Assange och sexanklagelserna

Jag har verkligen försökt att hålla tand för tunga om anklagelserna mot Assange. Vi vet faktiskt inte så mycket och rättsmaskineriets kvarnar har inte malt färdigt. Ämnet är verkligen minerat område.

Det här inlägget är inte om WikiLeaks, och man bör försöka att skilja de två sakerna åt.

Jag säger minerat område eftersom det är nästan omöjligt att uttala sig utan att snabbt hamna i ytterlighetsposition. Antingen i radikalfeministfacket, där spontanreaktionen är utan eld, ingen rök — eller i antifeminist-/fanboi-facket, där kvinnorna måste vara konspiratörer och anklagelserna falska.

Båda dessa ytterlighetspositioner är idiotiska.

Vi vet som sagt inte så mycket och att spekulera är riskabelt. Däremot innebär inte det att man inte kan ha åsikter om det som ändå läckt ut och då tycks fallet väldigt tunt.

Anklagelserna är vaga, beror i hög grad på kontext och syfte och är oerhört svåra att bevisa. Situationen kompliceras ytterligare av undermåliga inledande förhör, att båda till att börja med frivilligt haft sex med Assange, att kvinna A skrivit i tidningen att de inte alls är rädda och att Assange inte är våldsam — samt att de tycks ha försökt dölja bevisning. Detta skriver jag inte för att racka ner på kvinnorna, utan det är en naturlig följd av sammanhanget och kraven på rättssäkerhet.

Allt det här betyder förstås inte att kvinnorna ljuger. De kan mycket väl tala sanning från första till sista stavelsen, åtminstone om sin egen upplevelse av situationen. Inte heller betyder det därför att det automatiskt är straffbart — allt man inte gillar är inte straffbart. Såvitt jag förstår beror det väl i hög grad på uppsåt och grad av kommunikation. Allt det där är dock rättens sak att bedöma, sen får vi kritisera bedömningen om vi inte håller med.

Innan det kommit så långt skall vi däremot vara försiktiga med stämplar som förövare och brottsoffer, för det är ännu inte klart om det finns en förövare eller några brottsoffer.

Värre är misstanken om särbehandling.

Det har påpekats att det endast finns ett annat svenskt fall av sexualbrott som lett till internationell efterlysning. I det fallet fanns flera våldtäktsanklagelser såväl som anklagelser om övergrepp mot barn. Det saknar i princip motstycke att någon efterlysts på det sättet och hamnat på Interpols lista för en anklagelse om sexuellt ofredande och den mildaste formen av våldtäktsanklagelse.

Det har också påpekats att systemet med internationella efterlysningar är menat för de fall där någon redan står formellt anklagad för ett brott och har flytt åtal eller dom, inte för att kalla till förhör innan man ens beslutat sig för om anklagelserna skall leda till åtal. Redan som det är missbrukas systemet, vilket gör det oerhört dyrt och minskar dess effektivitet.

Det har påpekats att proportionalitetsprincipen kräver att man söker lösa problemet på ett så enkelt sätt som situationen medger. I det här fallet tycks den punkten ha gått helt överstyr. Åklagarsidan har inte utnyttjat de möjligheter som givits, vare sig innan eller efter att Assange lämnat landet, utan istället valt att ta till tvångsmedel. Det här är ganska typiskt svenskt och något vi inte bör vara speciellt stolta över.

Ännu mer obehagligt är misstanken om fulspel och politiska förtecken.

Det är inte alls orimligt att undra över om den abnormt utdragna processen i det här fallet handlar om att hålla Assange under kontroll till dess USA kan begära honom utlämnad? Det har gått tre månader och man har ännu inte ens bestämt sig för om man skall åtala. Visst, åklagaren säger att det inte har med saken att göra, men det är ändå precis de konsekvenser lagens långsamma kvarnar kan få. I nuläget har inte USA på fötterna för en sådan begäran, men om de lyckas hitta något att verkligen åtala Assange för, så hamnar sakerna i ett annat läge.

Om vi lyckas få Assange utlämnad från Storbritannien, vilket inte alls är självklart med nuvarande anklagelser, så är det dags att skärpa till sig.

Förhör honom omedelbart, gärna nu på plats i Storbritannien, och fatta sedan ett beslut om det är dags för rättegång eller dags att lägga ner förundersökningen. Gör detta snabbt, så att vi slutar dra hela den här historien i långbänk. Driv inte heller processen vidare om det inte finns sådan bevisning att en fällande dom är trolig, eller åtminstone möjlig. Ge Assange någon form av garantier om att han inte kommer att utlämnas vidare till USA.

Som sagt, även om jag tycker det ser tunt ut, så har jag ingen definitiv uppfattning om rättsfrågan. Behandlingen av ärendet däremot är skrattretande och gör oss till internationella pajaser.

De liberala pionjärerna gråter i sin himmel

I ett fritt samhälle förväntar vi oss olika respons på brott beroende på om de är triviala eller grova. Det kan tyckas självklart om man jämför att cykla mot rött ljus med att råna en bank och skjuta förföljande polis som i Malexandermorden. Men proportioner mellan brott och straff handlar inte bara om extremer, utan skall genomsyra hela rättssystemet. Proportionerna rör inte heller bara straffsatser, utan synen på vilka medel och resurser som är rimliga att ta till för att klara upp ett brott.

För att illustrera det hela kan vi ta klassikern med fyllepinkande:

Det finns visserligen vuxna människor som hellre kniper till dess ögonvitorna börjar gulna och det kluckar i öronen, än ställer sig (eller sätter sig bakom) närmaste buske för att lätta på trycket. De flesta av oss har dock en gräns när vi faller till föga och begår brott, hellre än kissar ner oss.

Så blir man ertappad med byxorna på halv stång, så får man förutom rodnande kinder en böteslapp på sisådär 800 spänn att ta med sig hem. Så värderas brottet och vissa tycker det är störtlöjligt hårt, medan andra tycker man kunde få böta det dubbla… och visst är det mindre behagligt att promenera på kroggatorna en söndagmorgon, så de har kanske en poäng.

Oavsett vad man tycker om fyllepinkande, så är väl de flesta på det klara med att det är ett rätt trivialt brott. Det bör väl knappast ligga på någon överarbetad utredares bord, innebära telefonavlyssning, dörrknackning, studier av material från övervakningskameror eller några andra extraordinära resurser för att sätta dit missdådaren.

Att våra ögonbryn skulle försvinna upp i hårfästet om polisen trots det la ner så stora resurser på en ölpinkare handlar inte bara om resurserna som sådana, även om det naturligtvis skulle sticka i ögonen bara det. Det handlar också om graden av intrång i våran vardag beroende på brottets allvar. För när drevet drar igång så avslöjas inte bara den kissnödige, utan dessutom lyfts alla omkringvarandes liv upp till beskådan.

Allvarliga brott och trivialiteter

Vi kan acceptera att otrohetsaffärer, samtal till psykologen, eller positionsbestämmelser som visar att man slocknade på en parkbänk kommer fram om det handlar om allvarliga saker som mord, grov misshandel, våldtäkt eller rån. Vi förväntar oss däremot att vårt privatliv förblir just privat om det inte finns väldigt goda skäl att inkräkta på det. Tänker vi efter ordentligt, så nog de flesta av oss till och med benägna att acceptera en viss polisiär ineffektivitet mot att vi får behålla vårt privatliv för oss själva.

Därför har vi satt upp gränser för polisens agerande och vilken information som inte har i deras händer att göra. Gränsen för många typer av information är att det brott som utreds skall ha fängelse i straffskalan. Det är en ganska rimlig gräns så länge fängelsestraff inte är något som döms ut för skitsaker.

På tal om skitsaker. Faktum är att vissa brott som kreti och pleti ägnar sig åt faktiskt har fängelse i straffskalan. Praktexemplet är hembränning och handel med hembränd sprit, som faktiskt kan ge mycket högre straff än de flesta kanske tror, förutsatt naturligtvis att det handlar om stora mängder. Bulkbränning jämställs i straffskalan med brott som våldtäkt och vållande till annans död, vilket visar att proportionaliteten ibland är rätt skruvad i vårt avlånga land.

Ett rättssamhälle på glid

Vad vi inte behöver är att gränserna för vad som anses rimligt för polisen att företa sig luckras upp. Vare sig i hur man prioriterar skitbrott jämfört med grova brott, under vilka förutsättningar man har rätt att samla information om människor, eller vilken tredjepartsinformation man kan skaffa sig tillgång till.

Ett PM har nu läckt ut från justitiedepartementet med innebörden att det skall bli lättare för polisen att få ut uppgifter från teledatalagringen. I ett slag kommer huggtänderna fram. Johan Linander kommenterar:

– Vi kan ju inte ha en lagstiftning som ställer olika krav beroende på vilket brott det är, utan det här är en generell lagstiftning som ger polisen tillgång till de här uppgifterna. Och vi tror att det gör det lättare att utreda de mer prioriterade brotten som just grooming och sexuellt ofredande, säger Johan Linander(C) som är vice ordförande i justitieutskottet.

Andra brott som också nämns är förtal och förolämpningar, då av naturliga skäl främst på nätet.

Det är typiskt för debatten att grooming och andra sexualbrott används för att försöka döda debatten. Det är alltid lika osmakligt. Ett rött skynke som gör att principer blir oviktiga och hjärnan kan säljas ut på reapris.

Det här är som sagt en promemoria, inte ett färdigt lagförslag, men det finns inget som talar för att det färdiga förslaget kommer bli substantiellt annorlunda. I princip har man lyssnat på polismetodutredningen och på PTS, medan man däremot glatt nonchalerat operatörer och alla andra som kan tänkas ha avvikande åsikt.

Det här visar på flera saker som alla är starkt problematiska:

För det första så rubbar man balansen mellan privatpersoner och samhällsorgan. Där individens rätt till skyddat privatliv än en gång devalveras till förmån för myndigheternas ”behov”. Det är ett teknokratiskt beslut där allt handlar om tänkt effektivitet och inget om ideologisk eftertanke. Det vore intressant, om än otroligt osannolikt, att någon enda gång se en förändring i diametralt motsatt riktning…

För det andra har man gjort en ubåt, det vill säga diskuterat (nåja) frågan om teledatalagring utan att med ett ord nämna att man tänker ändra spelreglerna. En så här stor ändring i allmänna principer borde diskuterats under valrörelsen. Istället diskuteras det nu som om det vore en trivial förändring. Tvärtom har man talat i termer som att man motvilligt kommer införa teledatalagring på någon slags miniminivå, vilket man nu med besked visar var lögn och förbannad dikt.

För det tredje så lägger man upp bollen för ett antal följdförändringar där andra förslag och beslut av samma typ och kaliber kan komma upp på bordet — och där man då kommer att peka på detta förslag som någon form av prejudicerande princip. Välkommen till polisstaten liksom…

För det fjärde sätter man i princip elektronisk fotboja på hela svenska folket, sug på den du.

HAX kommenterar att det är så att man blir tokig, Emma är deprimerad över hur många som överhuvudtaget inte kommer att förstå problemet. Jag håller med dem båda två, det är så att man blir tokig och det är svårt att förstå och lika svårt att förklara på ett sätt som folk kan relatera till.

Det vi däremot inte skall göra är att prata fildelning, för det är att plocka ut ett enda russin ur kakan och försöka förklara hela kaka medan man pekar på detta enda russin. Anna Troberg gör en bra ansats i Aftonbladet, när hon pekar på den havererade proportionaliteten och dess konsekvenser.

Det här kommer drabba gömda flyktingar, det kommer påverka samhällsdebatten, det kommer påverka kommunikationsmönstren, kort och gott kommer det påverka hela samhällsklimatet, samhällets öppenhet och vår paranoja gentemot våra styrande och våra myndigheter. Istället för att skapa en smältdegel som omfamnar den nya kommunikationen, ekonomin och logiken, där innovationer, debatt och framtidstro smattrar fram som nyårsfyrverkerier, så gör regeringen allt för att lägga en stor våt filt över nationen.

Vi skall övervakas till trygghet, friheten kommer i andra hand och är enbart ekonomisk.

De liberala pionjärerna gråter i sin himmel.

Uppdatering: Det finns som tur är en och annan alliansmedlem som inte sålt ut hjärnan på ebay. Tack Maria.

Proportionalitet á la Piratjägar-Pontén

Via Emma opassande hittar jag ett intressant citat av Piratjägare-Pontén

>På Antipiratbyrån säger juristen Henrik Pontén ändå vad han tycker.
>– Vi kan inte använda samhällets pengar för att finansiera bibliotek som erhåller redskap för att begå brott. Det är väl rimligt att det går att spåra upp den som begår ett brott. Det gäller ju inte bara upphovsrättsintrång utan även till exempel förtal och mobbing som görs via Internet, säger Pontén.

Just så Pontén: vi kan inte använda samhällets pengar till en infrastruktur om en liten promille använder den till att begå olagligheter – dags att sluta bygga vägar, telefonsystem, tunnelbanor, bostäder, busslinjenät, sjukhus … Så här i en handvändning har jag svårt att komma på något vi bygger tillsammans i samhället som inte i vissa fall fungerar som plattform för brottslingar eller åtminstone okynnes lagöverträdare.

Ett litet tips till Pontén och piratjägarmaffian i riksdagen. Vid avvägningar för lagstiftning eller lagförande, precis som i de fall då vi personligen reagerar på överträdelser mot oss, använder man något som kallas proportionalitet. Det är en princip som innebär att reaktion ska stå i proportion till kränkningen.

Man ser så fånig ut om man råskäller på en femåring för att den trampade en på tårna.

Sen går det inte att skriva idag utan att länka till dagens största stolpskott. Ett litet råd Johan Hakelius, du är journalist, gör research! Det räcker inte att erkänna att man inte vet ett skit om det man skriver om, du är väl ingen jävla bloggare!

EDIT

Mary på MinaModerataKarameller refererade till samma citat av Pontén nästan precis samtidigt.