När curlingtendenserna kommer in i sovrummet

Samhället har av goda skäl stängts ute från våra sovrum, men nu knackar de på dörren och vill in igen. Som en dammsugarförsäljare har de redan lyckats kila in foten i dörren. Frågan är om vi släpper in dem eller ger foten ett rejält blåmärke?

En sextonårig flicka tar kontakt med en trettiotvåårig man på ett forum för lite mer utsvävande sexuella beteenden. De pratar med varandra under en ganska lång tid. Hon skriver en ”slavansökan” där hon säger vad hon vill bli utsatt för. De pratar igenom saken och kommer överens om gränser och kodord för att avbryta samspelet. De träffas för att ha sex där hon agerar undergiven och han dominerande. Hon får blåmärken som hennes mamma upptäcker och en anmälan görs till polisen.

Dec 06 - I´ll Keep You (02)

Det är naturligtvis inte alls fel att ett sådant fall prövas, eftersom det inte finns några tydliga prejudikat i svensk rätt. I alla fall inga som jag känner till. Skulle rätten komma fram till att eget ansvar råder, skulle det vara ett klartecken till alla som sysslar med BDSM att deras beteende inte strider mot svensk lag.

Skulle utslaget däremot bli att beteendet var straffbart, så öppnas världens maskburk av samhälleliga beskyddarbeteenden. Var går gränsen då för de som gillar BDSM? Gäller bara BDSM-light då eller? Kan den dominanta parten någonsin känna sig övertygad om att han eller hon inte i efterhand hamnar i domstol? Kommer hela subkulturen trilla ner i källaren och bli tvåtusentalets motsvarighet till synen på homosexualitet som sjukligt? Det är inte omöjligt att utslaget blir ett sådant, eftersom man nu pratar om flickans ”självskadebeteenden” som något som skulle göra hennes frivillighet omöjlig. Det är i sak ett underkännande av människors ansvar för sig själva och sina beteenden. Eller gäller en annan gräns för byxmyndighet när det sex det är fråga om inte är klassisk ”vaniljsex” i missionärsställning? Sen kan det naturligtvis komma fram fakta som förändrar bilden och gör det som borde vara fråga om eget ansvar till något annat, men inget sådant ligger på bordet just nu vad jag vet.

Samhället ägnar sig redan åt klåfingrighet ifråga om vuxna människors sexualitet. Det är i princip det som sexköpslagen går ut på, att vuxna människor inte kan bestämma själva vad de företar sig. Det finns många som inte alls gillar prostitution som fenomen som trots allt är kritiska till lagen just på grund av den aspekten. Vi görs till omyndiga och offer, även när det inte står klart att vi verkligen är offer. Skulle det vara fråga om något annat än moralism skulle lagen ha en helt annan utformning. Då skulle man slå ner stenhårt på alla former av tvång och övergrepp, men lämna folks frivilliga överenskommelser ifred.

Det är just nu en tendens i samhället att pendeln slår tillbaka mot moralism. Sexualiteten håller än en gång på att delas upp i det som är fint, normalt och bör uppmuntras, respektive det som är fult, abnormt och bör förbjudas eller åtminstone kontrolleras. Vi omyndigförklarar än en gång människor som borde vara förmögna att fatta sina egna beslut, oavsett om det handlar om tonåringar eller folk med ”riskbeteenden”.

Men vi har provat det här förr och vi drog så småningom den korrekta slutsatsen av moralismens följder:
Så länge det är fråga om byxmyndiga personer som deltar frivilligt, så har samhället inte med våra sexvanor att göra.

För lägger vi oss i människors sexvanor, så förlorar vi vår moraliska rätt att vända oss mot sådana fenomen i andra kulturer. I så fall får vi helt enkelt acceptera att homosexuella straffas i Iran, eller att otrohet gör dig till ett lagligt villebråd i mer än ett land. Vi kan inte å ena sidan anklaga dessa för moralism och unkna traditioner och samtidigt hålla oss med vår egen hemvävda moralism.

Det som sker mellan samtyckande vuxna människor skadar inte någon annan eller ens samhället i stort. Den enda skada som det i så fall kan vara fråga om är vår kantstötta känsla av vad som passar sig, vilket inte är en bra måttstock på vad främmande människor tillåts hålla på med privat.

Kontrollen av vuxna människors privata görande och låtanden förvandlar dem till samhällets barn. Sådana som skall uppfostras och tvingas lära sig vad som är bra och dåligt. Vi förnekar den egna fria viljan, det egna fria valet och det egna ansvaret. Vi förnekar i så fall friheten som sådan.

Man kan undra vad en sextonårig tjej har i en trettiotvåårig mans lekar att göra, men det har vi egentligen inte med att göra. Vid sexton är man byxmyndig och inga speciella undantag gäller, utöver dokumentation i bild och på film. Ingenstans står det i lagen att man vid sexton inte får ägna sig åt sexuella parafilier, ingenstans finns en åldersgräns på vissa former av sexualitet. Där borde gränsen gå mellan vad som är lag och vad som är moral, för det står naturligtvis alla fritt att tycka att det är fel att en ung flicka leker dominanslekar med en vuxen man.

När vi börjar rucka på sådana gränser bjuder vi in samhället till att kontrollera alla aspekter på våra liv. Om samhället kan lägga sig i vad vi gör i sovrummet, vad kan de då inte lägga sig i? Det var tillräckligt illa att samhället la sig i folks privatliv när de hade begränsade möjligheter att kontrollera oss, men så är det inte längre. Den tekniska utvecklingen gör att möjligheterna till att faktiskt kontrollera efterlevnad är så stor att vi till varje pris måste hindra samhället från att ens försöka.

I det läget måste var och en lära sig göra skillnad mellan vad som faktiskt bör vara olagligt och vad som är varje människas ensak oavsett vad vi personligen tycker om saken.

Nix integritet från gammelpartierna

Det finns ett NIX-register för att vi ska kunna slippa bli störda av telefonförsäljare i tid och otid om vi inte vill. Det är en god princip att man har rätt till en fredad sfär där man själv bestämmer om man vill bli störd. Man skulle rent av kunna säga att det är en del av den personliga integriteten.

Nu är det så att registreringen i NIX inte förhindrar så kallad samhällsinformation. Det betyder att våra politiska partier som ju själva väljer när det de ägnar sig åt räknas som reklam och när det räknas som vital samhällsinformation, kan ringa utan att det på papperet är ett brott mot reglerna runt NIX-registret.

Jag är tämligen säker på att flertalet inte uppfattar det som speciellt mycket mindre störande med ett telefonsamtal som vill göra reklam för ett politiskt parti än ett som vill sälja ett telefonabonnemang. Alltså skulle man kunna vänta sig att de politiska partierna ägnade sig åt lite självsanering och undvek att ringa till folk som registrerat sig hos NIX.

Men så är inte fallet.

Fast vem kan vara förvånad. Politikerna i de partierna vet ju inte ett smack om personlig integritet. (Snart kommer de väl använda sina dataregister över våra preferenser till annonsmatchning. Vi piratpartister kommer till exempel bara få upp annonser som berättar att de andra partierna slåss för nätets frihet …)

Som piratpartist känner jag mig trygg i det faktum att vi även om vi hade pengarna, inte skulle störa folk i deras hem när de uttalat att de inte vill bli störda. Det är helt enkelt inte så vi gör.

Jag erkänner – jag har sexchattat

Krav på laglydnad och politiska konsekvenser av att inte leva som man lär i alla ära … men ministrars eventuella sexchattande får väl ändå anses vara en privatsak?

Om jag till äventyrs någon gång blir heltidspolitiker, vilket jag betvivlar, så kan vi ta det ”on the record” med en gång. Jag har sexchattat med både kända och okända människor i alla möjliga bemärkelser av de två orden.

Kan vi släppa den här snask-moralistiska vinkeln på den här storyn nu. Det är ovärdigt! Vad är nästa steg – en offentlig sexvaneundersökning av alla i regeringen, alla riksdagsledamöter, alla riksdagskandidater … Vart ska det sluta?

Politiker är också människor.