utredning det refereras till har fått förhållningsorder uppifrån, de får inte komma fram till att sexköpslagen är dålig eller att den bör avskaffas. Med sådana förhållningsorder undrar man varför de ens bemödar sig om att tillsätta en utredning, de har ju redan bestämt resultatet?

Det har blivit mycket om Beatrice Ask på sistone, och jag ber om ursäkt om det blir tröttande. Å andra sidan visar Asks uttalanden tillsammans med Johan Pehrsons bravader att alliansen helt tappat greppet ifråga om rättspolitiken. Jag är faktiskt inte förvånad, även om jag sörjer att jag inte är det — tecknen har funnits där hela tiden. Det fåfänga hoppet att Asks uttalanden som oppositionspolitiker mot såväl sexköpslag, FRA, datalagring och liknande skulle kompensera för hennes bristande juridiska kunskaper har alltmer känts som visslingar i mörkret.

Vill alliansen återfå någon som helst rättspolitisk trovärdighet, så måste Ask bort. Dessutom måste Johan Pehrson bort, det är bara att notera vilken attityd han har till rättspolitiken för att förstå varför. Justitieministerposten måste sluta behandlas styvmoderligt. En framtida justitieminister får inte vara ett juridiskt blåbär. Det får inte vara en person som undviker alla interna konflikter och rättar in sig i ledet, samtidigt som hon kombinerar det med rena tokigheter så fort hon faktiskt öppnar munnen.

Posten förtjänar en kompetent och stridbar politiker vars försvar av rättsstaten sitter i ryggmärgen.

Nu sliras det något helt förbannat på den allt gyttjigare politiska och journalistiska spelplanen. På Expressens ledarsida tar Ann-Charlotte Marteus bladet från munnen och kallar bloggosfären för en potta. I UNT gör Beatrice Ask en slags dementi av sin redan inte alltför imponerande pudel.

Det är väldigt mycket ilska i bloggosfären mot Beatrice Ask. Det varken kan eller skall förnekas, inte heller är det oförklarligt. Faktum är att tystnaden från många tidningar är bra mycket mer oförklarlig. Det är vår justitieminister vi talar om: du vet ministern som är satt att övervaka att den rättsliga politiken fungerar, att den ligger i linje med den demokratiska rättsstaten, dess principer och traditioner.

Det är i detta kontext man måste förstå Beatrice Asks klavertramp. För även om det inte precis är ett okänt faktum att man med 349 riksdagsledamöter får med några blåbär. Det går närmast inte att komma ifrån, men det är väldigt olyckligt om ett av dessa blåbär innehar en ministerpost av tyngd. En av de tyngsta posterna som överhuvudtaget existerar är justitieministerposten. På den posten har vi helt enkelt inte råd att låta ett blåbär husera.

Marteus skriver:

En annan skriver att Asks jobb borde övertas av någon med ”bättre balanserat psyke”.
Piratpartisten Anna Troberg anser att Ask bör ”krypa tillbaka in under sin sten”. ”Gammal moderathagga” och ”kisstant” är andra tillmälen från nätets vildhundsmobb, denna spretiga grupp tänkare som ser sig själva som rikets enda sanna försvarare av integritet, respekt och demokrati.

Humorn i hennes raljerande, är hur hon ojar sig över ilskna tillmälen samtidigt som hon själv generaliserande utser bloggosfären till en ”vildhundsmobb”. Det var nog det där med bjälken i ögat, eller nåt!

Det är dessutom fråga om ilskna tillmälen mot en minister som konsekvent över hela mandatperioden valt att nonchalera individens rättigheter. Hennes klantigheter kommer precis strax efter förslaget att ungar för att drogtestas skall kunna tvingas dra ner byxorna och kissa inför främmande människor, allt utan att föräldrarna behöver tillfrågas eller ens informeras. Därav det lite smålåga epitetet ”kisstant”, även om hon i så fall nog borde få sällskap av ”kissgubben” Johan Pehrson när ”äran” över de dumheterna skall fördelas.

Vi är många som försökt följa den här mandatperiodens rättsliga politik, vi är nästan lika många som börjar bli direkt mörkrädda. Misstanken om Asks brist på insikt om rättsstatens fundamenta har funnits där länge, och när vi nu får svart på vitt reagerar vi därefter.

Marteus är inte sen att spela ut genuskortet:

Ask tar, tänker jag mig, spjärn mot den historiska orättvisan och säger: Låt oss inte bara skicka hem kuverten, låt frun få en ledtråd om vad hennes lilla torsk har haft för sig.

Och:

Asks kvinnoperspektiv får många att se rött. Eller blått – högerbloggarna spelar en framträdande roll. Och här och där härskar ett nattståndet mansperspektiv: alla prostituerade är lyckliga horor som hatar sexköpslagen och alla misstänkta män är goda familjefäder. Och några brev, i någon som helst färg, får inte skickas till dessa utsatta hedersknyfflar.

När jag läste det här, så var min reaktion tack och godnatt. Det är så oerhört tendentiöst att jag nästan mår illa. Den som inte anser att sexköpslagen är det bästa som hänt mänskligheten sedan skivat bröd får tydligen inte ha några åsikter i frågan. Jag tänker inte ens ge mig in på ämnet om en lag där det är tillåtet att sälja vad som inte är tillåtet att köpa, men jag vill notera att oavsett vilka skurkar eller hedersknyfflar vi pratar om så handlar det om misstänkta, inte om dömda. Redan att anklagas för brott är för många en katastrof, att få sitt sociala liv sönderslaget på köpet är knappast något som har med genus att göra — det handlar snarare om vanlig rimlig anständighet.

Humorn i Expressens ledare blir extra stor, när Ask själv samtidigt ägnar sin tid och energi åt att ta den lilla pudel hon gjorde och dekapitera den medelst verbal däcksmangling. Saxat från UNT:

Beatrice Ask tycker att hennes kommentar om färgglada kuvert plockades ur sitt sammanhang, i en av många diskussioner som hon menar att även politiker måste kunna delta i.

-Jag har lärt mig väldigt mycket om att vara försiktig med att ge exempel. Det är lite sorgligt för jag tror att vi behöver politiker som deltar i en diskussion. Men man får göra det en annan gång än under ett valår.
Det märks att det närmar sig valet?
-Ja, det är många utspel och annat. Jag skulle önska att vi gjorde mindre av att göra affärer av former och personer och i stället pratade om hur vi ska göra Sverige bättre.

Tydligen tror inte Ask att uttalandet som sådant är problemet, utan att problemet är att det är valår. Surprise Beatrice, åtminstone här på bloggen skulle vi huggit lika hårt om dumheterna kommit ett år tidigare, eller två, eller tre. Det handlar inte om att det är valår, för dina dumheter vinner inga val — det handlar om att du som varande justitieminister är vår garant för att grundläggande rättsprinciper vårdas och hålls levande. Betyget hittills är inte direkt översvallande och det är nu ganska tydligt varför: Det är helt enkelt så att du inte förstår de principer du är satt att vårda. Visst du kan rapa upp rätt plattityder, men de sitter inte i ryggmärgen. Hade de suttit där skulle du aldrig kläckt ur dig något sådant som harangerna om de grälla kuverten, och då skulle du inte heller behöva oroa dig för att dina kommentarer togs ur sitt sammanhang.

Så för att än en gång till slut återvända till Beatrice chefsapologet på Expressen, så kommer den naturliga frågan: Är det denna ministers dumheter du vill försvara?
I så fall är jag inte det minsta avundsjuk på dig, du har verkligen inte någon brist på arbete…

Vi andra ser nog hellre en justitieminister som förstår och kommer ihåg grundläggande rättsprinciper även när hon sitter på seminarier.

När justitieministern glömmer bort grundläggande rättsliga principer, så skulle man spontant skulle vilja fråga henne om hon är full. När reaktionen hos aftonbladets läsare är att drygt 44 procent tycker att hon har rätt när hon tycker vi skall brännmärka folk för misstanke om hor, då börjar vänner av frihet packa sina väskor.

Vi har nu än en gång sett prov på att man kan hävda vad stolligheter som helst och försöka undvika en ideologisk eller värdebaserad debatt. Den här gången handlar det dels om drogtest/kissprov eller kroppsbesiktning av barn utan föräldrars vetskap och dels i samma anda om tant gredelins grälla kuvert. En annan gång handlar det om tittförbud och nakenbilder, om motstånd mot sprututbytesprogram, eller om att svensk lag skall övertrumfa utländsk när svenskar är utomlands.

Det är ett sätt att populistiskt luta sig mot en slags ”moral majority”-ståndpunkt, utan att behöva ta hänsyn till obekväma frågor om rättssäkerhet, demokratiska rättigheter eller humanism. Det är för övrigt samma inställning till verkligheten som låter främlingsfientliga partier kalla sig själva politiskt inkorrekta, samtidigt som de underförstått menar att de minsann företräder folkviljan.

Men vi kan inte ha en lagstiftande makt som skapar lagar och regler utan förankring i de grundläggande rättsliga demokratiska principerna. Det är inte lagstiftarnas uppgift att gräva fram hötjugan och sälla sig till lynchmobben, och de som propagerar för en sådan ordning har nog inte tänkt tanken till punkt.

En av de viktigaste grunderna för det demokratiska samhället är individens skydd mot arbiträra tvångsmedel. I detta ingår oskuldspresumtion och förutsägbarhet, personlig integritet och tydlig uppdelning mellan undersökande och dömande makt. Den rättsliga processen är känslig som det är, och det finns många exempel på människor som känt sig rättslösa, men där man ändå kan se en motivation till hur de behandlats, även om den svenska bevisprövningen då och då tycks väl flaxig. Det måste finnas en tydligt utstakad väg för hur processen från brottsmisstanke till dom går till, vilka medel som är tillåtna, vilka rättigheter individen har, hur bedömningar går till och i slutänden hur den som utsatts felaktigt kompenseras för sitt lidande.

De flesta sexualbrott är svåra att bevisa, och därför också svåra att motbevisa. Det är med andra ord ett svårt paket att hantera när det gredelina kuvertet dimper ner i postboxen. Grannarna ser när brevbäraren kommer, en brevbärare som kanske till och med blir så äcklad att han eller hon spottar på kuvertet. Sambon/frugan/flickvännen får ”svart på vitt” att karln inte bara bedrar henne, utan är ett verkligt ärkesvin som knappast ens skulle dra sig för tidelag.

Allt detta utan att något bevisats eller någon dom fallit. Jag och Göran konstaterade häromdagen att det mer eller mindre skulle vara en barnlek att få en förundersökning för sexualbrott att startas mot valfri person. När brevet kommer är personen i praktiken dömd i omvärldens ögon. Det spelar egentligen ingen roll om han sedan får en friande dom, för stigmat kommer kleta sig fast som gammalt bubbelgum i hår.

Misstanke om drogpåverkan är å andra sidan mer eller mindre per definition subjektiv. Just för att det är en så subjektiv misstanke så inbjuder den till ”tolkningar” och missbruk. Det finns alldeles för många exempel på hur den typen av arbiträra tvångsmedel missbrukats, eller brukats på ett sätt som lämnat den enskilde rättslös, förnedrad och till och med i en farlig situation. Vi fick nyligen se ett strålande exempel på farorna med möjligheten att tvångstesta någon för drogpåverkan, och det är knappast en isolerad företeelse det är frågan om.

Det är tillräckligt illa, för att inte säga förjävligt att vuxna människor skall kunna utsättas för detta, att det nu skulle utökas till att gälla barn är en rättslig mardröm. Det skulle i så fall kunna ske utan att vare sig sociala myndigheter eller föräldrar tillfrågats eller ens underrättats.

Men båda dessa fullkomligt galna förslag är ändå bara exempel på ett mer grundläggande problem: en total avsaknad av förståelse för eller respekt för demokratiska och rättsliga principer kombinerat med en bristande förståelse för eller intresse för ideologi. Det skulle till och med vara fel att kalla tendenserna konservativa, i alla fall klassiskt konservativa, för även där finns en grundläggande förståelse för hur viktiga samhällets spelregler är om inte samhället skall förvandlas till något orättfärdigt och repressivt.

Samhällets spelregler är ibland i vägen för att beslutsfattare skall kunna göra precis som de vill. Det är meningen att det skall vara på det sättet, det är inte ett fel utan en uppsåtligt skapad begränsning. Det är därför vi har ett lagråd som skall kontrollera att lagar inte bryter mot svensk rättstradition eller mot grundlagen, det är därför andra fria samhällen har konstitutionella domstolar.

Att lagstifta är en balansgång där önskemål och begränsningar måste vägas mot varandra, och där den egna ideologin och grundläggande moraliska, rättsliga och demokratiska principer skall samverka. Det är därför det är en katastrof med en justitieminister som inte tycks förstå ens de absolut minimala juridiska och demokratiska grunderna. Precis de grunder som gör att det demokratiska rättssamhället kan fortsätta vara just demokratiskt och ett rättssamhälle.

Det är en stor tragedi att det inte i dagens riksdag finns ett enda parti som kompromisslöst står för dessa grundläggande principer, även när de kommer i konflikt med de egna hjärtefrågorna och de egna populistiska utspelen. Bodström är en vandrande mardröm ur integritetssynpunkt, men Beatrice Ask och Johan Pehrson har just visat att de tänker ta strid med Bodström om vem som är farligast för Sverige.

Vårt samhälle strävar mot medeltiden, var kliver man av?

Beatrice Ask kommer med ett nytt utspel, den här gången om att föräldrar skall vara skadeståndsskyldiga i sina barns ställe. Begår barnet brott och skada uppstår, skall föräldrarna kunna krävas på belopp upp till 8000 kronor, oavsett om föräldrarna visat vårdslöshet eller inte:

– Du kan inte som mamma säga ”jag hade ingen aning”, utan man förutsätter att föräldrar har lite mer koll på sina barn, säger Ask (M) till Sveriges Radios Ekoredaktion.

Enligt dagens lagstiftning måste det bevisas i rätten att en förälder har varit vårdslös, och inte förhindrat barnet från att ha begått ett brott, för att skadestånd ska kunna utkrävas.

Enligt dagens lagstiftning kan alltså föräldrarna krävas på ersättning om man kan visa på vårdslöshet. Det kallas för culpa-principen, där det latinska culpa står för skuld i form av oaktsamhet eller vårdslöshet.

Jag har svårt att se att det skulle vara principiellt bättre att kräva föräldrar som inte gjort sig skyldiga till oaktsamhet eller vårdslöshet. Det är för mig en märklig rättsordning. Om det är så vi vill ha det, så borde vi rent logiskt inte sätta någon övre gräns på 8000 kronor – är föräldrarna skyldiga till barnets överträdelser så borde de väl rimligen ställas till fullt ansvar, eller?

Inte helt förvånande så hakar halva bloggvärlden på och klappar händerna. Jag säger inte helt förvånande, eftersom folk överlag har dåligt begrepp om juridiska principer eller varför de finns där.

Själv är jag måttligt imponerad och funderar snarare på varför culpa-principen inte tillämpas i mycket större utsträckning än idag? Redan som det är torde det vara möjligt att kräva de föräldrar som faktiskt visat bristande ansvar på skadestånd.

Det hela får så många intressanta konsekvenser som jag undrar över om Ask, och många andra med henne, egentligen gjort sig medveten om?  Istället målar hon svart på vitt, vilket säkert tilltalar många. På ytan ser ju principen självklar ut, det är det klassiska ”sunda förnuftet” som långt ifrån alltid är vare sig sunt eller förnuftigt.

Nej, för mig är principerna klara: skall man dömas till skuld i någon form, direkt eller indirekt, så skall man antingen ha haft ett uppsåt eller varit vårdslös. Vi skall inte ha kollektiv bestraffning i det här landet. Inte heller smakar det kaka med bestraffning mot den som gjort allt den kan för att få saker rätt, men ändå misslyckats. Det är inte fråga om ”snällism”, det är en fråga om rimliga rättsprinciper. Det blir absurt om människor börjar straffas för saker de inte haft någon kontroll över. Den som tror att man kan ha kontroll hela tiden även med fullt engagemang har antingen glömt sina tonår, eller också propagerar de för att vi skall låsa in våra barn och ungdomar.

Skiter man som förälder i vad barnen pysslar med, saknar gränser, inte hör sig för, inte följer upp konstigheter, rycker på axlarna när det kommer varningar etcetera – då har jag inget problem med skadeståndet. Det är däremot mindre roligt första gången det drabbar en förälder som gör allt de kan, ropar på hjälp och whatnot, men som ändå halkar i uppförsbacken av åldersrevolter, ADHD, grupptryck och inte sällan loja myndigheter.

Svart-vitt är kanske tydligt, men det betyder inte självklart att svart-vitt är bra.

Åklagarsidan, och än mer målsägarrepresentanterna försöker påstå att det går att döma för medhjälp trots att huvudgärningsmannen är okänd. Det kanske går men det är farligt, till och med väldigt farligt.

Utan att för den skull vilja anklaga målsägarna, så vill jag visa på ett möjligt scenario som visar precis HUR farlig en sådan dom skulle kunna vara:

Om jag ville sätta dit The Pirate Bay och var anställd av en upphovsrättsinnehavare – ett bolag – så finns en djupt omoralisk men given väg jag kan gå för att samla bevis.

Jag lägger då själv upp en torrent som pekar mot upphovsrättsskyddat material, med hög kvalitet, och låter folk ladda ner. Jag kallar mig själv King_Kong eller något annat liknande anonymt. Sen laddar jag själv ner medan jag dokumenterar vad jag gör, för att visa att verket är tillgängligt. Det är så klart tillgängligt eftersom jag GJORT det tillgängligt.

Nu har jag ”bevisning” som jag kan använda för att försöka visa medhjälp från The Pirate Bays sida…

Problemet är naturligtvis att det är jag som gjort/instigerat brottet, men så länge som inte rätten vet detta så är min ”bevisning” giltig.

Med andra ord: så länge vi inte vet vem huvudgärningsmannen är, så är det fullkomligt absurt att döma någon för medhjälp.

Att inte ha en känsla för demokratiska principer, rättsstatens funktion och politikers och byråkraters roll i samhället verkar vara den främsta av möjliga meriter om man vill få en funktion inom EU-maskineriet. Eller också är maskineriet i sig själv så genomruttet att den bryter ner nästan alla som kommer i kontakt med det. För nog är det märkligt att personer som kommer med hårresande demokratifrämmande förslag tycks svärma inom EU som flugor svärmar runt skit.

Den senaste ”stjärnan” på demokratihimlen heter Manuel Medina Ortega, som skrivit medina-rapporten, vilken innehåller följande som är planerat att klubbas den 19/2:

30) Europaparlamentet anser att verksamheten på webbsidor på Internet som erbjuder nedladdning av verk och tjänster som är skyddade av upphovsrätten och närstående rättigheter är olaglig, liksom fildelning (”peer to peer”) av verk eller tjänster utan upphovsrättsinnehavarnas samtycke.

31) Europaparlamentet stöder inrättande i de olika medlemsstaterna av administrativa myndigheter som ska ha i uppdrag att vaka över att upphovsrätten respekteras på Internet, genom en stegvis process och på rättsinnehavarnas begäran.

32) Europaparlamentet är positivt till de olika nationella rättssystemens åtgärder mot webbsidor på Internet som olagligt sprider verk på nätet (t.ex. ”Pirate Bay”).

Punkt 30 ovan vill man försöka tolka så att mellanhänder vars tjänster utnyttjas av tredje part för att ladda ner piratkopierat material skall anses ha begått olagligheter. Om man bortser från att skrivningen tycks skräddarsydd för att komma åt The Pirate Bay, så får en sådan princip absurda konsekvenser om det dras till sin spets. Inte bara TPB, utan alla nedladdningstjänster som inte aktivt filtrerar varje nedladdning innan den godkänns kommer i ett slag att bli olagliga. Till och med de stora sökmotorerna är i farozonen. Det är en gummiskrivning som kan leda vart som helst.

Punkt 31 tycks försöka underminera det nej till avstängning av abbonemang som än så länge gäller.

Hur allvarliga dessa två punkter än är, så är de inte så frapperande som punkt 32.

I punkt 32 försöker man på förhand förklara The Pirate Bay som skyldiga! För hur skall man annars kunna tolka en skrivning som berömmer det svenska rättsväsendet för sina åtgärder mot The Pirate Bay, INNAN FÖRHANDLINGARNA I MÅLET ENS ÄR ÖVER — för som av en händelse börjar rättegången den 16/2, medan voteringen i nuläget är satt till den 19/2. Jag kan inte annat än tolka det som ett tämligen klumpit försök att föregripa rättssak och ”påpeka” för de inblandade juristerna att det är bäst att de lyckas fälla TPB.

Det skulle nog bli rätt pinsamt för såväl de kulturministrar som skall ta ställning till förslaget den 16/2, för Europaparlamentet som beräknas klubba det den 19/2 och för den svenska regeringen och rättsväsendet om TPB frias efter att något sådant klubbats igenom.

Jag hoppas Kulturministrarna är sunda nog att inse att de är väl tidigt ute och att principerna om hur man beter sig i rättsfrågor går helt på tvärs med sådana dumheter. Om de är så korkade som jag fruktar och lallar igenom förslaget ändå, så får man hoppas parlamentets ledamöter är kloka nog att sänka det. Tyvärr tror jag varken på det ena eller andra, vilket gör att jag helt krasst förutsätter att EU kommer att göra sig skyldiga till brott mot grundläggande rättsprinciper.

Jag hoppas jag har fel, men jag håller knappast andan.

Nu pågår i Sverige och i EU något som påminner om ”döden genom tusen nålstick”. Varje förslag, illa nog var för sig, är bara en droppe i en flod. Vi kan inte fokusera på vart och ett tillräckligt snabbt och tillräckligt ihärdigt för att påverka annat än marginellt, och vart och ett går att motivera som ett nödvändigt ont — om än bara av den som är villig att ställa sig på det sluttande planet och skrota sina principer om de hade några. Sedda tillsammans vittnar de om en ny tid, där mina barn riskerar bli nästa generations sovjeter.

Idag skall jag prata lite konsekvenser, och lämna det mesta av det principiella därhän.

Det kan vara intressant att försöka se vilka konsekvenser FRA-lagen får för Sverige som nation.

Positiva konsekvenser

Jag skall börja med de positiva konsekvenserna, för i ärlighetens namn så finns det sådana. De kanske inte är så övertygande, men den här gången vill jag reda ut en del av dem — om inte annat så för mitt eget höga nöjes skull.

1) Koll på ryssen

Jo det är intressant att hålla koll på ryssen. Kanske inte på kort sikt, men med dagens svajiga utveckling kan det snart bli. Vi har världens näst starkaste stat nästgårds, och det är dessutom en stat som inte har någon långvarig demokratisk tradition, eller ens ett otvetydigt demokratiskt styre.

För att vara sanningsenlig, så är också Ryssland ett land med en lång tradition av mycket kompetens säkerhets- och underrättelsetjänst. Det är väl mycket tveksamt om kabelspaning kommer ge speciellt mycket kvalificerad information, däremot kan det naturligtvis ge en del ”läck” som kan användas för att skapa sig en bild.

2) Organiserad brottslighet

Även om man knappast kan förvänta sig att den organiserade brottsligheten är så korkad att de missar det faktum att e-kommunikation nu är genomskinlig, så kanske man kan ha lite tur och få sig lite läck till livs. Dessutom kan man utifrån kända aktörer kartlägga kommunikation även när man inte kan knäcka den, och därigenom få koll på andra aktörer.

Däremot kan man knappast räkna med speciellt hög träffsäkerhet. Även brottslingar kommunicerar med sådana som inte är det.

3) Terrorism och vapensmuggling

Exakt samma argument som gäller organiserad brottslighet gäller även terrorister och vapensmugglare. Överlag är de så pass förslagna att värdet av den information man får är litet, om man ens lyckas upptäcka den.

Men å andra sidan är varje uns av information värt mycket, så av samma skäl som man accepterar att filtrera bort 200 spam för att få 10 viktiga mail, så kanske man kan acceptera att få mycket ointressant information för ett och annat guldkorn.

4) Utrikespolitiskt pondus

Calle Bildt påstod att han skulle känna sig närmast naken om han inte hade tillgång till bra underrättelser, och att det var ett skäl så gott som något för FRA:

Jag vet väl hur vi i känsliga situationer kan vara beroende av informationer som delges oss från andra länder – och jag skulle känna mig naken och utsatt i mitt nationella ansvarstagande om jag inte också hade tillgång till nationella sätt att inhämta viktig information.

Man kan väl tycka vad man vill om den saken, men det är i alla fall ett argument.

Att ha den utrikespolitiska pondusen innebär också att man har information att byta med, så att Sverige kan byta intressant information mot annan intressant information — så att vi får en bättre bild.

Negativa konsekvenser

1) Att se sig över axeln

Det är inte en bra ide att skapa system som får medborgarna att se sig över axeln till och med när de inte begår något brott. Maria Abrahamsson uttrycker det bra i ett gästspel i AB:

Den annars så intressanta frågan om ytterligare skattesänkningar ter sig futtig när också din och min privata korrespondens, bankaffärer och telefonprat kommer att kunna granskas av staten.

Den efterlängtade reformeringen av skatterabatten för hushållstjänster från och med den 1 januari känns plötsligt ointressant när man vet att man från samma tidpunkt kan få sin telefon- och mejltrafik avlyssnad av FRA.

Till och med justitieministerns löfte om 20 000 poliser blir lättviktigt när FRA inom kort får möjlighet att övervaka hela befolkningen, utan brottsmisstanke och utan domstolskontroll.

Vi vrider på rättsprinciperna så att det, oavsett vad som verkligen sker, ändå sker en förskjutning — skyldig istället för oskyldig till motsatsen bevisats. Det riskerar att få svåra effekter på hur vi uttrycker oss, vilken kommunikation vi vågar oss på och i slutänden hur öppen och tillåtande vårt samhälle är.

2) Vår position som IT-land är hotad

Det är inte ett skämt att företag tvekar att investera i Sverige på grund av FRA-lagen. Det gäller alla företag som primärt handlar med kommunikation och information. Några av dem protesterar redan högljutt, och andra har redan deklarerat att det kommer påverka deras affärer med oss:

• Ett exempel på detta är att TeliaSonera på finska kunders begäran flyttat webb- och e-postserverar från svensk mark.

• Ett annat exempel är Tre som för att säkerställa sina danska kunders integritet tvingas överväga lösningar som exkluderar Sverige.

• Ett tredje är den framgångsrika svenska e-postleverantören Momail som allvarligt överväger att flytta verksamheten från Sverige på grund av den nya lagen. Detta innebär förlorade arbetstillfällen och investeringar i Sverige.

Till dessa kan läggas Google, som deklarerat att de inte placerar nya servrar i Sverige, och som funderar på om de skall avveckla redan existerande.

Det kan tyckas att vi borde kunna rida ut stormen, men företag som investerar här drar till sig andra företag, medan företag som flyr får andra på flykt. IT är ett av Sveriges framtidsbranscher, men nu har någon slängt in en riktigt stor träsko i vävstolarna.

3) Vår demokrati urholkas

Tydligen så är det nu normalt att riksdagen inte har någon makt, utan all makt finns i regeringen. Åtminstone är det svårt att tolka partipiskorna på annat sätt.

Tydligen är grundlagen, liksom EUs grundlagar och internationella konventioner mindre viktiga än svensk underrättelsetjänst och alliansens ”regeringsfäighet”.

Grundläggande demokratiska principer som brevhemlighet, meddelarfrihet, källskydd etcetera sätts på undantag. Alla dessa principer är skydd mot att staten ostraffat kan göra som de vill — för så länge folk kan kommunicera fritt och privat och så länge folk vågar tipsa media om oegentligheter utan att bli övervakade, så länge är också landets regering tvungna att tänka sig för.

Det finns naturligtvis fler exempel på argument både för och emot, men de här är några av de jag upplever som mest väsentliga.

Två frågor att ställa sig

Det finns två frågor att ställa sig när man ser argumenten.

Den ena frågan är hur de positiva konsekvenserna står sig jämfört med vad de kostar?

Som jag ser det så är det ingen konkurrens, ingenting är värt att i grunden vända rättsprinciperna upp och ned, hota meddelarfrihet och göra folk rädda att kommunicera.

Den andra frågan är om det finns något annat sätt att få de fördelar FRA-lagen ger?

Jag tror att svaret på den frågan är ja.