Rättsliga efterhandskonstruktioner

Det är lätt att bli lite gapig när man ser hur det svenska rättssamhället tycks ha hamnat på dekis. Visst är det kul att använda ord som till exempel ”bananmonarki”, och inte helt omotiverat, men även utan sådana gliringar är verkligheten inte alltid så vacker.

Igår skrevs det en hel del om Mikael Nordfeldth och umepolisens tillslag mot hans kontor. Mycket kortfattat så hyr han kontor i Hamnmagasinet av Umeå kommun, ett kontor där det finns internetuppkoppling. Tyvärr har det inte skrivits någon tydligt avtal om denna internetuppkoppling, inte heller står det specificerat i hans hyreskontrakt. Däremot står det vad jag förstår inte heller att det inte ingår, vilket är det normala i den typen av hyreskontrakt för kontorslokaler, om det är så det förhåller sig.

Kommunens IT-avdelning noterade enligt egen uppgift i fredags att uppkopplingen till Mikaels kontor använde en tredjedel av bandbredden i deras nät. Frågan lyftes till polisen, där det i sin tur ledde till husrannsakan.

Kommunen har enligt Mikael själv sedan länge känt till att han använder uppkopplingen, och även vad han använder den till.Från hans kontor strömmar video för UmeTV. Utöver det står där en mer traditionell webbserver som bland annat forskningsavdelningen och han själv använt för sina webbplatser. Han har satt upp en VPN-tunnel, så att han kan nå sitt kontor utifrån, vilket inte annars skulle gå med kommunens spärrar etcetera. Allt detta anser Mikael att kommunens IT-avdelning mycket väl känt till.

Utan att spekulera alltför vilt, så kan man anta att det inte är en hemlighet att uppkopplingen använts av just Mikael. Inte heller har någon kommenterat negativt eller protesterat mot användningen fram till nu. Ingenting Mikael gjort via uppkopplingen är olagligt per se, varken videoströmmar, webbserver eller VPN. I det sista fallet är det fråga om en ren standardlösning på problemet att på ett säkert sätt kunna komma åt sitt kontors datorer utifrån vid behov, och korrekt uppsatt är det knappast ett säkerhetsproblem.

Enligt Mikael själv har uppkopplingen förbrukat någonstans mellan 50 och 100 kilobyte per sekund konstant. Man kan anta att det förekommit toppar då mycket video strömmats, men annars finns ingen anledning att betvivla siffran. Om detta verkligen utgör ett problem för kommunens nät, finns all anledning att ifrågasätta om nätet inte är lite väl underdimensionerat?

I samband med tillslaget, så gick Mikael till umepolisen och begärde att förhöras och att få tillbaka sina datorer. Han förhördes då som ”annan”, eftersom han inte på något sätt fanns namngiven i polisanmälan och inte var misstänkt för någonting. Idag blev han delgiven misstanke om dataintrång. Soso skriver:

Idag på förmiddagen har de kallat MMN-o till förhör, denna gång som misstänkt för, vad det verkar, dataintrång. Även om tydligen inte ens förhörsledaren eller åklagaren var säkra på brottsrubriceringen.

[…]

Rent krasst känns det egentligen som de bara hittat ett annat sätt att klämma åt honom.

Rubriken på det här inlägget är ”rättsliga efterhandskonstruktioner”, och jag menar att det här låter som en sådan. Det är lämpligt att man när man beslutar om husrannsakan har klart för sig av vilket skäl man gör det. Är ett brott verkligen begånget, och motiverar brottet verkligen en sådan åtgärd?

I mina öron låter det hela som något som lämpligen kunnat lösas genom att lyfta telefonluren och ringa Mikael. Hade IT-avdelningen agerat på det sättet och sagt till honom: ”Du vi ser att du förbrukade en tredjedel av vår bandbredd här i fredags, vi noterar också att du inte ens har skrivit ett avtal om uppkopplingen. Det vore nog bra om vi skrev ett avtal och om vi redde ut varför din uppkoppling slukar så mycket kraft?”, så hade saken varit ur världen utan vare sig husrannsakan, tidningsrubriker eller ifrågasättande bloggposter.

Det handlar som jag ser det om ett grovt övertramp och missbruk av rättsliga befogenheter. I det läget vill man inte stå med hundhuvudet, så man trummar upp en anklagelse – oavsett relevans – för att motivera en handling som ändå redan är genomförd. Hade man inte anklagat Mikael för något, så hade det tagit hus i helvete.

I grund och botten tycks allting handla om en förvirrad IT-avdelning, som skickat ett ärende de borde kunnat hantera över telefon till en lika förvirrad polis. Resultatet är ett tillslag, där man nogsamt försökt hålla Mikael ovetande ”för att han inte skall kunna städa bort bevis”.

Det här är symtomatiskt för åtminstone två stora problem i vårt nutida samhälle. Det ena problemet är den bristande förståelsen för informationssamhället. Inte ens IT-teknikerna på Umeå kommun tycks fatta att de ställer till en förbannad oreda helt i onödan, en oreda som kan ställa en persons liv helt på huvudet. Polisen i sin tur tycks inte förstå att de på lösa boliner beslutar om långtgående intrång i en persons liv och bereder sig tillgång till politiska dokument; till en persons arbete; till en persons sociala nätverk, till och med till det mest personliga — alltmedan man som en elefant i en porslinsbutik lyckas stänga ner två webbsidor som används för att föra debatt.

Det andra problemet är rättsligt. Systemet har inte hängt med i svängarna och förstår inte hur det skall förhålla sig till den digitala delen av världen. Man agerar för att ”säkra bevis” och får då med sig allt inklusive soppåsen och bilderna på barnen, men när man inte agerar på relevant misstanke begår man mer eller mindre ett digitalt hemfridsbrott. De som försöker förstå hur de skall agera använder sen luddet i systemet för att täcka över de egna misstagen.

Problemet är inte isolerat till polisen, utan det finns en grundläggande brist på respekt för andra människors privata data.

Then they came for me…

Tydligen är det lite av polisens nya interna sport att slå till mot internets och stjäla deras datorer på mer eller mindre tveksamma grunder. Hur skall man annars tolka att polisen slagit till mot MMN-o (Mikael Nordfeldth):

För närvarande så är jag alltså inte misstänkt för något. Dock var jag till polisstationen för att försöka luska ut någon information ö.h.t. vad jag drabbats av. Hamnmagasinets personal sade till IT-administratörerna (och/eller polisen?) som var på plats att de bör underrätta mig snarast. Jag misstänker dock att IT-folket var för upptagna med att leka brutal polis för att bry sig om det. Jag har inte fått veta något utan att gräva ännu.

Kommunens IT-tekniker sade specifikt till personalen på Hamnmagasinet att inte ringa mig för att komma in på kontoret eftersom jag “skulle kunna ta bort sådant som är olagligt” (obs, citerar från återförtäljande).

Skälet till tillslaget är att kommunens IT-tekniker (han sitter på kommunens lina) noterat ”mycket trafik mot ett IP-nummer”, vilket helt sonika beror på att Mikael kopplat hela sin trafik mot en VPN-tunnel. Sakernas läge är för övrigt ingen hemlighet för kommunens tekniker, även om inget papper skrivits:

Jag har, som ensam med nyckel, haft tillgång till ett projektkontor på Ungdomens Hus i Umeå, dvs Hamnmagasinet. Det kontoret blev imorse utsatt för ett tillslag från polisen på misstanke om “mycket trafik mot ett IP-nummer” som kom från Umeå Kommuns IT-avdelning.

Min verksamhet där var i egenskap av ideell kulturarbetare (utan någon slags arvode ö.h.t.) och i projektbaserad form genom en ideell förening (helt utan ekonomi, så hyran betaldes ur egen ficka). Saker som gjorts genom min verksamhet i kontoret har varit dokumentation av Ungdomens Hus i Umeå, kulturarrangemangpolitiska debatter (“EU-val WTF?” eftersom kommunen totalratade EU-info till ungdomar) och en massa spinoff-grejer, mest i samband med UmeTV.

Det är smått fantastiskt att läsa sånt här. Inser inte svenska myndigheter hur det moderna samhället fungerar? Internet är för många människor deras primära kommunikationskanal, och att göra ett tillslag utan orsak är fullkomligt oacceptabelt:

Att ta någons datorer och på så sätt skära av alla moderna kommunikationskanaler (dvs som om man på 1900-talet avslutade telefonabbonnemanget, tog TV:n, förvägrade någon en dagstidning och såg till att personen inte kunde skicka post eller besöka sitt bankkontor) samt ta alla lagrade dokument är ett mardrömsscenario.

Att återetablera all kommunikation och återskapa all information är ett jättejobb motsvarande det man tvingas genomlida tex efter en brand! Att dessutom drabbas pga en ytterst vag misstanke om brottslig verksamhet baserat på ”pga mycket trafik mot ett IP-nummer” visar på en total brist på proportioner.

Jag har skrivit om det här förut, men det tål att sägas igen och igen: internet är inte en leksak, och en persons dator motsvarar det personliga arkivet, TVn, fotoalbumet, telefonen, skrivmaskinen och allt annat man tidigare använde i arbetet och på fritiden för att skriva, läsa, dokumentera, titta och kommunicera.

Jag undrar om Umeå Kommuns IT-avdelning och Umeåpolisen varit medveten om att de raidat en riksdagskandidat? Jag tror inte det, för då hade de nog varit lite varsammare — eller åtminstone hoppas jag det, för jag vet inte längre. Mikael är vice distriktsledare för norra distriktet, riksdagskandidat och tidigare EU-kandidat — kan det verkligen ha undgått kommunens och polisens uppmärksamhet? Frågan är hur det ser ut rent legalt med en kommun/polis som indirekt skaffar sig tillgång till ett politiskt partis interna dokument och kommunikation?

Nu får det vara nog med rättsliga och polisiära dumheter.

EDIT: Jag upptäckte just att Forsken i Malmö, som jag skrev om när de blev av med sina datorer före jul i en polisutredning som inte rörde deras verksamhet, fortsätter att ha otur med polisen. Deras hemsida är nere för de hade den hostad på en av de datorer som beslagtogs idag hos MMN-o.