Remixkultur kan vara personlig kultur

Jag har tidigare lagt in en ganska skamlös plugg för SAGOBella, en webbshop som en bekant till mig driver.

SAGOBellas affärsidé är att sälja personliga presenter av olika slag. Det handlar om sagoböcker som körs via Print-On-Demand, och som anpassas med barnets namn (eller den vuxnes i några fall 😉 ), skivor med barnsånger enligt samma princip, dito nappar och till och med broderier.

Spindelmannen som personlig saga
Spindelmannen som personlig saga

Till en början var det en aning segt med Google-ratingen, men det har förbättrats stadigt. Det går allt bättre och det är en förbaskat rolig idé till sjukt skojiga presenter oavsett om mottagaren är ett barn eller en vuxen man vill skoja lite med. Kolla för all del själva.

Martin har bestämt sig för att det är dags att avveckla filmprånglandet, och har gått från totalt fem butiker i kedjan till två. På måndag blir de två en, när en ny ägare övertar en av de sista butikerna — och enda skälet till att den sista får vara kvar är att den fortfarande fungerar någorlunda bra.

Istället satsar han med andra ord på att försöka omfamna den moderna logiken. Man tar etablerade figurer och berättelser och formar om dem till något nytt, där varje exemplar blir något menat för just en enda person. Det är som en slags kommersiell avstickare på samma typ av kulturell logik som remixkulturen, kombinerat med insikten att varje kund måste mötas som individ.

Jag hoppas att det fortsätter att gå bra och växa. Och jag hoppas att jag hjälpt till en liten aning genom mina modesta försök att sätta spotlighten på sajten. Det är liksom extra kul att se att en av de som fått sitta emellan när kulturen digitaliserats ändå kan landa på fötterna i kraft av flexibilitet och driftighet.

Leksaker för vuxna barn

Min laptop är död. HP har faktiskt lovat väcka den från dödsvilan utan kostnad, men jag är inte mobil på ett par veckor. Eller snarare… jag VAR inte mobil, för jag har köpt en leksak jag sneglat på länge.

den minsta dator jag haftJag kan naturligtvis motivera den som arbetsredskap, ett väldigt praktiskt sådant när det egentligen inte finns anledning att släpa på tre och ett halvt kilo laptop-monster. Men då skulle jag nog inte riktigt tala sanning — för ur rent praktisk synvinkel kan jag klara mig utan den.

Jag talar om min nya lilla eee-pc, min 901a. Den har världens minsta tangentbord, som kräver mer än bara lite tillvänjning, den är överhuvudtaget så förbaskat liten att den känns smått overklig. Den är inte heller ens tillnärmelsevis det snabbaste jag hanterat, snarare på 2003-2004 års nivå — men trots det är jag förälskad.

Fortsätt läsa ”Leksaker för vuxna barn”