Låt oss på allvar göra FRA till viljes

FRA har skickat ut ett pressmeddelande att de vill bli granskade. Det handlar naturligtvis om uppgifterna att information går ut nästan okontrollerat till andra staters underrättelseorganisationer.

Upprinnelsen är ett mejl där en FRA-anställd hävdar att det inte görs någon komplett granskning av information som utbyts mellan FRA och andra länder.

”Det är viktigt att påstådda brister i vår verksamhet utreds,” skriver informationschef Anni Bölenius i ett pressmeddelande.

Nå låt oss göra dem till viljes… med råge! Men lägg inte uppdraget på SIUN, eller någon annan av ”the usual suspects” utan se till att det är en fristående kontroll. Jag tror inte att det var det FRA hoppades på, men det är det som behövs.

Skall en kontroll vara trovärdig får man inte kunna följa kopplet till husse/matte försvaret, säkerhetspolisen, regeringen eller någon annan med ett implicit intresse av att komma fram till att problemen är överdrivna…

Det finns dessutom en mycket svart humor i det faktum att alla våra nya övervakningslagar inte hindrade vår första hemvävda självmordsbombare från att genomföra sitt attentat. Det var som tur är inte ett speciellt lyckat sådant, eftersom den enda som kom till allvarlig skada var han själv. Det finns inte direkt anledning till panik.

Trots att det inte precis tycks ha handlat om eliten av terrorister och trots alla nya möjligheter att informera sig, så lyckades mannen ändå passera maskorna i vårt säkerhetsnät. Jag tror inte ens det handlar om inkompetens, eftersom det är nästan omöjligt att hindra en ensam man eller en liten sluten grupp människor att hitta på sattyg. Snarare är det en demonstration av den falska säkerhet alla extraordinära möjligheter till informationsinhämtning ger. Vi silar som vanligt mygg och sväljer kameler.

Granskning – rättighet och inte plikt (revisited)

För någon vecka sen skrev jag apropå nedläggningshotet mot Värnpliktsnytt:

>När Värnpliktsnytts chefredaktör Ulrika Häggroth tycks anse att det är Pliktverkets plikt att tillhandahålla unga män och kvinnor under plikttjänstgöring för att bistå henne och hennes redaktion i dess plikttrogna granskning av Försvarsmakten sätter hon kärran framför hästen.

Nu har Ulrika Häggroths granskningsiver blivit nyhetsstoff igen. I DN uttalar sig chefredaktör Häggroth:

>– Det är mycket allvarligt att en myndighet stoppar publicering av artiklar. Vi sitter nu på flera nyheter och bilder som vi inte kan publicera. Vi kan inte fullfölja vårt uppdrag och det känns inte bra. Försvarsmakten stoppar själva granskning av myndigheten.

Saken handlar om att Försvarsmakten har råkat säga upp (eller möjligen med flit har sagt upp) Värnpliktsnytts bredbandsuppkoppling. Detta är ytterligare ett exempel på det jag skrev i mitt förra inlägg om Värnpliktsnytt. Ulrika Häggroth förväxlar rätten till granskning med en skyldighet för statsmakten att granska sig själv. Hos Zkrivarna och Jan Rume får denna tanke stöd.

Men vilken sorts granskning är det vi talar om? Om Värnpliktsnytt vore en fri granskande tidning skulle de inte vara beroende av Försvarsmaktens välvilja för att nå ut på internet. Det är de naturligtvis inte heller, som Fetsmart påpekar löser sig problemet lätt med en dongel. Chefredaktör Häggroth går nu hellre till tidningarna och ”gör skandal” istället för att lösa det praktiska problemet. Hon sätter då frivilligt eller ofrivilligt strålkastarljuset på precis hur oberoende hennes granskande av Försvarsmakten är och alltid har varit.

Inget ont om Ulrika Häggroth. Värnpliktsnytt har knappast gjort sig känd som en maktens megafon. Jag är inte kritisk till henne eller hennes tidning. Jag är kritisk till det knasiga upplägget där makten själv skall tillhandahålla repet i vilken den ska hängas. Som Guero och Awickedone skriver borde en granskande tidning kanske ha ett eget abonnemang.

Underytligt ser detta som ytterligare ett exempel på Försvarsmaktens ständiga problem med informationshantering.

Farmor Gun sätter in det hela i ett större sammanhang.

Granskning – rättighet och inte plikt

Värnpliktsnytt hotas av nedläggning i och med pliktutredningen läser jag i SvD. Detta rycker tillfälligt upp mig ur semesterletargin. När Värnpliktsnytts chefredaktör Ulrika Häggroth tycks anse att det är Pliktverkets plikt att tillhandahålla unga män och kvinnor under plikttjänstgöring för att bistå henne och hennes redaktion i dess plikttrogna granskning av Försvarsmakten sätter hon kärran framför hästen.

>– Det är mycket som hänger i luften nu, men det vore ju mycket glädjande om man satsade på demokratin, säger Ulrika Häggroth, chefredaktör på Värnpliktsnytt, som befarar att Försvarsmakten får sin vilja igenom — att slopa en kritiskt granskande tidning av den egna verksamheten.

Så typiskt den svenska offentligheten. Om inte granskning och kritik av Försvarsmakten kan växa fram utan att den möjliggörs genom subsidier från den granskade makten, så har vi inte en granskning mer än till namnet. Om redaktör Häggroth på allvar tror att det är meningsfullt att bedriva kritiskt granskande journalistik kring den svenska pliktorganisationen så är hon i sin fulla rätt att fortsätta det arbetet.

Antingen i andra kanaler eller genom att göra som en av den svenska journalistikens historiska gestalter — starta ett Värnpliktsnytt 2,3,4 och så vidare.

Men det lär hon inte göra eftersom hon har förväxlat medborgarnas rätt till fri granskning med någon slags skyldighet från statsmaktens sida att granska sig själv. Till vilken nytta en sådan pseudogranskning ska bekostas av oss skattebetalare förstår i vilket fall inte jag.