Jag läser Madeleine Leijonhufvud i SvD. (Ni som följer Livbåten kan här få för er att enstaka exemplar av SvD är min enda kontakt med yttervärlden härifrån sommarstugan.) Straffrättsprofessorn kommenterar två våldtäktsdomar i HD och är kritiskt eftersom hon i dessa läser in en höjning av beviskraven för våldtäktsfall.

I hennes text saknas en massa relevant information så det är möjligt att jag i min reaktion är ute i ogjort väder. Leijonhufvud refererar till två domar, men om det ena våldtäktsfallet ges ingen information i hennes artikel och även det andra är ytterst sparsamt beskrivet.

Jag kan inte kontrollera bakgrunden utan bättre tillgång till media, så min reaktion är endast baserat på det som faktiskt står i debattartikeln.

Via samtal med Marcus får jag veta att Jakob Heidbrink och Mårten Schultz redan har kommenterat artikeln och att de båda är kritiska till Madeleines tolkning och/eller beskrivning av rättsläget. Som juridisk lekman torde jag inte ha mycket att tillägga vad det gäller det juridiska. Däremot tycker jag att både Mårten och Jakob missar en viktig poäng, nämligen ideologiseringen av vetenskapen i allmänhet och i det här fallet ideologiseringen av den juridiska doktrinen.

Detta är inte helt trivialt eftersom rättsvetenskapen och svensk rättstradition säger att vid sidan av lag kan rättssaker avgöras med stöd av förarbete till lagstiftning, tidigare domare och i sista hand juridisk doktrin.

Jag antar att man inte blir professor i straffrätt om man saknar analytisk förmåga. Jag antar likaledes att man såsom professor i straffrätt har kunskaper om svensk processgång. Professor Leijonhufvud skriver:

Nu visar HD själv att den hade fel. Om svensk lag verkligen var utformad som ett skydd mot ofrivillig sex, och förekomsten av våld eller hot bara var en av flera tänkbara omständigheter som kunde anföras som bevis för bristen på frivillighet, då skulle målsägandens trovärdiga berättelse och omständigheterna i övrigt i ett fall som detta ha räckt för fällande dom.

I detta resonemang bortser hon helt från det faktum att kvinnans berättelse och åklagarens gärningsbeskrivning inbegrep ett påstått knivhot. Ett påstående som HD kommit fram till inte fann stöd i bevisningen i målet (inga DNA-spår kunde säkras på vapnet). En domstol dömer med utgångspunkt från vad åklagaren säger sig kunna bevisa. I detta fallet så anser inte HD att knivhotet var ställt bortom varje rimligt tvivel och detta var grunden för den friande domen.

Så här långt läser jag och Jacob Heidbrink Leijonhufvuds text lika, men jag vill hävda att bristerna i Leijonhufvuds artikel beror på ideologiska glasögon. Hon tillhör såvitt jag förstår dem som anser att det är ett överordnat värde att öka antalet våldtäktsanmälningar som leder till åtal och antalet fällande domar för våldtäkt i Sverige. Det syns mellan raderna när hon skriver:

Beviskraven i brottmål är naturligtvis helt avgörande för möjligheterna att beivra brott. Att de ska vara stränga är självklart i en rättsstat. Frågan är om dessa domar skärper kraven på bevisning i våldtäktsmål ytterligare. På åklagarsidan uppfattar man det definitivt så. Ordföranden i HD, Johan Munck, har velat tona ner betydelsen av dessa domar i prejudikatshänseende. Det lär dock inte förhindra att det härefter blir ännu färre våldtäktsanmälningar som leder till åtal. (Min kursivering.)

Det är olyckligt att en professor som till synes uttalar sig som en framstående expert inom ett rättsområde i själva verket ger uttryck för ideologiskt motiverade eller värderingsbaserade uppfattningar. Professor Leijonhufvud får naturligtvis söka efter möjligheter att fälla fler våldtäktsmän i Sverige. Men hon bör inte låta detta gå ut över sin roll som uttolkare av gällande svensk rätt på området. När hon hävdar att HD sänkt beviskraven grundar hon enligt min mening inte detta på en genomtänkt juridisk analys, då hon ju faktiskt bortser helt från vad åtalet faktiskt handlade om (nämligen knivhot). Istället betraktar hon HD:s dom genom ideologiskt färgade glasögon. Glasögon som en professor i juridik borde lägga sig vinn om att ta av vid skrivandet av en debattartikel i SvD.