Apologeter och omvända pudlar

Nu sliras det något helt förbannat på den allt gyttjigare politiska och journalistiska spelplanen. På Expressens ledarsida tar Ann-Charlotte Marteus bladet från munnen och kallar bloggosfären för en potta. I UNT gör Beatrice Ask en slags dementi av sin redan inte alltför imponerande pudel.

Det är väldigt mycket ilska i bloggosfären mot Beatrice Ask. Det varken kan eller skall förnekas, inte heller är det oförklarligt. Faktum är att tystnaden från många tidningar är bra mycket mer oförklarlig. Det är vår justitieminister vi talar om: du vet ministern som är satt att övervaka att den rättsliga politiken fungerar, att den ligger i linje med den demokratiska rättsstaten, dess principer och traditioner.

Det är i detta kontext man måste förstå Beatrice Asks klavertramp. För även om det inte precis är ett okänt faktum att man med 349 riksdagsledamöter får med några blåbär. Det går närmast inte att komma ifrån, men det är väldigt olyckligt om ett av dessa blåbär innehar en ministerpost av tyngd. En av de tyngsta posterna som överhuvudtaget existerar är justitieministerposten. På den posten har vi helt enkelt inte råd att låta ett blåbär husera.

Marteus skriver:

En annan skriver att Asks jobb borde övertas av någon med ”bättre balanserat psyke”.
Piratpartisten Anna Troberg anser att Ask bör ”krypa tillbaka in under sin sten”. ”Gammal moderathagga” och ”kisstant” är andra tillmälen från nätets vildhundsmobb, denna spretiga grupp tänkare som ser sig själva som rikets enda sanna försvarare av integritet, respekt och demokrati.

Humorn i hennes raljerande, är hur hon ojar sig över ilskna tillmälen samtidigt som hon själv generaliserande utser bloggosfären till en ”vildhundsmobb”. Det var nog det där med bjälken i ögat, eller nåt!

Det är dessutom fråga om ilskna tillmälen mot en minister som konsekvent över hela mandatperioden valt att nonchalera individens rättigheter. Hennes klantigheter kommer precis strax efter förslaget att ungar för att drogtestas skall kunna tvingas dra ner byxorna och kissa inför främmande människor, allt utan att föräldrarna behöver tillfrågas eller ens informeras. Därav det lite smålåga epitetet ”kisstant”, även om hon i så fall nog borde få sällskap av ”kissgubben” Johan Pehrson när ”äran” över de dumheterna skall fördelas.

Vi är många som försökt följa den här mandatperiodens rättsliga politik, vi är nästan lika många som börjar bli direkt mörkrädda. Misstanken om Asks brist på insikt om rättsstatens fundamenta har funnits där länge, och när vi nu får svart på vitt reagerar vi därefter.

Marteus är inte sen att spela ut genuskortet:

Ask tar, tänker jag mig, spjärn mot den historiska orättvisan och säger: Låt oss inte bara skicka hem kuverten, låt frun få en ledtråd om vad hennes lilla torsk har haft för sig.

Och:

Asks kvinnoperspektiv får många att se rött. Eller blått – högerbloggarna spelar en framträdande roll. Och här och där härskar ett nattståndet mansperspektiv: alla prostituerade är lyckliga horor som hatar sexköpslagen och alla misstänkta män är goda familjefäder. Och några brev, i någon som helst färg, får inte skickas till dessa utsatta hedersknyfflar.

När jag läste det här, så var min reaktion tack och godnatt. Det är så oerhört tendentiöst att jag nästan mår illa. Den som inte anser att sexköpslagen är det bästa som hänt mänskligheten sedan skivat bröd får tydligen inte ha några åsikter i frågan. Jag tänker inte ens ge mig in på ämnet om en lag där det är tillåtet att sälja vad som inte är tillåtet att köpa, men jag vill notera att oavsett vilka skurkar eller hedersknyfflar vi pratar om så handlar det om misstänkta, inte om dömda. Redan att anklagas för brott är för många en katastrof, att få sitt sociala liv sönderslaget på köpet är knappast något som har med genus att göra — det handlar snarare om vanlig rimlig anständighet.

Humorn i Expressens ledare blir extra stor, när Ask själv samtidigt ägnar sin tid och energi åt att ta den lilla pudel hon gjorde och dekapitera den medelst verbal däcksmangling. Saxat från UNT:

Beatrice Ask tycker att hennes kommentar om färgglada kuvert plockades ur sitt sammanhang, i en av många diskussioner som hon menar att även politiker måste kunna delta i.

-Jag har lärt mig väldigt mycket om att vara försiktig med att ge exempel. Det är lite sorgligt för jag tror att vi behöver politiker som deltar i en diskussion. Men man får göra det en annan gång än under ett valår.
Det märks att det närmar sig valet?
-Ja, det är många utspel och annat. Jag skulle önska att vi gjorde mindre av att göra affärer av former och personer och i stället pratade om hur vi ska göra Sverige bättre.

Tydligen tror inte Ask att uttalandet som sådant är problemet, utan att problemet är att det är valår. Surprise Beatrice, åtminstone här på bloggen skulle vi huggit lika hårt om dumheterna kommit ett år tidigare, eller två, eller tre. Det handlar inte om att det är valår, för dina dumheter vinner inga val — det handlar om att du som varande justitieminister är vår garant för att grundläggande rättsprinciper vårdas och hålls levande. Betyget hittills är inte direkt översvallande och det är nu ganska tydligt varför: Det är helt enkelt så att du inte förstår de principer du är satt att vårda. Visst du kan rapa upp rätt plattityder, men de sitter inte i ryggmärgen. Hade de suttit där skulle du aldrig kläckt ur dig något sådant som harangerna om de grälla kuverten, och då skulle du inte heller behöva oroa dig för att dina kommentarer togs ur sitt sammanhang.

Så för att än en gång till slut återvända till Beatrice chefsapologet på Expressen, så kommer den naturliga frågan: Är det denna ministers dumheter du vill försvara?
I så fall är jag inte det minsta avundsjuk på dig, du har verkligen inte någon brist på arbete…

Vi andra ser nog hellre en justitieminister som förstår och kommer ihåg grundläggande rättsprinciper även när hon sitter på seminarier.

En verklig pudel och bortförklarande tramsighet

Eftersom Beatrice Ask inte bara saknar juridisk kompetens, utan dessutom inte ens tycks ha satt sig in i hur man gör en pudel, så behöver hon visst lite hjälp på traven.

De första visdomarna kommer från vår egen Anna:

Timing – en sen pudel är ingen pudelPudlar måste kännas äkta. Det gör de inte om de tvingas fram av allmän opinion.

Omfattning – en dvärgpudel är ingen pudel. (Bara om man verkligen talar om hundar.) När man pudlar lönar det sig att ta i från tårna. Det skickar en signal om att man faktiskt menar vad man säger.

Svammel – en svamlig pudel är ingen pudel. Det bevisar bara att man försöker kollra bort korten, inte att man faktiskt fattat att man trampat i klaveret.

Glowing Spoo  6/52
Skall man göra en pudel, är det lika bra att göra det på riktigt

Nästa visdom handlar om responsnivåer och kommer från Anders Troberg i Annas kommentarer:

1. Behörighet. Du har ingen rätt att anklaga mig. Tex “Detta är en privatsak som inte rör media”.

2. Fakta. Har det verkligen hänt? Tex “Jag har inte haft sex med miss Lweinsky”.

3. Definition. Tolkningen av händelsen är felaktig. Tex “Ja, jag dödade honom, men han attackerade mig med kniv först”.

4. Jämförelse. Visst, det har hänt, men andra är värre. Tex “Jo, jag körde för fort, men varför bråkar polisen om sådant när de inte har fått tag på Palmes mördare än”.

5. Motanklagelse. Visst, det har hänt, men den som anklagar är värre. Tex “Visst, vi attackerar valfångstfartyg med olagliga medel, men de mördar valar”.

6. Skuldförflyttning. Jag har gjort det, men var tvingad. Tex “Jag lydde bara order”.

7. Erkännande. Ja, jag gjorde det, och jag ber om förlåtelse.

En väldigt intressant sak med dessa nivåer är att man ska lägga sig på en så låg (som de är numrerade här) nivå som möjligt, men inte lägre. Man kan nämligen inte öka nivån senare, måste man göra det så är förtroendet borta och man är rökt.

Men vill man lära från en verklig mästare bör man studera David Letterman, när han erkänner otrohet och på en närmast magiskt sätt lyckas kombinera nivå ett i responstrappan med nivå sju. Notera att han inte en enda gång urskuldar sig, och att det är precis det som räddar hans anseende…

Letterman about blackmail attempt:

Man kan väl notera att en politiker som vill göra en pudel kanske inte har tillgång till sju och en halv minuts bakgrundshistoria med tillhörande humor innan själva pudelns kärna (ufff!….), men alla som har något att erkänna skulle kunna gå i skola hos Letterman. Han håller sig privat i så motto att han säger att det är upp till de andra inblandade om de vill synas eller inte. Han säger att han vill skydda kvinnorna, sin familj, och förhoppningsvis sitt jobb, men far inte ut i långa försvartal. Han förnekar absolut ingenting, men väljer att i sitt ”erkännande” bara ta upp de fakta som faktiskt är väsentliga. Genom sin nästan chockerande raka ärlighet har han tagit död på hela skulddebatten, utan att i samma sammanhang försöka föregå diskussionen om eventuella konsekvenser. Han lyckas förmedla både en tydlig gräns för vad som är off-limits, samtidigt som han erkänner något de flesta skulle försöka förneka in i det sista.

Det sista kan med fördel jämföras med Clintons klantiga: ”I did not have sex with that woman.”

En verklig beatricepudel, hur borde den sett ut?

För det första borde den ha kommit i Tidningen redan förra fredagen, dagen efter att hon stoppade foten i munnen. Istället gjorde hon ont värre. Man väntar med pudeln till dess den behövs, men man väntar inte en sekund längre.

För det andra borde den inte ha varit ett halvt förnekande. Istället kunde hon gott ha sagt att hennes utspel var en emotionell reaktion på den fråga hon hade framför sig, och att hon vid närmare eftertanke insåg att ett sådant förslag knappast är önskvärt med tanke på gällande rättsprinciper. Hon skulle inte försökt släta över, urskulda eller mena att de ”viktiga” frågorna glöms bort, utan bara konstaterat fakta kring sitt misstag och att hon insett att det var ett misstag.

Om hon fått en motfråga så hade hon kunnat förklara att frågan om prostitution, och då kanske framför allt att försöka skydda unga från prostitution ligger henne varmt om hjärtat, men att man faktiskt får försöka hitta vägar som går i linje med ett fungerande rättsligt system.

Det hade varit en trovärdig pudel. Svammel och urskuldande en vecka efter en tavla är så dålig spinn att ministern nog borde fundera på om hon inte behöver lite mer hjälp i att förbereda sitt hanterande av egna dumheter.

Josh i pappersmedia igen

Allas vår Josh fortsätter att väcka gammelmedias intresse.

Läs historien för att Josh reaktion på att inte kunna ”skrytlänka” till intervjun med Länstidningen Södertälje följdes av en rättelse från LT själva att det visst går att länka är faktiskt lite humoristisk.

Hoppas jag var före Emma nu också 😉