Myndigheterna och rättslösheten

Svenska myndigheter har väldigt mycket makt över individerna som borde vara deras arbetsgivare och klienter. Det är ganska uppenbart att möjligheterna att få rätt mot en myndighet är begränsade, kräver oerhörda ansträngingar och ett enormt tålamod.

Detta hästjobb förutsätts du dessutom utsätta dig för när du är som allra svagast och mest utsatt: du kanske är sjuk och kraftlös, eller så är din ekonomi redan på fallrepet och du riskerar att hela ditt liv rasar ihop, inte sällan båda samtidigt.

Det här är inte något nytt. Samhällets makt över individen har genom modern tid alltid varit stort i Sverige. Möjligheten att sätta sig upp mot maktpersoner och institutioner har alltid varit begränsat. Ändå har saker förändrats till det sämre de senaste decennierna.

Alla skälen till försämringarna är svåra att reda ut, för det är en rätt komplex historia. I grund och botten handlar det dock om ett felslut i vår syn på samhällets relation till oss som individer. Vi litar och har historiskt alltid litat på att samhällets funktionärer har vårt bästa för ögonen. Vi visar inte speciellt mycket skepsis och vi behandlar de som trots allt protesterar mot felbehandling som något slags galningar och parias.

Det går igen i så oerhört många aspekter av hur vi reagerar på myndighetsbeslut, rättsfall, folkvaldas beslut med mera, med mera. Vi förutsätter helt enkelt att de är korrekta och att misstag hör till de verkliga undantagen. För många är det en rejäl kalldusch när de första gången blir illa behandlade eller inser att ett beslut som fattats är fel, farligt och idiotiskt. Först då inser de flesta av oss att allt inte står rätt till:

Efter en utredning som aldrig tycktes ta slut kom man i varje fall fram till att min mors kroniska tillstånd var en följd av felbehandling i vården, och framförallt läkaren som inte tog det där blodprovet. Min mor fick därför rätt till ersättning från Patientskadeförsäkringen. Detta innebär att hon får en ersättning varje månad för att täcka upp för de ekonomiska förluster detta har inneburit för henne. Dessutom har min mamma varit klok nog att teckna en egen liv-/pensionsförsäkring från vilken det också utbetalas en summa varje månad. Dessa pengar, tillsammans med den sjukersättning min mor fått från Försäkringskassan har låtit henne leva ett drägligt liv, rent ekonomiskt.

Men så var det det här med Alliansens goda idé om arbetslinjen, ja. Utförsäkringarna. Arbete skapar frihet osv. Det var ett himla ståhej om detta kring årsskiftet 2009/2010 när de första sjukskrivna skulle börja utförsäkras. Men nu är det rätt tyst.

Om du träffar min mor kommer du att fråga dig vem sjukersättningen är till för om inte för henne. Men du kommer att ha fel. För hon har blivit utförsäkrad. Men vi kan ju backa bandet en aning. Entré Försäkringskassan!

Politisk feghet

Politiker vägrar kommentera enskilda fall av myndighetsbeslut, hänvisande till att vi i det här landet har lagar mot ministerstyre. Ytligt sett är det utmärkt, för ministerstyre är inget vi vill ha. Det som däremot inte är lika utmärkt är när politiker gömmer sig bakom reglerna för att slippa visa vad de tycker eller ta ansvaret för följderna av egna beslut.

De kan mycket väl diskutera fallet utifrån de förutsättningar som ligger på bordet utan att för den skull lägga sig i själva beslutsprocessen. Det är faktiskt fullständigt möjligt för farbror Reinfeldt att säga att det han läst är skrämmande och att han verkligen hoppas att det finns aspekter i det hela som inte kommit med i beskrivningen.

Det är också fullständigt möjligt för honom att säga att man kommer begära information från försäkringskassan om fallet — inte för departementsbeslut, utan som underlag för utvärdering av de regler man genomfört. Det är fullständigt möjligt för honom att säga att man kommer att begära en utvärdering från försäkringskassa om hur vanligt det är med den här sortens tveksamma fall. Det kräver lite ryggrad, modet att erkänna att allt man gör inte är fläckfritt och lite genuin känsla för politikens och maktens gränser, men det är alls inte omöjligt.

Det som istället händer är att Reinfeldt avhänder sig ansvaret för det som händer genom att säga att det är f-kassans business. Sen kan Hägglund, Husmark eller någon annan stå i TV och säga att det inte alls är de egna reglerna som fått sådana följder, utan att man på allvar egentligen tagit reda på om det är sant eller inte.

När det gäller försäkringskassan är det svårt att se var myndighetens interna kultur slutar och politiken börjar. De hänger ihop som siamesiska tvillingar.

Det är glasklart att kraven på ökad kontroll är långt äldre än alliansregeringen. Det är glasklart att missbruket av ”förtroendeläkare” vid det här laget är en rätt gammal historia. Det är inte precis en nyhet att försäkringskassan fattar beslut med långgående konsekvenser för individerna de beslutar om utan att bemöda sig om att träffa individerna, prata direkt med deras läkare eller på något annat sätt försäkra sig om att de faktiskt beter sig vettigt. Istället har de gjort sig kända för att rida paragrafer till sin ytterlighet. Detta är inte nytt!

Det som sticker i ögonen under den senaste mandatperioden är hur man satt vagnen framför hästen. Med det menar jag att man sagt att folk skall rehabiliteras, för att sedan ändra i sjukersättningsreglerna. Men man började med sjukskrivningsreglerna och försöker sen hinna ikapp med rehabiliteringssystemen. Men det behövs någon slags absolut villkor att det skall finnas en fungerande rehabilitering att tillgå innan man fattar beslut. Så när personen skall rehabiliteras förstår de som skall rehabilitera inte flaska eftersom personen inte alls passar in i de förutsättningar som krävs för lyckosam rehabilitering. Personen hamnar då i limbo, ett moment 22 där det inte går att komma vare sig bakåt eller framåt.

Vi är rättslösa

Vi har en historia av rättslöshet, där man får hoppas att myndigheterna behandlar en väl, eftersom de som har i uppgift att överpröva fallen nästan slentrianmässigt ger myndigheterna rätt. Inte bara det, utan även då du till slut får rätt innebär det nästan ingenting utom att du fick rätt just i det enskilda fallet: Ingen kommer att få någon reprimand. Ingen kommer kräva att myndigheten ser över sina arbetsformer. Du kommer inte få ett saftigt skadestånd, ersättning för merkostnader, strykning av dina betalningsanmärkningar eller någon annan form av kompensation eller stöd. Du kan inte ens självklart räkna med ränta på pengar du borde haft rätt till långt tidigare.

Har du blivit tvungen att sälja din bil, så otur. Har du varit tvungen att gå från gods och grund, otur. Har du hamnat hos kronofogden, fått dina lån uppsagda och din kreditvärdighet skjuten i sank, så otur — skit händer. Det du inte kan förvänta dig är att en myndighet på allvar skall ta ansvar för att du blivit illa behandlad. Vi har helt enkelt byggt upp ett system där myndigheternas makt är näst intill absolut inom sitt eget område och där verkligt ansvar inte kan utkrävas.

Det här är inget vi löser genom att byta regering, det är något som bara kan lösas genom att ändra maktförhållandet mellan individ och myndigheter.

Vi har faktiskt gjort precis tvärtom, och det är nu några decennier sedan tjänstemannaansvaret i praktiken försvann. Det är nu i princip riskfritt för en byråkrat att till och med medvetet göra fel. Chansen att det skall få några konsekvenser överhuvudtaget är minimala, chansen att eventuella konsekvenser skall bli mer än en smäll på fingrarna är ännu mindre.

Individens rätt måste återupprättas. Kraven på ett rättssäkert handläggande måste vara absoluta. Den nuvarande glidningen mot rättsröta måste stoppas. Det kommer inte någon av nuvarande block mäkta med efter som de varit delaktiga i att bygga upp ett i grunden korrupt system, eller sjanghajats av detta system. Den som tror på fagra löften om solidaritet bara vi byter block kommer bli grundlurade. Problemet ligger djupare än så.

Som det nuvarande maktförhållandet är så agerar myndigheter utredande, beslutande och exekverande makt. Möjligheterna till insyn från tredje part har förvandlats till en gummistämpel. Problemen det skapar är ett egenmäktigt byråkratiskt maskineri som inte behöver svara för sina egna handlingar.

Media som enda forum för att få rätt

Det finns en liknöjdhet bland både befolkning och beslutsfattare, där man helt enkelt inte ser problemet annat än när det tar sig extrema former i ett enskilt fall. Pressen blir den enda domstol där någon som blivit illa behandlad kan få rätt, eftersom det enda myndiheterna och politikerna verkligen är rädda för är när någon ropar att kejsaren är naken:

En kurator fick till slut Försäkringskassan att skjuta upp beslutet om sjukersättning.

Dottern Emilie Holmquist, som även har bloggat om sin mammas kamp, ringde på fredagen till myndigheten och fick då veta att hennes mamma inte får ersättning i framtiden.

Annica Holmquist berättelse har fått många att reagera. På fredagseftermiddagen hade över 1.500 personer kommenterat dotterns blogginlägg om mamman.

— När man tar del av Annicas fall känner man bara förtvivlan. Det här är en bild av det nya kalla Sverige, säger Ylva Johansson, välfärdspolitisk talesperson för Socialdemokraterna.

Uppmärksamheten har fått Försäkringskassan att se över hur beslutet fattades.

Enligt Stig Orustfjord, överdirektör på Försäkringskassan, kommer de att träffa Annica Holmquist på måndag för att diskutera alternativa lösningar.

— Jag är ganska hoppfull att vi ska kunna lösa hennes ekonomiska situation utifrån de förutsättningar som finns, säger han.

Emelie Holmquist glädjer sig nu åt beskedet men är upprörd.

— Jag tycker att det är jävla orättvist att man ska behöva ha en dotter som är verbal för att man ska få uppmärksamhet, säger hon.

I det aktuella fallet, så som det beskrivits, borde det egentligen vara självklart att någon får ett grått papper. Beslutet går emot den egna myndighetens utredningar och hakar fast vid en i sammanhanget oväsentlig detalj. Ett resonemang värdigt en brännvinsadvokat.

Så länge vi inte har ett verkligt tjänstemannaansvar och så länge det inte finns verkliga fristående system vars uttalade syfte är att överpröva och värna individens lagliga rättigheter, så kommer eländet fortsätta.

Jag är rätt nöjd med att rösta på Piratpartiet, trots att vi inte har en agenda för f-kassan. Skälet till att jag är nöjd är att vårt hjärta ligger hos den lilla individen. Vi ser kritiskt på verkningslösa kontrollsystem och osynlig korruption. Det är mer än något parti i riksdagen i realiteten kan göra anspråk på.

Vill du inte bara byta administratörer för ett trasigt system, så är det värt att tänka på.

Innan motstånd börjar kallas för förräderi.

HAX sammanfattar varför det inte finns något annat alternativ för oss som tror på demokrati, rättsäkerhet och individens frihet mot staten, än att rösta pirat i höst. Avslutningen är så bra att jag stjäl den rakt av:

Hur ser ett samhälle ut med en omfattande övervakning, urholkad rättssäkerhet, underminerade medborgerliga fri- och rättigheter och tydliga inslag av korporativism? Hur är det att leva i det?

Ett sådant samhälle blir, alla eventuella goda föresatser till trots, så småningom ett förtryckarsamhälle där medborgarna är rädda för staten. Kanske eller kanske inte kommer det sedan till en kritisk punkt, där människor gör uppror. Och om så sker – då kan det bli väldigt stökigt.

Det är därför vi måste säga stopp – och börja vända skutan – nu.

Vi måste göra det innan det är för sent.

Innan vi måste börja se oss oroligt om över axeln.

Innan självcensuren och tystnaden breder ut sig.

Innan någon makthavare – av maktskäl, okunskap, rädsla, dumhet, inkompetens, vidskeplighet, dogmatism, opportunism, missriktad välvilja eller något annat skäl – gör något riktigt, riktigt korkat.

Innan motstånd börjar kallas för förräderi.

Det måste ske medan vi fortfarande kan göra det under ordnade, demokratiskt godtagbara och fredliga former. Det vill säga nu.

Kriget om internet

I DN finns en väldigt bra och insiktsfull artikel ”En krigsförklaring mot internet” om vad som händer med informationssamhället. Ett konstaterande att försöket att reglera och avgränsa har pågått ända sedan de löst sammanknutna nätverken blev ett enda under första halvan av nittiotalet:

> Enligt Christopher Kullenberg är det tre aktörer framför andra som försöker ta kontrollen över internet: EU, säkerhets- och underrättelsetjänster samt enskilda upphovsrättsinnehavare.
>
> – EU är en stark aktör som ligger bland annat bakom Ipred- och datalagringsdirektivet. Bakom dem står en rad starka aktörer från medieindustrin.
>
> – Vad gäller säkerhetstjänsterna kan vi se en förändring av hur de arbetar efter Kalla kriget. Med internet uppkommer nya hotbilder vilket gjort att metoder för insamling på nätet blivit den nya trenden.
>
> – Slutligen ser vi hur enskilda upphovsrättsinnehavare, exempelvis Liza Marklund och Jan Guillou, tar upp kampen mot fildelare. Det sker på ett mikroplan i enskilda domstolar.

Det är den naturligaste sak i världen att man försöker reglera nätet. Där utbyts information i mängder, information som i den fysiska världen är värd pengar.

De klyftigaste inser att de vinner på karusellerna det de förlorar i inträde. De som inte riktigt hänger med, försöker kleta på den fysiska världens begränsningar på fotonerna och elektronerna som rusar fram och tillbaka i ledningarna.

Sen var det det där med kontrollen… Som en gång konstaterades av STASI, så kan man inte vara säker på att veta något om man inte vet allt. I kunskapssamhället är den information man faktiskt vill åt som ett enda genomskinligt kvalster sittande på den berömda nålen i en enorm höstack. Det blir mycket överskottinformation.

Echelon, FRA, datalagringsdirektivet och liknande existerar närmast som ett direkt resultat av den nya världen. Massiva system som är menade att lyssna på allt och försöka filtrera ut och lagra det som har värde. De går alla ut på att försöka omfatta den absurda mängd information som rasslar runt i våra fiberoptiska kablar varje sekund på dygnet 365 dagar om året.

För att inte tala juridik. Jurisdiktion på nätet är rena mardrömmen.

Vi antar att Matt har en server med sexuellt laddade bilder av tonåringar i gränslandet mellan barn och vuxna. I många länder är materialet direkt olagligt, i många andra länder är det fullt lagligt. När det görs en whois på domänen dyker Matt upp som kontakt, men nu blir det knivigt.

Vems lag gäller?

Är det lagen i landet där Matt bor? Är det lagen i landet där servern står? Är det lagen i landet där myndigheterna upptäcker bilderna och börjar luska?

Det är fullkomligt glasklart för de som styr att sådan legal ambiguitet inte kan accepteras.

Så på ena sidan står starka krafter som upplever att de förlorat kontrollen. De gör allt för att återfå den, nästan till vilket pris som helst.

På andra sidan står alla de som nu lever en stor del av sina liv på internet. Det är där man söker information, det är där man skickar brev, det är där man kollar tider och bokar biljetter, det är där man läser sina nyheter, fördriver tiden med videosnuttar, pratar strunt med kända och okända, uttrycker sina politiska åsikter, söker jobb, hittar sitt livs kärlek, pratar om sina problem, köper prylar, förbrukninsgsartiklar och till och med hus och bilar. Dessutom har nätet delvis övertagit facklan från telefonen, pappersbrevet, brädspelet och till och med fikarummet.

Nätet är ett forskarnätverk, ett studierum, ett stadsbibliotek, en bokhandel, ett videohak, en musikaffär, en marknadsplats, ett torg, gruppterapi, läkemedels och sjukrådgivning, ett seriemagasin, en veckotidning och en hel massa annat.

För de som hittat vägen in, vi ”internets”: vi som knappt längre kan hålla ordning på var våra egna synapser slutar och internet tar vid — för oss är nätet en självklar del av den egna identiteten och nästan den egna personen. Jag kan klara mig utan internet på semestern en dag eller två, men förra sommaren ingick två laptops och mobilt bredband i packningen på solsemestern.

Nätet är en utopi och en dystopi på samma gång, precis som kunskaps och informationssamhället kan sägas vara båda samtidigt. Det finns svåra frågor att lösa. Det handlar inte ens om ifall man har svaret, utan om ifall man ställer rätt frågor.

En sak är i alla fall klar så långt jag kan se. Man kan göra allt enligt normer och regler, och ändå hamna helt åt helsike. Det illustreras om inte annat av såväl diskussionerna”departementet”, som av att domen mot Pirate Bay kanske inte är fullt så slarvig och oinformerad som man kan tro (stoppar där, till dess jag läst igenom resten) samtidigt som det faktiska slutresultatet är ett hån mot rim och reson och ett slag i ansiktet på alla de som redan lever framtiden.

Är det ingen av de som nu sitter och slåss om ratten som undrar vart vi är på väg?