Undersökningar som ideologiska megafoner

En gång i tiden när jag slog dank på universitetet i Uppsala demonstrerade professor Jan Trost för oss hur usla vi var på att intervjua. Resultatet var både roande och oroande — och en rejäl ögonöppnare för oss som trodde att vi visste.

Vi genomförde intervjuer där uppgiften var att fråga oss fram till den intervjuades familjesituation. Intervjuoffren hade instruktioner om att bara svara på frågorna och inte självmant berätta om något de inte blivit direkt tillfrågade om. När intervjun var klar skulle vi redogöra för resultatet, vilket sedan utsattes för intervjuoffrets rättelser och självständiga beskrivning.

Ingen, som i verkligen ingen alls, kom ens i närheten av en korrekt analys. Varenda en hade lyckats måla upp en fantasibild med ingen eller mycket svag koppling till verkligheten. Vi fick sedan alltihop illustrerat av att se på videoinspelningen av intervjun medan professorn kyligt påpekade varje litet misstag vi gjort. Efter följde en föreläsning där svårigheterna med intervjuer gicks igenom. Kopplingar gjordes till terapeutiska sessioner, förhörssituationer, opinionsundersökningar, vetenskapliga arbeten och flera liknande situationer.

Vi fick klart för oss hur ytterligt få intervjuer som faktiskt speglar verkligheten. De påverkas negativt av den intervjuandes egna föreställningar och förförståelse, men också av att man som intervjuoffer påverkas starkt av begränsade, ensidiga eller ledande frågor och sällan uppfattar intervjuarens misstag och missuppfattningar. Båda parter kan tro att allt är glasklart trots att det egentligen är helt uppåt väggarna.

Felet man gör när man undersöker något är ofta att man redan tror sig veta resultatet och därför inte ställer de frågor som krävs eller lyssnar till det som motsäger den egna förståelsen. Den egna hjärnan fyller i den information som man inte själv förstår att man saknar. Varje försök att verkligen förstå verkligheten måste börja i insikten att man inte vet resultatet innan man genomfört undersökningen.

I annat fall kommer man genom att välja frågor, generalisera svar och passa in fakta i givna förklaringsmodeller få exakt det resultat man redan hade bestämt sig för. Det enda värde en sådan undersökning har, om något, är som ammunition för att hävda den syn man redan hade på det sammanhang som ”undersöktes”. Knappt ens det, eftersom en sådan undersökning ofta är mycket lätt att skjuta hål på.

Jag själv fann det därför ordentligt tragikomiskt att Anna Skarhed i sin utvärdering av sexköpslagen redan från början fått instruktioner om att lagen ej fick ifrågasättas. Skulle jag själv varit undersökare i det läget, skulle jag med buller och bång avsagt mig uppdraget. Att Anna Skarhed inte gjorde det säger nog mest något om hennes integritet och/eller agenda och är ordentligt oroande med tanke på att hon är Sveriges nuvarande justitiekansler.

Vad instruktionen som sådan säger om undersökningsresultatet är däremot att man helt kan bortse från det. En undersökning som gjorts utifrån de premisserna har ingen som helst vederhäftighet och eventuell relevans i någon del av resultatet är i princip omöjligt att utröna. Det är helt enkelt ett beställningsjobb vars uppgift är att fungera som ammunition för den politiska linje regeringen redan bestämt sig för att föra. Varje referens till resultatet som ett argument för den ena eller andra synen på prostitution eller sexköpslag bör inte bemötas med mycket mer än hånskratt.

Tvärtom anser jag att undersökningen genom sina förutsättningar och genomförande om något faktiskt skadar de som anser att lagen behövs genom att dra ett löjets skimmer över lagens tillskyndare. Resultatet är precis det som beställdes, vare sig mer eller mindre.

Själv skulle jag vilja se en verkligt opartisk utvärdering. Dels av prostitutionen som sådan i svensk verklighet, dels av lagens effekter på sexsäljare, sexköpare och på samhällets attityder. Dessutom skulle jag vilja ha en diskussion om rimligheten i en sådan lag, dels på rent principiella grunder och dels utifrån ett undersökningsresultat som åtminstone har en tolerabel bekantskap med objektivitet och förutsättningslöshet. Istället bidrar justitiekanslern med en ideologisk megafon som tutar på beställning.

Det inger inte respekt.

Sex: vara eller tjänst?

Innan jag skriver vad jag tycker om sexköpslagen vill jag klargöra några saker:

  1. Jag är man.
  2. Jag är feminist.*
  3. Jag har aldrig varit i en situation där jag fått sex i utbyte mot något annat.
  4. Jag har flera gånger i mitt liv varit i situationen att jag gett sex i utbyte mot något annat.

Jag ser två problem med morallagar. Det första är att de av nödvändighet bygger på stereotyper som den typiske mannen, den typiska kvinnan, den typiska torsken, den typiska horan etc. Det betyder att man skriver en lag som täcker vissa fall men inte alla. Om lagen ska vara lika för alla, vilket de flesta är överens om, så är det en dålig idé att vi får alltför många lagar som baserar sig på sådana typfall. De flesta av oss är nämligen inte typiska. (Se ovan)

Det andra problemet med morallagar är att lag är en bra grund för moral, men moral är en dålig grund för lag. När man skriver in moralen i lagboken så innebär det alltid att man tar en viss grupps (vanligen elitens) moral och pådyvlar den på alla andra. Extremfall på detta ses i muslimska länder med sharia-lagar och i vissa delar av den amerikanska lagstiftningen i synnerhet på delstatsnivå.

Så sexköpslagen är enligt mig en dålig idé. Det är en sak att lagstifta mot kränkningar med tydliga offer. Vi har lagar som skyddar kvinnor (och män även om det verkar mindre viktigt) som blir utsatta för kränkningar i sexuella situationer. Vi har lagar mot människohandel och traficking. Vi har till och med en lag som förbjuder koppleri.

Den enda delen av svensk prostitution som inte var förbjuden innan sexköpslagen var den frivilliga överenskommelsen mellan två vuxna personer (utan annan inblandning) att den ena personen skulle ersätta den andra för sex. Vi kan tycka att detta är olämpligt, rentav omoraliskt. Vi kan begränsa det genom propaganda och särskilda temadagar i skolorna. Vi kan skrika ut från hustaken att torskar är onda människor och hororna offer. Jag skulle inte hjälpa till eftersom jag anser att det cementerar en fördomsfull, omodern och stereotypisk syn på sex, men de som vill kan göra allt detta.

Nu gör de inte det, utan istället så stiftar de en lag som även de som inte köper deras syn på frivillig sex måste följa under hot om fängelsestraff. Lagen kan sedan användas som ett uppsamlingsyrkande av åklagare som inte klarar av att bevisa ”riktiga” brott av sexuell karaktär enligt tankegången: ”Vi kunde inte bevisa att det var våldtäkt eller tvång, vi kunde inte bevisa att det var människohandel, men eftersom han är en slemhög till torsk som troligen gjort båda de sakerna så nitar vi honom för att han betalade för sex.”

När nu denna lag har några år på nacken så beställer regeringen en utredning med direktiv som gör det omöjligt att nå något annat resultat än att den fungerar. Nästa steg är den i utredningen föreslagna straffskärpningen ackompanjerade av att större delen av det offentliga Sverige står upp och applåderar hur jävla duktiga vi är på sexualpolitik och jämställdhet, ett föredöme för resten av världen.

Och visst, om det man vill är att vara ett moraliskt föredöme baserat på sin egen viktorianska moral så har man lyckats.

Själv uppfattar jag inte kvinnokroppen som en vara. Däremot kan jag i vissa specifika fall uppfatta sex som en tjänst med ett värde. Det öppnar naturligtvis för möjligheten att denna tjänst byts mot något annat av värde. Konstigare än så är det inte.

Fotnot: Att jag kallar mig feminist beror på att det jag lägger i det ordet är följande och inget annat:

  1. Att inse att det finns en socialt konstruerad, historiskt och kulturellt skapad situation där män som grupp överordnas kvinnor som grupp.
  2. Att man vill göra något åt detta.

Jag köper inte att någon gruppering kan tillskansa sig rätten att definiera begreppet feminism och fylla det med en massa sakpolitiska ställningstaganden. Är man överens om ovanstående ska man kunna kalla sig feminist oavsett vilka idéer man har om hur den förändring som behövs kan förverkligas.

Piratpartiet – för oss som gillar stöld, knark och prostitution!

Det finns som Marcus skrev igår många skäl att rösta pirat i EU-valet. Men nu har vi begåvats med två till! Att vi pirater gillar stöld har vi vetat länge, men nu synes vi bli tvungna att erkänna att vi också gillar knark och horor. En köpt kvinna i knät, en tripp och lite stulen Bob Marley på stereon; vad kunde vara bättre än lite sex, drugs and rock’n’roll!

Vi är alltså inget enfrågeparti. Vi är ett trefrågeparti! Fortsätter det så här är vi snart ett multifrågeparti och Kent Persson, moderat kan sluta att oroa sig:

>Skillnaden mot övriga partiet är mycket stor. Alla andra partier har politik och uppfattningar inom alla områden och man driver dem i parlamentet. Inget annat parti i Sverige är för att knarket ska legaliseras. Har vi nu fått ett sådant parti? Återigen, frågorna är många och svaren få.

Själv är jag dock lite besviken på Christian Engströms otydlighet i den radiointervju som ligger till grund för detta avslöjande. Han svävar på målet och får det att framstå som att vi kommer att rösta ja utan eftertanke och övertygelse. Citat från Nyheter24:

>Om dessa, polititiskt känsliga, frågor tas upp kommer alltså Engström att rösta ja.
>
>– Ja, då trycker vi på den knappen. Men jag vet faktiskt inte var de grupperna står i de frågorna, eller om de kommer bli aktuella på EU-nivå under mandatperioden, sa Engström i en intervju i P3-programmet Brunchrapporten.

Stå för vår övertygelse Christian! Horor, knark och gratis kultur!