Spegelbilder

En dag i september grimaserade jag i spegeln, du vet som man gör när man skall komma åt någon del av ansiktet att misshandla med vassa naglar. Plötsligt blev jag alldeles stilla, för jag såg något jag inte hunnit med att lägga märke till tidigare. Under ögonen uppstod fåror. Det gör det ju alltid när man grimaserar, men där fårorna en gång varit som vågor på vattnet påminde de nu mest om plogfårorna på en vårfrusen åker.

Jag brukar alltid säga att jag inte har något problem med att åldras, att jag tog mina ålderskriser i tjugofemårsåldern och är klar med dem. Jag har inte känt något plötsligt sug att köpa en Harley, och tatuerad är jag redan så det skulle inte vara något nytt. Den enda åldersångest jag egentligen bär, om det är en ångest eller insikt, är att jag skaffat gymkort på gamla dar.

I spegeln såg jag plötsligt att jag inte längre är arton, vad än min hjärna vill försöka påstå och min libido vill göra gällande.

Ett leende sprack upp på mina läppar. Kanske en aning vemodigt, men inte alltför mycket av den varan heller. Med ålder kommer en slags säkerhet som inte bygger på prestige, en slags trygghet med sig själv som bräcker konflikträdsla utan att därför söka konflikt. En acceptans och brist på panik, förutsatt att du lyckas spräcka ålderskriserna och ta dig förbi dem så att du kan ankra upp i din egen person.

Jag hoppas att jag aldrig kommer att behöva säga att det var bättre förr, att mitt minne inte lurar mig att sortera bort det som inte var bra. Den bästa tiden är nu, och ännu bättre skall det bli.

Faktum är att mycket var sämre förr. Världen var farligare om än mer förutsägbar. Attityderna var i viss mån hämtade från stenåldern, och förändringen från då till nu inom vissa områden är närmast häpnadsväckande. Idag är livet för homosexuella bra mycket enklare än bara för tjugofem år sedan, backar man mer sågs de som sjuka. Min generation är mer jämställd än mina föräldrars, mina yngre syskons familjer kommer vara mer jämställda än min generations, och mina barns än mer än så.

Jag växte upp under atomparaplyet, ständigt halvmedveten om att mänskligheten kunde stå på randen till utrotning på grund av en missuppfattning eller annat dumt misstag. Militanta grupper som Baader Meinhoff sa adjö till sin mänsklighet, när deras förbittring över samhället och den behandling de fick utstå fick dem att ta till mord som motåtgärd. De hade sällskap av Rote Armee Fraktion, Action Dirècte, IRA, ETA, PLO och en hel bunt andra vars frustration över verkligheten övergick i våld. Flygplansrutter lades alltför ofta om till Kuba, Libyen och andra intressanta resmål oavsett ursprungsdestination. Politiska mord var vardag, liksom bombningar. Maffian tycktes ha hegemoni i Italien, i så hög grad att ärliga politiker hade förväntade livslängder liknande första världskrigets piloter.

Trots det, och trots IB-affärer och annat otyg, så var västvärldens främsta tjusning framför alternativen dess frihet. Det och grundläggande respekt för rättssäkerhet, integritet, demokrati och yttrandefrihet. Till och med de fredsrörelser som senare visat sig infiltrerade och finansierade från Moskva hade friheten att säga sitt.

Dagens konflikter är balkaniserade jämfört med den tidens centralstyrda kalla krigs-konflikter, men i grund och botten är de inte farligare. Nutidens terrornätverk är inte mer fanatiska än dåtidens. Bättre rustade, ja; bättre tränade, kanske — men överlag skiter den som dör i ifall bomben som spränger en i smulor har preparerats av någon från Nordirland, Tyskland, Libanon eller Afghanistan. Bilderna från London var starka, när äldre gubbar och gummor var mer arga än rädda. De lät sig inte kuschas, de hade överlevt såväl blitzen som IRA, så vad var Al Quaida?

Kom inte och försök skrämma mig med terrorism eller andra så kallade yttre hot! Hur verkliga dessa än är, så är de inte värre än vad vi redan överlevt. De är inte tillnärmelsevis motivation nog att lägga locket över vårt öppna samhälle, kartlägga dess innevånare, röja våra hemligheter och snoka i vårat privatliv.

Skillnaden nu och då, är att idag så finns förutsättningar för en mycket högre grad av kontroll från samhällets sida. Samma processorkraft som revolutionerat vår kommunikation, vår mediekonsumtion och vårat arbetsliv fungerar alldeles utmärkt för att revolutionera möjligheterna att kartlägga oss och våra liv. Det finns inga tekniska hinder, hindren är bara politiska, legala och sociala — och som alla sådana ”mjuka hinder” kräver de ständig vaksamhet.

Det är dags att våra politiker inser vad som hänt. Att den tekniska kapaciteten sprungit ifrån den politiska medvetenheten. Att demokrati, frihet, integritet och öppenhet är helt avhängigt på ständig vaksamhet. Den politiska makten i fria länder har klarat sig utmärkt under hela den moderna historien utan total kontroll. Bara för att total kontroll nu är möjlig innebär det inte att den är önskvärd.

Annars kommer jag att bli tvungen att säga att det var bättre förr, och jag har inte lust att bli gubbe riktigt ännu.

Medborgarlön igen

Jag har fört debatt kring medborgarlön med en Mats33

Det förtjänar en ny post.

Mats: I min modell är alltså inkomstskatten 55-65 procent. Och grundbeloppet är 6000 kr för vuxna. Och man har komplementsystem på 30-60 mrd. Det betyder alltså att staten tar 6 av 10 kr som du tjänar. Och sen betalar de tillbaks, enligt formeln 1 vuxen = 6000 kr/mån.

Staten som den enskildes ”gynnare”

Det finns en grundläggande del av resonemanget kring medborgarlön jag inte kan svälja. Det har inte med pengar i plånboken att göra, utan skulle kunna ses som ett resonemang liknande det Marx förde om alienation (jodå jag har läst Marx).

Om min inkomst avskiljs från den verksamhet som genererar den, så skapas ett avstånd i den psykologiska kopplingen mellan det jag gör och vad jag får betalt. Delar av min inkomst kommer då att likna pension, eller kanske än mer gamla tiders livränta.

Min ekonomiska status kommer då i högre grad styras av staten än av något annat. Det är obehagligt alldeles oavsett de effekter på min driftighet det kan tänkas få.
En annan fara är densamma idag som för några hundra år sedan: Livränta innebär en implicit lojalitet mot den som föder dig.

Med den ”demokratiska kontroll” vi har i dagens samhälle kanske detta inte upplevs som ett stort problem. Men vårt samhälle är inte statiskt och vi riskerar utan vidare att hamna i en situation av bröd och skådespel. Dra det till sin spets och demokratiskt viktiga frågor kommer än mer att drunkna i plånboksfrågorna, med lite Machiavellisk metod skulle politiker kunna undgå ideologiskt pinsamma debatter bara genom att utlova höjningar i medborgarlönen. Jo man skulle kunna skriva in nivåerna i grundlagen, men det tror jag inte på – grundlagen är inte menad för att hålla data som kan bli föråldrad så snabbt som ekonomiska.

Makt och korruption

Med mycket pengar följer makt, med makt följer ofta korruption, med korruption följer partiell amnesi ifråga om samhällets egentliga uppdrag.
Jag har personliga erfarenheter och vittnesmål från vänner inom politiken om hur det redan idag slarvas med ekonomi när folk på förtroendeposter söker ”förverkliga sig själva” genom leksaksprojekt som knappast kan ses som kärnverksamhet eller tveklöst allmännyttiga. Om de inte klanderfritt kan sköta det nuvarande förtroendet, varför skulle jag anförtro dem än mer?

Samhället som förälder

Den andra invändningen hör också ihop med samma ”alienation”. Om inte min ekonomiska trygghet hör ihop med vad jag tar mig för, så försvinner en viktig del av ansvaret för mitt eget liv. Redan idag tycker jag vi lider av en ”samhället-skall-ta-hand-om-mina-problem” sjuka, vi har blivit handlingsförlamade och saknar integriteten att ta ansvar för oss själva.

Jag pratar inte om de verkligt sjuka, eller om de som av andra skäl helt saknar förutsättningar att klara sitt liv och livsföring. Vi måste fortfarande ha ett skydd mot svält och misär. Men gråzonen där människor iofs behöver hjälp, men där de antingen kan göras till passiva offer eller vara deltagare i sitt eget liv är för stor – och som den hanteras skapas offer där möjligheter borde finnas.

Utan drivkraft inga jobb

Arbetsmarknaden må vara hur grå och trist som helst, men jag ställer mig frågan hur den skulle kunna bli bättre om det inte finns driftiga entreprenörer som skapar verksamheter som skapar jobb. Varför skulle någon bry sig, om skillnaden mellan att jobba arslet av sig eller inte blir för liten? Redan som det är skulle jag troligen tjäna bättre och vara tryggare som anställd än som egen. Friheten i mitt jobb har hittills vägt över så jag fortsatt träla, men tar staten mer skatt vete faen om jag orkar.