HAX är en klarsynt man som med några enkla meningar försöker förklara varför EU inte fungerar.

I Nyheter 24 skriver han om ”worst practice”, det fenomen som gör att det jämt är de med mest byråkrati, högst skatt, mest kontroll, sämst tolerans, minst transparens etcetera som är mest högljudda och sätter agendan för EU som helhet.

Jag har sällan sett det så enkelt och uppenbart förklarat. Tar du en kraftigt heterogen grupp, vilken som helst, av någorlunda storlek och bestämmer att alla skall göra gemensam sak och följa samma regler och normer, så kommer det att bli så:

En tumregel är att EU alltid kommer fram till det som är sämst. Worst practice, för att tala engelska. Det är alltid de som har den jävligaste byråkratin, de högsta skatterna, den mest repressiva politiken och mest övervakning som är mest högljudd – och som vinner. Vilket sedan drabbar alla andra EU-stater.

Det ligger i hela ”harmoniseringstankens” natur att de som skall ”harmoniseras” går från friheten att välja själva till att inrätta sig under kollektivets regler och att de som är mest represssiva alltid kommer att ha den starkaste rösten. Det är till och med inbakat som en slags absurditet, att om de ”minst repressiva” lyckas tvinga fram konformism från de som är mer repressiva, så är även det en form av repression…

Ett samarbete i Europa är viktigt och positivt. Vi har slagit varandra i huvudet under så många sekel, att det verkligen är dags för något annat. Vi är förhållandevis små stater och därför sårbara på den internationella scenen, men tillsammans är vi oerhört starka.

Men vi är också ett område som producerat oerhört många byråkrater och autokrater. Skyddet mot detta är inte att lämna över nationalstaternas makt till en central byråkrati, det är snarast att sätta räven att vakta hönsgården.

Vi ser sällan kvällspressen jaga EU-politiker på det sätt som drevet går nationellt. Med få undantag kan de göra lite som de vill utan risk att bli synade. Det är guldläge för lobbyister, det är guldläge för alla de som vill verka utan att synas och vars agenda inte riktigt tål dagens ljus.

Vi har tyvärr i hela vår ansats helt missat att en försöka göra något åt den saken, istället sväljer vi vad dumheter som helst.

Därför kan vi räkna med att vi överlag kommer att se en harmonisering som hela tiden strävar efter att göra det sämsta till regel för alla och vars flexibilitet är som att se en elefant dansa balett.

Som stor fan av Mad Men går jag i väntans tider. Den hade premiär i USA förra helgen och ikväll kan vi se den i Sverige. Under veckan har jag duckat den information som spridits över Facebook och andra kanaler om vad som hände i det första avsnittet. Det verkar vara viktigt att inget veta; seriens skapare Matthew Weiner ville hemlighålla så mycket som möjligt inför premiären:

Publiken ska få samma chans som de av er som har fått se det nya avsnittet. Deras puls ska höjas när vinjettmusiken börjar och de ska inte ha en aning om vad som kommer att ske. (citatet från Svd)

Det är något egendomligt med att vara så noga med hemlighetsmakeriet för den amerikanska publiken samtidigt som den internationella publiken får vänta på på premiären och själva tvingas undvika spoilers. Anna Troberg skrev en debattartikel på SVT Debatt i veckan om det absurda i att hänga kvar vid den gamla synen på TV-tablåer i en tid då tekniken möjliggör samtidiga premiärer över hela världen. Varför ska vi vänta en vecka när serien redan är tillgänglig på nätet bara timmar efter premiären?

Rättighetsägarna vill få det till att de som inte står ut med den påtvingade väntan utan laddar ner avsnitten så fort de blir tillgängliga ägnar sig åt stöld. Stjäla vill man ju inte, så det är kanske ett bra argument att vänta den där veckan. Men är det stöld? I NY Times funderar en amerikansk jurist över den frågan.

Själv bestämde jag mig för att ge min bild av saken genom en liten fabel om bad- och friluftsliv. Håll till godo.

Den otäcka kanotismen

Det var ett vackert sjölandskap som bredde ut sig någon gång någonstans. Sjöar av olika djup, form och utsträckning lyste blåa i solgasset vackra sommardagar. Längs sjöarnas sydliga stränder låg vackra vikar med långgrunda sandstränder, mjuka stenhällar med lätt åtkomst till vattenbrynet, låga gräsklädda kullar med utsikt över nejden och alla andra sjönära lockande platser du kan tänka dig.

Längs den sydliga stranden fanns naturligtvis fast bosatta familjer som ägde hus och tomter med tillgång till dessa stränder. Under generationer hade de ordnat och fejat så att de vackraste platserna längs stranden var anpassade för badande, picknickar och grillkvällar. Där fanns bryggor där det behövdes, eldplatser med sittplatser och andra värdefulla mänskliga tillägg till det som naturen redan anordnat.

Badplatserna och de vackraste utflyktsmålen kunde nyttjas av alla och envar för så var det i detta land. Stranden kunde man inte äga ensamrätt till. De flesta som bodde längs stranden hade inget problem med detta. Så länge de sällsynta badgästerna tog väl vara på stränderna och inte skräpade ner eller förstörde någonting så räckte de till alla.

Allmän hänsyn gjorde att det värde som skapats genom många års snickrande och vårdande av tomtägarna kunde nyttjas av många utan att det blev mindre värt för dem som lagt i bryggorna och byggt upp picknickplatserna.

Detta skulle förändras.

En första aning om detta var när några av markägarna insåg att det faktum att de kontrollerade tillfartsvägar och ägde den mark som man kunde parkera på gjorde att det gick att tjäna pengar på stranden. Vägar breddades, stora ytor asfalterades och delades in i rutor, skyltar om parkeringsförbud och parkeringsautomater sattes upp. Snart kunde några av de driftigaste njuta av en fin liten inkomst från sina parkeringar.

Parkeringarna gjorde att fler började fundera på hur de kunde erbjuda något till bad- och utflyktsfolket. En hel liten badindustri växte fram som sålde glass eller ved, hyrde ut badleksaker och campingutrustning. Det startades simskolor. Någon kom på att man kunde ta betalt för att ta med barn ut på friluftsliv.

Fortfarande var stränderna ett ställe där badfolket och de bofasta levde i harmoni med varandra för det mesta. De som badade kunde välja att bara ta ett dopp om de inte ville bli en del av badindustrins kundkrets. De bofasta kunde välja att delta i badbranschen som producenter och få betalt för att stora skaror besökte ”deras” bit av stranden eller om de helt enkelt ville stå utanför och njuta av den själva.

Men detta skulle förändras.

Det fanns hela tiden en grupp människor som ville njuta av stranden utan att vara en del av strandekonomin. Kanotister och friluftsmänniskor som tog sig till stranden utan att behöva använda några av de nyttigheter som erbjöds mot betalning. Utan behov av parkeringsplatser, tilläggstjänster eller utrustning.

Dessa människor smälte in bland de andra badgästerna. Det värde som fanns i själva naturen såsom gud skapat den – det glittrande vattnet, det böljande landskapet och de vackra vyerna – kunde alla glädjas åt utan att det blev mindre av det för någon annan. De värden som skapats av människorna längs sjön – badbryggor, grillplatser och ansade gräsmattor för lekar – var tillräckligt omfattande för att inte värdet av det skulle minskas för någon bara för att någon annan också var där. Åtminstone så länge alla visade varandra hänsyn.

Visst förekom det badjävlar som skräpade ner, inte frågade om lov innan de slog läger för natten, eldade på fel ställen eller på andra sätt förstörde för andra. Men det var relativt sällsynt och kunde i det flesta fall lösas genom att man hjälptes åt att ta hand om missdådarna.

Men detta skulle också förändras.

Med tiden utvecklades badindustrin. De största aktörerna började paketera bad- och friluftsupplevelser. En familj kunde betala för en dag av bad och lekar och i priset ingick allt de kunde tänkas behöva. De bästa platserna längs stranden förvandlades snart till helt kommersialiserade områden. Olika markägare gick ihop och förpackade gemensamt erbjudanden där allt kunde ingå. Några få aktörer kontrollerade snart hela den kommersialiserade delen av bad- och friluftslivet. Fortfarande fanns det naturligtvis kvar fina ställen längs stränderna som inte ingick i dessa storskaliga erbjudanden. Små familjekontrollerade badvikar och till och med en och annan helt öppen plats.

Samtidigt exploderade kanotismen. Kanoter blev oerhört mycket vanligare och kunskapen om kanoting spreds till bredare kretsar. Med hjälp av kanoter kunde den badintresserade få tillgång till strändernas finaste platser utan att behöva handla med de stora bad- och friluftsföretagen. Kanotisterna skapade till och med ett helt nytt fritt utbud av badmöjligheter och utflyktsmål eftersom en kanot kunde ta sig till de finaste platserna på de många öar som fanns i sjön.

När var och varannan familj hade tillgång till kanoter så glesnade det på parkeringsplatserna. Bad- och friluftspaketen var plötsligt inte lika lätta att sälja. De stora badindustriella aktörerna som hade haft några år av fantastisk framgång såg plötsligt sina intäkter minska.

Med detta lät de sig inte nöja. De hade vant sig vid att de kontrollerade det mesta som hade med strandlivet att göra. När de upplevelser som de paketerat och salufört plötsligt kunde kopieras utan kostnad reagerade de. Och de hade skaffat sig makt.

De största markägarna var kompisar med de som bestämde i landet där det vackra sjölandskapet låg. De förklarade upprört att deras värdefulla upplevelsepaket nu stals av kanotpiraterna. Att kanotismens intrång i deras välordnade kommersiella värd hotade att stjälpa en hel bransch och att det måste stoppas.
Kanotisterna försökte förklara att stöld inte var en rimlig beskrivning av vad som pågick. Ingen hade ju förlorat någonting. Stranden och badplatserna fanns ju fortfarande där. Den som ville använda dem hade fortfarande samma tillgång till dem.

Men snart kom det upp skyltar om kanotförbud och inte långt senare blev det första kanotuthyrningsföretaget dragna inför domstol för medhjälp till strandintrång.

Allt hade förändrats.

Omröstningen om datalagringsdirektivet kom och gick. Med en stämma som en klassisk auktionsförrättare matades besluten genom kvarnen. Att DLD gick igenom var ungefär lika oväntat som att solen gick upp i öster, men ändå har jag svårt att smälta den automatik med vilken vår integritet röstades bort… än en gång. Den har tydligen inte något värde, vår integritet?

Den kanske största tragiken, är hur aningslösa och ointresserade alla tycks vara. Vi är en ganska liten grupp som skriker oss hesa, resten tycker mest att: ”Det var väl tråkigt, vad skall jag köpa till middag?”

Ännu mer obehagligt är den avtrubbning som drabbar inte bara de som är ointresserade av politik, utan alla. Inte ens politikerna tycks riktigt ta frågans alla dimensioner på allvar, med 41 undantag. Inte ens när en av deras egna utredare Patrik Fältström påpekar att andra saker har hänt i politiken, saker som helt ändrar spelplanen. Det som skulle varit något som endast användes för det allra allvarligaste brotten, kan redan från början komma att användas slentrianmässigt även för brott som bara ger böter i straffskalan.

Men tänk tanken att alla de absurda panoptikon-lagar som antagits de senaste dryga decenniet, alla skulle lagts som en samling propositioner att ta ställning till vid ett och samma tillfälle:

• Teleavlyssning utan misstanke om man råkar ha kontakt med misstänkt. Avlyssning, kameraövervakning och postkontroll får till och med får användas bara det finns anledning att anta att en person kan komma att begå vissa allvarliga brott.
• Polisen får numera i smyg får installera buggningsutrustning även i andra utrymmen än den misstänktes hem, om det finns ”särskild anledning” att tro att den misstänkte kommer befinna sig där.
• Överskottsinformation från avlyssningen får sparas och användas ”brottsförebyggande”.
• Information i mycket högre grad än tidigare får delas med utlandet och utländsk makt kan få bedriva gränsöverskridande övervakning.

Sen har vi det stora som i alla fall märkts i debatten:

• FRA-lagen, det vill säga ständig avlyssning av all trafik som passerar landets gränser, det vill säga en stor del av all internettrafik. ”FRA-shoppen” skulle från början inte vara öppen för andra än försvaret, men numera kan även polisen beställa…
• IPRED, som till och med tillåter privata aktörer att begära ut information om personer bakom IP-nummer på nätet. Vilket gör att de kan dra folk inför domstol i civilrättsliga mål. Tidigare har endast polisen kunna begära ut sådan information och då endast för brott som kan ge fängelse.
• Och nu DLD, med vilken man kan spåra i princip varje steg vi tar genom att kolla var och när vi kopplar upp oss mot telenät och internet, vem vi kommunicerar med och hur. Ringde du kvällspressen? Har du pratat med läkare nyligen? Porrsurfade du på lunchen i tisdags och varför ringde du ett telefonsamtal från porrgatan några timmar senare? Det är ett direktiv som gör våra datorer, surfplattor och telefoner till vårt privatlivs fiender.

Snart kommer dessutom ACTA och om den passerar EU kommer våra politiker säkert som amen i kyrkan rösta igenom det också.

Det finns mer att läsa på http://opassande.se/integritet/index.html

Som sagt, tänk tanken att alla dessa förslag kommit upp under en och samma vecka, istället för att vara spridda över tiotalet år. Avlyssning av oskyldiga på rena spekulationer, kartläggning och insamling av information från alla svenskar överhuvudtaget. Överlämnande av polisuppdraget till privata aktörer. Glöm anonyma tips till pressen, glöm ditt privatliv, glöm att ha hemligheter välkommen till panoptikon.

Det är därför jag skäller på idioterna som bagatelliserar problemet.

Texten för dagen är av Waterboys, ”Be my enemy”:

My hands are tied
I’m nailed to the floor
feel like I’m knockin’ on the
Unknown Door
there’s a gun at my back
a blade at my throat
I keep on findin’ hate mail
in the pockets of my coat

Well I’ve been trying to grow
I been coolin’ my heels
I have been workin’ in the fields
and I can’t get to sleep
I can’t catch my breath
I can’t stop talkin’ and I
look like death!

but I will put right this disgrace
I will rearrange you
If you’ll be my enemy
I’ll be your enemy too

Det största problemet är ändå att fanskapet träffat i stort sett hela världen. Vill du slippa, får du bosätta dig på en ö någonstans i ingenstans och sluta kommunicera med omvärlden. Då kanske du får ha ditt privatliv ifred.

Suck!

Ryggmärgsreflexen hos en justitieminister bör vara oerhört konservativ i en positiv bemärkelse. Det vill säga inte i bemärkelsen moraltant/-farbror eller batongmörker, utan en seriös vård av lagens kärnvärden, lagstiftningens principer och en oerhörd skepsis gentemot nya lagförslag som hotar dessa.

Därför är det så tröstlöst att de senaste decenniernas lagstiftande mest tycks vara en accelererande spiral ner i mörkret. Bodström kan stå och slå sig för bröstet nu när Ask gör bort sig, men han var ju knappast något vidare själv heller.

Ändå är det alldeles för uppenbart att nuvarande justitieminister/justitiedepartement/regering har lite för lätt att slänga ur sig lite så där feel-good-förslag. Förslag som är så där lagom populistiska, faller moralister på läppen och tycks angripa ett viktigt problem, medan det i själva verket skapar nya.

Nu föreslår regeringen en lag som är så oerhört luddig i kanten att det är fullkomligt omöjligt att se var den kommer att landa om några år, när förbehållen glömts och endast lagtexten är kvar att tolka. Förslaget är att förbjuda ”kränkande fotografering”, som definieras som:

För straffansvar ska krävas att fotograferingen sker olovligen. Vidare att fotograferingen sker under förhållanden där den fotograferade är särskilt utsatt eller på ett sätt som är påträngande eller dolt. Slutligen ska krävas att gärningen är ägnad att allvarligt kränka den fotograferades personliga integritet. Detta innebär att endast de mest klandervärda fallen av kränkande fotografering ska omfattas av den föreslagna straffbestämmelsen. Straffet föreslås vara böter eller fängelse i högst två år.

Vidare föreslås ett undantag från straffansvar om fotograferingen med hänsyn till syftet och övriga omständigheter är försvarlig. Dessutom föreslås att bestämmelsen inte ska gälla den som fotograferar någon som ett led i en myndighets verksamhet.

Låter bra, eller hur. Men djävulen gömmer sig i detaljerna. Tidigare förslag har varit uppdelat i det tydliga att olovligen fotografera någon inomhus hemma, på toaletten, i ett omklädningrum eller motsvarande utrymme. Det är inte heller klockrent, men bra mycket lättare att begränsa och därmed också vassare.

Får man plåta någon som är pissefull?

Bara titeln på remissen visar på hela problemet, ”kränkande fotografering”. Ordet kränkt är till hela sin natur subjektivt. Sure, de mest uppenbara fallen kan tyckas självklara, men sen följer en gråskala där man knappast kommer kunna hitta två personer i en grupp av tio som tycker exakt likadant. Är det endast sexuellt präglade kränkningar som gäller, eller är även religiösa kränkningar giltiga? Får man plåta en polis i tunnelbanan? En politiker som petar sig i näsan?

För är det inte lite märkligt hur det i samma text tycks undanta makten, men begränsa medborgarna? Är det så vi vill ha det? Skall jag tveka att lyfta kameran om jag ser en politiker i en genant situation, medan myndigheter kan installera kamera i min toastol om de så gitter?

Som Klamberg påpekar, så finns det ett hål i lagstiftningen som gör domstolarna impotenta mot smygfotografering i miljöer där personer borde kunna känna sig trygga och privata. Det måste vi naturligtvis komma åt, för det är inte alls OK om någon stackars tjej, kille eller däremellan får ”stoltsera” på bild i bästa ”födelsedagskostymen” bara för att någon inte kan hålla fingrarna i styr och respektera den personliga integriteten. Det är den ultimata mobbningen, det är något som inte kan göras ogjort om bilderna hittar ut på nätet, det är något man får leva med vare sig man vill eller inte.

Men lösningen kan inte vara att införa ytterligare ett gummiband i lagboken som kan tolkas lite som man vill utifrån de politiska och moraliska vindarna för dagen. Sätt gränsen till bestämda miljöer, kräv att skyltar om fotoförbud sätts upp om miljöerna inte är någons privata bostad eller fullständigt uppenbara. Var tydliga med undantagen, varför de finns där och i vilka situationer de kan vara giltiga.

Som nu är får vi det sämsta av alternativen. En paragraf som antingen blir helt tandlös eller föremål för politisk tolkning, samtidigt som myndigheter får carte blanche att göra vad i helvete de vill på området.

Besitter verkligen inte justitiedepartementet i sin helhet bättre kompetens än så, eller är det så att de som är kompetenta är de sista man lyssnar på?

Är pirater och internets invånare en ny slags människor, som känner, tänker och reagerar på andra sätt än tidigare generationer? Eller är vi i grund och botten samma slags människor som våra föräldrar och farföräldrar, bara det att vi hittat ett nytt sätt att umgås även med dem som befinner sig långt, långt bort?

Frågan kan verka filosofisk, men har stor betydelse för hur Piratpartiet kan fungera, och hur vi ska se på varandra.

Klara skriver i en mycket läsvärd bloggpost:

Pirater kommer från internet. Lever, andas, vaknar, somnar, äter och skiter internet. Dess medlemmar kan aldrig förväntas agera som om de inte hade det ursprung de har. Internet är kaos. Internet är självorganisering och anarki.

Detta får mycket större implikationer för piratpartiet än vad man kan tänka sig. Det kommer inte kunna organiseras enligt de principer som gäller i en representativ demokrati. Dess företrädare kommer inte att agera som representanter enligt representativa demokratiska regler. För de kommer från internet.

På internet representerar man bara sig själv. Där finns inga gränser. På internet saknar människor impulskontroll. Där finns inga valda ledare. Där finns ingen uthållighet. Det finns inga kontrakt annat än de som byggs för stunden. Allt är flytande, allt är i ständig förändring. På internet går alla alltid vidare.

Medlemmar i piratpartiet och Ung Pirat kommer alltid få leva med skräcken att någon företrädare går ut och säger saker de inte står för. Det de kommer göra är att själva gå ut och säga något annat. Pandoras ask är öppen. Men den var öppen innan piratpartiet fanns.

Som alltid från Klara en intressant och tankeväckande analys. Men jag är inte säker på att den håller.

Självklart har internet inga valda ledare. Liksom det rum där min SSU-klubb en gång samlades. Däremot valde själva SSU-klubben en ledare. Och precis som nu i Piratpartiet hade vi ständiga diskussioner och slitningar om vad ledaren fick säga, samtidigt som han talade om att han kom från SSU-klubben. Där både själva frågorna, och de olika svar och åsikter som hördes, var ungefär desamma som i vår debatt nu.

När jag följer diskussionen som brutit ut slås jag av hur lika de svar vi söker oss fram mot är de svar, som de etablerade partierna hittat: Alla har naturligtvis rätt att säga ”Jag tycker X” och ”Jag tycker att partiet borde tycka Y”. (Fast partiledaren bör vara försiktig med det.) Ingen har rätt att säga ”Partiet tycker Z”, om det inte finns beslut om saken. Och man ska akta sig för att säga saker där det är oklart vilket av sakerna man menar.

Den väsentliga skillnaden mellan min gamla SSU-klubb och mina nya piratvänner är att i SSU hade vi en hundraårig tradition att luta oss mot, om hur dessa saker ska hanteras. Så att min äldre kamrater kunde tala om det för mig. Medan vi i piratpartiet nu utvecklar våra svar på egen hand.

Så vi är nog rätt lika, trots allt!

Jag har oerhört mycket lättare att acceptera människor som ärligen inte har samma åsikt som jag själv, men som visar intern konsekvens och principfasthet. Det betyder inte att man aldrig får byta åsikt, men principer är inte kalsonger som man tar av sig och kastar i tvättkorgen.

Det är exakt av det skälet som dumheter som att gråta i talarstolen över att man böjt sig framåt för att bli påsatt bakifrån får mig att se rött. Eller för den delen pubertalt svammel där man jämför sig med en randiansk romanhjältinna, samtidigt som man rättar in sig i ledet för att undvika det politiska kylskåpet.

Jag tål inte heller den som i politisk opposition står för frihet, rättsprinciper och den lilla människan, för att sedan i regeringsposition vara den främste försvararen av precis samma sorts dumheter.

2005 stod Linander i talarstolen och vände sig emot skiv- och filmindustrins beställningsjobb från de socialdemokratiska lagstiftarna. Nu skriver samma Linander inlägg för att försvara den djupt odemokratiska konstruktionen ACTA.

Han gör det med förlöjligande:

Det är fantastiskt att en så liten lagändring kan få så många att bli upprörda. Men så kan det gå när man väljer att tro på alla som vill skrämmas. Jag har varit med och tagit fram en “Q&A” till vårt C-internnät, men det är inget hemligt så jag lägger ut det här också (istället för att skriva allting själv en sen lördagskväll).

Det är ju bra där att ditt Q&A inte är hemligt. Problemet är att enda skälet till att vi överhuvudtaget haft något att debattera fram till alldeles nyligen, är att material från förhandlingarna ”läckt ut”. Så ACTA har med andra ord varit ungefär lika hemligt som det kalla krigets krigsplanering, det vill säga att alla vet ungefär vad det innehåller i stora drag, men detaljerna har varit gissningslekar.

Eller förlåt mig, det finns vissa särintressen som minsann haft informationen redan från början. Det är representanter från organisationer som försvarar immateriella rättigheter. De omfattas tydligen inte av den internationella sekretess som tydligen är normalfallet i förhandlingar som utan att fråga väljarna i olika länder skall få påverka deras lagstiftning.

Fast det är väl iofs inte så konstigt. Det är ju med all sannolikhet de ”rådgivarna” som i realiteten dikterat innehållet i avtalet.

Hur känns det farbror Johan, att gå från att stå på barrikaderna för individens frihet, rättigheter, rim och reson, till att vara en av grisarna i animal farm? Att förvandlas från idealist till politisk broiler. Det sägs att makt korrumperar och det är nog alla känsliga för, det är dock slående hur vissa har mer bråttom till köttgrytorna än andra.

Du var en av dem jag satte mitt hopp till där för sex-sju år sedan. Du föll hårt och därför låter jag arg.

Eller inte arg, snarare äcklad.

Eller förresten, både äcklad och rosenrasande.

Du, din partiledare och den där fullkomligt ryggradslösa maneten som en gång i tiden var ledare för ert ungdomsförbund har gemensamt sett till att Centerpartiet är dött som alternativ för mig den dag röstsedeln skall i kuvertet. Jag skulle hellre kräkas i kuvertet innan det händer.

Det krävs ett ganska absurt mått av arrogans för att få för sig att hantera ett internationellt fenomen som Twitter som om det vore en amerikansk nationell angelägenhet och inget annat. Ännu mer märkligt blir det när detta dessutom innebär att man kräver tjänsten på information om tre personer som ingen av dem är amerikansk medborgare. En av dem är till och med förtroendevald i det isländska parlamentet.

På sajten Mashable, hos The Guardian, Salon, ReadWriteWeb och hos ACLU kan man läsa om hur US Department Of Justice försöker tvinga Twitter att lämna ut såväl alla meddelanden som all kontoinformation för flera olika personer med kopplingar till Wikileaks.

Det rör personer som Birgitta Jónsdóttir, Jacob Appelbaum, Rop Gonggrijp och Julian Assange. Ingen av dem amerikansk medborgare, men alla behandlade som om de skulle dömas för brott i amerikansk rättssal.

Att det överhuvudtaget är aktuellt att begära ut uppgifterna beror på ett beslut i en federal domstol i Virginia. I ett fall där domaren inte bara beslutat att justitiedepartementet kan begära ut uppgifterna utan även att den bevisning/dokumentation/motivation som låg till grund för beslutet får hemlighållas. I praktiken ger man alltså carté blanche till justitiedepartementet att göra som de vill utan att behöva synas i sömmarna.

Det finns två saker att konstatera här. Dels handlar det om den amerikanska arrogansen att anse att internet är en näst intill enbart amerikansk angelägenhet. Det får i det här fallet följden att man inte inser att företag som servar hela världen som till exempel Google, Facebook och Twitter faktiskt svarar inför hela världen, inte bara USA. Det andra är den typiska taktik som använts, där man med all sannolikhet valt en ”vänligt inställd” domare, såväl som historien runt Bradley Manning för att få gehör för sina krav.

Tjänsterna själva har oftast användarvillkor som är anpassade för ”amerikanska” förhållanden, det vill säga ger dem möjligheten att efterkomma dumheter som det här utan att bryta sina avtal:

As the ruling judge himself wrote, users of online services have ”a lessened expectation of privacy” when they agree to the terms of service for sites like Twitter and Facebook. That may or may not have been the understanding of the millions of users who have clicked that ”OK” button, but it’s certainly good to know.

Jag vet inte riktigt vad man skall göra åt arrogansen, för den handlar i grund och botten om den amerikanska självbilden som ett modernt ”mittens rike”, som resten av världen kretsar runt. Problemet är ju att de i stort sett har rätt. Våra egna politiker, med några få undantag, är oftast oerhört flata gentemot USA:s mer märkliga beteenden och de flesta av dem har dessutom aldrig har slagits av tanken att erbjuda ett alternativ.

Istället kör vi här racet US-light, där vi gör oss till en blek kopia istället för att inse att vi skulle kunna göra precis tvärtom. Vi skulle kunna säga till Twitter att deras kunder skulle respekteras om de flyttade verksamhetens huvudsäte hit, liksom Google, liksom Facebook, liksom Yahoo, liksom… Det kanske inte skulle innebära massflykt från USA, troligen inte — men dels skulle våra egna företag känna säkerheten i att veta att de kan garantera sina kunders integritet och dels skulle kontrasten möjligen kunna tvinga även USA att ifrågasätta sina dumheter och floskler.

Tyvärr är vi patetiskt lama de fåtal gånger vi protesterar. Dessutom gör vi vårt bästa för att inte vara ”sämre”, så när vi protesterar kryper vi upp på höga hästar och framstår precis så hycklande som vi ibland anklagas för.

I en serie både underhållande och tänkvärda blogginlägg visar Anna Troberg hur illa det kan gå när man försöker sitta på två stolar samtidigt i politiken. Som centerpartiledare är Annie Lööf för fri fildelning (eller något sådant). Som minister i en alliansregering tycker hon tvärt om. Och twittrar till Anna:

Förstår inte att det är märkligt med 2 åsikter. (Det är) min vardag i många frågor som exv LAS, klimatet, arbetsgivaravgifter.

Själv misstänker jag att Annie snart får värre problem än Anna på halsen om hon inte inser att man som politiker inte kan ha hur många offentliga åsikter som helst. Att det måste finnas någon slags konsistens mellan vad man säger och vad man gör. Och att väljarna måste ha en rimlig chans att kunna gissa sig till vad Annie kommer att tycka som regeringsledamot efter valet utifrån vad hon sagt som partiledare före valet.

Men jag tror att vi Piratpartister mellan skrattsalvorna ska ta oss en ordentlig funderare på om vi kan lära oss något själva av detta. Nu när vi bestämt oss för att stryka den gamla vågmästarstrategin ur principprogrammet, och börjat arbetet med att bredda vår politik.

Ty så snart ett parti vill vara med och bestämma men inte har egen majoritet hamnar man i den situation Centerpartiet och Annie Lööf sitter i: Man har ansvar för en helhet, där man bara kan påverka en del. Man kämpar för att få igenom i vart fall några av sina hjärtefrågor, och tvingas i utbyte rösta för en massa saker, man egentligen tycker är skit.

Vad denna konversation visar är hur viktigt det då är att vara tydlig inför väljarna med vilka frågor som är så viktiga för en att man tänker prioritera att kämpa för just dem, och vilka frågor som mer har status av “så här vill vi göra om det råkar bli vi som får bestämma över saken”.

För dem som stod på vår (Piratpartiets) riksdagslista inför valet 2010 var den saken solklar: Våra program pekade ut en handfull frågor, och förklarade oss beredda att rösta i stort sett hur som helst i andra frågor för att få genom dem.

Hur vi ska göra med den saken inför nästa val har vi inte bestämt oss för än. Men i den diskussionen måste vi tänka på att det om fyra år kan vara vi som sitter i Annies situation: Att vara den mindre parten i en konstellation, där övriga parter inte är beredda att acceptera allt som står i våra program, men kräver våra röster i dessa frågor i utbyte för att man exempelvis upphäver FRA-lag och IPRED-lag

Låt oss minnas när vi nu börjar bredda vår politik att ute i världen finns människor som tycker att de frågor vi breddar oss mot är lika viktiga som vi tycker att IPRED och FRA är. Vi måste därför tänka igenom ordentligt hur vi ska göra, för att de inte ska bli lika sura på oss som vi nu är på Annie, ifall vi säljer ut deras favoritfråga, för att få genom ett avskaffande av FRA och IPRED-lagarna.

Det skall vara fan att vara liberal med vurm för frihandel och marknadsekonomi! Realiteten just nu gör att jag trots att min grundinställning till tillvarons principer ändå länge känt att hela dimensioner saknas i debatten, dolda bakom den traditionella höger-/vänsterskalan.

Ett samhälles ekonomi bärs upp av att det stora flertalet har en inkomst. Dels innebär det skatter, som kan användas till det gemensamma fromma. Dels innebär det en genomströmning av pengar genom samhället, vilket i sin tur förhoppningsvis genererar möjligheter till inkomster. Inkomster för de allra flesta uppnås bäst genom ett levande positivt utbyte, en positiv spiral där företagsamhet ger mer företagsamhet. En situation där folk är företagsamma för att det är lätt att vara företagsam, för att det ger mat på bordet och ett bättre liv för en själv och de närmaste.

Trots att detta knappast är någon stor hemlighet och trots att i princip varenda politiker gör näst intill vad som helst för att försöka öka sysselsättningen, så är vi på väg bort från denna för samhället hälsosamma situation. Dels blir vi allt effektivare, så att färre gör mer och dels konkurrerar vi globalt.

Att stoppa tillbaka kycklingen i ägget är vare sig möjligt eller önskvärt, vi kan inte oupptäcka det som blivit upptäckt, inte outveckla det som utvecklats, inte heller kan vi rimligen ineffektivisera det som blivit effektiviserat. Möjligen kan vi i det allra sista lära oss att ta bättre vara på de människor som skall vara allt effektivare…

Det som krävs är nog att vi inser att vi måste mogna in i den nya situationen och att det måste gå fort. Vi måste lära oss hur utvecklingen förändrat spelreglerna och vad som därför inte fungerar längre, hitta nya strategier som fungerar och till och med våga kasta våra kära gamla sanningar på sophögen om de inte längre är relevanta.

För det tycks som om kejsaren har nya kläder. Kläder som bara den som är intelligent nog kan se…

När Bulgakow skrev ”Mästaren och Margarita”, så drev han med den sovjetiska byråkratin: med småpåvar, oginhet, regerrytteri, etablerade sanningar, svågerpolitik och högmod. Hade Bulgakow skrivit boken idag, så hade det funnits mycket inspiration att hämta i nuet, trots att det gamla Sovjet sedan ett par decennier inte längre existerar. Det gamla Sovjets bolsjevikiska dumsnutar matchas utan problem av dagens placerare, pyramidspelare, företagsledare, effektivitetskonsulter, politiker, byråkrater och lobbyister. Av folk som skor sig själva i processer som en sexåring kan räkna ut inte leder till något bättre utanför deras egen lilla begränsade sfär. Vem vinner i längden på hänsynslös exploatering i en värld som i allt raskare takt blir en global by? Vem är inte förlorare när människorna låter maskiner fatta ekonomiska beslut utan att själva lägga sig i processen eller våga överpröva besluten. Exemplen på dumheter där det är värst för verkligheten om kartan säger något annat är inte kort. Frågan är när vi vågar harkla oss och höja rösten för att säga att, ”så här var det väl ändå inte menat att det skulle fungera?”

Vad kan man säga när en av våra verkliga ”Mr Market”, en verklig ultrakapitalist utbrister:

Under de senaste krisåren har nollräntor och stimulanser gjort att företagsvinsterna stigit men antalet fasta jobb sjunkit. Om inte denna skevhet rättas till blir på sikt alla förlorare, både löntagare och aktieägare, varnar Bill Gross. Människor utan jobb tenderar nämligen att konsumera ganska sparsamt. Denne man, räntemarknadens egen Mr Market i kapitalismens hemland och själv god för 14 miljarder kronor avslutade nyligen en artikel med att citera Karl Marx: proletärer i alla länder förenen eder. Tre år in i finanskrisen är ingenting längre sig likt.

Det betyder inte att vi måste sluta vara liberaler om vi nu var det, eller frihandelsvurmare, eller vänner av marknadsekonomi. Det betyder inte heller att vi måste vurma för att reglera oss in i vansinnet.

Däremot betyder det att vi inte kan avhända oss ansvaret att peka ut och kräva åtgärder mot rena dumheter. Vi behöver inte på modernitetens altare lägga rätten att peka och utbrista: ”Men, han är ju naken!”

Troy Davis är död. Han dog av en cocktail bestående av tre droger: en som försatte honom i medicinsk koma, en som förlamade honom och slutligen en som stoppade hans hjärta.

Det hela skulle inte vara något ovanligt alls, det förekommer i snitt något hundratal gånger per år i hans hemland USA. Amerikas förenta stater är en av de få moderna demokratier som fortfarande tillämpar dödsstraff inte bara i teorin utan även i praktiken.

Det som sticker ut är att Troy Davis mycket väl kan ha varit oskyldig.

I all rättsskipning finns en överhängande risk att läglighet och önskan överträffar rationalitet och tvivel. Ju starkare behovet av att finna skuld, desto troligare att man gör det oavsett om det är riktigt eller ej.

Fallet Troy Davis innehöll ingen effektiv teknisk bevisning utan bara vittnesmål. Dessutom vittnesmål där flera i efterhand visat sig väldigt skakiga. En signifikant portion av vittnena har vid det här laget tagit tillbaka sina vittnesmål och undertecknat intyg om att de var felaktiga. Istället vittnar de om hur de pressades av polis att peka ut Troy, inte sällan i en situation som var så hotfull att man skulle kunnat tro att de själva var de anklagade.

Poliserna trodde säkert att de gjorde sitt jobb, vilket blir extra tragiskt när resultatet blir en rättslig travesti. Behovet av en skyldig, önskan att lösa fallet, den egna tron på de egna teorierna smällde högre än tvivel och rimlighet.

Troy Davis dömdes med andra ord på vittnesmål med tvivelaktigt värde, på vissa indicier och utan ytterligare teknisk bevisning. Den som angav honom har av flera vittnen anklagats för att vara den verkliga förövaren.

Ett system med ”superdue process”.

Att avrätta någon i USA, från dom till död, är en affär som kostar miljontals kronor. Det är väsentligt dyrare än livstids fängelse. Orsaken är kravet på ”due process” som är så starkt att det till och med kallas ”superdue process”.

Kravet finns där för att försvara dödsstraffets legitimitet. Om och när samhället är tvunget att erkänna att man avrättat en oskyldig får det ofta dramatiska konsekvenser. Bland annat i Storbritannien var det en katalysator för dödsstraffets avskaffande.

I realiteten skulle jag vilja kalla den amerikanska ”superdue process” för super-undue process, eftersom det enda som är ”superdue” i processen är dess omfattning.

Det byråkratiska maskineriet

Juridiska processer kräver byråkrati för att fungera. Det är endast genom regelsystem och konsekvens som systemet blir förutsägbart och kontrollerbart. Men som i alla byråkratiska system, så finns det en situationens inneboende logik som kan leda helt fel.

Systemet kan lätt fjärma sig från verkligheten och var internt logiskt utan att för den skull vara rationellt eller relevant. När det handlar om ”superdue process” så hittar vi ett juridiskt byråkratiskt monster istället för extra säkerhet.

Processen är tänkt att tillhandahålla så många säkerhetsventiler att risken för att fel person skall dö skall vara minimal. I själva verket släpper igenom fall efter fall där den dömdes skuld verkligen inte är ställd bortom rimlig tvivel. Troy Davis är bara ett extra tydligt exempel, men exemplen är legio.

Så varför fungerar det inte?

Det största problemet är att maskineriet inte slår till förrän personen redan dömd att dö. Det kan tyckas vara ett mindre problem. Det får dock en del jobbiga konsekvenser:

Den första konsekvensen beror på att systemet är konstruerat med omvänd bevisbörda. När du väl är dömd är det upp till dig själv att visa att domen är felaktig. Omvänd bevisbörda gör det stört när omöjligt att lyckas med sina överklaganden.

Nästa detalj är att fri bevisprövning inte råder. Du kan mycket väl sitta på vad du anser vara utmärkt bevisning, men det är inte säkert att du får använda den:

Generally, the findings of fact made in the lower court shall not be set aside on appeal unless they are clearly erroneous. In Ragland Inv. Co. v. Commissioner, 435 F.2d 118 (6th Cir. 1970), the court stated that on appeal, the court will not disturb findings of fact unless they are clearly erroneous.

On appeal the burden of showing that a finding is clearly erroneous is placed on the appellant. This burden is a heavy one, especially where findings are based on oral testimony. The appellant has to clearly point out where findings of the trial court are clearly erroneous.

Principen är alltså att faktagranskning och bevisning skall ske i den ursprungliga rättegången. Orsaken är att den anglosaxiska traditionen är att det är juryn som tar ställning till bevisning, inte domaren — och i överklagansdomstolarna finns inga jurys.

Om det inte fungerar, mata på mer av samma sak…

Så om kamelen måste passera nålsögat för att överklagan skall gå igenom, så kommer du misslyckas — flera gånger. Det spelar nästan ingen roll hur starkt ditt case är, för systemet är dopat så att du nästan inte kan lyckas.

Ändå är ju målsättningen att oskyldiga inte skall avrättas, så hur löser man det dilemmat? Jo genom mer av samma sak. Det finns flera instanser att överklaga till, lokalt, delstatligt, federalt och slutligen högsta domstolen. Det finns också olika former av överklagan och möjligheter, så att varje t har ett streck och varje i en punkt. Problemet är att ytterst få av dessa överklaganden kommer att ta in ny bevisning och göra en förutsättningslös värdering.

Resultatet blir i praktiken att om din femöresadvokat satt och halvsov i rätten medan ditt liv hängde på en skör tråd, så gick tåget där och då. Det spelar liksom inte så mycket roll om färsk bevisning som skulle fått dig friad dyker upp dagarna efter att domen avkunnats. Ingen vill längre höra på. Du får hoppas på att någon känd, stor advokatbyrå vill ägna hundratusentals dollar på ditt case pro bono, för dina egna möjligheter att klara dig med hjälp av egen research eller femöresadvokatens kollega som lejts att hjälpa dig med överklagan är plus minus noll.

Så superdue blir superundue och dödsmaskineriet går sin gilla gång, även när det tycks som till och med en normalbegåvad sexåring i efterhand borde kunna lägga ihop två och två och inse orimligheten.

Troy själv fick faktiskt en ny hörning på order av US Supreme Court, men inte av dem själva, utan den skickades ner till en federal rätt i Georgia. Där underkändes i princip alla tillbakadraganden av vittnesmål som mindre trovärdiga. Inte heller reddes de anklagelser ut som handlade om alternativ gärningsman, eftersom den utpekade inte kallats till rätten — ett dödligt misstag. Ändå gick domarens kollega ut och sa att hon iofs inte ställde sig emot domslutet, men att hon ändå ansåg att det vore bäst om Troy fick en ny rättegång — men så blev det naturligtvis inte. Delstaten Georgia och USA i sin helhet felade därmed Troy Davis. Med det bevisläge som rådde vid hans död och en inte helt inkompetent advokat, så finns det inte en chans i helvetet att han skulle dömts skyldig av en normalt funtad jury.

Han sällar sig till namn som till exempel Cameron Todd Willingham, där rättssystemet totalt fallerat och blivit sin egen värsta fiende — där det ultimata straffet inte blir mycket mer än en legalt sanktionerad lynchmobb.

För där är det grundläggande problemet. Dödsstraffet tilltalar lynchmobben i oss, önskan om vedergällning — en av de basala instinkterna. Som sådan blir den blind, men inte på det sätt fru justitia är menad att vara blind, utan blind inför fakta.

Kan Troy ha varit skyldig? Jo självklart.
Är det ställt bortom rimlig tvivel? Nä knappast.