Vi är som oss

Har du tänkt på vilka vi du tillhör? Har du tänkt på hur du vet om du tillhör ett vi? Hur du vet om någon annan tillhör samma vi?

Att ingå i sociala sammanhang är något av det mest mänskliga vi kan tänka oss. Det är bland det första vi lär oss. En färdighet som följer oss livet ut. Den är osynlig, vi behöver inte tänka på att vi själva tar plats i en grupp, hur vi gör oss till en del av den, eller att vi är med och släpper in eller stänger ute folk ur den.

Gemenskap, Sven Hammarstedt

Vi upptas i en familj och gör oss plats i den. Vi hamnar i en dagisgrupp och en skolklass. Vi tilldelas eller väljer ett kön och en sexualitet. Vi är med och skapar ett kompisgäng. Vi blir till en del av en nation och en kultur. Vi uppfattas vara från någonstans på grund av språk och andra signaler. Vi söker oss till en subkultur och en identitet och uttrycker det genom vår smak med kläder eller andra medel.

Våra tillhörigheter görs ständigt aktuella i våra möten med andra människor. Vi väljer att säga vi om oss själva och andra som vi identifierar oss med. Vi värmlänningar, vi män, vi i klassen, vi på jobbet, vi borgerliga, vi skidåkare, vi kulturintresserade, vi nördar, vi fantasyläsare, vi, vi, vi … Vi svenskar.

Men vi är sällan medvetna om alla dessa små beslut och uttryck för tillhörighet. Att vi väljer inte bara vilka ”vi’n” vi själva anser oss tillhöra utan också vilka andra vi släpper in i dessa ”vi’n”. De gånger vi blir medvetna om det beror det på att det skaver, att det finns en konflikt om gruppens gränser. Någon som vill vara med och någon som vill utesluta. Ibland är det helt odramatiskt. Anna är för dålig på fotboll och får inte vara med, hon kanske blir lite ledsen, men hittar snart en annan hobby, ett annat ”vi”.

Andra gånger är det djupt problematiskt. När någon inte får tillhöra ett vi samtidigt som det är nödvändigt att rent faktiskt delta i en gemensam aktivitet med gruppen – som den mobbade i skolklassen eller på arbetsplatsen.

Hur gör vi när det uppstår en konflikt om vem som får vara med? Är det rätt att de med makt och status bestämmer vem som får vara med? Att sätta upp regler eller kriterier den som vill vara med måste leva upp till? Eller att de som var med i gruppen först har veto över vilka som släpps in? För vissa hårt avgränsade grupper så klart – ingen kan kräva att bli insläppt i en familjegemenskap eller en tajt vänkrets, men i de allra flesta gemenskaper är vi skyldiga våra medmänniskor att låta dem vara med. Det kan finnas normer i gruppen. Det kan finnas anledning att kräva av den som är med att de ställer upp på dessa. Det betyder inte att vi har rätt att säga du får inte vara med till någon som anser sig tillhöra gruppen.

”Vi är hårdrockare, men det är inte du.”
”Vi är skidåkare men det är inte du.”
”Vi är män, men det är inte du.”
”Vi är svenskar, men det är inte du.”

Det är nämligen jag som väljer vem jag är och ingen annan. Och om det ingår i min identitet att tillhöra ett visst vi – som man, som svensk, som piratpartist, då är det jag som väljer det och inte ni. När vi alla valt en gemenskap så kan vi sedan konstatera att detta är vi. Detta är det att vara svensk eller man eller piratpartist.

Vi är som oss.

Ett inlägg inspirerat av Mustafa Can och Richard ‘Richie’ Olsson (varning FB-länk)

Att vara en av Dom Andra

Beatrice Ask säger i en kommentar till Jonas Hassen Khemiris fantastiska öppna brev i onsdagens DN:

Jag var utbytesstudent i USA på 70-talet och bodde hos en svart familj i ett svart område. Jag gick i en skola där 70 procent var svarta. Alltså har jag bilden ganska klar för mig hur det kan vara och jag har ett engagemang för hur man blir bemött.

Jag försöker förstå hur hon tänker.

Jag har varit kritisk till Beatrice Asks gärning som justitieminister här på bloggen många gånger. Kanske inte lika systematiskt som Anna Troberg som har en lista på spektakulära juridiska idéer från Ask som hon uppdaterar med jämna mellanrum. Senast med anledning av REVA. Trots allt känner jag Bea från min MUF-tid som en medkännande och varm person. Människor förändras, men att Beatrice Ask inte skulle kunna förstå den situation Khemiri gestaltar så fantastiskt har jag svårt att tro.

Men den andra rösten säger: Tänk om det var vårt fel. Vi snackade nog för högt. Vi hade luvtröjor och sneakers på oss. Vi hade för stora jeans med misstänkt många fickor. Vi gjorde misstaget att ha en brottsbenägen hårfärg. Vi kunde ha valt mindre melanin i våra hudar. Vi råkade ha efternamn som påminde det här lilla landet om att det är en del av en större värld. Vi var unga. Allt skulle så klart förändras när vi blev äldre. (Jonas Hassen Khemiri, DN 13 mars 2013)

Jag tror att Beatrice har fel som tror att hon kan känna hur det är att vara en av dom andra. Hon må ha tillhört den vita minoriteten på en high school i USA på 70-talet, men hon gjorde det som en representant för en vit överklass, som i övriga delen av samhället hade makten och härligheten. Hon gjorde det som en gäst från ett av världens rikaste och mest välordnade länder. Ett land där en sån som Beatrice Ask aldrig riskerade hamna i något utanförskap.

Jag har aldrig upplevt att vara så uppenbart utanför samhället som i Khemiris skildring, men jag har provat att vara en av dom andra. Utan att gå in på detaljer (läs länken för sådana) så var jag en outsider som 19-åring: svartrockare, öppet bisexuell och ganska störig.

Även om detta delvis självvalda utanförskap inte är det samma som det Khemiri skildrar, så ger det ändå en känsla av hur blickarna, de förutfattade meningarna och att ständigt vara påpassad känns. Jag tror till och med att en bit av punkrevolten (åtminstone för mig) var en solidaritetsaktion med andra i riktiga utanförskap. Vi klädde oss som vi gjorde för att markera att vi stod utanför samhället. För att dra på oss samma utsatthet som invandrare, homosexuella och andra förtryckta. Det kan ha varit så.

Arne Anka från Facebook
Arne Anka från Facebook

Mina erfarenheter från den tiden och de glasögon de har gett mig, säger mig att vi inte bara har ett problem med rasism eller främlingsfrihet. Vi har ett problem med tolerans. Det är alldeles för många som har svårt att acceptera och respektera sånt som inte stämmer in på deras egen definition av normalitet. Det är alldeles för många som visar sitt förakt för svaga, för arbetslösa, för gamla, för människor med funtionshinder , för transsexuella, för bögar och lesbiska, för folk med egenartade kläder, för olyckliga, för otränade, för kroppsbehårade … Listan är lång på alla de krav vi måste leva upp till för att anses normala, godkända.

Men som jag alltid försökt säga till mina barn: ”Du måste inte vara normal! Faktum är att du inte är det. Du är unik!”

Vi har helt i onödan skapat en konflikt i samhället. En konflikt som driver näthat, intolerans och inhumanism. På ena sidan står alla vi som är normalt annorlunda, på den andra sidan de som tror att det går att uppnå ett ideal av normalitet och som helst vill tvinga in alla andra i den mallen. Ur konflikten växer intolerans, rädsla och hat. Solidaritet är viktigt för en gammal punkare som jag. Alla strider för tolerans, mot diskriminering, förtryck eller hat  är värda att tas. Vi som vill se tolerans borde vara beredda att ta strid mot det omedvetna och medvetna förtryck av de som ser annorlunda ut som Khemiri skildrar. Vi har en regering som vann ett val för att de skulle bekämpa utanförskapet, men som inte ens tycks förstå vad begreppet betyder, i verkligheten.

Tack Jonas Hassen Khemiri. Inte bara för en riktig läsupplevelse utan för en bild av riktigt utanförskap som är omöjlig att värja sig för. Tack för att du fick igång en fläkt av humanistiska vindar över Sverige.

Tack!

En lektion i källkritik

När jag skriver detta handlar den mest lästa artikeln på www.gp.se om 26-åriga Mias skräckupplevelse utanför Park Lane. Mia säger att hon aldrig varit så rädd i hela sitt liv och jag skulle kanske oreserverat tro på GP:s beskrivning av händelseförloppet om jag inte någon timme tidigare läst en anteckning på Facebook från Magnus Albrektson, VD för Park Lane. Tyvärr kan kanske inte alla läsa vad Magnus skriver så jag citerar hans beskrivning av händelseförloppet på den övervakningsfilm som finns från händelsen här:

Sanningen på filmen är:

Hur denna Mia står i kön, gång på gång tjafsar med vakten om att hon skall gå in, att hon anser att de är fel på kösystemet, vakten försöker vid upprepade tillfällen prata med henne. Vakten öppnar tillslut repen för att be henne avlägsna sig, han anser inte längre att hennes beteende lämpligt. De fortsätter prata, han ångrar sig, stänger repen, alltså ger henne ännu en chans, men hon ger sig inte utan fortsätter. Vakten tröttnar och öppnar åter igen repen och ber henne lämna kön, Mia vägrar och menar istället att hon skall stå där hela kvällen och hindra andra gäster från att ta sig in. Men tillslut tycks Mia själv inse att vakten inte tänker ge efter fler gånger och att kvällen är över…

Då på filmen, ser man plötsligt hur Mia (pang) slår ett rakt slag rätt upp i ansiktet på vakten och rusar ur kön, man ser inte ens på filmen att vakten rört henne innan detta slag utdelas? Otroligt! Naturligtvis rusar vakten efter Mia ut på Avenyn och fångar in henne. Det är gissningsvis här Mia anser sig bli illa behandlad, att något kan ha gjort ont när hon fångas in och förs tillbaka till entrén. Polis tillkallas, även de anser och påpekar för Mia om hennes beteende. Polis griper henne.

Man kan nämligen inte bara slå en vakt rätt i ansiktet och sedan till GP gömma sig bakom att man ..reagerade instinktivt och viftade till lite mot vakten..

Jag vet inte om Magnus beskrivning är sann eller om Mias och GP:s bild av händelsen är mer korrekt. Att jag läste Magnus först påverkar mig möjligen att vara mer kritisk när jag läser GP-artikeln.

Om ordet negroes i skolundervisning

Men detta fick mig att tänka på en händelse på barnens skola förra veckan som också gav upphov till en vinklad(?) GP-artikel. Mina barn går på Streteredsskolan, en skola som ligger precis intill Sagåsen, migrationsverkets anläggning i Kållered, där min fru arbetar. När GP gjorde en helsida om rasism på Streteredsskolan och intervjuade anställda på Sagåsen om detta reagerade vi i familjen som ni kan förstå. Det hela handlade om en stencil med övningsuppgifter i engelskan som innehöll ordet negroes.

Helsidan (eller snarare uppslaget) består av en stor bildyta med bild på skolan, på rektor Björn Blomgren och en faksimil den omtalade stencilen. Bilderna flankeras av tre artiklar. En intervju med rektor där han förklarar förekomsten av övningsmaterialet. Det handlar om kopierade extrauppgifter i engelska som några elever i sjuan fått. En artikel som innehåller upprörda reaktioner från skolverket och skolinspektionen. Den tredje artikeln är en intervju med migrationsverkets bemötandeombudsman. Artikeln finns inte i nätupplagan. Så jag citerar lite här:

— Jag blir helt förskräckt!
Migrationsverkets bemötandeombudsman Marina Bengtsson arbetar på Sagåsen – mitt emot Streteredsskolan. Hon låter närmast chockad över elevernas översättningsuppgifter
— Jag skulle aldrig kunnat tro att sådant förekom i Sverige. Det är ju termer och ord som man överhuvudtaget inte använder idag. Om det nu står i en gammal bok ska man ju inte använda den i undervisningen! säger hon och upprepar gång på gång ordet ofattbart.

Det var inte bara i GP händelsen uppmärksammades. Bland andra Expressen och Svenska Dagbladet skrev också om det. Centrum mot rasism reagerade starkt.

Själv använde jag händelsen som underlag för en diskussion om källkritik med mina barn. Båda verkade tycka att såväl tidningarnas som lärare och rektors reaktion var överdriven. Jag vet inte vad som skulle vara en proportionerlig reaktion i denna situation. Jag vet bara att det är en väl fungerande skola, med en rektor och ett kollegium som jag litar på. En skola som inte är värd att kokas ner till ett uppslag i GP om rasistiska skolmaterial.

Brev från rektor

En gammal stencil råkade innehålla ordet neger. Den har inte blivit utstädad eftersom den bara används med långa mellanrum som extramaterial. Det var en handfull elever i sjuan som fick göra den denna gång. Läraren ifråga arbetar i vanliga fall med att lyfta fram ord som fått förändrad klang eller betydelse, däribland ordet negro. Att detta leder till att myndigheter uttalar sig förfärat om skolan, att undervisningen avbryts för krismöten, att skolan omgående ska starta en genomgång av allt studiematerial, framstår åtminstone för mina barn som lite av en överreaktion.

Hur mycket sanning kan vi få

Hur var det med källkritiken då. Jo, den äldre sonen och jag hade ett intressant resonemang om hur man kan ställa frågor till en tjänsteman för att få den rätta upprörda reaktionen. Den yngre sonen ryckte mest på axlarna åt alltihop. Han hade missat en bildlektion utan vettig anledning. Min pappa som ofta kunde läsa om sitt jobb i tidningen, eftersom han var domare, sa till mig som barn: ”Varje gång du läser i tidningen om ett skeende som du själv varit inblandad i så känner du inte igen vad du läser.” Jag har många gånger noterat att denna princip stämmer. Den obehagliga följdslutsatsen av den är att inget som står i tidningen är riktigt sant. Det är alltid vinklat eller missförstått eller både och.

Jag hävdar inte att alla journalister alltid ljuger. Jag menar bara att det är en bra utgångspunkt att ha när man följer saker via medier. Vi bör alltid fråga oss om det vi läser är sant. Nu har mina barn också fått stifta bekantskap med denna princip. Jag hoppas bara att den kan hjälpa dem att navigera i en värld där förmågan att förhålla sig kritiskt till information kommer att bli allt viktigare, oavsett om det gäller dagstidningarna, teve, Wikipedia eller läroböcker.

Verkligheten är komplex och sanningen undflyende. Mia kan både vara ett offer för misshandel och själv ha orsakat händelsen. Mina barns lärare kan ha råkat använda ordet neger i sin undervisning utan att vara rasist. Oftast får vi nöja oss med att inte veta vad vi ska tro.

Jag hoppas också att detta är något som journalister, bloggare och andra opinionsbildare tar lärdom av och tar på allvar. Ibland tvivlar jag. Ett bättre exempel på detta än Twitterdrevet som Kjell Häglund beskrev i sin krönika En vädjan till alla journalister häromveckan kan inte jag komma på.

Tack Kjell för en fantastisk viktig påminnelse till alla oss som skriver, som uttalar oss och som sprider vidare. Var inte slö. Var nyfiken och kritisk eller håll fingrarna borta från publiceraknappen.

Sverigedemokraterna har fel

Jag börjar veckan med två saker som har en obehagligt tydlig koppling till varandra:

För det första hämtar jag en nybliven svensk på Landvetter. En nära vän till mig fick för några veckor sedan sitt efterlängtade uppehållstillstånd och kan nu flytta ihop med den hon älskar. Hon anlände tidigt på morgonen idag tillsammans med sin dotter och eftersom hennes man (min bäste vän i världen) jobbar natt fick jag äran att möta dem.

För det andra: medan jag väntade på det försenade planet så följde jag diskussionen på twitter under hashtaggen #svpol. Diskussionen under #svpol har det senaste dygnet, efter en uppmaning på Politiskt Inkorrekt, dominerats av en tämligen hätsk debatt mellan Sverigedemokratiska sympatisörer och deras motståndare.

Eftersom jag stod och väntade på en chilensk-amerikanska och hennes tysk-chilensk-amerikanska dotter, som dessutom är på väg att också bli svenskar, kunde jag inte hålla mig från att fråga vad hur en av twitterdebattörerna kunde veta att Sverige och svenskarna var världens bästa folk. Svaret var att jag var en förrädare som ifrågasatte detta faktum.

För min väns skull och för alla andra som kommer till Sverige antingen för att kunna leva med sin familj (eller sina kära, eller den de älskar) eller för att de flyr från en tillvaro där de är förföljda eller utsatta för hot och risker, så önskar jag att vi inte behövde ha den här debatten. Jag önskar att det inte fanns människor med en världsbild som delar upp oss som lever i det här landet i ett vi och ett dom. Jag önskar att det inte fanns de som hatar det främmande.

Men nu gör det det. Och det handlar inte bara om hat, rädsla eller förminskning av folk som är från främmande kulturer. Dessa känslor riktar sig även mot de som är annorlunda på andra sätt. De som har fel sexuell läggning, fel politisk hemvist, eller bara sådär i största allmänhet är fel. Det är (som jag märkte imorse) mycket lätt att bli utnämnd till förrädare.

Jag vill inte att detta människoförakt utklätt till ideologi ska ha inflytande över vårt land. Jag tror inte på kollektiv skuld eller kollektivt ansvar. Men det samtalsklimat och den idévärld som förenar anti-islamister, rasister, nationalister och Sverigedemokraternas  sympatisörer är en grogrund för en missriktad rädsla och ett missriktat hat. Steget är långt från att ogilla till att döda. Men språket har makt. När man talar om förrädare, rasförrädare och landsförrädare. När man talar om att skicka hem dom utan att specificera vilka man talar om och var de ska skickas. Då är steget inte långt till våld.

Men den här situationen har inte bara uppkommit för att det finns människor som har rasistiska eller främlingsfientliga åsikter och för att de har vunnit anhängare. Det har också uppkommit för att vi som inte håller med dem är alldeles för dåliga på att förklara varför de har fel. Vi har inte förlorat debatten. Vi har inte ens tagit den.

De som är rädda för det främmande har fel för att vi i Sverige har resurserna och möjligheterna att välkomna den som vill komma hit. Vi är trots allt ett av världens rikaste länder. De har fel för att deras gräns för vilka ”blattar som är OK” är godtycklig. De kan inte definiera vilka invandrare det är som vi inte borde ha tagit emot. Min nyanlända vän skulle å ena sidan kunna vara en ”godkänd” invandrare eftersom hon anländer från USA på ett amerikanskt pass. Å andra sidan gör hennes hudfärg och etniska bakgrund henne till en av de andra. Detta är fördomar och inte en politisk ideologi värd att ta på allvar.

Men tyvärr måste vi ta den på allvar.

Torbjörn Jerlerup på Sverige är inte världens navel har länge försökt att ta debatten med Sverigedemokraterna på allvar. Idag tar han ett nytt steg i det arbetet genom att skriva på deras hemmaplan – Politiskt Inkorrekt.

En annan som alltid har tagit debatten med de som hatar det som är främmande är Jonas Gardell. Lyssna på hans fantastisk tal på Sergels Torg förra veckan.

Vårt behov av tröst är oändligt

Detta är en text utan syfte eller mål. Jag brukar inte skriva sådana. Jag brukar ha en tänkt målgrupp och något jag vill framföra när jag skriver. Men det som hände förra helgen är för svårt och för stort och det är alldeles för tidigt, för att skriva om på det sättet. Ändå måste jag skriva eftersom det är så jag förstår världen. Så efter mycket eftertanke och en hel del vånda. Här är min text om Utøya.

Förebud

Fredag kväll, än så länge är antalet bekräftade döda på Utøya endast av samma storleksordning som vid sprängattentatet inne i Oslo. Det är inte klart om dåden har ett samband och spekulationerna handlar om muslimsk eller islamitisk terror.

Jag säger till min vän att det är orimligt att en man som skjuter i en församling av hundratals ungdomar på en avgränsad plats, en ö, inte dödat många, många fler. Jag säger att dåden rimligen måste höra samman. Att jag inte kan se några andra rimliga motiv än någon form av högerextremism.

Sen bryter vi kontakten med facebook, twitter och alla andra flöden. Jag orkar inte följa hetsen, spekulationerna och frossandet mer.

förskräcklig, förstörelse, förödelse

Förtvivlan

Lördag morgon, bland det första jag ser innan morgonkaffet, medan jag promenerar till bilen är en Facebook-länk till en tidningsartikel. Jag ser inte ens rubriken – bara siffran 87 och ordet döda. Det finns inga ord. Jag är tyst – länge.

förkrossad, förgöra, försvarslösa

Företa sig

Lördag förmiddag, vi samlas, en grupp piratpartister av olika åldrar för att arbeta med att utveckla partiets sakpolitik. Denna ”parley” har varit planerad länge. Jag kände att det var ett bra sätt att använda en semesterhelg att träffa några av alla de underbara människor som jag delar parti med.

Det är till en början svårt att fokusera på mötet, på de andra människorna i rummet i konkurrensen från nyhetsflödet och de egna bilderna av en massaker. Avståndet mellan oss i rummet och offren på Utøya är så mycket kortare mänskligt än ideologiskt.

Men långsamt inser jag att ett partimöte med unga engagerade politiska aktivister var det bästa stället att vara på en dag som denna. Att ägna sig åt det terroristen/mördaren försökte stoppa.

förmörkad, föredragninsglista, förvalta, förtroende

Förfäran

Lördag vid lunch dyker länken till en ögonvittnesskildring upp i mitt Facebookflöde. Jag kan inte hindra mig själv. Mot bättre vetande läser jag – och gråter. Jag har fortfarande inte sett några bilder eller videoklipp. Jag undviker alltid sådana vid katastrofer och våldsdåd. Men min hjärna fyller i med egna bilder konstruerade av idylliska öar jag besökt, lägergårdar jag tillbringat sommardagar på och unga ansikten från mitt liv i ideella och politiska organisationer.

förblöda, förråad, förblekna, förintelse

Förstummad

Lördag kväll. Vad ska jag skriva? Vad vill jag skriva? Vad behöver jag skriva? Vad behöver folk läsa? Vad tjänar det till? Har jag något att säga? Har jag en skyldighet att skriva när jag har en penna och en röst?

förvirring, förlamad, förnekelse

Företrädare

Söndag, någon gång, hittar jag Jens Stoltenbergs tal på Youtube. (Någon TV hade jag inte tillgång till under hela helgen, men har man internet saknar man den inte längre.) Han står där i kyrkan och talar om det första offret för massakern: mor Utøya (Monica Bøsei). Han är på en gång statsminister, ledare för den arbetarrörelse vars barn blivit angripna och en sörjande närstående utan att förlora sin balans och sin värdighet:

Vårt svar är mer demokrati, mer öppenhet och mer humanitet men aldrig naivitet. Ingen har sagt det finare än AUF-jänta som blev intervjuad av CNN: Om än man kan visa så mycket hat, tänk vad mycket kärlek vi alla kan visa samman.

förlust, föreståndare, föregångsland, förebild

Föreställning

Söndag lunch: i traditionella medier och sociala medier växer en bild av mannen på Utøya fram. Vi ser bilder av honom och kan läsa eller höra om hans förebilder, vilka organisationer han identifierar sig med och varifrån han hämtar sin inspiration. Snart sprids hans manifest över nätet.

Men vad är sant och vad är falskt? Är inte allt vi får veta om denne man utvalt och tvättat för att ge den bild han eftersträvar? Är det inte så i någon mån när det gäller alla oss som manifesterar vår personlighet och våra idéer i de sociala medierna? Tack Emanuel för den insikten.

förhärliga, förbrytare, försåtlig, förakt

Förbarmande

Söndag eftermiddag läser jag någonstans om 11-åringen som räddade ett liv genom att vädja till attentatsmannen. ”Skjut mig inte, du har dödat min pappa.” Visar det på mänsklighet att han kunde hejda sig, att han valde andra offer, eller var det ödet, ett obegriplig resultat av impulserna i en irrationella hjärna?

Vi kommer aldrig veta. Men jag hoppas att även en kallblodig mördare, en terrorist kan känna empati och medmänsklighet mitt i alltihop. Att han för ett ögonblick kan känna ånger. Att det finns en väg tillbaka.

förebrå, förvandling, försyn

Förklara

Söndag kväll på en vägkrog i Laxå. På vägen hem stannar jag för en kopp kaffe. Jag läser debattartiklar, bloggposter och krönikor.

Pressläggningstiderna från förr satte bromsar i nyhetsförmedlingen och åsiktsjournalistiken. Olika medier hade olika tempo och använde detta till att ta olika roller. Det fanns arenor för snabb nyhetsrapportering, för fördjupning och för debatt. Nu lever vi i en annan värld. En värld där snabbt och långsamt, grunt och djupt, faktarapportering och analys blandas i den smältdegel som blir av twitter, FB, stora mediehus internetportaler, bloggar etc.

Debatten om hur vi ska förstå det som händer startar därför redan medan det händer. När alla samtidigt försöker förstå och förklara. Det är något nytt som skapas här – mänsklighetens första kollektiva nervsystem. Oftast tycker jag det är vackert, men sådana här dagar visar vi oss i all vår svaghet och litenhet. Det är en otränad, fördomsfull och fördummad hjärna vi skapat tillsammans.

Det går för fort. Det blir för grunt. Förhastade slutsatser, överdrifter och onödig ideologisering tar större plats en klokhet, självinsikt och eftertanke.

Terrorist eller galning? Kanske både och. Vems fel är det? Kanske allas. Vad kan vi lära oss? För tidigt att säga. Någon gång kommer vi att förstå mer, kunna förklara mer och därför lära oss något av händelserna. Men just nu vill jag inte ha förklaringar. Sorg och vrede måste få gå före.

förhastad, förfelad, fördummad, förbanna, förbittring, fördomar

Förrädisk

Söndag kväll i bilen bestämmer jag att jag inte tänker skriva om detta. Det finns en förrädisk vilja att dra sitt strå till stacken. Att hjälpa till. Men jag undrar: Får man verkligen göra en poäng av en sån här händelse? Och samtidigt: var går gränsen? Vad är att göra en poäng av det här?

Jag anklagar ingen. Var och en har sitt samvete och gör sina gränsdragningar. Jag känner bara att jag inte vill ta risken att något jag skriver kan tolkas som att jag utnyttjar situationen.

förbehåll, förkunnelse, förgiftning, förnuft

Förenas

Söndag natt kommer jag hem. Jag omfamnar och dränker mig i min familj. Min fru och mina barn, som är trygga, friska och levande. På natten klamrar vi oss fast vid varandra, jag och Y. Det rörde inte oss. Inte den här gången.

Nästa morgon talar jag med barnen. Jag är nyfiken på vad de har sett och hört, vad de har förstått. Men framförallt vad de tänker. Jag inser att det nog är första gången jag har chansen att förklara mitt politiska engagemang för dem. De har blivit så stora. Den äldste kunde varit på Uøya.

förspänt, förgänglighet, förundran, försyn

Förträngning

Måndag 12.00. Jag åker in till Göteborgs centrum för att dela den tysta minuten med andra människor. En Västnytt-reporter kommer fram när jag just har skrivit min kondoleans hos socialdemokraterna. Jag säger bland annat:

Det är svårt att sätta ord på det jag tänker för det är så mycket känslor. Men jag är själv politiskt aktiv och har varit politiskt aktiv sen 14-15 års åldern. Och det betyder att när jag tänker på det som hände där så är det vänner till mig som jag ser. Det är bara ett enda kaos av känslor kring hur sånt här kan hända.
(…)
Man klarar ju inte av att tänka på det mer än en kort stund i taget på något sätt. Bara att komma hit och skriva gör ju att man tänker på det. Men mesta tiden tänker man ju inte på det just för att det är så overkligt och obegripligt.

Jag vet att det var vad jag sa, eftersom det senare på kvällen är med i Västnytt.

Jag tror att jag också sa något om vikten av att alla som har en demokratisk övertygelse samlas i en gemensam kamp i en stund som denna. När jag går därifrån undrar jag hur det ska gå till när det nästan är för outhärdligt att tänka på det som hänt.

förlägenhet, förpliktelse

Försvara

Måndag kväll. Jag har sett otaliga människor jämföra Jens Stoltenberg med George W Bush (till Stoltenbergs fördel), när det slår mig: Vi är inte i krig. Terroristerna vill att vi ska uppfatta deras handlingar som krigshandlingar. Terroristerna vill att vi ska förhålla oss till dem som om det vore krig. Men, även om Utøya och centrala Oslo ser ut som krigsskådeplatser, så har Jens Stoltenberg valt åt oss. Vi är inte i krig.

Fel metaforer leder oss fel. Om vi förklarar krig mot terrorismen så avgränsar det våra handlingsalternativ. Om vi vill försvara det öppna samhället är det inte genom krig det kan ske. Vi behöver en annan strategi.

Det politiska våldet kan bemötas på två arenor. Det är vår rättsordnings uppgift att hantera våldsdåd. Polis, åklagare och domstolar har vårt uppdrag både att skydda oss mot våldet och att ta hand om våldsverkarna. Detta skydd är inte fullständigt, och vi lurar oss själva om vi tror att det skulle kunna vara det.

Det är en politisk uppgift för oss medborgare och våra representanter att upprätthålla rättsordningen. På den politiska arenan försvarar vi oss mot terrorn dels genom att försvara statens våldsmonopol och ett rättssäkerhet användande av det. Men framförallt kan vi använda den politiska arenan till något mycket viktigare. Vi måste visa att det är bättre att delta i samhället än att stå utanför.

Detta är en uppgift för alla politiskt engagerade (alla demokrater) i en stund som denna. Med Jens Stoltenbergs ord: ”mer demokrati, mer öppenhet och mer humanitet”.

förberedelse, förtröstan, förbrödring, förbund

Förhindra

Nu. När något fruktansvärt händer, i synnerhet när det fruktansvärda händer våra barn, då vill vi säga: detta får aldrig hända igen. Vi vill lova oss själva, varandra och våra barn att världen inte är farlig, att det inte får hända igen.

Men det är inte sant. Världen kommer aldrig att sluta vara en farlig plats. Det kommer alltid att hända igen.

Vi kan försöka förbjuda allt farligt. Vi kan ge var och en en egen isoleringscell, där näringslösning och kommunikation distribueras i kontrollerade kanaler samtidigt som all produktion är överlämnad till robotar och datorer. Men inget mänskligt finns kvar i ett sådant samhälle.

När vi skyddar oss mot ondskan måste vi vara varsamma, så att vi inte monterar ned det som vi ville försvara.

förbud, försäkring, förfalskad

Försoning

Någon gång i framtiden kommer vi kunna känna att problemet har en lösning. Om vi inte är i krig, så kanske det är en sjukdom vi behandlar. Och i så fall har vi ett vaccin, eller i varje fall en bromsmedicin. Vi vet inte om den kan rädda oss men den är det bästa vi har.

Om än man kan visa så mycket hat, tänk vad mycket kärlek vi alla kan visa samman.

Jag tänker på Gitta Serenys författarskap. På hennes arbete med att förstå ondskan hos Albert Speer, Frank Stangl och andra. I Gittas Serenys författarskap hittade jag hoppet att ondskan inte är något främmande. Att den är en möjlighet i oss alla. För det innebär att godheten också är det.

Det är skönt att skjuta den vi inte förstår, den vi inte känner igen oss i, den som är för annorlunda, ifrån oss. Den hemska är inte en av oss. Han är abnorm. Galen eller ond.

Jag tror det är fel. Vi måste försöka förstå för att kunna förlåta. Även om vi tror att förlåtelse är omöjligt, så tror jag att vi måste försöka. Utan förlåtelse återstår hatet. Att möta hat med hat är att hälla bensin på elden.

När vi kan förstå och förlåta, så når vi försoning. Försoning som gör det möjligt att lämna det som skett bakom oss. Försoning som gör att vi kan gå vidare. Försoning är inte glömska. Det onda försvinner inte, men det blir till en del av oss som inte längre gör ont.

En del av oss som gör oss till starkare och bättre människor. Människor som kan ta upp kampen mot det onda på de enda arenor där man meningsfullt kan föra den: Inom sig och mellan oss. Människor som är redo att känna tolerans även för de intoleranta.

Mitt behov av tröst är oändligt!

förståelse, förlåtelse, förebyggande, förändring

Bäst är att i tid
lära sig förlåta
först de andra
sist sig själv

Bäst är att för sent
lära sig att döma
men om
men när:
sist de andra
först sig själv

(Stig Dagerman)