Vi är som oss

Har du tänkt på vilka vi du tillhör? Har du tänkt på hur du vet om du tillhör ett vi? Hur du vet om någon annan tillhör samma vi?

Att ingå i sociala sammanhang är något av det mest mänskliga vi kan tänka oss. Det är bland det första vi lär oss. En färdighet som följer oss livet ut. Den är osynlig, vi behöver inte tänka på att vi själva tar plats i en grupp, hur vi gör oss till en del av den, eller att vi är med och släpper in eller stänger ute folk ur den.

Gemenskap, Sven Hammarstedt

Vi upptas i en familj och gör oss plats i den. Vi hamnar i en dagisgrupp och en skolklass. Vi tilldelas eller väljer ett kön och en sexualitet. Vi är med och skapar ett kompisgäng. Vi blir till en del av en nation och en kultur. Vi uppfattas vara från någonstans på grund av språk och andra signaler. Vi söker oss till en subkultur och en identitet och uttrycker det genom vår smak med kläder eller andra medel.

Våra tillhörigheter görs ständigt aktuella i våra möten med andra människor. Vi väljer att säga vi om oss själva och andra som vi identifierar oss med. Vi värmlänningar, vi män, vi i klassen, vi på jobbet, vi borgerliga, vi skidåkare, vi kulturintresserade, vi nördar, vi fantasyläsare, vi, vi, vi … Vi svenskar.

Men vi är sällan medvetna om alla dessa små beslut och uttryck för tillhörighet. Att vi väljer inte bara vilka ”vi’n” vi själva anser oss tillhöra utan också vilka andra vi släpper in i dessa ”vi’n”. De gånger vi blir medvetna om det beror det på att det skaver, att det finns en konflikt om gruppens gränser. Någon som vill vara med och någon som vill utesluta. Ibland är det helt odramatiskt. Anna är för dålig på fotboll och får inte vara med, hon kanske blir lite ledsen, men hittar snart en annan hobby, ett annat ”vi”.

Andra gånger är det djupt problematiskt. När någon inte får tillhöra ett vi samtidigt som det är nödvändigt att rent faktiskt delta i en gemensam aktivitet med gruppen – som den mobbade i skolklassen eller på arbetsplatsen.

Hur gör vi när det uppstår en konflikt om vem som får vara med? Är det rätt att de med makt och status bestämmer vem som får vara med? Att sätta upp regler eller kriterier den som vill vara med måste leva upp till? Eller att de som var med i gruppen först har veto över vilka som släpps in? För vissa hårt avgränsade grupper så klart – ingen kan kräva att bli insläppt i en familjegemenskap eller en tajt vänkrets, men i de allra flesta gemenskaper är vi skyldiga våra medmänniskor att låta dem vara med. Det kan finnas normer i gruppen. Det kan finnas anledning att kräva av den som är med att de ställer upp på dessa. Det betyder inte att vi har rätt att säga du får inte vara med till någon som anser sig tillhöra gruppen.

”Vi är hårdrockare, men det är inte du.”
”Vi är skidåkare men det är inte du.”
”Vi är män, men det är inte du.”
”Vi är svenskar, men det är inte du.”

Det är nämligen jag som väljer vem jag är och ingen annan. Och om det ingår i min identitet att tillhöra ett visst vi – som man, som svensk, som piratpartist, då är det jag som väljer det och inte ni. När vi alla valt en gemenskap så kan vi sedan konstatera att detta är vi. Detta är det att vara svensk eller man eller piratpartist.

Vi är som oss.

Ett inlägg inspirerat av Mustafa Can och Richard ’Richie’ Olsson (varning FB-länk)

Att vara en av Dom Andra

Beatrice Ask säger i en kommentar till Jonas Hassen Khemiris fantastiska öppna brev i onsdagens DN:

Jag var utbytesstudent i USA på 70-talet och bodde hos en svart familj i ett svart område. Jag gick i en skola där 70 procent var svarta. Alltså har jag bilden ganska klar för mig hur det kan vara och jag har ett engagemang för hur man blir bemött.

Jag försöker förstå hur hon tänker.

Jag har varit kritisk till Beatrice Asks gärning som justitieminister här på bloggen många gånger. Kanske inte lika systematiskt som Anna Troberg som har en lista på spektakulära juridiska idéer från Ask som hon uppdaterar med jämna mellanrum. Senast med anledning av REVA. Trots allt känner jag Bea från min MUF-tid som en medkännande och varm person. Människor förändras, men att Beatrice Ask inte skulle kunna förstå den situation Khemiri gestaltar så fantastiskt har jag svårt att tro.

Men den andra rösten säger: Tänk om det var vårt fel. Vi snackade nog för högt. Vi hade luvtröjor och sneakers på oss. Vi hade för stora jeans med misstänkt många fickor. Vi gjorde misstaget att ha en brottsbenägen hårfärg. Vi kunde ha valt mindre melanin i våra hudar. Vi råkade ha efternamn som påminde det här lilla landet om att det är en del av en större värld. Vi var unga. Allt skulle så klart förändras när vi blev äldre. (Jonas Hassen Khemiri, DN 13 mars 2013)

Jag tror att Beatrice har fel som tror att hon kan känna hur det är att vara en av dom andra. Hon må ha tillhört den vita minoriteten på en high school i USA på 70-talet, men hon gjorde det som en representant för en vit överklass, som i övriga delen av samhället hade makten och härligheten. Hon gjorde det som en gäst från ett av världens rikaste och mest välordnade länder. Ett land där en sån som Beatrice Ask aldrig riskerade hamna i något utanförskap.

Jag har aldrig upplevt att vara så uppenbart utanför samhället som i Khemiris skildring, men jag har provat att vara en av dom andra. Utan att gå in på detaljer (läs länken för sådana) så var jag en outsider som 19-åring: svartrockare, öppet bisexuell och ganska störig.

Även om detta delvis självvalda utanförskap inte är det samma som det Khemiri skildrar, så ger det ändå en känsla av hur blickarna, de förutfattade meningarna och att ständigt vara påpassad känns. Jag tror till och med att en bit av punkrevolten (åtminstone för mig) var en solidaritetsaktion med andra i riktiga utanförskap. Vi klädde oss som vi gjorde för att markera att vi stod utanför samhället. För att dra på oss samma utsatthet som invandrare, homosexuella och andra förtryckta. Det kan ha varit så.

Arne Anka från Facebook
Arne Anka från Facebook

Mina erfarenheter från den tiden och de glasögon de har gett mig, säger mig att vi inte bara har ett problem med rasism eller främlingsfrihet. Vi har ett problem med tolerans. Det är alldeles för många som har svårt att acceptera och respektera sånt som inte stämmer in på deras egen definition av normalitet. Det är alldeles för många som visar sitt förakt för svaga, för arbetslösa, för gamla, för människor med funtionshinder , för transsexuella, för bögar och lesbiska, för folk med egenartade kläder, för olyckliga, för otränade, för kroppsbehårade … Listan är lång på alla de krav vi måste leva upp till för att anses normala, godkända.

Men som jag alltid försökt säga till mina barn: ”Du måste inte vara normal! Faktum är att du inte är det. Du är unik!”

Vi har helt i onödan skapat en konflikt i samhället. En konflikt som driver näthat, intolerans och inhumanism. På ena sidan står alla vi som är normalt annorlunda, på den andra sidan de som tror att det går att uppnå ett ideal av normalitet och som helst vill tvinga in alla andra i den mallen. Ur konflikten växer intolerans, rädsla och hat. Solidaritet är viktigt för en gammal punkare som jag. Alla strider för tolerans, mot diskriminering, förtryck eller hat  är värda att tas. Vi som vill se tolerans borde vara beredda att ta strid mot det omedvetna och medvetna förtryck av de som ser annorlunda ut som Khemiri skildrar. Vi har en regering som vann ett val för att de skulle bekämpa utanförskapet, men som inte ens tycks förstå vad begreppet betyder, i verkligheten.

Tack Jonas Hassen Khemiri. Inte bara för en riktig läsupplevelse utan för en bild av riktigt utanförskap som är omöjlig att värja sig för. Tack för att du fick igång en fläkt av humanistiska vindar över Sverige.

Tack!

En lektion i källkritik

När jag skriver detta handlar den mest lästa artikeln på www.gp.se om 26-åriga Mias skräckupplevelse utanför Park Lane. Mia säger att hon aldrig varit så rädd i hela sitt liv och jag skulle kanske oreserverat tro på GP:s beskrivning av händelseförloppet om jag inte någon timme tidigare läst en anteckning på Facebook från Magnus Albrektson, VD för Park Lane. Tyvärr kan kanske inte alla läsa vad Magnus skriver så jag citerar hans beskrivning av händelseförloppet på den övervakningsfilm som finns från händelsen här:

Sanningen på filmen är:

Hur denna Mia står i kön, gång på gång tjafsar med vakten om att hon skall gå in, att hon anser att de är fel på kösystemet, vakten försöker vid upprepade tillfällen prata med henne. Vakten öppnar tillslut repen för att be henne avlägsna sig, han anser inte längre att hennes beteende lämpligt. De fortsätter prata, han ångrar sig, stänger repen, alltså ger henne ännu en chans, men hon ger sig inte utan fortsätter. Vakten tröttnar och öppnar åter igen repen och ber henne lämna kön, Mia vägrar och menar istället att hon skall stå där hela kvällen och hindra andra gäster från att ta sig in. Men tillslut tycks Mia själv inse att vakten inte tänker ge efter fler gånger och att kvällen är över…

Då på filmen, ser man plötsligt hur Mia (pang) slår ett rakt slag rätt upp i ansiktet på vakten och rusar ur kön, man ser inte ens på filmen att vakten rört henne innan detta slag utdelas? Otroligt! Naturligtvis rusar vakten efter Mia ut på Avenyn och fångar in henne. Det är gissningsvis här Mia anser sig bli illa behandlad, att något kan ha gjort ont när hon fångas in och förs tillbaka till entrén. Polis tillkallas, även de anser och påpekar för Mia om hennes beteende. Polis griper henne.

Man kan nämligen inte bara slå en vakt rätt i ansiktet och sedan till GP gömma sig bakom att man ..reagerade instinktivt och viftade till lite mot vakten..

Jag vet inte om Magnus beskrivning är sann eller om Mias och GP:s bild av händelsen är mer korrekt. Att jag läste Magnus först påverkar mig möjligen att vara mer kritisk när jag läser GP-artikeln.

Om ordet negroes i skolundervisning

Men detta fick mig att tänka på en händelse på barnens skola förra veckan som också gav upphov till en vinklad(?) GP-artikel. Mina barn går på Streteredsskolan, en skola som ligger precis intill Sagåsen, migrationsverkets anläggning i Kållered, där min fru arbetar. När GP gjorde en helsida om rasism på Streteredsskolan och intervjuade anställda på Sagåsen om detta reagerade vi i familjen som ni kan förstå. Det hela handlade om en stencil med övningsuppgifter i engelskan som innehöll ordet negroes.

Helsidan (eller snarare uppslaget) består av en stor bildyta med bild på skolan, på rektor Björn Blomgren och en faksimil den omtalade stencilen. Bilderna flankeras av tre artiklar. En intervju med rektor där han förklarar förekomsten av övningsmaterialet. Det handlar om kopierade extrauppgifter i engelska som några elever i sjuan fått. En artikel som innehåller upprörda reaktioner från skolverket och skolinspektionen. Den tredje artikeln är en intervju med migrationsverkets bemötandeombudsman. Artikeln finns inte i nätupplagan. Så jag citerar lite här:

— Jag blir helt förskräckt!
Migrationsverkets bemötandeombudsman Marina Bengtsson arbetar på Sagåsen – mitt emot Streteredsskolan. Hon låter närmast chockad över elevernas översättningsuppgifter
— Jag skulle aldrig kunnat tro att sådant förekom i Sverige. Det är ju termer och ord som man överhuvudtaget inte använder idag. Om det nu står i en gammal bok ska man ju inte använda den i undervisningen! säger hon och upprepar gång på gång ordet ofattbart.

Det var inte bara i GP händelsen uppmärksammades. Bland andra Expressen och Svenska Dagbladet skrev också om det. Centrum mot rasism reagerade starkt.

Själv använde jag händelsen som underlag för en diskussion om källkritik med mina barn. Båda verkade tycka att såväl tidningarnas som lärare och rektors reaktion var överdriven. Jag vet inte vad som skulle vara en proportionerlig reaktion i denna situation. Jag vet bara att det är en väl fungerande skola, med en rektor och ett kollegium som jag litar på. En skola som inte är värd att kokas ner till ett uppslag i GP om rasistiska skolmaterial.

Brev från rektor

En gammal stencil råkade innehålla ordet neger. Den har inte blivit utstädad eftersom den bara används med långa mellanrum som extramaterial. Det var en handfull elever i sjuan som fick göra den denna gång. Läraren ifråga arbetar i vanliga fall med att lyfta fram ord som fått förändrad klang eller betydelse, däribland ordet negro. Att detta leder till att myndigheter uttalar sig förfärat om skolan, att undervisningen avbryts för krismöten, att skolan omgående ska starta en genomgång av allt studiematerial, framstår åtminstone för mina barn som lite av en överreaktion.

Hur mycket sanning kan vi få

Hur var det med källkritiken då. Jo, den äldre sonen och jag hade ett intressant resonemang om hur man kan ställa frågor till en tjänsteman för att få den rätta upprörda reaktionen. Den yngre sonen ryckte mest på axlarna åt alltihop. Han hade missat en bildlektion utan vettig anledning. Min pappa som ofta kunde läsa om sitt jobb i tidningen, eftersom han var domare, sa till mig som barn: ”Varje gång du läser i tidningen om ett skeende som du själv varit inblandad i så känner du inte igen vad du läser.” Jag har många gånger noterat att denna princip stämmer. Den obehagliga följdslutsatsen av den är att inget som står i tidningen är riktigt sant. Det är alltid vinklat eller missförstått eller både och.

Jag hävdar inte att alla journalister alltid ljuger. Jag menar bara att det är en bra utgångspunkt att ha när man följer saker via medier. Vi bör alltid fråga oss om det vi läser är sant. Nu har mina barn också fått stifta bekantskap med denna princip. Jag hoppas bara att den kan hjälpa dem att navigera i en värld där förmågan att förhålla sig kritiskt till information kommer att bli allt viktigare, oavsett om det gäller dagstidningarna, teve, Wikipedia eller läroböcker.

Verkligheten är komplex och sanningen undflyende. Mia kan både vara ett offer för misshandel och själv ha orsakat händelsen. Mina barns lärare kan ha råkat använda ordet neger i sin undervisning utan att vara rasist. Oftast får vi nöja oss med att inte veta vad vi ska tro.

Jag hoppas också att detta är något som journalister, bloggare och andra opinionsbildare tar lärdom av och tar på allvar. Ibland tvivlar jag. Ett bättre exempel på detta än Twitterdrevet som Kjell Häglund beskrev i sin krönika En vädjan till alla journalister häromveckan kan inte jag komma på.

Tack Kjell för en fantastisk viktig påminnelse till alla oss som skriver, som uttalar oss och som sprider vidare. Var inte slö. Var nyfiken och kritisk eller håll fingrarna borta från publiceraknappen.