Kränkt, kränktare, kränktast

Ryggmärgsreflexen hos en justitieminister bör vara oerhört konservativ i en positiv bemärkelse. Det vill säga inte i bemärkelsen moraltant/-farbror eller batongmörker, utan en seriös vård av lagens kärnvärden, lagstiftningens principer och en oerhörd skepsis gentemot nya lagförslag som hotar dessa.

Därför är det så tröstlöst att de senaste decenniernas lagstiftande mest tycks vara en accelererande spiral ner i mörkret. Bodström kan stå och slå sig för bröstet nu när Ask gör bort sig, men han var ju knappast något vidare själv heller.

Ändå är det alldeles för uppenbart att nuvarande justitieminister/justitiedepartement/regering har lite för lätt att slänga ur sig lite så där feel-good-förslag. Förslag som är så där lagom populistiska, faller moralister på läppen och tycks angripa ett viktigt problem, medan det i själva verket skapar nya.

Nu föreslår regeringen en lag som är så oerhört luddig i kanten att det är fullkomligt omöjligt att se var den kommer att landa om några år, när förbehållen glömts och endast lagtexten är kvar att tolka. Förslaget är att förbjuda ”kränkande fotografering”, som definieras som:

För straffansvar ska krävas att fotograferingen sker olovligen. Vidare att fotograferingen sker under förhållanden där den fotograferade är särskilt utsatt eller på ett sätt som är påträngande eller dolt. Slutligen ska krävas att gärningen är ägnad att allvarligt kränka den fotograferades personliga integritet. Detta innebär att endast de mest klandervärda fallen av kränkande fotografering ska omfattas av den föreslagna straffbestämmelsen. Straffet föreslås vara böter eller fängelse i högst två år.

Vidare föreslås ett undantag från straffansvar om fotograferingen med hänsyn till syftet och övriga omständigheter är försvarlig. Dessutom föreslås att bestämmelsen inte ska gälla den som fotograferar någon som ett led i en myndighets verksamhet.

Låter bra, eller hur. Men djävulen gömmer sig i detaljerna. Tidigare förslag har varit uppdelat i det tydliga att olovligen fotografera någon inomhus hemma, på toaletten, i ett omklädningrum eller motsvarande utrymme. Det är inte heller klockrent, men bra mycket lättare att begränsa och därmed också vassare.

 

Får man plåta någon som är pissefull?
Får man plåta någon som är pissefull?

Bara titeln på remissen visar på hela problemet, ”kränkande fotografering”. Ordet kränkt är till hela sin natur subjektivt. Sure, de mest uppenbara fallen kan tyckas självklara, men sen följer en gråskala där man knappast kommer kunna hitta två personer i en grupp av tio som tycker exakt likadant. Är det endast sexuellt präglade kränkningar som gäller, eller är även religiösa kränkningar giltiga? Får man plåta en polis i tunnelbanan? En politiker som petar sig i näsan?

För är det inte lite märkligt hur det i samma text tycks undanta makten, men begränsa medborgarna? Är det så vi vill ha det? Skall jag tveka att lyfta kameran om jag ser en politiker i en genant situation, medan myndigheter kan installera kamera i min toastol om de så gitter?

Som Klamberg påpekar, så finns det ett hål i lagstiftningen som gör domstolarna impotenta mot smygfotografering i miljöer där personer borde kunna känna sig trygga och privata. Det måste vi naturligtvis komma åt, för det är inte alls OK om någon stackars tjej, kille eller däremellan får ”stoltsera” på bild i bästa ”födelsedagskostymen” bara för att någon inte kan hålla fingrarna i styr och respektera den personliga integriteten. Det är den ultimata mobbningen, det är något som inte kan göras ogjort om bilderna hittar ut på nätet, det är något man får leva med vare sig man vill eller inte.

Men lösningen kan inte vara att införa ytterligare ett gummiband i lagboken som kan tolkas lite som man vill utifrån de politiska och moraliska vindarna för dagen. Sätt gränsen till bestämda miljöer, kräv att skyltar om fotoförbud sätts upp om miljöerna inte är någons privata bostad eller fullständigt uppenbara. Var tydliga med undantagen, varför de finns där och i vilka situationer de kan vara giltiga.

Som nu är får vi det sämsta av alternativen. En paragraf som antingen blir helt tandlös eller föremål för politisk tolkning, samtidigt som myndigheter får carte blanche att göra vad i helvete de vill på området.

Besitter verkligen inte justitiedepartementet i sin helhet bättre kompetens än så, eller är det så att de som är kompetenta är de sista man lyssnar på?

Den våta filtens politik

När vi bygger murar och täpper till hål inser vi inte alltid att vi till slut är vår egen olyckas smed.

Inspirationen till bilden kommer från en gammal 70/80-talssatir där en serie diskuterade hur man ropade på allt hårdare lagar och mer makt till polisen. I sista rutan hade man slutat vara rädd för brottslingarna och börjat bli rädd för polisen istället.

Apologeter och omvända pudlar

Nu sliras det något helt förbannat på den allt gyttjigare politiska och journalistiska spelplanen. På Expressens ledarsida tar Ann-Charlotte Marteus bladet från munnen och kallar bloggosfären för en potta. I UNT gör Beatrice Ask en slags dementi av sin redan inte alltför imponerande pudel.

Det är väldigt mycket ilska i bloggosfären mot Beatrice Ask. Det varken kan eller skall förnekas, inte heller är det oförklarligt. Faktum är att tystnaden från många tidningar är bra mycket mer oförklarlig. Det är vår justitieminister vi talar om: du vet ministern som är satt att övervaka att den rättsliga politiken fungerar, att den ligger i linje med den demokratiska rättsstaten, dess principer och traditioner.

Det är i detta kontext man måste förstå Beatrice Asks klavertramp. För även om det inte precis är ett okänt faktum att man med 349 riksdagsledamöter får med några blåbär. Det går närmast inte att komma ifrån, men det är väldigt olyckligt om ett av dessa blåbär innehar en ministerpost av tyngd. En av de tyngsta posterna som överhuvudtaget existerar är justitieministerposten. På den posten har vi helt enkelt inte råd att låta ett blåbär husera.

Marteus skriver:

En annan skriver att Asks jobb borde övertas av någon med ”bättre balanserat psyke”.
Piratpartisten Anna Troberg anser att Ask bör ”krypa tillbaka in under sin sten”. ”Gammal moderathagga” och ”kisstant” är andra tillmälen från nätets vildhundsmobb, denna spretiga grupp tänkare som ser sig själva som rikets enda sanna försvarare av integritet, respekt och demokrati.

Humorn i hennes raljerande, är hur hon ojar sig över ilskna tillmälen samtidigt som hon själv generaliserande utser bloggosfären till en ”vildhundsmobb”. Det var nog det där med bjälken i ögat, eller nåt!

Det är dessutom fråga om ilskna tillmälen mot en minister som konsekvent över hela mandatperioden valt att nonchalera individens rättigheter. Hennes klantigheter kommer precis strax efter förslaget att ungar för att drogtestas skall kunna tvingas dra ner byxorna och kissa inför främmande människor, allt utan att föräldrarna behöver tillfrågas eller ens informeras. Därav det lite smålåga epitetet ”kisstant”, även om hon i så fall nog borde få sällskap av ”kissgubben” Johan Pehrson när ”äran” över de dumheterna skall fördelas.

Vi är många som försökt följa den här mandatperiodens rättsliga politik, vi är nästan lika många som börjar bli direkt mörkrädda. Misstanken om Asks brist på insikt om rättsstatens fundamenta har funnits där länge, och när vi nu får svart på vitt reagerar vi därefter.

Marteus är inte sen att spela ut genuskortet:

Ask tar, tänker jag mig, spjärn mot den historiska orättvisan och säger: Låt oss inte bara skicka hem kuverten, låt frun få en ledtråd om vad hennes lilla torsk har haft för sig.

Och:

Asks kvinnoperspektiv får många att se rött. Eller blått – högerbloggarna spelar en framträdande roll. Och här och där härskar ett nattståndet mansperspektiv: alla prostituerade är lyckliga horor som hatar sexköpslagen och alla misstänkta män är goda familjefäder. Och några brev, i någon som helst färg, får inte skickas till dessa utsatta hedersknyfflar.

När jag läste det här, så var min reaktion tack och godnatt. Det är så oerhört tendentiöst att jag nästan mår illa. Den som inte anser att sexköpslagen är det bästa som hänt mänskligheten sedan skivat bröd får tydligen inte ha några åsikter i frågan. Jag tänker inte ens ge mig in på ämnet om en lag där det är tillåtet att sälja vad som inte är tillåtet att köpa, men jag vill notera att oavsett vilka skurkar eller hedersknyfflar vi pratar om så handlar det om misstänkta, inte om dömda. Redan att anklagas för brott är för många en katastrof, att få sitt sociala liv sönderslaget på köpet är knappast något som har med genus att göra — det handlar snarare om vanlig rimlig anständighet.

Humorn i Expressens ledare blir extra stor, när Ask själv samtidigt ägnar sin tid och energi åt att ta den lilla pudel hon gjorde och dekapitera den medelst verbal däcksmangling. Saxat från UNT:

Beatrice Ask tycker att hennes kommentar om färgglada kuvert plockades ur sitt sammanhang, i en av många diskussioner som hon menar att även politiker måste kunna delta i.

-Jag har lärt mig väldigt mycket om att vara försiktig med att ge exempel. Det är lite sorgligt för jag tror att vi behöver politiker som deltar i en diskussion. Men man får göra det en annan gång än under ett valår.
Det märks att det närmar sig valet?
-Ja, det är många utspel och annat. Jag skulle önska att vi gjorde mindre av att göra affärer av former och personer och i stället pratade om hur vi ska göra Sverige bättre.

Tydligen tror inte Ask att uttalandet som sådant är problemet, utan att problemet är att det är valår. Surprise Beatrice, åtminstone här på bloggen skulle vi huggit lika hårt om dumheterna kommit ett år tidigare, eller två, eller tre. Det handlar inte om att det är valår, för dina dumheter vinner inga val — det handlar om att du som varande justitieminister är vår garant för att grundläggande rättsprinciper vårdas och hålls levande. Betyget hittills är inte direkt översvallande och det är nu ganska tydligt varför: Det är helt enkelt så att du inte förstår de principer du är satt att vårda. Visst du kan rapa upp rätt plattityder, men de sitter inte i ryggmärgen. Hade de suttit där skulle du aldrig kläckt ur dig något sådant som harangerna om de grälla kuverten, och då skulle du inte heller behöva oroa dig för att dina kommentarer togs ur sitt sammanhang.

Så för att än en gång till slut återvända till Beatrice chefsapologet på Expressen, så kommer den naturliga frågan: Är det denna ministers dumheter du vill försvara?
I så fall är jag inte det minsta avundsjuk på dig, du har verkligen inte någon brist på arbete…

Vi andra ser nog hellre en justitieminister som förstår och kommer ihåg grundläggande rättsprinciper även när hon sitter på seminarier.