Sluta se oss som användare och se oss som fans

Rovio Mobile, mjukvaruföretaget som gett oss Angry Birds, har en VD vid namn Mikael Hed, som fattat poängen.

I slutet av januari talade han på musikkonferensen Midem i Cannes, där han konstaterade att alla pirater inte är ”grisar”.

Mina översättningar:

”Vi har en del problem med pirater, inte bara vad gäller appar, men också i synnerhet ifråga om konsumentprodukter. Speciellt i Asien finns det tonvis och åter tonvis med olicensierad merchandise.”

Hed förklarade hur meningslöst Rovio ser det att försöka komma åt det hela i domstol, annat än i de fall där produkterna det är fråga om är av så usel kvalitet att det skadar Angry Birds som varumärke. I slutänden handlar det då snarast om att skydda sina fans från lurendrejeri. När det inte är fallet, så väljer Rovio hellre att se det hela som ett sätt att få fler fans, även om man inte gör pengar direkt på produkterna som säljs.

”Piratandet behöver inte vara något dåligt, i slutsummeringen betyder det mer affärer för oss.”

”Vi kan lära oss en hel del från musikindustrin och kanske mest från de rätt usla sätt som de försökt komma tillrätta med piratkopiering.”

”Vi tog lärdom och slutade se våra kunder som användare och börja se dem som fans. Vi gör det nu: pratar om hur många fans vi har.”

”Förlorar vi våra fans, så är våra affärsmöjligheter döda, men kan vi få skaran att växa, kommer våra affärer att växa med dem.”

Det finns en fantastisk klarsyn i resonemanget. En klarsyn som visar på något jag gått och väntat på.

Det är i mångt och mycket fråga om ett generationsskifte, där de som nu kommer in i matchen inte släpar med sig tankegods och affärsmodeller som tillhör ett annat sekel. Mikael Hed inser det som många skiv- och filmbolagsmoguler inte varit förmögna att göra, att det viktigaste är fansen, har man dem med sig så vinner man.

Det är faktiskt så enkelt, har ni era fans med er så vinner ni. Möter ni fansen i domstolen, är den enda segern ni kan vinna en pyrrhusseger – de enda som vinner på riktigt, är advokaterna.

Det blir extra fascinerande att se sådan insikt, när man parallellt kan betrakta korporatismens föga fagra nuna som insmilande smyger runt som en vampyr bland beslutsfattare. Där hittar vi inga framsynta krafter, inga insikter om att vi vinner tillsammans, där hittar vi bara de som är alltför villiga att offra allt som är värt något i det fria samhället på upphovsrättens altare.

 Tänk så enkelt allting är när man inte sitter fast.

Med sådana vänner behöver upphovsrätten inga fiender…

Redan för två år sedan röstade EU-parlamentet igenom en förlängning av upphovsrätten på inspelad musik från 50 till 70 år. Hittills har inte så mycket mer hänt, eftersom det saknats majoritet i ministerrådet för en sådan förändring.

Nu har ett par länder bytt fot i frågan och det börjar verka troligt att förändringen snart kommer röstas igenom. Flera länder protesterar, däribland Sverige. Christian Engström har försökt väcka frågan på nytt i EU-parlamentet, men fått beskedet att det inte går av procedurtekniska skäl. Det beskedet kom naturligtvis så sent att det är i princip omöjligt att överklaga innan frågan tas upp i ministerrådet…

A blast from the past!

I botten av smeten hittar vi med säkerhet de vanliga lobbyisterna, vars agenda tycks vara en upphovsrätt utan bortre gräns. Denna eviga strävan mot evigheten får mothugg från den akademiska världen, alla är inte lika sugna på att överföra pengar från levande till döda artister — vilket blir en av konsekvenserna. I realiteten finns bara en vinnare, skivindustrin, alla vi andra är förlorare.

Jag skojar inte: alla vi andra är förlorare.

  • Det gäller nu levande och verkande artister, som för sin utkomst blir tvungna att konkurrera med artister som verkade för mer än femtio år sedan. I realiteten är det en resursförflyttning från dessa till skivindustrin.
  • Det gäller allmänhet, radio och TV, som får betala för material som annars skulle vara fritt tillgängligt.
  • Det gäller samhället, som får bära kostnaderna för att försvara denna förlängning av upphovsrätten.

Idel förlorare alltså. Särskilt om man dessutom antar, vilket jag tycker det finns belägg för, att även vinnarna är förlorare.

De som nu kommer skåla i champagne när den här förlängningen går igenom, borde kanske hejda sig ett par sekunder och fråga sig vad denna ”seger” kommer att innebära. Risken är ganska stor att det är fråga om en monstruös pyrrhus-seger, en förlust i segerns förklädnad.

Det kommer att ytterligare minska upphovsrättens legitimitet, eftersom det ännu tydligare än tidigare visar just hur långt från sitt ursprungliga syfte upphovsrätten kommit. Relevansen mellan upphovsrättens ursprungliga mål och den lagstiftning som redan nu ligger är minimal. Att fjärma de två ytterligare från varandra kommer bara att påskynda den process av alienation som redan påbörjats. Eller för att tala ren svenska: Om folk hade dålig respekt för upphovsrätten innan, kommer respekten för ett system som så uppenbart inte längre bryr sig om relevans vara minimal.

Det här är skillnaden mellan legalitet och legitimitet. Legalitet kan i mångt och mycket försvaras med våld i någon form: straffansvar, skadeståndsskyldighet, polistillslag, razzior, propaganda. Legitimiteten kan däremot aldrig försvaras med våld och när den väl förlorats, så kan den aldrig vinnas åter.

Men det kan nog vara så att det slaget redan är förlorat, att legitimiteten redan sedan länge är försvunnen. Om det är så, och nog kan det vara så, så är det vi ser snarare en ockrares försök att ersätta respekten för legitimiteten och viljan att göra rätt för sig med rädsla och i förlängningen krossade knäskålar för de som inte betalar…

A lose, lose situation

Det är med all säkerhet inte lätt att vara upphovsrättsförsvarare i nuläget. Ögonblicket att fånga i flykten är redan passerat, och även om man vinner alla slag så kommer man med all säkerhet att förlora kriget.

Det påminner lite om när Kalle Anka skall försöka bli kvitt mullvadar i gräsmattan, ju mer han anstränger sig desto värre blir det för honom själv:

> Polisens razzia mot Pirate Bay kom den 31 maj året därpå. Tillslaget sågs som en stor seger för underhållningsindustrierna, som i flera år hade försökt stoppa sajten. Snart kom det dock att få en annan effekt.

Det kom snart att visa sig vara en pyrrhusseger:

> Pirate Bay nylanserades redan tre dagar efter tillslaget. Några dagar senare hade medlemsantalet i Piratpartiet tredubblats. Medier världen över rapporterade, och antipiraterna tvingades inse att kampen mot illegal fildelning inte längre var ett krig mot ett fåtal.

Och efterspelet riskerar att bli mer av samma sak:

> Oavsett domslut tror Sam Sundberg att underhållningsindustrierna står som förlorare.
>
> –Om Pirate Bay vinner blir det i princip ett prejudikat som säger att Sverige är ett fildelningsparadis. Om de fälls är det ändå osannolikt att det påverkar fildelningen, och dessutom kan de bli martyrer. Jag tror inte att man vill döma dem till fängelse. Då skulle ungdomar sätta upp Peter Sunde-affischer i sina rum. Han skulle bli fildelningsrörelsens Che Guevara.

Så kan det mycket väl bli, förutsatt naturligtvis att inte sådana som Brumark hade rätt och att det går att visa på att TPB-gänget tjänat storkovan på affären. Det räcker dock inte att visa att de gått lite plus, utan det måste vara tydligt att de verkligen skott sig.

De stackars upphovsrättsförsvararna har dessutom problem med kredibiliteten. Skrapar man lite på ytan så börjar fernissan krackelera:

> Något är sjukt i fildelningsdebatten. Medan den digitala inkvisitionen gör allt för att försvara upphovsrätten mot de ansiktslösa nätpiraterna sitter nog en och annan upphovsman och undrar vad denna ”rätt” egentligen har gjort för dem. Hur det till exempel kommer sig att en författare så sällan tjänar mer än några tusenlappar på en bok, att konstnärer så gott som alltid sliter gratis med en utställning. Eller att så många yrkesmusiker jobbar i vården för att försörja sig.
>
> JAG SKULLE ÖNSKA att Ifpi, Antipiratbyrån och allt vad de heter ville förklara hur det hänger ihop. Jag tror nämligen att man i så fall skulle få en annan bild av hur de verkliga ”piraterna” ser ut. Och av hur upphovsrätt fungerar till vardags. Med andra ord att om man utgick från de villkor som de flesta konstnärer faktiskt lever under, skulle diskussionen kunna bli en annan.

Ett exempel på problemet är musiker, som vid digital distribution – till exempel iTunes – får mindre än kreditkortsbolagen per försäljning. Alla får bättre betalt än upphovsmännen, vilket gör moralen i hela frågan klart märklig.

Majoriteten som ondgör sig över fildelning och som jag personligen mött i verkliga livet arbetar i branscher som är dödsdömda:

> Under tiden utvecklas tekniken och om tio år framstår dagens diskussion och strider som naturlig. Musik och film distribueras inte på plastskivor. Om tio år är en del affärsverksamheter i musikbranschen ett minne blott.
>
> Det är inte konstigare än att fiskbilarna försvann. På 1960-talet fanns det mängder av fiskbilar som åkte runt i bostadsområdena och sålde färsk fisk till hemmafruarna. Men så utvecklades frystekniken och hemmafruarna var på jobbet på dagarna.

Politikerna å sin sida är som åsnan mellan hötapparna: Å ena sidan vill de för allt livet är värt inte att stämpeln ”fristad för pirater” skall häftas fast vid Sverige. Å andra sidan utgör piraterna idag minst en sjättedel, troligare mellan en tredjedel och hälften av väljarkåren:

> –Politikerna vet att en och en halv miljon svenskar fildelar, och det är många väljare som de inte vågar stöta sig med. Samtidigt är vi knutna till internationella avtal. Därför försöker många fiska röster från fildelarna, samtidigt som de i smyg stiftar övervakningslagar. Vi har politiker som står och säger att de inte vill kriminalisera en hel ungdomsrörelse, trots att de redan har gjort det.

Lägg till existensen av Piratpartiet och den säkert väldigt stora rädslan att få in en vågmästare i riksdagen och vi kommer med säkerhet får höra en drös floskler i kommande valrörelser. Alliansens enda hopp i frågan är att socialdemokraterna minsann har haft fingret i såsen de med:

> I APRIL reste så en delegation med företrädare för justitiedepartementet och polisen till USA för möte med amerikanska myndigheter. På begäran av Hollywoods intresseorganisation, MPA, diskuterades ”problemet” The Pirate Bay, varpå justitiedepartementet bad polis och åklagare att agera. Då svaret blev att det rättsliga läget var oklart kontaktade justitieminister Thomas Bodströms statssekreterare riksåklagaren och rikspolischefen.
>
> Resultatet blir att kammaråklagare Håkan Roswall den 31 maj 2006 ger order om tillslaget mot The Pirate Bay.
>
> I takt med att de många turerna avslöjas formuleras slutsatsen att det var USA:s regering som låg bakom razzian. Då uppgifterna kommer allmänheten till känna i början av juni låter kritiken inte vänta på sig. Allvarligast är anklagelserna mot justitieminister Thomas Bodström som sägs ha utövat ministerstyre.

Risken är naturligtvis att vi alla blir förlorare i slutänden. För det är fullt möjligt att skapa ett samhälle där den idag öppna och förhållandevis fria kommunikationen på Internet blir tvungen att flytta ner i källaren. Det kan mycket väl uppstå en uppdelning mellan de som kan skydda sig, och de som är öppna som en bok.

Resultatet blir då ett samhälle där fildelningen och piratkopieringen fortgår med oförminskad styrka, men där kontrollsamhället samtidigt är ett faktum. Vem tänker tacka nöjesindustrin och politikerna för den saken?