Våldtäkt, övergrepp eller umgänge?

I Egypten begår man sexuella övergrepp i sin iver att inte bli anklagad för att begå sexuella övergrepp, om man får tro en anonym källa inom den egyptiska militären. Historien handlar om gripna kvinnliga demonstranter som under hot tvingades genom en undersökning om de var oskulder. De som ansvarade för undersökningen var män och den bevittnades av ytterligare fler män.

– Vi ville inte att de skulle säga att vi antastat dem sexuellt eller våldtagit dem. Därför ville vi ha bevis för att de inte var oskulder när de greps. Och ingen av dem var oskulder, säger generalen till CNN.

Logiken skrämmer. För att skydda sig från anklagelser om våldtäkt i dess snävaste bemärkelse, utsätter de kvinnor för något som enligt min mening också är en våldtäkt.

Samtidigt i Sverige: En flicka i övre tonåren har sex några gånger med en 14-årig pojke och åtalas för våldtäkt. Med vårt nya vidgade våldtäktsbegrepp så är det under vissa omständigheter sexuella aktiviteter med barn under 15 år våldtäkt även om det inte förekommer hot eller våld. I det här fallet får man anta att man friat flickan på grund av att åldersskillnaden var ganska liten och att sexet var en del i en pågående relation, något som det ges utrymme för i lagen. (Jag har inte läst domen så jag spekulerar bara.)

Hans Egnell på Motpol reser frågan hur fallet bedömts om det varit en äldre pojke som haft sex med en yngre flicka. Bloggen Peace love and Capitalism hävdar att flickan borde fällts även om det kan tyckas bisarrt.

Jag tycker det börjar bli dags att vi hjälps åt att hitta en rimlig definition av våldtäkt och sexuella övergrepp. En definition som många kan samlas kring och som fungerar såväl juridiskt, som språkligt och socialt. Det blir svårt att prata om det, om vart gränserna går och borde gå, både i den samhälleliga debatten och i samtal med varandra och med våra barn, när begreppen har blivit så här utsuddade.

Jag har ända sedan prata om det-kampanjen i december vänt och vridit på frågan om jag skulle skriva ett inlägg om mina privata upplevelser av gränserna mellan sex och övergrepp. Men det går inte. Det är för privat. Jag känner inte att jag har rätt att dela med mig av de upplevelserna, eftersom var och en av dem också berör en annan människa – på djupet.

Men jag har sådana privata upplevelser av allt från att vara den utnyttjade till att vara den som utnyttjar och skammen och ångesten vaknar i lika hög grad när jag tänker på det ena som när jag tänker på det andra. Men om jag ska försöka vara rationell inför de erfarenheter jag har så kan jag sammanfatta mina lärdomar i ganska få ord:

Det finns oftast inte en entydig upplevelse när en sexuell situation går snett. När kommunikationen brutit samman har de inblandade ingen aning om hur den andre uppfattade situationen.

Gränsen mellan sex som sker med samtycke och utan samtycke är en en suddig historia. Den kan vara svår att se dagen efter, och i stundens hetta kan den vara helt osynlig.

Vi kommer hur vi än definierar begrepp som våldtäkt och sexuellt utnyttjande alltid ha situationer där någon känner sig utsatt, där någon har blivit utsatt, utan att den andre är en förövare. Det kan tyckas ologiskt, men i gråzonerna kan det finnas offer för en kränkning utan förövare.

Detta måste vi prata om!

Men vi måste prata om det, inte debattera det. Ska vi tillsammans hitta en bättre förståelse för gränserna så är det ett samtal där vi lär oss av varandra vi behöver. Inte en debatt som någon av oss försöker vinna. Läs gärna Emmas funderingar kring syftet med debatt.

Tankeläsarna

Vi människor skulle kanske må bra av att vara telepatiska eller ännu bättre telempatiska. Skulle vi vara det, skulle vi alltid med säkerhet veta vad andra känner inför livets olika skumma situationer. Skulle vi vara det skulle många konstigheter i relationer, såväl fasta som tillfälliga, helt enkelt inte finnas.

Vore vi telempatiska, skulle vi uppleva den andres smärta eller glädje i situationen.

Skulle vi göra personen illa, skulle vi omedelbart veta det, skulle vi göra personen glad skulle vi veta det också. De flesta av oss skulle som rena narkomaner vilja göra andra glada för att få kicken i bekräftelsen den andres glädje förmedlar.

After love making

Vår emotionella dövhet kan aldrig helt kompenseras av de sinnen vi har tillgång till. Inte heller kan vår mentala blindhet någonsin ersättas av våra spekulationer i hur någon annan tänker och tycker.

Det enda verktyg vi har som i bästa fall kan vara otvetydigt är språket. Och språket är bara otvetydigt när det används utan omsvep, utan förbehåll eller skam — inte för att skada, blidka, lirka eller manipulera, utan för att kommunicera.

Lisa Magnusson publicerade igår måndag en av sina mer intelligenta krönikor, en av de där hon blixtrar till och visar oss varför hon är rätt person på rätt plats, om än inte så länge till tycks det. Hon pratar om gränser som passeras, om gråzoner, om rädslan att säga ifrån och rädslan att det inte skall hjälpa utan att den andre skall förvandlas från någon som är jobbig till ett rent psykopatmonster. Hon pratar om våldtäkten som begreppet som börjat sakna innebörd, om hur hon själv utsatts och hur hon själv då och då gått över gränsen.

Vi människor är inte bättre än att vi gör fel ibland. Då och då är vi skitstövlar. Sällan för att vi faktiskt vill skada någon, utan oftare för att vi med våra begränsningar inte mäktar med att bete oss bättre.

De flesta av oss har någon gång limmat på någon trots att vi nog egentligen vetat att personen inte är intresserad. Rätt patetiskt egentligen att hoppas och gå på trots att man vet att det är kört. Ganska patetiskt att inte bryta fast man vet att man gör sig själv till en pest. De flesta av oss har även inträtt i gränslandet sexuellt någon gång, inte genom misshandelsvåldtäkt eller fysiska hot och utpressning — utan genom emotionell utpressning, eller genom att tjata, kladda eller ta för givet när intet bör för givet tas.

Trots att vi är så veka och skröpliga, ibland så okänsliga, oempatiska och envist korkade, så är det få av oss som inte skulle acceptera ett rent och klart nej. I brist på tankeläsning, i brist på telempatisk överföring, så är det bara språket som återstår. Det kommer inte att göra oss felfria, det kommer inte att stoppa tillbaka kycklingen i ägget — men så länge som vi fortfarande vill kunna se oss i spegeln utan att gömma vad vi gjort för oss själva, så får det oss att skärpa oss och backa ur våra korkade beteenden.

Även när vi gör dumheter vill vi sällan rent faktiskt skada någon, vi vet helt enkelt inte bättre och låter vår blindhet och våra behov konspirera mot vårt bättre vetande. Så kommer den sexuellt frustrerade sambon att försöka få till det med sin partner, även när partnern tycker att hon/han använder alla till buds stående medel för att visa att han/hon inte är intresserad just då — alla medel utom språket.

Till slut går det inte längre och då förvandlas språket till en piska när man bryskt avvisar den kärlekstörstande som ett slemmo som är översexat och äckligt. Ibland använder man inte piskan och den ersätts av tårar som förmedlar det man inte mäktar säga med ord. Har man tur och den man delar tillvaron med är vaken nog, så är de lika effektiva — men om orden var en piska, så blir tårarna en syra som fräter på bådas självbild och självrespekt.

Vi måste återta språket. Vi måste lära oss att sätta ord på det vi upplever. Nog kan vi prata om det som hänt, men kan vi inte kommunicera med den det berör när det berör den personen, så blir orden bara ord. Då skapar vi förövare och offer där vare sig förövare eller offer borde finnas.

Jag har medvetet skrivit detta könsneutralt, eftersom alla övergrepp inte är manliga och alla förgripna inte är kvinnor. Vi män skojar ofta om att kvinnor tycks tro att vi kan läsa tankar, men samtidigt är vi inte alltid värst verbala med vad vi känner själva. Särskilt när det rör sexualiteten, så blir vår gemensamma oförmåga en källa till smärta. Vår oförmåga att kommunicera skapar krumbukter, sårade känslor, förtvivlan, övergrepp, skam, skuld och ett avvisande av ömhet även när det bara var sexet man inte ville. Båda könen är experter på att använda språket som vapen, men vi är väldigt dåliga på att använda språket för skydd, förståelse och försoning.