Jag har oerhört mycket lättare att acceptera människor som ärligen inte har samma åsikt som jag själv, men som visar intern konsekvens och principfasthet. Det betyder inte att man aldrig får byta åsikt, men principer är inte kalsonger som man tar av sig och kastar i tvättkorgen.

Det är exakt av det skälet som dumheter som att gråta i talarstolen över att man böjt sig framåt för att bli påsatt bakifrån får mig att se rött. Eller för den delen pubertalt svammel där man jämför sig med en randiansk romanhjältinna, samtidigt som man rättar in sig i ledet för att undvika det politiska kylskåpet.

Jag tål inte heller den som i politisk opposition står för frihet, rättsprinciper och den lilla människan, för att sedan i regeringsposition vara den främste försvararen av precis samma sorts dumheter.

2005 stod Linander i talarstolen och vände sig emot skiv- och filmindustrins beställningsjobb från de socialdemokratiska lagstiftarna. Nu skriver samma Linander inlägg för att försvara den djupt odemokratiska konstruktionen ACTA.

Han gör det med förlöjligande:

Det är fantastiskt att en så liten lagändring kan få så många att bli upprörda. Men så kan det gå när man väljer att tro på alla som vill skrämmas. Jag har varit med och tagit fram en “Q&A” till vårt C-internnät, men det är inget hemligt så jag lägger ut det här också (istället för att skriva allting själv en sen lördagskväll).

Det är ju bra där att ditt Q&A inte är hemligt. Problemet är att enda skälet till att vi överhuvudtaget haft något att debattera fram till alldeles nyligen, är att material från förhandlingarna ”läckt ut”. Så ACTA har med andra ord varit ungefär lika hemligt som det kalla krigets krigsplanering, det vill säga att alla vet ungefär vad det innehåller i stora drag, men detaljerna har varit gissningslekar.

Eller förlåt mig, det finns vissa särintressen som minsann haft informationen redan från början. Det är representanter från organisationer som försvarar immateriella rättigheter. De omfattas tydligen inte av den internationella sekretess som tydligen är normalfallet i förhandlingar som utan att fråga väljarna i olika länder skall få påverka deras lagstiftning.

Fast det är väl iofs inte så konstigt. Det är ju med all sannolikhet de ”rådgivarna” som i realiteten dikterat innehållet i avtalet.

Hur känns det farbror Johan, att gå från att stå på barrikaderna för individens frihet, rättigheter, rim och reson, till att vara en av grisarna i animal farm? Att förvandlas från idealist till politisk broiler. Det sägs att makt korrumperar och det är nog alla känsliga för, det är dock slående hur vissa har mer bråttom till köttgrytorna än andra.

Du var en av dem jag satte mitt hopp till där för sex-sju år sedan. Du föll hårt och därför låter jag arg.

Eller inte arg, snarare äcklad.

Eller förresten, både äcklad och rosenrasande.

Du, din partiledare och den där fullkomligt ryggradslösa maneten som en gång i tiden var ledare för ert ungdomsförbund har gemensamt sett till att Centerpartiet är dött som alternativ för mig den dag röstsedeln skall i kuvertet. Jag skulle hellre kräkas i kuvertet innan det händer.

Det krävs ett ganska absurt mått av arrogans för att få för sig att hantera ett internationellt fenomen som Twitter som om det vore en amerikansk nationell angelägenhet och inget annat. Ännu mer märkligt blir det när detta dessutom innebär att man kräver tjänsten på information om tre personer som ingen av dem är amerikansk medborgare. En av dem är till och med förtroendevald i det isländska parlamentet.

På sajten Mashable, hos The Guardian, Salon, ReadWriteWeb och hos ACLU kan man läsa om hur US Department Of Justice försöker tvinga Twitter att lämna ut såväl alla meddelanden som all kontoinformation för flera olika personer med kopplingar till Wikileaks.

Det rör personer som Birgitta Jónsdóttir, Jacob Appelbaum, Rop Gonggrijp och Julian Assange. Ingen av dem amerikansk medborgare, men alla behandlade som om de skulle dömas för brott i amerikansk rättssal.

Att det överhuvudtaget är aktuellt att begära ut uppgifterna beror på ett beslut i en federal domstol i Virginia. I ett fall där domaren inte bara beslutat att justitiedepartementet kan begära ut uppgifterna utan även att den bevisning/dokumentation/motivation som låg till grund för beslutet får hemlighållas. I praktiken ger man alltså carté blanche till justitiedepartementet att göra som de vill utan att behöva synas i sömmarna.

Det finns två saker att konstatera här. Dels handlar det om den amerikanska arrogansen att anse att internet är en näst intill enbart amerikansk angelägenhet. Det får i det här fallet följden att man inte inser att företag som servar hela världen som till exempel Google, Facebook och Twitter faktiskt svarar inför hela världen, inte bara USA. Det andra är den typiska taktik som använts, där man med all sannolikhet valt en ”vänligt inställd” domare, såväl som historien runt Bradley Manning för att få gehör för sina krav.

Tjänsterna själva har oftast användarvillkor som är anpassade för ”amerikanska” förhållanden, det vill säga ger dem möjligheten att efterkomma dumheter som det här utan att bryta sina avtal:

As the ruling judge himself wrote, users of online services have ”a lessened expectation of privacy” when they agree to the terms of service for sites like Twitter and Facebook. That may or may not have been the understanding of the millions of users who have clicked that ”OK” button, but it’s certainly good to know.

Jag vet inte riktigt vad man skall göra åt arrogansen, för den handlar i grund och botten om den amerikanska självbilden som ett modernt ”mittens rike”, som resten av världen kretsar runt. Problemet är ju att de i stort sett har rätt. Våra egna politiker, med några få undantag, är oftast oerhört flata gentemot USA:s mer märkliga beteenden och de flesta av dem har dessutom aldrig har slagits av tanken att erbjuda ett alternativ.

Istället kör vi här racet US-light, där vi gör oss till en blek kopia istället för att inse att vi skulle kunna göra precis tvärtom. Vi skulle kunna säga till Twitter att deras kunder skulle respekteras om de flyttade verksamhetens huvudsäte hit, liksom Google, liksom Facebook, liksom Yahoo, liksom… Det kanske inte skulle innebära massflykt från USA, troligen inte — men dels skulle våra egna företag känna säkerheten i att veta att de kan garantera sina kunders integritet och dels skulle kontrasten möjligen kunna tvinga även USA att ifrågasätta sina dumheter och floskler.

Tyvärr är vi patetiskt lama de fåtal gånger vi protesterar. Dessutom gör vi vårt bästa för att inte vara ”sämre”, så när vi protesterar kryper vi upp på höga hästar och framstår precis så hycklande som vi ibland anklagas för.

I en serie både underhållande och tänkvärda blogginlägg visar Anna Troberg hur illa det kan gå när man försöker sitta på två stolar samtidigt i politiken. Som centerpartiledare är Annie Lööf för fri fildelning (eller något sådant). Som minister i en alliansregering tycker hon tvärt om. Och twittrar till Anna:

Förstår inte att det är märkligt med 2 åsikter. (Det är) min vardag i många frågor som exv LAS, klimatet, arbetsgivaravgifter.

Själv misstänker jag att Annie snart får värre problem än Anna på halsen om hon inte inser att man som politiker inte kan ha hur många offentliga åsikter som helst. Att det måste finnas någon slags konsistens mellan vad man säger och vad man gör. Och att väljarna måste ha en rimlig chans att kunna gissa sig till vad Annie kommer att tycka som regeringsledamot efter valet utifrån vad hon sagt som partiledare före valet.

Men jag tror att vi Piratpartister mellan skrattsalvorna ska ta oss en ordentlig funderare på om vi kan lära oss något själva av detta. Nu när vi bestämt oss för att stryka den gamla vågmästarstrategin ur principprogrammet, och börjat arbetet med att bredda vår politik.

Ty så snart ett parti vill vara med och bestämma men inte har egen majoritet hamnar man i den situation Centerpartiet och Annie Lööf sitter i: Man har ansvar för en helhet, där man bara kan påverka en del. Man kämpar för att få igenom i vart fall några av sina hjärtefrågor, och tvingas i utbyte rösta för en massa saker, man egentligen tycker är skit.

Vad denna konversation visar är hur viktigt det då är att vara tydlig inför väljarna med vilka frågor som är så viktiga för en att man tänker prioritera att kämpa för just dem, och vilka frågor som mer har status av “så här vill vi göra om det råkar bli vi som får bestämma över saken”.

För dem som stod på vår (Piratpartiets) riksdagslista inför valet 2010 var den saken solklar: Våra program pekade ut en handfull frågor, och förklarade oss beredda att rösta i stort sett hur som helst i andra frågor för att få genom dem.

Hur vi ska göra med den saken inför nästa val har vi inte bestämt oss för än. Men i den diskussionen måste vi tänka på att det om fyra år kan vara vi som sitter i Annies situation: Att vara den mindre parten i en konstellation, där övriga parter inte är beredda att acceptera allt som står i våra program, men kräver våra röster i dessa frågor i utbyte för att man exempelvis upphäver FRA-lag och IPRED-lag

Låt oss minnas när vi nu börjar bredda vår politik att ute i världen finns människor som tycker att de frågor vi breddar oss mot är lika viktiga som vi tycker att IPRED och FRA är. Vi måste därför tänka igenom ordentligt hur vi ska göra, för att de inte ska bli lika sura på oss som vi nu är på Annie, ifall vi säljer ut deras favoritfråga, för att få genom ett avskaffande av FRA och IPRED-lagarna.

Det skall vara fan att vara liberal med vurm för frihandel och marknadsekonomi! Realiteten just nu gör att jag trots att min grundinställning till tillvarons principer ändå länge känt att hela dimensioner saknas i debatten, dolda bakom den traditionella höger-/vänsterskalan.

Ett samhälles ekonomi bärs upp av att det stora flertalet har en inkomst. Dels innebär det skatter, som kan användas till det gemensamma fromma. Dels innebär det en genomströmning av pengar genom samhället, vilket i sin tur förhoppningsvis genererar möjligheter till inkomster. Inkomster för de allra flesta uppnås bäst genom ett levande positivt utbyte, en positiv spiral där företagsamhet ger mer företagsamhet. En situation där folk är företagsamma för att det är lätt att vara företagsam, för att det ger mat på bordet och ett bättre liv för en själv och de närmaste.

Trots att detta knappast är någon stor hemlighet och trots att i princip varenda politiker gör näst intill vad som helst för att försöka öka sysselsättningen, så är vi på väg bort från denna för samhället hälsosamma situation. Dels blir vi allt effektivare, så att färre gör mer och dels konkurrerar vi globalt.

Att stoppa tillbaka kycklingen i ägget är vare sig möjligt eller önskvärt, vi kan inte oupptäcka det som blivit upptäckt, inte outveckla det som utvecklats, inte heller kan vi rimligen ineffektivisera det som blivit effektiviserat. Möjligen kan vi i det allra sista lära oss att ta bättre vara på de människor som skall vara allt effektivare…

Det som krävs är nog att vi inser att vi måste mogna in i den nya situationen och att det måste gå fort. Vi måste lära oss hur utvecklingen förändrat spelreglerna och vad som därför inte fungerar längre, hitta nya strategier som fungerar och till och med våga kasta våra kära gamla sanningar på sophögen om de inte längre är relevanta.

För det tycks som om kejsaren har nya kläder. Kläder som bara den som är intelligent nog kan se…

När Bulgakow skrev ”Mästaren och Margarita”, så drev han med den sovjetiska byråkratin: med småpåvar, oginhet, regerrytteri, etablerade sanningar, svågerpolitik och högmod. Hade Bulgakow skrivit boken idag, så hade det funnits mycket inspiration att hämta i nuet, trots att det gamla Sovjet sedan ett par decennier inte längre existerar. Det gamla Sovjets bolsjevikiska dumsnutar matchas utan problem av dagens placerare, pyramidspelare, företagsledare, effektivitetskonsulter, politiker, byråkrater och lobbyister. Av folk som skor sig själva i processer som en sexåring kan räkna ut inte leder till något bättre utanför deras egen lilla begränsade sfär. Vem vinner i längden på hänsynslös exploatering i en värld som i allt raskare takt blir en global by? Vem är inte förlorare när människorna låter maskiner fatta ekonomiska beslut utan att själva lägga sig i processen eller våga överpröva besluten. Exemplen på dumheter där det är värst för verkligheten om kartan säger något annat är inte kort. Frågan är när vi vågar harkla oss och höja rösten för att säga att, ”så här var det väl ändå inte menat att det skulle fungera?”

Vad kan man säga när en av våra verkliga ”Mr Market”, en verklig ultrakapitalist utbrister:

Under de senaste krisåren har nollräntor och stimulanser gjort att företagsvinsterna stigit men antalet fasta jobb sjunkit. Om inte denna skevhet rättas till blir på sikt alla förlorare, både löntagare och aktieägare, varnar Bill Gross. Människor utan jobb tenderar nämligen att konsumera ganska sparsamt. Denne man, räntemarknadens egen Mr Market i kapitalismens hemland och själv god för 14 miljarder kronor avslutade nyligen en artikel med att citera Karl Marx: proletärer i alla länder förenen eder. Tre år in i finanskrisen är ingenting längre sig likt.

Det betyder inte att vi måste sluta vara liberaler om vi nu var det, eller frihandelsvurmare, eller vänner av marknadsekonomi. Det betyder inte heller att vi måste vurma för att reglera oss in i vansinnet.

Däremot betyder det att vi inte kan avhända oss ansvaret att peka ut och kräva åtgärder mot rena dumheter. Vi behöver inte på modernitetens altare lägga rätten att peka och utbrista: ”Men, han är ju naken!”

Troy Davis är död. Han dog av en cocktail bestående av tre droger: en som försatte honom i medicinsk koma, en som förlamade honom och slutligen en som stoppade hans hjärta.

Det hela skulle inte vara något ovanligt alls, det förekommer i snitt något hundratal gånger per år i hans hemland USA. Amerikas förenta stater är en av de få moderna demokratier som fortfarande tillämpar dödsstraff inte bara i teorin utan även i praktiken.

Det som sticker ut är att Troy Davis mycket väl kan ha varit oskyldig.

I all rättsskipning finns en överhängande risk att läglighet och önskan överträffar rationalitet och tvivel. Ju starkare behovet av att finna skuld, desto troligare att man gör det oavsett om det är riktigt eller ej.

Fallet Troy Davis innehöll ingen effektiv teknisk bevisning utan bara vittnesmål. Dessutom vittnesmål där flera i efterhand visat sig väldigt skakiga. En signifikant portion av vittnena har vid det här laget tagit tillbaka sina vittnesmål och undertecknat intyg om att de var felaktiga. Istället vittnar de om hur de pressades av polis att peka ut Troy, inte sällan i en situation som var så hotfull att man skulle kunnat tro att de själva var de anklagade.

Poliserna trodde säkert att de gjorde sitt jobb, vilket blir extra tragiskt när resultatet blir en rättslig travesti. Behovet av en skyldig, önskan att lösa fallet, den egna tron på de egna teorierna smällde högre än tvivel och rimlighet.

Troy Davis dömdes med andra ord på vittnesmål med tvivelaktigt värde, på vissa indicier och utan ytterligare teknisk bevisning. Den som angav honom har av flera vittnen anklagats för att vara den verkliga förövaren.

Ett system med ”superdue process”.

Att avrätta någon i USA, från dom till död, är en affär som kostar miljontals kronor. Det är väsentligt dyrare än livstids fängelse. Orsaken är kravet på ”due process” som är så starkt att det till och med kallas ”superdue process”.

Kravet finns där för att försvara dödsstraffets legitimitet. Om och när samhället är tvunget att erkänna att man avrättat en oskyldig får det ofta dramatiska konsekvenser. Bland annat i Storbritannien var det en katalysator för dödsstraffets avskaffande.

I realiteten skulle jag vilja kalla den amerikanska ”superdue process” för super-undue process, eftersom det enda som är ”superdue” i processen är dess omfattning.

Det byråkratiska maskineriet

Juridiska processer kräver byråkrati för att fungera. Det är endast genom regelsystem och konsekvens som systemet blir förutsägbart och kontrollerbart. Men som i alla byråkratiska system, så finns det en situationens inneboende logik som kan leda helt fel.

Systemet kan lätt fjärma sig från verkligheten och var internt logiskt utan att för den skull vara rationellt eller relevant. När det handlar om ”superdue process” så hittar vi ett juridiskt byråkratiskt monster istället för extra säkerhet.

Processen är tänkt att tillhandahålla så många säkerhetsventiler att risken för att fel person skall dö skall vara minimal. I själva verket släpper igenom fall efter fall där den dömdes skuld verkligen inte är ställd bortom rimlig tvivel. Troy Davis är bara ett extra tydligt exempel, men exemplen är legio.

Så varför fungerar det inte?

Det största problemet är att maskineriet inte slår till förrän personen redan dömd att dö. Det kan tyckas vara ett mindre problem. Det får dock en del jobbiga konsekvenser:

Den första konsekvensen beror på att systemet är konstruerat med omvänd bevisbörda. När du väl är dömd är det upp till dig själv att visa att domen är felaktig. Omvänd bevisbörda gör det stört när omöjligt att lyckas med sina överklaganden.

Nästa detalj är att fri bevisprövning inte råder. Du kan mycket väl sitta på vad du anser vara utmärkt bevisning, men det är inte säkert att du får använda den:

Generally, the findings of fact made in the lower court shall not be set aside on appeal unless they are clearly erroneous. In Ragland Inv. Co. v. Commissioner, 435 F.2d 118 (6th Cir. 1970), the court stated that on appeal, the court will not disturb findings of fact unless they are clearly erroneous.

On appeal the burden of showing that a finding is clearly erroneous is placed on the appellant. This burden is a heavy one, especially where findings are based on oral testimony. The appellant has to clearly point out where findings of the trial court are clearly erroneous.

Principen är alltså att faktagranskning och bevisning skall ske i den ursprungliga rättegången. Orsaken är att den anglosaxiska traditionen är att det är juryn som tar ställning till bevisning, inte domaren — och i överklagansdomstolarna finns inga jurys.

Om det inte fungerar, mata på mer av samma sak…

Så om kamelen måste passera nålsögat för att överklagan skall gå igenom, så kommer du misslyckas — flera gånger. Det spelar nästan ingen roll hur starkt ditt case är, för systemet är dopat så att du nästan inte kan lyckas.

Ändå är ju målsättningen att oskyldiga inte skall avrättas, så hur löser man det dilemmat? Jo genom mer av samma sak. Det finns flera instanser att överklaga till, lokalt, delstatligt, federalt och slutligen högsta domstolen. Det finns också olika former av överklagan och möjligheter, så att varje t har ett streck och varje i en punkt. Problemet är att ytterst få av dessa överklaganden kommer att ta in ny bevisning och göra en förutsättningslös värdering.

Resultatet blir i praktiken att om din femöresadvokat satt och halvsov i rätten medan ditt liv hängde på en skör tråd, så gick tåget där och då. Det spelar liksom inte så mycket roll om färsk bevisning som skulle fått dig friad dyker upp dagarna efter att domen avkunnats. Ingen vill längre höra på. Du får hoppas på att någon känd, stor advokatbyrå vill ägna hundratusentals dollar på ditt case pro bono, för dina egna möjligheter att klara dig med hjälp av egen research eller femöresadvokatens kollega som lejts att hjälpa dig med överklagan är plus minus noll.

Så superdue blir superundue och dödsmaskineriet går sin gilla gång, även när det tycks som till och med en normalbegåvad sexåring i efterhand borde kunna lägga ihop två och två och inse orimligheten.

Troy själv fick faktiskt en ny hörning på order av US Supreme Court, men inte av dem själva, utan den skickades ner till en federal rätt i Georgia. Där underkändes i princip alla tillbakadraganden av vittnesmål som mindre trovärdiga. Inte heller reddes de anklagelser ut som handlade om alternativ gärningsman, eftersom den utpekade inte kallats till rätten — ett dödligt misstag. Ändå gick domarens kollega ut och sa att hon iofs inte ställde sig emot domslutet, men att hon ändå ansåg att det vore bäst om Troy fick en ny rättegång — men så blev det naturligtvis inte. Delstaten Georgia och USA i sin helhet felade därmed Troy Davis. Med det bevisläge som rådde vid hans död och en inte helt inkompetent advokat, så finns det inte en chans i helvetet att han skulle dömts skyldig av en normalt funtad jury.

Han sällar sig till namn som till exempel Cameron Todd Willingham, där rättssystemet totalt fallerat och blivit sin egen värsta fiende — där det ultimata straffet inte blir mycket mer än en legalt sanktionerad lynchmobb.

För där är det grundläggande problemet. Dödsstraffet tilltalar lynchmobben i oss, önskan om vedergällning — en av de basala instinkterna. Som sådan blir den blind, men inte på det sätt fru justitia är menad att vara blind, utan blind inför fakta.

Kan Troy ha varit skyldig? Jo självklart.
Är det ställt bortom rimlig tvivel? Nä knappast.

Nu börjar jag känna att den nya styrelsen i Piratpartiet fått upp farten. I juni hade vi ett helgmöte, där vi lärde känna varandra och enades om nya arbetsformer. Och nyss har handlingarna lagts ut till mötet i september. Där det verkar som att vi kan sparka igång en massa viktiga processer, som ska hjälpa oss att inför nästa val ha både en starkare organisation, och mer utvecklade,  genomdiskuterade politiska program:

Principprogram 4.0. På partistyrelsens bord ligger ett förslag till process, för hur vi skulle kunna arbeta fram ett nytt Principprogram (4.0) till vårmötet 2012.  Som föreslår en fri brainstorm i hela partiet, tid att skriva ihop ett genomarbetat förslag, och en ordentlig remissrunda kring detta.  Där finns också ett första utkast till sådant program från vår eminenta partiledare Anna, vilket man kan hoppas hjälper till att kickstarta diskussionen!

Sakpolitiska program: I samma förslag finns en tänkbar tidsplan för hur vi skulle kunna arbeta fram sakpolitiska dokument i en massa politikområden. Vilka skulle kunna läggas till höstmötet 2012, efter samma slags tvåstegsprocess: Först allmän brainstorm om olika förslag och tankar. Sedan remissbehandling av hopredigerade förslag.

Jag vet naturligtvis inte om förslaget till arbetsgång antas eller ändras av styrelsen. En sak är i alla fall säker om man ser sig om i bloggosfären: Arbetet med att utveckla vår politik har redan börjat! Vi måste hitta ett sätt för dessa diskussion att enkelt och smidigt kanaliseras in i arbetet med de program, vi ska gå till val på 2014!

Lokala föreningar: Frågan om lokal organisering har stötts och blötts länge. På junimötet gav styrelsen   Emil Isberg, Sammy Nordström och mig i uppgift att ta fram ett förslag till proposition om hur vi enkelt och snabbt kan öppna upp för lokala föreningar med en gång efter höstmötet. Efter långa och givande diskussioner både med varandra och andra har vi fått fram ett (som jag naturligtvis tycker välavvägt och genomtänkt) förslag. Två stadgebilagor måste i så fall antas av mötet. Sedan kan pirater lokalt bilda föreningar i kommuner , län och regioner, för att ha en organisatorisk ram kring sin aktivism, och för att ta fram listor och program till lokala val. Och för att sedan hantera kommunalpolitiken på alla de ställen, där vi kommer in efter nästa val!

Nu börjar vi alltså komma igång, partivänner. Så håll ögonen på oss! Gå in och titta på våra beslutsunderlag. Tala om för oss vad ni tycker. (Men när det gäller Principprogram kan ni gärna vänta tills vi spikat en process för att ta hand om alla synpunkter. Annars riskerar de drunkna i varandra och komma bort … )

Jag läser just nu Jan Guillous memoarer. I min ilska över Jan Guillous ställningstagande och debatteknik i upphovsrättsdebatten – hans föraktfulla fnysningar mot bloggare, integritetsvänner och piratpartister – bestämde jag mig för att sluta läsa honom trots att jag alltid uppskattat honom som journalist och författare. En nära vän till mig fick mig att inse barnsligheten i detta. Jag gick därför till bokhandeln och köpte Ordens makt och vanmakt. (Just det, även vi pirater betalar för kultur.)

Boken är en oerhört välskriven och välkomponerad genomgång av vår nutidshistoria ur Jan Guillous lite speciella perspektiv. Han är befriande subjektiv och partisk med ett avväpnande självironiskt anslag. En oerhört läsvärd bok.

På sidan 320 finner jag ett stycke text som handlar om en kommunistisk journalist vånda inför risken att bli en politisk megafon:

Man kan inte vara partimedlem och samtidigt journalist eller författare och tro att man kan skriva både sant och i partiets tjänst. Det gäller SKP lika mycket som socialdemokraterna och förmodligen även rent borgerliga partier. För som skrivande partimedlem har man till slut bara två saker att välja mellan. Det ena är att bli en skrivande propagandamegafon. Det andra är att bli förrädare.

Strax innan jag läser detta har jag sett en länk på Facebook – Moderaterna tystar bloggare, igen. Jag skriver inte för att kommentera den infekterade interna diskussionen i moderaterna. Det slår mig bara att Jan Guillous beskrivning av sina 35 år gamla våndor mycket precist sammanfattar ett dilemma som är möjligen ännu aktuellare idag. Diskussionen om megafonbloggare om hur partierna ska kunna använda sociala medier som kampanjplattform om hur vi alla ska kunna använda bloggar, twitter, Facebook etc som ett forum för meningsfulla politiska samtal kretsar kring precis samma frågeställning. En frågeställning som i grunden är moralisk.

Vill jag vara en skrivande propagandamegafon eller vill jag vara en förrädare?

Jag tror denna fråga finns i bakgrunden när man ska förstå mitt eget minskande bloggande. Nu när jag försöker hitta tid till att blogga igen märker jag att det är svårare att samla kraft och engagemang för att blogga om piratfrågorna än andra frågor jag är intresserad av. På så sätt undviker jag både att bli megafon och att bli förrädare.

Men det är ju ingen hållbar lösning. Jag vill ju kunna delta i samtalet utan att behöva ta ställning i dilemmat. Mitt hopp står till att det nya samtal vi tillsammans skapar på nätet kanske inte måste ha med sig den rigida inställning till tillhörighet som i den organisationsstyrda debatt som pappersmediernas produktions- och distributionsmetoder framtvingade.

Anna Troberg beskrev varför vi inte behöver fastna i Jan Guillous dilemma så oerhört bra för några dagar sen:

En blogg är ingenting utan kommentarer. En bra blogg är inte en megafon. En bra blogg är ett samtal. Det har funnits perioder (de kallas valtider) när jag också megafonat. Jag ber om ursäkt för det och lovar att göra mitt yttersta för att inte falla i den gropen igen. Efter fem års bloggande blir jag fortfarande lika glad varje gång jag ser att jag har fått en kommentar. Tack för att ni gör min blogg så mycket bättre än vad jag någonsin skulle ha kunnat göra den själv.

Människor som Anna, för hon är inte ensam, och texter som den ovan gör att jag  när ett litet hopp om en ny sorts politiskt samtal. Ett litet hopp, för hittills tycker jag att vi är alldeles för bra på att tillämpa gamla sätt att tänka på en helt ny spelplan. Vad tycker ni andra?

ping (från toppen av huvudet): Anna, Sophia, Emma, Kent, Erik, Per, Drott, Mary, Johan, Hax, Svensson, Peter, Fredrik, Jocke, Gun

I stadsdelen Haga i Göteborg ligger en mycket speciell skola. Liten jämfört med de flesta skolor i staden. Lokaler med anor i tidigt artonhundratals arbetarkvarter. En rektor som gjort skolan till sitt livsprojekt. Internationell verksamhet som är i det närmaste unik.

En profilskola

Hagaskolan har satt sig själv på kartan genom att vinna barnens fredspris 2007. Priset kommer sig av att skolan under ett decennium haft ett tätt samarbete med en vänskola i Harare, Zimbabwe.

Det är en enorm bedrift, en seger, när vänskolan tillhör en kultur där man har en ganska cynisk och luttrad syn på sådant samarbete. Endast genom att lova långsiktighet, till skillnad från ”hjälpare” som kommer, spenderar pengar och försvinner, har man kunnat bygga upp ett sådant förtroende. Betydelsen för barnens medvetenhet om omvärlden och andra kulturer går knappast att överdriva, att gå på Hagaskolan är att bli medveten om att världen inte slutar vid Öresundsbron.

Hagaskolan har en väl utvecklad fadderverksamhet, där äldre elever står som faddrar till yngre, i flera led. Barnen är grupperade i spannen åk F-1, 2-3 och 4-5. Tidigare var den sista gruppen åk 4-6, men av diverse skäl, de flesta politiska, så tappade man årskurs 6.

Till skillnad från många andra sådana fadderverksamheter, så är det inte en papperstiger. Det är något som ger eko i den dagliga verksamheten och skapar en vertikal sammanhållning mellan årskurserna, inte bara den horisontella inom den egna klassen. Det betyder inte att skolan aldrig har några problem, men problemen är förhållandevis få och ingenting som finns inbyggt i skolmiljön eller flyger under personalens radar.

De äldre barnen fungerar som översättare åt de yngre i vänskoleverksamheten. De yngre gör egna böcker och brev att skicka till Zimbabwe, som översätts av de äldre barnen. När sedan barnen i Zimbabwe gör samma sak, så översätter de äldre barnen engelskan till svenska, så att de yngre barnen kan ta del av det som kommer tillbaka.

Lärare och barn har varit på besök från Chiedzaskolan i Harare och de besökande barnen har då bott hos sina svenska kompisar under besöket. Förutsättningen för att samarbetet skall fungera på riktigt och bli en del av barnens omvärldsmedvetande och en del av den pedagogiska verksamheten är alltså att det finns både yngre och äldre barn.

Vänskoleverksamheten, som sker i samarbete med bland annat den lokala frälsningsarmén, har lett till resor åt båda hållen. Det kanske mäktigaste av allt var när Chiedzaskolans flicklag i fotboll kunde komma på besök och delta i Gothia Cup.

Även att kunna bjuda hit Chiedzas rektor och låta henne läsa in kurser på Göteborgs Universitet, att kunna hjälpa till att iordningställa ett bibliotek med datortillgång och andra liknande pedagogiska möten och resor har gjort det till något alldeles extra.

Småstadsskola mitt i storstaden

Haga omges av tre av Linnéstadens hårdast trafikerade vägar (röda linjer): Linnégatan, Övre Husargatan/Sprängkullsgatan och Nya Allén. Utan Hagaskolan är alternativen att korsa Linnégatan för att komma till Nordhemsskolan, eller Övre Husargatan för att komma till Annedal.

Stadsdelen Haga, med tillhörande kringområden,  kan med normalt bortfall räkna med runt 300 elever i åldrarna 6-12 år. I dagens läge är elevantalet några tiotal över 200-strecket, men då saknas dels sjätteklassarna och dels har inte skolans lokaler optimerats för fler elever. I praktiken har man varje år varit tvungna att göra föräldrar och deras barn besvikna, när man av ren platsbrist fått säga nej till barn som inte bor i Haga.

Den pedagogiska verksamheten är utmärkt med lagom balans mellan resultatinriktad pedagogik och mer allmän personlig utveckling. Personalen är flexibel och kontakterna mellan föräldrar och personal är överlag bra. Ekonomin är varken bättre eller sämre än större skolor, lärarnas kompetens är utmärkt och väl fördelad mellan Matte/NO, respektive Svenska/SO. Förhoppningen inför framtiden har länge varit att än en gång få ”hem” sina sexor.

Hagaskolan är lite av hjärtat i stadsdelen. Många barnfamiljer som kanske egentligen skulle luta åt flytt till större boende eller till och med eget hus, har i Hagaskolan hittat en anledning att stanna. Haga är en nästan bilfri stadsdel, där barnen utan större fara själva kan promenera till skolan och hem från rätt tidig ålder. Det är nästan som en småstad mitt i den stora.

För barn i låg och mellanstadieåldern är det en fantastisk situation, då barn och svåra trafiksituationer inte precis är någon glasklar kombination. Det dröjer ända till tolvårsåldern innan det typiska barnet är moget att navigera i tuffare trafik. Hastighetsbedömning, förmåga att undvika distraktioner, situationsmedvetenhet och riskbedömningar är inte färdigutvecklat förrän någonstans i den åldern.

Även ur miljösynvinkel är det en utmärkt situation, då föräldrar inte behöver bila sina ungar till skolan av rädsla för trafiksituationen. Allt detta talar för att en lokal skola i en lugn trafikmiljö är idealet, men denna sanning står sig slätt när skolchefen i Majorna/Linnéstaden öppnar sina excelark.

För all denna förträfflighet är i fara.

Majorna/Linnéstaden har en plan. Den planen går ut på att slimma organisationen för att få loss pengar och lokaler. Pengar, eftersom man inte ser några marginaler att öka pengapåsen till den pedagogiska verksamheten utan att hitta någonstans att krama ur samma summor. Lokaler, eftersom man inte hittar någonstans att skapa nya förskolelokaler.

Från Direktpress Göteborg

Med några månaders intensivutredande, utan att i onödan flytta sin häck från grafer och matriser på datorskärmen, så kom man med ett förslag. I detta förslag skulle två av åtta skolor få behålla alla årskurser, resten skulle specialiseras. Två skolor skulle reduceras till F-3, det vill säga barn mellan sex och nio år. Tre skulle ha F-6, det vill säga barn mellan sex och tolv. Resterande tre skulle ha 4-9, det vill säga barn mellan tio och femton. Det skapade ett ramaskri, vilket inte är något att förvånas över när sex skolor skulle ruskas om och vridas ur som en trasa.

Humorn var till exempel väldigt stor när Oscar Fredriksskolan skulle bli F-3, precis lagom till att en renovering som tagit sisådär ett år blev klar. Från baracker och ut på backen för de fyror som hoppats komma tillbaka till en ny fräsch skola… Lika spännande var det för Hagaskolan att få hela grunden för sin extraordinära verksamhet nonchalerad och slängd på sophögen. Flera skolor skulle också förlora sina yngre elever och bli någon slags ”nästan” högstadier.

En omgång kalla fötter

Ett antal stormiga möten senare, bland annat ett som fick hållas i Masthuggskyrkan eftersom kommunens lokaler inte räckte för alla arga och engagerade föräldrar, så putsade man förslaget lite. Två skolor blir nu helt och hållet högstadier. Ifråga om Oscar Fredrik, så backade man då man insåg att man annars skulle få bygga om igen. Men Hagaskolan skall fortfarande förlora sina fyror och femmor, istället för att få tillbaka sexorna.

Ett sammanträffande som ser ut som en tanke, är att Nordhemsskolan är åk 4-9. Nu är det iofs så att de yngre årskursena där är musikklasser, vilket innebär att övergången från en F-3 skola till Nordhem inte är klockren.

Att skjuta sig själv i foten

När Anders Andersson, skolchefen, gått ut med att Hagaskolan skall bli en F-3 skola, så baserar han sin bedömning på några få saker.

• Platsbrist
• Storlekskrav
• Andra skolor

Platsbristen han pratar om utgår från att Hagaskolan inte kan ta emot fler elever än vad den har idag, vilket skulle innebära att det inte går att plocka hem sjätteklassarna. Det är rent faktiskt inte korrekt, då en av föräldrarna som är arkitekt utan problem kan visa på hur skolornas lokaler kan fördelas om på ett enkelt sätt. Det går att göra i flera steg, beroende på behov, så att man kan plocka in ett femtiotal elever till jämfört med idag.

Storlekskravet Anders Andersson svängt sig med säger att skolorna måste ha minst trehundra elever. Det baserar han dels på hur många elever som ”behövs” för att skolhälsovården skall gå runt, dels på en kalkyl han gjort där en större skola får ut mer resurser för varje krona än en mindre. Det är ett ordentligt trubbigt sätt att räkna, som dessutom räknar kvalitet enbart i resurs per krona och helt bortser från den lilla skolans fördelar pedagogiskt och socialt. Hur som helst så kostar inte Hagaskolan mer per elev, så det är rena nyset.

Med andra skolor menas att Hagaskolan inte bedöms på egna meriter, utan blir sittande med svarte petter helt enkelt för att Anders är mer ovillig att peta i de andra skolornas årskurser. Främst då kanske Nordhemsskolans musikklasser. En matematisk logik, där antalet klasser i varje årskurs helt enkelt är begränsat.

Så om man slaktar Hagaskolan, så skulle man dels kunna få plats med fler F-3, vilket man lyft bort från andra skolor och dels få fler elever till andra skolors högre klasser — eller så är nog tanken. För Hagas föräldrar är nog kontentan snarare att orsaken att stanna försvinner. Eller så söker man sig direkt till friskola, då man i alla fall måste skjutsa eller promenera barnen till och från skolan — och genom friskola åtminstone bättre kan garanteras lugn och ro för barnen.

I Göteborg finns en princip om likabehandling, där kortfattat inte en verksamhet skall behandlas/vara sämre än andra av samma typ. Så om treor i Hagaskolan inte vill till musikklass, blir de tvungna att göra två skolbyten på vägen genom grundskolan istället för ett enda. Annedal har bara upp till sjätte klass, så en hagaelev kommer passera Hagaskolan, Annedalsskolan och Nordhemsskolan på sin väg genom grundskolan. Det är ett problem och borde i sig få förslaget att falla.

Förlusten av en profilskola och att uträtta sina behov på andra människors engagemang

Ett engagemang som Hagaskolans vänskoleverksamhet är inget man får gratis. Det tar år att bygga upp och kräver förtroligt samarbete med andra, eldsjälar och engagemang från alla parter. Som jag började artikeln med att påpeka, så är det en seger mot oddsen och har gett Hagaskolan utmärkelser. Det tas fram som exempel på pedagogiska utbildningar och föreläses om på riksdagsnivå. Det är ett fyrbråk som visar att kommunala skolor kan vara nog så goda, initiativrika och profilerade.

Allt detta är man nu beredd att slänga bort. Det som borde vara ren hårdvaluta som reklam för hela stadsdelen, kommer istället bli ett enda stort skäl att misstro tjänstemän och beslutsfattare om dumheterna får går igenom. På ett bräde kommer ett någonstans mellan femtio och hundrafemtio elever lämna den kommunala skolan under en treårsperiod. De kommer gå till stadens friskolor med sin berättelse om det kommunala sveket.

I Zimbabwe kommer Chiedzaskolan stå som levande frågetecken när deras samarbete med Hagaskolan devalveras till något som knappt kommer gå att upprätthålla. Samarbetspartners som studieförbundet Bilda och Frälsningarmén kommer bli minst sagt bekymrade. Frälsis har till och med internationellt visat intresse och gått i god för projektet. Det riskerar att försvåra framtida projekt av samma typ, då långsiktigheten saboteras av politiker — den viktiga långsiktighet som skapar förtroende i kulturer som inte haft skäl att känna något.

Det går fort att slå sönder, men om man ångrar sig så kommer man bli tvungen att hitta nya eldsjälar som är villiga att riskera politikens nyckfullhet. Även om man hittar en ny rektor som istället för att hoppa runt i karriärsspelet ägnar tjugo år åt en enda skolas väl och ve. Även om man hittar nya lärare som lägger ner sin själ även utanför skoltid. Även då, så får man räkna med att det tar ett decennium eller två att reparera skadorna.

Det skulle Anders Andersson vetat, om han rest sig från Excelarken, SALSA-rapporterna, NEI, NMI och så vidare och tagit reda på hur skolorna arbetar, vad som påverkar kvaliteten, vilka planer, förhoppningar och möjligheter de enskilda skolorna har. Han har besökt Annedal, men där stannar det. Förslaget är en skrivbordsprodukt utan koppling till någon vettig form av verklighet. Det är bara att hoppas att Statsdelsnämndens politiker fattar det och fattar att det inte är acceptabelt, men jag håller tyvärr inte andan. Beslut fattas tidigast den 14/6, först då får vi se om politikerna lyssnat.

Är politikerna normalt politikerdöva så blir det väl friskola nästa, vi lär i alla fall få gott sällskap från alla de andra familjerna som är less på stolligheter.

I grund och botten är det en god sak att det finns möjligheter att tvångsomhänderta barn. Det är bra eftersom det finns situationer ett barn inte borde behöva stå ut med. Situationer som till och med kan vara direkt farliga.

Det kan handla om svåra missbruk, vanvård, övergrepp, misshandel och liknande, där barnen rent krasst befinner sig i fysisk fara inom hemmets väggar. Men samma system kan också bli så fel. Så fel att det i själva verket är ”hjälparna” som begår de största övergreppen.

Jag har själv på nära håll bevittnat hur en familj varit på väg att slås sönder av socialtjänst på grundval av dåligt underbyggda anklagelser. Jag har hört resonemangen om ”de lugnaste vattnen” och ”ingen rök utan eld”. Jag har till och med själv varit med om situationer, som om de hade haft något annorlunda kontext hade kunnat sluta i att jag satt där på de anklagades bänk. Har man själv på det sättet suttit på andra parkett och sett rättslösheten hos den som på vaga grunder blir anklagad av de sociala myndigheterna, så är man inte längre lika okritiskt positiv till tvångsomhändertaganden.

Jag har sett och hört hur vuxna människor utan relevant kompetens ställer ledande frågor till små barn. Hur barnens förvirrade försök att bejaka frågorna anses vara bevis nog. Jag har sett hur vuxna människor, förföljda av misstankar börjar ifrågasätta sig själva och sitt föräldraskap. Jag har sett den totala maktlösheten i att vara utsatt för omvänd bevisbörda. Jag har sett hur de får bita sig i tungan för att inte be plågoandarna att dra dit pepparn växer: de bedöms ju bland annat på sin förmåga att snabbt nog dra ner byxorna när socialsekreterarna kommer med rottingen…

För den som kan danska finns ett intressant program att titta på: ”Farlige forklaringer”, som även visats i Norge, men lustigt nog inte i Sverige. I Danmark används filmen numera inom utbildning av poliser och socialtjänstemän. Den är iofs ganska fokuserad på incest men är också mer generellt giltig, framför allt i de delar som handlar om intervjuer/förhör med barn.

I sin grund tror jag problemet beror på tre saker:

• Rädsla att misslyckas.
• Inkompetens.
• Samhällets syn på barnen.

Rädsla att misslyckas

Med misslyckande menar jag att barn som behöver hjälp inte får det. En i grunden en sympatisk inställning att se som oacceptabelt. Men som så många andra saker som är sympatiska, så är det lätt att tappa balansen och inte se konsekvenserna av de beslut man fattar.

Alla skolor, förskolor, fritids, daghem etcetera har anmälningsplikt om de tror ett barn far illa, de får inte låta saken bero. Grundskälet är naturligtvis att man inte gärna vill tro illa om människor man har en relation till och att allt annat än anmälningsplikt alltså skulle innebära väldigt många underlåtelser att anmäla.

Samma anda genomsyrar attityden hos många socialsekreterare. Jag har själv blivit utskälld av en person som arbetade just med familjefrågor. Jag stack ut hakan och ifrågasatte om det verkligen är så bra att man är så snabb att omhänderta och fick omedelbart veta att deras jobb var skitviktigt: att man alltid var jätteförsiktig och att jag verkligen inte visste vad jag pratade om. Min egen tanke i det läget var nog att personen var aningen hemmablind och lite naiv i sin syn på saken. Nog tänkte jag också att visst var deras arbete en aning ”skitviktigt”, men det sa jag inte…

Visst är det viktigt att någon har ansvaret att följa upp och fatta beslut om omhändertagande där det verkligen behövs, men det är en långt mycket svårare bedömning än ens de själva troligen föreställer sig.

Inkompetens

Det är klart som korvspad att den som arbetar med LVU frågor vill se sig själv som kompetent att bedöma dem. I annat fall klarar de ju inte sina arbetsuppgifter och har fel jobb. Det är dock en väldigt svår uppgift och ett stort ansvar.

Själv togs bladet från ögonen ifråga om hur svårt det är att ta reda på fakta när jag gick på universitetet och vi gjorde intervjuövningar. Övningarna spelades in på band och informationsöverföringen avstämdes i efterhand med hjälp av handledare och intervjuoffer. Inte en enda lyckades ens komma i närheten av ett rimligt intervjuresultat. I de flesta fall låg sanningen så långt ifrån våra anteckningar att det svindlade och då var våra intervjuoffer trots allt vuxna människor. Själv är jag uppväxt bland psykologer och trodde nog att jag med min uppväxt och utbildning var bättre än så, men ack vad jag bedrog mig.

Det är problematiskt med vuxna och bra intervjuare/förhörare är i det närmaste experter på sin uppgift. Ett ännu större problem är det med barn, där generalfelet vi gjorde i våra intervjuövningar – ledande frågor – blir ännu mer allvarligt. För de som inte orkar/kan se den danska filmen, så konstaterade en psykolog i ett kontrollerat test att ungefär hälften av barnen berättade om upplevelser de bevisligen inte varit med om efter tre veckor och lika många intervjutillfällen.

Socionomens uppgift går på många sätt på tvärs med grundläggande rättsprinciper om att fria hellre än fälla, så kräver socionomens arbetsbeskrivning ofta att de håller fast vid fallet och därmed indirekt skuldbelägger någon som rättsvårdande myndigheter friat från misstankar.

Jag ifrågasätter inte att majoriteten av socialsekreterare gör ett samvetsgrant jobb, eller är kompetenta att fatta beslut utifrån korrekta fakta. Visst finns det blåbär som inte borde jobba där de gör, men de flesta gör ett så bra jobb de kan. Det jag ifrågasätter är om socialsekreterare överlag har en utbildning och erfarenhet som gör dem lämpliga att utreda misstankar och fatta beslut i frågor som implicit innefattar en värdering av misstankar och skuld?

Tillåt mig tvivla. Jag har varit med som vittne och upplevde att till och med sympatiska och uppenbart kompetenta socialsekreterare lätt hamnade på mycket djupt vatten.

Samhällets syn på barnen

Att vara rädd för att missa någon man borde hjälpt och att försöka fatta beslut utan att riktigt ha den kompetens som krävs för att värdera misstankar och bevis, skulle i sig kunna slå rätt illa. Men utan den sista pusselbiten skulle ändå skadan antagligen bli mer begränsad.

Den sista pusselbiten handlar om att samhället ser sig självt som barnens yttersta förmyndare. Att vårdnadshavarna endast har delegerats förmyndarskapet, eller så att säga har det till låns. I sig är det egentligen inte så konstigt som det låter, för utan en sådan syn skulle samhället aldrig kunna ingripa ens om föräldrarna är helt uppenbart olämpliga. Men ändå är det en farlig attityd när den genomsyrar det sociala arbetet med barn.

Den kanske allra mest tragiska konsekvensen är feltolkningen av principerna att: ”Barnet måste stå i centrum” och att: ”Föräldrarna har inte någon ovillkorlig rätt till sina barn”.

Jag säger feltolkning för att de korrekt tolkade är fullständigt självklara: Barnet äger sig själv och har därmed den enda ovillkorliga rätten till sin egen person. Att föräldrar har någon rätt alls, handlar ju om kärleken och respekten för barnet å ena sidan och barnets förtroende för, kärlek till och beroendet av sina föräldrar å den andra.

Feltolkat däremot, så är barnen till låns: inte från sig själva, utan från samhället.

Då är det samhällets sak att bedöma barnets bästa och vilken livssituation som är den mest fördelaktiga. Institutionellt särbehandlas inte föräldraskapet högre än någon annan form av vårdnadshavande, inte heller särbehandlas emotionell bindning annat än som ett slags psykologiskt kuriosa som man möjligen får ta med i värderingen. Då förlorar barnet fokus, så att man i realiteten övertrumfar barnets egna önskningar för ”dess eget bästa”.

Visst finns det situationer där man måste övertrumfa barnets uttalade vilja, helt enkelt för att livssituationen är så vansklig att den innebär en omedelbar och uppenbar fara för barnet. Tyvärr glömmer man lätt att målsättningen hela tiden måste vara att återställa situationen till något mer normalt. Helst med föräldrarna, så länge inte barnet själv uttryckt en annan önskan. I annat fall i en sådan situation att barnet mår så bra som möjligt och känner ett förtroende för de vuxna runt omkring det.

Med attityden att samhällets ansvar är viktigare än föräldrarnas, går det lätt snett. En sådan inställning är det som gör att man kan fatta beslut på hörsägen utan att själv besöka barnet i dess egen miljö, prata med barn, föräldrar och vårdnadshavare, diskutera lösningar och så vidare. Man förlorar fotfästet eftersom man som barnets ”verkliga” vårdnadshavare har implicit rätt att fatta beslut utifrån eget tycke och bedömning.

Det är naturligtvis fel.

Som föräldrar fattar vi oftast en mängd beslut som rör våra barn, utan att därför reda ut varje liten aspekt och kontrollera varje detalj. Dels kan det försvaras med att vi känner våra barn bättre än någon annan, utom kanske de själva. Dels att vi har deras förtroende och att vi som deras vårdnadshavare har ett omedelbart och personligt ansvar för deras välgång. En sådan kännedom, närhet och omedelbarhet kan inte institutionaliseras. Den kan övertas av fosterföräldrar som lägger ner kärlek, ansvar och kraft under en längre period (som i fallet med fosterfamiljen i Mark), men inte av en myndighet. Det skulle rent praktiskt innebära att beslutande socialsekreterare var villig att själv ta det personliga ansvaret känslomässigt och praktiskt fram till dess barnet var myndigt, vilket knappast är realistiskt.

Föräldrar har kanske ingen ovillkorlig rätt till sina barn, men ingen annan än barnen själva har större rätt.

Så var landar vi i med det här resonemanget?

Dels landar vi i att sociala myndigheter måste visa en mycket högre grad av ödmjukhet inför de faktiska faktaproblem, känsloproblem och närhetsproblem som finns inbakade som svårigheter i deras arbete. De skall naturligtvis inte lämna barn i skadliga situationer, men de skall också vara medvetna om att de inte alltid är kompetenta att bedöma säkert vilka situationer som är skadliga.

Dels landar vi i att vi ännu starkare än idag måste betona barnet som den centrala aktören och rikslikaren för vilka åtgärder, om några, som är relevanta. Barnets vilja får inte viftas bort, ens när den inte helt går att uppfylla. Det krävs en grundläggande respekt och känsla för att det är barnets liv man påverkar i första rummet.

Dels landar vi i att man även måste ha respekt för att det inte bara är barnets liv man påverkar, utan även de som är runt omkring: föräldrar, släktingar och vänner, ja alla vars liv sammanflätas med barnens. Föräldrar har kanske inte någon äganderätt till sina barn, men samhället har inte rätt att för den skull nonchalera det speciella och nästan unika band som finns mellan de flesta föräldrar och deras barn. Det gäller oavsett om det handlar om att hantera kontakter med föräldrar som separerat eller när det handlar om omhändertaganden. Det finns en alldeles för stor nonchalans mot det fullständigt absurda ingrepp man gör i en människas liv när man berövar människan hennes barn.

Många människor är i grunden så fredliga att de knappt skulle ta till våld ens för försvara sig själva från direkta övergrepp. Väldigt många av dessa skulle å andra sidan och antagligen utan att ens reflektera över det, göra nästan vad som helst, upp till och inkluderande att använda dödligt våld, om det handlade om att försvara sina barn mot samma sak.

Så starkt är bandet mellan förälder och barn, så starka är våra instinkter som föräldrar. Det är bra att hålla i minnet när man funderar över samhällets attityd till föräldrar och deras rättigheter.

Hur ser piratrörelsens ideologi ut? Där finns naturligtvis först och främst tanken på integritet och rättssäkerhet. Där finns tankarna om öppenhet, och övertygelsen om att skapande blir bättre och utvecklingen går snabbare om vi alla kan skapa tillsammans (svärma), och fritt kan bygga vidare på varandras arbete. Av detta följer en tveksamhet mot immaterialrätt, och ett motstånd mot att starka ekonomiska aktörer ska få använda sådana rättigheter för att stoppa svagare aktörers tillgång till information och andra möjligheter. Rick skrev nyligen en intressant bloggpost, där han formulerade och utvecklade dessa tankar och pekade på underliggande principer och värderingar.

Men hur hänger dessa olika bitar ihop med varandra? Vi (Henrik och Göran) blev pirater på integritetsfrågan. Men ju mer vi funderat över saken, desto mer bestämt misstänker vi att det faktum att vi kunde gå från sosse respektive moderat till pirat och omedelbart känna oss hemma i vårt nya parti är ett symptom på att något djupare har skett i samhället, än att moderaternas och sossarnas ledningar samtidigt fått hjärnsläpp. Vi har därför satt oss och funderat tillsammans. Och undrar om det inte skulle kunna vara ungefär så här:

För det första: Ser vi oss omkring i de rika, tidigt industrialiserade länderna, ser vi att allt mindre av det som skapar värde i samhället och vinster åt företagen handlar om att utvinna råvaror och sätta ihop dem till prylar. Allt mer handlar om att ge en icke-materiell finish åt det hela: design, varumärke, marknadsföring. Och små snuttar kod, som exempelvis skulle kunna säga åt förgasaren i en 250 000 kronorsbil att inte spruta in lika mycket bränsle i kolvarna som i en 400 000-kronorsbil.

Det leder till att de ekonomiska aktörerna har mycket starka intressen av att upprätthålla monopol på den design, de varumärken, de koder etc som de skapat åt sina produkter. Något som kompliceras av att sådana immateriella värden är mycket svåra rent praktiskt att försvara: Försöken att upprätthålla ekonomisk upphovsrätt för film och musik har redan havererat. Alla de prestigefyllda modehusens varumärken förfalskas. Och så vidare.

Detta leder i sin tur till att företagen  kämpar med näbbar och klor för att försvara sina immateriella värden. Även när det sker till priset av att värdet för konsumenten sjunker på deras produkter. När CD-skivor inte går att använda för att man köpt spelaren i fel världsdel. Eller om motorn i bilen man köper inte används till full kapacitet för att den har en kod inopererad, som begränsar bränsleinsprutningen.

Det vill säga: För att försvara sina immateriella värden har företagen satt de mekanismer ur spel, som under normala förhållanden gör marknadsekonomin överlägsen på att skapa nytta för konsumenter. Men idag levererar delar av den inte konsumentnytta, utan konsumenthinder. Vi har över stora delar av ekonomin inte längre en fungerande marknad, utan liksom under trusternas och kartellernas epok något som kanske skulle kunna kallas icke-marknad: där företagen inte reagerar på och försöker tillfredsställa konsumenternas behov, utan hittat andra sätt att försvara sina vinster, på konsumenternas direkta bekostnad.

För det andra ser vi att en allt större andel av människors konstruktiva och skapande verksamhet sker utanför den del av ekonomin, där man mäter och handlar med pengar. Den sker istället i vad som skulle kunna kallas informell ekonomi, civilt samhälle eller ideell verksamhet. Bara det att fotbollen och skogsmullandet med grannarnas barn nu kompletteras med gemensamt författande av fria uppslagsverk, att man delar matrecept över hela jordklotet, att man textar nya filmer till nya språk eller att man förklarar för andra intresserade hur man kan stoppa in en kod i sin egen bil som gör att den utnyttjar motorkapaciteten fullt ut.

En viktig anledning till detta är att den moderna informationstekniken har gjort det möjligt för människor med liknande smala intressen världen över att hitta varandra, och börja arbeta tillsammans med det som intresserar dem. Detta leder till att mycket av verksamheten i denna informella sektor närmar sig den kvalitet man förut nästan bara hittade i den professionella sektorn. Verksamheten i den informella/civila/ideella sektorn blir därmed en allt allvarligare konkurrent till verksamheten i de företag som arbetar med och för pengar.

Stämmer denna analys lever och verkar vi piratpartisterer idag mitt i de första uttrycken för den kollision dessa utvecklingslinjer måste leda till: Sedan många år har vi sett konflikten mellan kulturälskande människor som själva vill kopiera, remixa och utveckla olika uttryck, och de stora musik- och filmbolag, som vill behålla sina gamla affärsmodeller i orubbat bo. Men vi misstänker att detta bara är en början: Ännu större värden kommer att stå på spel när konflikten står mellan bilindustrin och medelålders bilister, som kanske upptäcker att en liten kodsnutt kan ge en Skoda samma acceleration som en BMV. Eller när frågan hamnar i riktigt skarpt läge om läkemedelsföretagens patenträtter kontra människor i utvecklingsländer, som vill få använda samma nya mediciner som vi.

Om det är på detta sätt blir det begripligt varför dominerande ekonomiska aktörer vägrar förstå att den ekonomiska upphovsrätten inte kan upprätthållas. Liksom varför de stora politiska partier, vars hela existens är nära förknippad med våra stora industriföretag och deras arbetare, i dessa frågor är opåverkbara av vare sig rationella argument eller det faktum att deras åtgärder sätter grundläggande demokratiska principer ur spel.

Av denna anledning torde det vara det meningslöst att försöka driva våra frågor inne i de stora partierna, eller deras stödpartier. Istället borde det vara rimligt för oss pirater att alliera oss inte bara med rörelser i andra länder som driver just fildelnings och integritetsfrågor. Utan också med alla andra, som i ett globalt sammanhang verkar mot att rika nationer och stora företag utnyttjar immaterialrätt för att behålla ett ekonomiskt övertag.

Piratpartiets stora (historiska) uppgift skulle i så fall vara att:

• bejaka den utveckling som leder till att allt mer värde skapas för människor tack vare utvecklingen av immateriella egenskaper och värden,
• bejaka den utveckling där en allt större andel av det nyttiga arbetet utförs i moln och kluster utanför de traditionella monetära marknaderna,
• avlägsna alla hinder för att människor runt om på jordklotet fritt ska kunna tillgodogöra sig det värde sådant arbete skapar, och
• se till att de samhällsförändringar detta leder till sker med bevarande av grundläggande demokratiska principer som alla människors lika värde, lika rätt att delta i beslutsfattande, grundläggande rättssäkerhet och personlig integritet.