Pravda igen …

Jag är som ni vet bekymrad för journalistiken. Det är oroväckande att så många av dess företrädare tycks ha glömt bort dess kärna av objektivitet och sanningssökande. När detta kombineras med tvärsäkra uttalanden om den professionella journalistikens etiska överlägsenhet över amatörjournalistik och bloggande och ett hårdnackat motstånd mot förändrade och utvecklade affärsmodeller som tar sin utgångspunkt i allas möjligheter att skapa, dela och förädla text och information, så ser framtiden för journalistiken allt annat än ljus ut.

Därför blir jag glad när jag ser DN:s Peter Wolodarski i en ledare inleder med att beskriva det journalistiska uppdraget:

För den enskilde reportern handlar det inte om att slå fast absoluta sanningar, utan om att försöka nå så nära verkligheten som möjligt. Man kontrollerar fakta, ger utrymme för motargument, förkastar hypoteser som visar sig felaktiga.

I denna jakt på sanningen påminner journalistiken om vetenskapen, även om det finns många skillnader mellan reportrar och forskare.

Låt oss hoppas att denna idealistiska viljeyttring också får genomslag i DN:s praktiska redaktionella värv. Låt oss hoppas att vi slipper hitta undermåligt faktagranskade, starkt vinklade eller av särintressen beställda texter i på nyhetsplats i DN; att DN tar chansen att föregå med gott exempel.

Anställd av Pravda att skriva sanningen

Nu ska jag vara lite mindre diplomatisk än jag brukar vara. För jag är lite för road, oroad, förvirrad och frustrerad för att skriva balanserat.

Jag kan inte begripa mig på DN:s, jag menar Pravdas, strategi för internetutgåvan visavi papperstidningen. Ibland funderar man till exempel på om man på den svenska Pravda inte förstått att den stora skillnaden mellan digital publicering och distribution jämfört med pappersdito är att platsen inte är begränsad.

Eftersom det som fick mig att fundera på hur de tänker på Pravda denna gång var en artikel på sidan två till tre i Pravda kultur i går, som inte fanns med på pravda.se, så kollade jag vad internetredaktionen publicerat på kulturen de senaste dagarna. Tre till fyra nyheter om dagen hittar jag; långt färre än i papperstidningen. Det betyder att man väljer ut ett mindre antal artiklar från en publikation med begränsad plats att publicera på en plattform där platsen i praktiken är obegränsad. Antagligen har Pravdaledningen en vis och riktig plan med detta. De arbetar ju trots allt med sanningen.

Artikeln som jag (och andra bloggare) reagerar på den här gången handlar om Ifpis siffror för skivförsäljningen de senaste sex månaderna. Pravdas internetläsare anses bara kunna hantera ett neutralt nyhetstelegram om detta, där man konstaterar att försäljning ökar. En god nyhet enligt de flesta skulle jag väl gissa.

Pappersläsarna av Pravda däremot, som betalar extra för en särskilt förfinad version av sanningen, de får för sin prenumerationsavgift eller sitt lösnummerpris lite mer än ett TT-telegram. De får en journalistiskt bearbetad nyhet. En sanningsägare vid namn Clas Barkman har avsatt tid, tankekraft och talang att fylla ut det torftiga neutrala telegrammet med lite journalistisk hårdvaluta. Sanning!

För er som inte orkar klicka på bilden och läsa vad Clas Barkman skriver ska jag tillhandahålla ett kommenterande referat.

Till att börja med så får uppgiftslämnande Ifpi berätta vad de tycker försäljningssiffrorna tyder på:

— För första gången sedan år 2002 har vi en positiv tillväxt. Fler bra lagliga musiktjänster, Ipredlagen och ett bra utbud av musik är några av anledningarna till ökningen, säger  Lisa Cronstedt, på IFPI/GLF.

Sen refereras några man kallar branschorganisationerna oklart om det fortfarande är Ifpi och GPF eller om det är fler organisationer:

De största minskningarna skedde i  Spanien (-14,3%) och Kanada (-7,4%). Förklaringen till detta är, enligt branschorganisationerna att det lagliga skyddet mot fildelning och piratkopiering är mycket svagt i dessa länder.

Här lägger den uppmärksamme läsaren märke till att den största minskningen av försäljning sker i olika länder om man läser papperspravda och pravda.se. TT-telegrammet som publiceras på nätet avslutas med följande ord: ”Den största minskningen av försäljningen kom i USA och Japan.” En snäll tolkning av detta är att de fyra länder med störst minskning är Spanien, Kanada, Japan och USA och att TT och Clas Barkman gör något olika nyhetsvärdering.

En något elakare tolkning är att TT skriver vad som står i rapporten, medan Pravda anser att deras läsare har rätt till den något finare version av sanningen som står att finna i Ifpis pressrelease. En pressrelease som naturligtvis vill lyfta fram vilka stater som styvnackat vägrar böja sig för sina herrar i upphovsrättsindustrin. Fast så kan det väl ändå inte vara – skillnaden mellan de två texterna är ju att Clas Barkman lagt sin tid, tankekraft och talang på den senare för att erbjuda en mer journalistisk beskrivning av verkligheten bakom nyheten till läsarna av Pravda kultur.

När vi fortsätter läsa artikeln i kulturdelen hittar vi följande:

Konsultföretaget Tera Consultants gjorde i våras på uppdrag av musikbranschen, en granskning  som visar att omkring 1,2 miljarder jobb hotas försvinna inom musikindustrin inom EU fram till 2015 – om inget görs för att minska piratkopieringen.

Tera Consultants verkar vara en välrenommerad fransk konsultbyrå som arbetar med rådgivning, analys och rapporter över flera olika branscher. Det är osannolikt att de inte vet att EU har ca 500 miljoner invånare och att dessa inte har 2,4 jobb i musikbranschen var. I journalisters tid, tankekraft och talang torde faktagranskning ingå, men eftersom Clas Barkman inte hade tiden att kontrollera siffran 1,2 miljarder gjorde jag det åt honom.

I rapporten som var lätt att hitta på nätet (där en och annan sanning står att finna trots att de inte står skrivna på papper) står det att 1.216.000 jobb kan komma att försvinna till 2015 (av de estimerade 14,4 miljoner jobb som finns idag). Alltså en tusendel av de 1,2 miljarder som nämns i Pravda-artikeln. En annan bra sak med att gå till orginalkällan (utöver att det blir rätt) är att man då upptäcker ett par saker som inte framgick i Pravda.

För det första är siffran 1,2 miljoner är den högre av två olika estimat beroende på vilken trend man tror att vi har framför oss. Den lägre siffran är 611.300. Skillnaden mellan dessa scenarios är vilken tillväxttakt man postulerar för förlusterna pga digitala pirater. Där man antingen låter den följa den estimerade tillväxtkurvan för fildelningen eller för internettrafiken. Vän av ordning skulle kunna invända en hel del mot båda dessa antaganden. Men det lämnar jag åt mer kompetenta statistiker. Själv nöjer jag mig med att konstatera att vi talar om några miljondelar av alla jobb i Europa.

För det andra är det inte musikbranschens förluster man beskriver utan förluster i alla de kreativa näringarna sammantaget – enligt nedanstående definition:

” … losses in the recorded music, film, Tv series and software industries …”

Jag skulle gissa att musikbranschen är den minst arbetsintensiva av dessa brancher. Vilket för den normale iakttagaren gör användandet av siffran från alla branscherna när man talar om endast musikbranschen löjeväckande. För en sanningssökande journalist med hög etik ser måhända situationen något annorlunda ut. Själv är jag bara en smutsig bloggare, så jag vet inte.

Bara otur?

Hittills är det möjligt att vår ljusriddare Clas Barkman bara haft otur. Japan och USA eller Spanien och Kanada kan ju vara en direkt avskrift av ett tendensiöst pressmeddelande. 1,2 miljarder kan ju vara ett tryckfel. en tidning som Pravda producerar så mycket sanning varje dag att det vore ohemult att kräva att allt ska stämma hela tiden. Ibland blir det fel.

Så skulle man kunna förhålla sig till den bristande sanningshalten i en enskild artikel i Pravda. Om det inte vore för att det händer lite för ofta i just Pravda, när det gäller just internetfrågor och att man i samband med dessa felaktigheter ofta har svårt att hitta texten på just nätet; och om det inte vore för Clas Barkmans avslutningsstycke i den refererade artikeln:

Den olagliga nedladdningen av musik går idag ofta till så att avsändare och mottagare skickar filer direkt till varandra (peer to peer). Omkring 20 procent av datatrafiken i hela världen består av filer som folk byter med varandra.

Trettioåtta (38) ord och tre grava missförstånd av internetvärlden.

  1. Om en avsändare skickar en musikfil till en mottagare är det inte korrekt att kalla det nedladdning.
  2. Om en avsändare skickar  musikfiler till en mottagare så är det ytterst osannolikt att denna handling är illegal.
  3. Att tjugo procent av trafiken på internet består i att folk byter filer med varandra är knappast något att uppröras över då det är en av de saker man skapade internet för att åstadkomma.

Jag förstår att Pravda undviker att låta sina talangfulla och tankeberikande texter möta internetpubliken. På internet finns inte bara en sanning. På internet finns en kollektiv strävan att finna sanningen.