Punken når konferensvärlden

I onsdags var jag på ett informationsmöte om Webcoast. Min twitterkompis Mikumaria har dragit igång ett spännande projekt som jag hörde talas om (i köttvärlden först märkligt nog) via Maloki och Olle Bjerkås. Det var Olle som bjudit in mig på mötet på House of Win-Win för att höra Maria berätta om Göteborgs första ”unconference”. Unconference är en metod för att skapa möten där deltagarna tillsammans skapar innehållet. Webcoast kommer att bli ett sådant möte på temat kommunikation på internet. Den 18-20 mars samlas intresserade för att tillsammans skapa en konferens på Lindholmens Science Park i Göteborg. Jag kommer att vara där. Men de två centrala frågorna – vad jag vill veta och vad jag har att berätta har jag inte riktigt något svar på än. Om du tänker besöka Webcoast och har idéer till vad jag skulle kunna berätta om så skriv gärna en kommentar här.

Unconferencekonceptet och Webcoast har skapat ett stort intresse inte bara bland sociala media geeks och på Twitter. Det finns en livaktiga facebookgrupp och häromdagen skrev Göteborgsposten om det.

Vi river muren mellan scen och publik

Jag har i flera år fascinerats av och försökt använda ny teknik för att göra möten mer interaktiva. Vi har experimenterat med metoder för att göra gäster och deltagare på konferenser och andra evenemang som jag varit med och producerat mindre passiva. SMS-interaktion med talare och paneler, mentometersystem, workshops, deltagarstyrda agendor, organiserade och kaotiska mingel och mötesplatser … idéerna och metoderna har varit många, med mycket blandat resultat.

När jag lyssnade på Maria i onsdags insåg jag att det vi (eller våra uppdragsgivare) aldrig vågat prova är den gamla punkdevisen: Riv barriären mellan scen och publik! Vem som helst kan. Om vi på allvar vill kommunicera med vår publik så är lösningen att inte särbehandla vissa som talare och andra som lyssnare.

Jag tror tiden är mogen. Jag tror punken har nått konferensvärlden. Därför tänker jag delta på Webcoast som talare och lyssnare.

Fast det kanske bara är för att jag är en romantiker som längtar tillbaka till ett enklare liv när jag hade mer hår och en rosa jacka.

Då var jag en av Dom andra


Jag hade min svarta kavaj och svarta slokhatt på mig när jag snubblade ut från krogen. Vi var ett uppslupet gäng misfits i svartfärgat hår och udda kläder. Vi var lyckliga i vårt utanförskap. Många av oss hade alltid varit utanför – mobbade genom skolåren. Men nu gamla nog att hitta styrkan i att välja det själva.

Det är skillnad nämligen. Ett självvalt utanförskap i grupp är att vara en av Dom Andra, till skillnad från att inte vara som andra. De kunde spotta på oss och ropa okvädingsord, men det gjorde oss bara starkare. Trodde vi.

— Öh, du, bögen!

Jag vänder mig om som man gör när man fattar att man är tilltalad utan att egentligen veta varför. Min hatt flyger all världens väg och avtäcker min för dagen slokande stripiga mohikanfrisyr. Man orkar inte alla dagar.

— Ful jävla hatt bögjävel!

Grabben som säger detta är lite kortare än mig, men hans kropp är mycket kraftigare än min taniga rockasketsliknande lekamen. Det spelar ingen roll. Jag slåss inte. Detta är bara några dagar innan jag slutgiltigt ska bli hemförlovad för min olydnad, vägran att bära vapen. Punkare och soldat? Ett tag till, men inte så länge.

Jag tittar därför oförstående på honom. Jag är inte som andra. Jag fattar inte att det nu är mitt drag. Han blir frustrerad och knuffar till mig. Jag håller demonstrativt händerna efter sidorna, lätt öppnade.

— Förvara dig då bögjävel!

Jag förklarar lågmält att han om han vill slåss får sköta det själv. Att jag som pacifist inte vill bli inblandad. Då smäller det.

— Krack! säger det i näsbenet. I smärtdimmorna fattar jag först inte vad som hänt. Jag knäar, ruskar på huvudet och inser att han gett mig en dansk skalle. Mina öron bränner, inte av skam utan av minnet av hans hårda nypor.

Jag lyfter till slut blicken. Han står och tittar nedlåtande på mig. Väntar på min kapitulation. Jag rättar på ryggen och spottar en blodig spottloska mot hans fötter. Dags att gå hem tänker jag, när jag känner hans händer suga tag i mina öron igen. Den här gången hinner jag med. Jag ser hans huvud när det närmar sig mitt eller om det är tvärtom. Jag hör krasandet. Jag känner när näsbenet går av.

När han släpper mina öron blir hela synfältet blodrött och suddigt. Jag förstår inte var jag fick viljestyrkan ifrån att stå kvar på benen. Jag svajar medan jag väntar på att synfältet ska klarna nog mycket för att möta hans blick.

— Är du klar? frågar jag, för jag går nu. Jag vänder på klacken och vandrar hemåt i natten. Mina kompisar som missat hela händelseförloppet syns framför mig under gatlyktorna ett kvarter bort. Så kort stund tog hela händelseförloppet.

Då var jag en av Dom andra.

Brunchrapporten i P3 uppmanar bloggare att skriva eller filma och publicera i sin blogg, gärna under rubriken “Då var jag en av Dom andra”.

>Brunchrapporten special – Om dom andra, sex timmar radio om intolerans, främlingsfientlighet och mobbning, i P3 Sveriges Radio, måndag 18 maj kl 10.02-16.00.

Har du varit en av dom andra?

Mymlan, Julia Skott, Fredric Kjellberg , Trollhare, Smulan jj.n och Messerschmidt har också bloggat.