Medlemssiffror är inte det lättaste

Hos Björn Felten läser jag om Svenska Dagbladet, TT:s och Dagens samhälles förmåga att tillsammans producera högkvalitativ journalistik. Sådan där som vi bloggare inte förmår. Där man inte kollar en bra story, helst ska skriva om saker man inte har djupa kunskaper om eftersom djupa kunskaper kan betyda att man är för engagerad. Ja, ni vet …

Svenska Dagbladet har en nyhet idag om de politiska partiernas medlemssiffror för 2009. Till skillnad från Piratpartiet redovisar ju de andra partierna dessa årsvis. Partierna i riksdagen växer igen, men SvD slår fast att det snabbast växande politiska partiet i Sverige 2009 var Sverigedemokraterna

>Allra mest ökar dock ett parti utanför riksdagen – Sverigedemokraterna. Förra året hade Sverigedemokraterna en medlemsökning på 23 procent.

Nyheten kommer som Björn Felten med god hjälp av bland annat Hans Johansson fastställt till SvD från Dagens samhälle via TT. Dagens samhälle konstaterade bara att Sverigedemokraterna växer snabbare än riksdagspartierna inte att de växer snabbast. Varför de valde att inte redovisa de snabbast växande partiet i svensk politik 2009 framgår inte.

De hade kanske inte hört talas om vertikaliteten.

Människor av kött och blod

34 000 pirater, eller?

Man blir ju osäker när man läser sånt här och sånt här. Det finns fler exempel på samma sorts skepsis. Tydligast uttrycktes den i en anonym kommentar hos Stefan Stenudd

>Att bli medlem i Piratpartiet är samma sak som att bli medlem i en grupp på Facebook. Alltså ganska intetsägande. Ett medlemskap i Piratpartiet är inte mer engagerande än att skriva på en protestlista. På nätet!
>
>Era medlemmar är därför inget mer än siffror på en skärm. Andra partiers medlemmar är kött och blod. Som betalar varje år för att visa sitt engagemang. Det är en j*vla skillnad.

Jag är en av de 10 000 tals nya medlemmarna. Jag är av kött och blod. Likaså är Nikke, det vet jag för vi har träffats. Det skulle förvåna mig om Gunnar Lindberg Årneby inte finns. Bland 20 000 registreringar kan det förstås ha insmugit sig felaktigheter, men knappast några massregistreringar av samma personer eller Kalle Kulor, som har hävdats. Partiets kontroll tycks vara för bra för det.

Tack och lov behöver vi inte försvara oss mot dessa beskyllningar ensamma. Hanna inser att ingen sitter och hittar på 100-tals/1000-tals namn. Lake tar sig en grundlig funderare på hur jämförbara medlemstal är.

Med sådana vänner kan man nästan stå ut med de grunda och på gränsen till fåniga resonemangen hos Hans Wallmark. Både Hans och Niklas Svensson som står som ansvarig redaktör för Hans debattinlägg förlorar ganska mycket trovärdighet på att det dels inte ens kollar med Piratpartiet innan de skriver, dels låter Hans referera till Niklas egen granskning med orden:

>Även om Piratpartiet hävdar att det kontinuerligt gallras bland de anslutande medlemmarna påstår andra att vem som helst kan fylla i vilka uppgifter som helst.

Hans Wallmark fortsätter sedan:

>Den som gått med i ett parti med medlemsavgift kan ju också gå ur detsamma genom att sluta betala. Då noteras även detta. Och i de flesta kommuner sker verksamhet, utöver kontakter via nätet, också genom politiska sammankomster och gruppmöten. Nya och gamla medlemmar har möjlighet att träffa varandra och utbyta idéer och tankar. Interaktivt så det förslår!

Om detta kan jag säga ett par saker av egen erfarenhet:

  1. Jag har provat att lämna Hans Wallmarks parti genom att sluta betala medlemsavgiften och det gick inte. Det var iofs tur eftersom jag ångrade mig. Nu när jag till slut bestämt mig för at lämna har jag inte hittat något sätt att göra det på, mitt mejl till partiet har jag fortfarande inte fått svar på. Jag antar att jag ska ringa min lokale ordförande… Det är ju så fint med personlig kontakt.
  2. Jag har på fyra dagar talat mer med mina nya partikamrater än jag gjorde under fem år inom Moderaterna.
  3. 23 minuter efter mitt partibyte blev offentligt kontaktade Rick Falkvinge mig personligen

(När Hans Wallmark sedan berör hur mycket mer vikt han lagt vid reaktioner från hela landet kring äktenskapslagstiftningen minns jag en artikel på DN-debatt och blir glad att vi inte längre är partikamrater.)

Nu är vi ju inte datarobotar, inte siffror på en dataskärm eller namn på en namnlista. Vi pirater är människor av kött och blod. Vi finns och vi tror och tycker saker. Vi är värda att ta på allvar.

I ett samhälle där vi nyss förklarade de politiska partierna för döda och där ett av de största bekymren har varit att unga människor inte vill engagera sig politiskt har vi fått över 20 000 nya medlemmar i de politiska partierna och 10 000 nya politiska aktivister på fyra dagar.

Vertikalitet
Vertikalitet

Avslutningsvis är det lustigt hur folk fortfarande kan tro att saker som händer på nätet inte är på riktigt. Vi köper resor på nätet och aktier. Vi gör våra bankärenden och söker jobb. Vi till och med deklarerar på nätet. Men ett politiskt möte måste ske med en kopp kaffe på den lokala partiexpeditionen för att riktigt räknas. För att vara en riktig partimedlem räcker det inte att vara med på nätet.

Men för oss är det som händer på nätet på riktigt. Ni minns kanske följande replikskifte:

>- När träffades ni för första gången IRL?, frågar åklagaren.
>
>- Vi använder inte uttrycket IRL, säger Peter, vi använder AFK.
>
>- IRL? frågar domaren.
>
>- In Real Life, säger åklagaren.
>
>- Vi använder inte det uttrycket. Allt är i riktiga livet. Vi använder AFK, Away From Keyboard.
>
>- Jaha, säger åklagaren. Då är jag lite föråldrad.

Läsarförakt, lyssnarförakt, väljarförakt

Från Leo Erlandsson fick jag idag veta att Peter Sunde har den goda smaken att citera Thomas Paine:

>What we obtain too cheap we esteem too lightly.

I citatet gömmer sig ironin att piratrörelsen konstant anklagas för att vara snåla och ovilliga att betala för sig – dvs cheap. Men det är inte det handlar om. Att göra om frågeställningen till denna förenklade, moralistiska, svartvita bild visar bara på ett monumentalt förakt. Ett förakt för inte bara en hel generation. Nej, vi finns i alla åldrar vi som känner oss misshandlade och missförstådda.

Det handlar om ett förakt för en hel läsekrets, en hel lyssnarskara, en hel väljarkår.

###Läsarförakt

De har varit några stycken, representanterna för Sveriges författare och gammelmediala journalister (Jan Guillou, Liza Marklund, Carina Rydberg) som har velat göra sig till tolk för hela sin yrkeskår. De har utan att bry sig om att sätta sig in i vare sig teknik, ekonomi eller spridning av upphovsrättsligt skyddade verk utnämnt en hel rörelse till tjuvar. Spännande nog en hel rörelse som inbegriper många av de kollegor de gör sig till tolk för (Unni Drougge, Anna Troberg, Anders Widén och lustigt nog Carina Rydberg igen).

Senast i raden av träskallar är Dick Harrison som lyckas med konststycket att gråta ut över en utebliven försäljning när han bevisligen inte tillhör de mest nerladdade författarna i Sverige. Han har antagligen större problem med gammaldags xeroxkopiering.

Dick fungerar dessutom som ett utmärkt exempel på det läsarförakt jag talar om. Han anser nämligen inte att han behöver upprätthålla någon annan kontakt med sin läsekrets än böckerna. Det ingår inte i jobbet för en författare. Han ska helt enkelt ha betalt eftersom han skriver.

I de flesta arbeten kan man inte definiera bort behovet av kunder, men det är klart när man anklagar sin läsare för att vara tjuvar, så är det ju uppenbart att man inte ser dom som kunder. Frågan är bara hur länge man har läsare. Jag har i vilket fall läst min sista Dick Harrison-bok.

Ett annat läsarförakt är det som uppvisas av papperstidningarna. DN:s Wolodarski kallar idag självaste Google för parasiter. Jag är övertygad om att jag inte är ensam om att anse att jag har mer nytta av Google än av DN. Varför det är fult av Google men fint av DN att aggregera information har jag redan funderat över idag.

Och det tål verkligen att fundera på. För Wolodarski tycks mena att det är läsekretsens fel att hans tidning inte tjänar pengar. Den läsekrets som upptäckt att den får en lika bra eller i alla fall mer prisvärd nyhetskälla genom att använda gratistidningar och gratistjänster på nätet. Jag tror vi nyhets- och samhällsintresserad är vuxna nog att välja bort dåliga nyhetstjänster, som t ex DN som ju uppenbarligen inte respekterar oss och våra val.

När vi gör det valet ropas på rättsliga eller politiska ingripanden. De som ropar borde minnas att det sällan har varit lyckat att förbjuda eller begränsa användningen av modern teknik för att rädda företag som är fast i den gamla. De som vill överleva måste istället utvecklas med sin tid.

###Lyssnarförakt

Om författarna har problem med sina läsare så är det ingenting mot hur arga musikerna är på sina lyssnare. Mångmiljonärerna Björn Ulvaeus och Per Gessle (som dessutom båda varit inblandade i upphovsrättstvister) vill att vi ska tycka så synd om dem för deras uteblivna inkomster (för att de blir bestulna). Fast det de egentligen vill är ju att göra sig till talesmän för de som i framtiden ska kunna sitta på en hög av guld tack vare gamla meriter och gamla royalties.

De tycks inte fatta att dagens begåvade unga artister är på väg någon helt annanstans. En annan typ av musik, en annan yrkesroll och en annan sorts karriär. Och att det sker av nödvändighet. För när dagens unga börjar närma sig pensionen kommer det inte finnas några stora nationella radiostationer och tevekanaler som kan generera fantasisummor i STIM, inte heller några möjligheter till royalties genom att ge ut den tredje sortens plastbit och tvinga alla fans att köpa samma musik för tredje gången.

Ska vi kalla det lyssnarförakt? Om ni tvivlar så kan ni läsa vad Åsa Jinder skriver på sin blogg till en förhållandevis artig läsare som kommenterat:

>Ännu en idiot.
>Som pratar om SIN INTEGRITET som om den vore viktigare än det faktum att han STJÄL FRÅN ANDRA.
>Lägg ner för fan. På allvar.
>Lägg ner.
>Det går verkligen inte att diskutera med idioter. Tjuvar.
>Som buhuuuuuar om sin integritet och buhuuuar om stopp på samhällutvecklingen om inte de får stjäla…buhuuuu.
>Vad är det som är så svårt att förstå i meningen – du skall betala- du, skall eller betala?

Leo Erlandsson som skrev kommentaren Jinder svarar på hade på inget sätt antytt att han inte ville betala för musik. Han kunde mycket väl ha varit en framtida köpare av en Åsa Jinder-skiva. De flesta av oss som är mot IPRED och kritiska till TP-domen vill faktiskt inte stjäla musik. Många av oss fildelar inte ens. Jag har betalat för all musik jag äger.

Vad vi däremot är, är förbannade. Arga på en bransch som inte litar på oss, som behandlar oss som tjuvar. Som tvingar oss att köpa samma vara flera gånger. Som inte låter oss spela den musik vi köpt var vi vill. Det betyder i mitt fall att jag kan ha förståelse för de sk tjuvarna, förståelse för att man till slut ledsnar på att det man vill köpa inte går att köpa.

Jag saknar också den gamla skivbutiken där det var självklart att man ville provlyssna innan man köpte. Oerhört mycket av de musik som ligger och skräpar som mp3:or i folks datorer spelas aldrig. Den plockades ner för att provlyssnas och har sedan glömts bort. Är det verkligen upphovsrättsbrott att flytta en bunt ettor och nollor om dessa ettor och nollor aldrig blir omgjorda till musik av en DA-omvandlare? Och om det är det juridiskt, är det rimligt?

Varför är artisterna så arga när det var de och deras representanter som startade krig mot kunderna? Extra underligt blir alltihop när vi talar om ett rättsfall om saker som skedde för fyra år sen, när det idag äntligen börjar dyka upp tekniska och affärmässiga lösningar.

###Väljarförakt

Till sist är det dags att döpa om politikerföraktet. Det handlar inte om ett förakt mot politiker. Det handlar om politikernas förakt mot sina väljare. Det är dags att kalla det vid dess rätta namn: Väljarförakt!

Efter Bodströmsamhället, FRA-frågan, stiftandet av IPRED-lagen så är det tydligt att vad väljarna vill tala med sina politiker om är ganska ointressant för politikerna mellan valen. Vi blir fler och fler som ger upp hoppet om partier som inte tycks ha behov av något annat än väljare. Medlemmar vill man väl fortfarande ha, men aktivister, funktionärer och folk som vill vara med och forma politiken, nej tack.

När människor reagerar med att starta nya partier så är detta en av de mest grundläggande politiska rättigheterna. Något som borde högaktas av det politiska systemet, även om det inte håller med om idéerna hos de nya partierna. Om ett nytt parti dessutom lyckas med något som närmast är den moderna politikens heliga Graal, att engagera ungdomar politiskt, så borde ju detta parti väcka en smula intresse. Men det som sker är ett förminskande och förlöjligandet av nya partier. Piratpartiet är knappast det första partiet som råkar ut för detta.

Det är dags för lite respekt och tolerans inte bara mot piratpartiet utan mot läsare, lyssnare och väljare.