Bästa rubriken idag är Piratpartistens: ”April, april din dumma sill, jag kan stämma dig på vad jag vill!”, den sammanfattar känslan inför IPRED-vansinnet.

Ett av de mest träffande inläggen är från Anders Mildner » Vi vet ju:

Det borde vara fullständigt omöjligt för någon att diskutera dessa lagar utan att inse att vi har att göra med en yttrandefrihetsfråga. En integritetsfråga. En demokratifråga.

Nu, så här dagen före Ipred, går det att höra företrädare för olika delar av nöjesindustrin uttala sig positivt och glatt om utvecklingen. Jag måste säga att jag tycker att det är trångsynt.

För visst kan vi diskutera branschfrågor, affärsmodeller och nya initiativ – personligen tycker jag att det är väldigt spännande – men jag kan garantera en sak: det kommer inte att vara särskilt kul att syssla med n-å-g-o-n-t-i-n-g i en värld där yttrandefriheten är nedtryckt till fotknölarna.

Alltså: även om alla de här åtgärderna skulle fungera – vilket de flesta faktiskt är överens om att de inte kommer att göra – så skulle priset som vi får betala som samhälle vara alldeles för högt för att det skulle vara värt det.

Det är klockrent, och det är tungt.

Det är klart att frågorna om FRA, telekomdirektivet, IPRED, ACTA och alla andra kränkande förkortningar och omskrivningar handlar om yttrandefrihet. För yttrandefrihet är inte bara att kunna yttra sig, utan att faktiskt våga yttra sig och lita på att man inte blir brännmärkt, avlyssnad eller kartlagd.

Det är klart att det handlar om integritet, eftersom kartläggning och övervakning innebär att man censurerar sitt beteende. Man handlar med andra ord som en ögontjänare, som man tror man skall.

Det är klart att det innebär att det även är en demokratifråga. Om folk censurerar sitt beteende och funderar på om de vågar yttra sig fritt, då har vi inte längre demokrati. Om det inte kräver skuld att råka ut för sanktioner: om bankkontot kan frysas, datorerna beslagtas och allt innehåll skärskådas utan bättre bevisning än ett abonnemang — då kommer inte ens våra egna datorer att vara vårt självklara revir.

Den personliga datorn är i det moderna samhället MER privat än dagboken. Sina dagliga besvär och sysslor delar folk med sig av på twitter, facebook, bloggar, myspace, linkedin och så vidare. Det som är på den egna datorn är däremot heligt, för där finns det mest privata — det inte ens familjen alltid får tillgång till.

Åren mellan sekelskifte och fram till för kanske tre år sedan har inneburit en frihetsrevolution. Alla kan komma till tals, alla kan på egna meriter försöka få omgivningen att lyssna och nästan ingen information går längre helt att mörka. Det som skett under det senaste året är rena kontrarevolutionen, ett försök att få tillbaka fåren i fållan.

Det tycks som om politiker, företagsledare och en å annan journalist är livrädda för den nya fria människan, den som inte tillåter att förlora tolkningsföreträdet. Vi har skakat om deras tillvaro skrivit om spelreglerna och fått själva grundvalarna att skaka — nu kommer motreaktionen.

Nu handlar det om rädsla, eller avsaknaden av rädsla. Alla fåren tänker inte gå snällt till slaktaren, vissa tar sig ton och visar hornen.

Det är en verklig skitlag, en som slår mot basen för lag, rätt och demokrati utan att ens vara effektiv. Eller som HAX skriver i Expressen:

Den som är oskyldig har alltså allt att frukta, vid misstag från skivbolagsspionernas sida. Erfarenheten från länder med liknande lagstiftning visar att misstag förekommer.

Min uppfattning är att Ipred är övervåld. Därför tycker jag att det är bra att det finns verktyg för att skydda sin anonymitet på nätet. Många av tjänsterna skyddar också svenska folket mot FRA:s automatiserade massavlyssning. Egentligen borde alla använda sådana här anonymiseringstjänster. Att vilja vara anonym är inget brott. Man kan ha rent mjöl i påsen och ändå tycka att det är obehagligt att företag och myndigheter övervakar och kartlägger vad man har för sig på internet.

Nu måste jag rent praktiskt fundera på hur jag skall kunna öppna upp mitt eget Ipredia utan att det inkräktar på mitt jobb och mitt privatliv. Det skall väl gå på något sätt, för idén är för bra för att rinna ut i sanden.

Sedan ungefär ett decennium pågår en ”feeding frenzy” i piratjägarorganisationerna. Dessa organisationer har vattentäta skott gentemot de kreatörer de säger sig företräda. Om någon av dessa kreatörer någonsin får en krona från antipiratorganisationernas fantasiskadestånd, så är det dags att plocka fram en stege och måla ett svart kors i taket.

En tolvåring, med ett modikum av internetförmåga och engelsk läsförståelse, skulle på någon timme kunna skaka fram en handfull hårresande exempel. Fall där dessa arméer av advokater sysslat med saker som går totalt på tvärs med logik, rättsmedvetande och vanligt sunt förnuft. De använder rutinmässigt hyckleri, lögner, manipulation, tveksam bevisning, mutor, digitala brott, oproportionerliga krav som syftar till terror, och rena utpressningsmetoder.

Dessa organisationer är bra mycket farligare för det moderna demokratiska rättssamhället än en hel legion av hemmapirater. Det skulle vara långt mindre farligt för Sverige att ha nio miljoner fildelare, än att tillåta dessa organisationer att fullt ut importera de amerikanska moderorganisationernas metoder.

Vad skulle hända om alla svenskar fildelade? Jo det som skulle hända är att de som vill sälja musik, film, mjukvara och dylikt i detta land, skulle vara tvungna att göra det på ett sätt och med villkor som tilltalar kunderna. Det skulle helt enkelt vara nödvändigt, eftersom alternativet skulle vara att helt lämna den svenska marknaden och skapa en form av vakuum. Naturen försöker jämt fylla alla vakuum.

Dessa organisationer är som mest effektiva när samhället är som mest ofritt. De kommer med tingens inneboende logik att sträva efter att maximera sin effektivitet, vilket om ingen säger stopp sätter p för vår frihet. Jag har svårt att föreställa mig att ens den mest förhärdade upphovsrättsivrare verkligen vill bo i den typ av samhälle som är den logiska följden av ett sådant resonemang.

Not: Flera av länkarna är hämtade från PiratJanne.

Ett bedrägligt lugn har sänkt sig över FRA-debatten. Ekonomisk kris, mediehaveri och principlöshet har skapat en känsla av trötthet och besvikelse. Det är en pyrande krutdurk, en som när som helst kan flamma upp i nya utbrott. Just nu kan man lockas att tro att regeringen vunnit, en pyrrhusseger visserligen, men ångvälten har rullat och marken är till synes platt.

Tydligen är det i alla fall så pass lugnt och så mycket diversioner från andra frågor, att Reinfeldt känner sig trygg att plocka upp nästa handgranat mot den svenska personliga friheten, rättssäkerheten och integriteten. Den här gången är det fildelning som skall sågas vid fötterna, och det spelar ingen roll vad det kommer att kosta Sverige och svenskarna.

Som vanligt skjuter man sig i foten för att slippa gå:

IDG/CS Piratjägarlagen är klar:

I lagrådsremissen föreslås också att rättighetshavare ska få samla in och behandla personuppgifter som ip-adresser om ”intrångsgörare” i den mån behandlingen är nödvändig för att ett rättsligt anspråk ska kunna ”fastställas, göras gällande eller försvaras”.

I dag kräver sådan behandling särskilt tillstånd från Datainspektionen. Den som hanterar uppgifterna kommer fortfarande att stå under Datainspektionens tillsyn.

Skälet till att den typen av register kräver datainspektionens tillstånd, är att den typen av uppgifter är oerhört lätt att missbruka. Sådana register och sådan uppgiftsbehandling skall egentligen bara kunna göras av polis eller rättsväsende, och ifråga om IP-nummer av den tjänsteleverantör det närmast berör.

Istället skall nu en mer eller mindre privat driven upphovsrättspolis, i praktiken få större befogenheter än den verkliga polisen. Håller man inte i hatten, så får vi snart en utveckling lik den amerikanska, där MPAA och RIAA fungerar som mediebolagstorpeder med rena maffiametoder, utpressning och rättsskandaler.

Det är inte en högoddsare att man kommer gömma sig bakom EU-direktiv. Att dessa sedan är i stort sett frivilliga kommer man tala tyst om. Sverige har utnämnts till piratland nummer ett, och det är inte konservativa politiker bekväma med. Om det sen stämmer, om det har någon betydelse, eller om det faktiskt är en konsekvens av fullkomligt korrekta prioriteringar lämnas därhän.

ÄN SÅ LÄNGE har man inte föreslagit att folk skall kunna stängas av från sina internetabbonemang, vilket i alla fall är en tröst, om en klen sådan. Tyvärr innebär inte det att man är resonabel, för man inför vad som kallas för informationsföreläggande. Ett sådant förslag riskerar att få samma absurda konsekvenser som de brittiska lagarna om kryptering, där man kan åka i finkan om man tappat bort sin krypteringsnyckel när polisen frågar om den. Pirate Bay nämns som exempel på några som kan tvingas att lämna ut uppgifter, frågan är om de har sådana uppgifter lagrade — personligen skulle jag i deras skor se till att jag helt saknade alla sådana uppgifter i någon form som kan läsas direkt eller avkrypterat. Det man inte har, kan man inte lämna ut.

Att EUs direktiv är frivilliga, hindrar inte upphovsrättsföreträdarnas primadonna/diva/rikspucko/law & order-advokat-plagiat Monique Wadsted att utropa ”Äntligen!”, ungefär som om det var fråga om nobelpriset i litteratur. Hennes kritik är inte otippat att hon inte kan stänga av internetanvändare helt arbiträrt, vilket inte är att förvånas över. Hon är så uppåt väggarna fel ute i upphovsrättsfrågor att det, enligt uppgift, till och med är så att man håller henne utanför när man diskuterar nya vägar och kompromisser i de egna leden. Integritet och personlig frihet är en irriterande insekt i hennes värld, något man pratar om men egentligen vill nypa till så hårt som möjligt.

För egen del kan jag bara skaka på huvudet. Jag har svårt att se hur jag någonsin skall kunna rösta på de nya moderaterna, eller på någon regering där de är tongivande. Det tycks som om de använder all sin vakna tid enbart till att göra alla liberaler och integritetsivrare förbannade.

KAN ingen köra ett jävla misstroendevotum mot den sittande regeringen, de börjar alltmer framstå som en katastrof i demokratifrågor.