De liberala pionjärerna gråter i sin himmel

I ett fritt samhälle förväntar vi oss olika respons på brott beroende på om de är triviala eller grova. Det kan tyckas självklart om man jämför att cykla mot rött ljus med att råna en bank och skjuta förföljande polis som i Malexandermorden. Men proportioner mellan brott och straff handlar inte bara om extremer, utan skall genomsyra hela rättssystemet. Proportionerna rör inte heller bara straffsatser, utan synen på vilka medel och resurser som är rimliga att ta till för att klara upp ett brott.

För att illustrera det hela kan vi ta klassikern med fyllepinkande:

Det finns visserligen vuxna människor som hellre kniper till dess ögonvitorna börjar gulna och det kluckar i öronen, än ställer sig (eller sätter sig bakom) närmaste buske för att lätta på trycket. De flesta av oss har dock en gräns när vi faller till föga och begår brott, hellre än kissar ner oss.

Så blir man ertappad med byxorna på halv stång, så får man förutom rodnande kinder en böteslapp på sisådär 800 spänn att ta med sig hem. Så värderas brottet och vissa tycker det är störtlöjligt hårt, medan andra tycker man kunde få böta det dubbla… och visst är det mindre behagligt att promenera på kroggatorna en söndagmorgon, så de har kanske en poäng.

Oavsett vad man tycker om fyllepinkande, så är väl de flesta på det klara med att det är ett rätt trivialt brott. Det bör väl knappast ligga på någon överarbetad utredares bord, innebära telefonavlyssning, dörrknackning, studier av material från övervakningskameror eller några andra extraordinära resurser för att sätta dit missdådaren.

Att våra ögonbryn skulle försvinna upp i hårfästet om polisen trots det la ner så stora resurser på en ölpinkare handlar inte bara om resurserna som sådana, även om det naturligtvis skulle sticka i ögonen bara det. Det handlar också om graden av intrång i våran vardag beroende på brottets allvar. För när drevet drar igång så avslöjas inte bara den kissnödige, utan dessutom lyfts alla omkringvarandes liv upp till beskådan.

Allvarliga brott och trivialiteter

Vi kan acceptera att otrohetsaffärer, samtal till psykologen, eller positionsbestämmelser som visar att man slocknade på en parkbänk kommer fram om det handlar om allvarliga saker som mord, grov misshandel, våldtäkt eller rån. Vi förväntar oss däremot att vårt privatliv förblir just privat om det inte finns väldigt goda skäl att inkräkta på det. Tänker vi efter ordentligt, så nog de flesta av oss till och med benägna att acceptera en viss polisiär ineffektivitet mot att vi får behålla vårt privatliv för oss själva.

Därför har vi satt upp gränser för polisens agerande och vilken information som inte har i deras händer att göra. Gränsen för många typer av information är att det brott som utreds skall ha fängelse i straffskalan. Det är en ganska rimlig gräns så länge fängelsestraff inte är något som döms ut för skitsaker.

På tal om skitsaker. Faktum är att vissa brott som kreti och pleti ägnar sig åt faktiskt har fängelse i straffskalan. Praktexemplet är hembränning och handel med hembränd sprit, som faktiskt kan ge mycket högre straff än de flesta kanske tror, förutsatt naturligtvis att det handlar om stora mängder. Bulkbränning jämställs i straffskalan med brott som våldtäkt och vållande till annans död, vilket visar att proportionaliteten ibland är rätt skruvad i vårt avlånga land.

Ett rättssamhälle på glid

Vad vi inte behöver är att gränserna för vad som anses rimligt för polisen att företa sig luckras upp. Vare sig i hur man prioriterar skitbrott jämfört med grova brott, under vilka förutsättningar man har rätt att samla information om människor, eller vilken tredjepartsinformation man kan skaffa sig tillgång till.

Ett PM har nu läckt ut från justitiedepartementet med innebörden att det skall bli lättare för polisen att få ut uppgifter från teledatalagringen. I ett slag kommer huggtänderna fram. Johan Linander kommenterar:

– Vi kan ju inte ha en lagstiftning som ställer olika krav beroende på vilket brott det är, utan det här är en generell lagstiftning som ger polisen tillgång till de här uppgifterna. Och vi tror att det gör det lättare att utreda de mer prioriterade brotten som just grooming och sexuellt ofredande, säger Johan Linander(C) som är vice ordförande i justitieutskottet.

Andra brott som också nämns är förtal och förolämpningar, då av naturliga skäl främst på nätet.

Det är typiskt för debatten att grooming och andra sexualbrott används för att försöka döda debatten. Det är alltid lika osmakligt. Ett rött skynke som gör att principer blir oviktiga och hjärnan kan säljas ut på reapris.

Det här är som sagt en promemoria, inte ett färdigt lagförslag, men det finns inget som talar för att det färdiga förslaget kommer bli substantiellt annorlunda. I princip har man lyssnat på polismetodutredningen och på PTS, medan man däremot glatt nonchalerat operatörer och alla andra som kan tänkas ha avvikande åsikt.

Det här visar på flera saker som alla är starkt problematiska:

För det första så rubbar man balansen mellan privatpersoner och samhällsorgan. Där individens rätt till skyddat privatliv än en gång devalveras till förmån för myndigheternas ”behov”. Det är ett teknokratiskt beslut där allt handlar om tänkt effektivitet och inget om ideologisk eftertanke. Det vore intressant, om än otroligt osannolikt, att någon enda gång se en förändring i diametralt motsatt riktning…

För det andra har man gjort en ubåt, det vill säga diskuterat (nåja) frågan om teledatalagring utan att med ett ord nämna att man tänker ändra spelreglerna. En så här stor ändring i allmänna principer borde diskuterats under valrörelsen. Istället diskuteras det nu som om det vore en trivial förändring. Tvärtom har man talat i termer som att man motvilligt kommer införa teledatalagring på någon slags miniminivå, vilket man nu med besked visar var lögn och förbannad dikt.

För det tredje så lägger man upp bollen för ett antal följdförändringar där andra förslag och beslut av samma typ och kaliber kan komma upp på bordet — och där man då kommer att peka på detta förslag som någon form av prejudicerande princip. Välkommen till polisstaten liksom…

För det fjärde sätter man i princip elektronisk fotboja på hela svenska folket, sug på den du.

HAX kommenterar att det är så att man blir tokig, Emma är deprimerad över hur många som överhuvudtaget inte kommer att förstå problemet. Jag håller med dem båda två, det är så att man blir tokig och det är svårt att förstå och lika svårt att förklara på ett sätt som folk kan relatera till.

Det vi däremot inte skall göra är att prata fildelning, för det är att plocka ut ett enda russin ur kakan och försöka förklara hela kaka medan man pekar på detta enda russin. Anna Troberg gör en bra ansats i Aftonbladet, när hon pekar på den havererade proportionaliteten och dess konsekvenser.

Det här kommer drabba gömda flyktingar, det kommer påverka samhällsdebatten, det kommer påverka kommunikationsmönstren, kort och gott kommer det påverka hela samhällsklimatet, samhällets öppenhet och vår paranoja gentemot våra styrande och våra myndigheter. Istället för att skapa en smältdegel som omfamnar den nya kommunikationen, ekonomin och logiken, där innovationer, debatt och framtidstro smattrar fram som nyårsfyrverkerier, så gör regeringen allt för att lägga en stor våt filt över nationen.

Vi skall övervakas till trygghet, friheten kommer i andra hand och är enbart ekonomisk.

De liberala pionjärerna gråter i sin himmel.

Uppdatering: Det finns som tur är en och annan alliansmedlem som inte sålt ut hjärnan på ebay. Tack Maria.

Samtal, megafoner och anslagstavlor

Varje maktpersons mardröm är kommunikation de inte kan kontrollera. Så har det varit sedan Hammurabis tidsålder och ännu tidigare. För den som vill kontrollera budskapet, är det minst sagt obekvämt att få konkurrens av fler avsändare. Ännu värre är det fria samtalet där många är inblandade, så offentliga möten har under långa tider varit förbjudna eller hårt kontrollerade.

Kommunikation är makt, därför att och precis som information är makt. Den som kontrollerar samtalet kontrollerar åsiktsbildningen, den som kontrollerar informationen kontrollerar skeendet och basen för samma åsiktsbildning.

Vi har utvecklat ett system för att garantera att fler röster kan komma till tals, just för att frestelsen att ta kontroll över kommunikationen är så stark. Så vi har skapat demokrati och demokratiska kontrollinstanser så att maktpersoner vare sig ska vilja eller försöka ta full kontroll över det offentliga samtalet.

Nu pratas det om att internet skulle vara anarkistiskt och några pratar om att internet måste mogna och att man måste skapa lagar och regler för att få ”ordning” på nätet. Som skäl för denna ”nödvändighet” läggs bedrägerier, stölder, stalking, grooming, barn- och våldsporr, hets mot folkgrupp, hot och allmän laglöshet fram. Ytligt sett kan det verka vettigt, men i praktiken missar man hela poängen. Fri kommunikation kommer alltid att innehålla saker som inte alla tycker är trevliga eller bekväma, enda sättet att komma tillrätta med detta är att hindra fri kommunikation. Så kontentan av resonemanget är att begränsa demokratin för att några missbrukar den. Varje åtgärd som nu tas för att öka kontrollen, är samtidigt en spik i demokratins kista.

För de som har något att förlora på att inte kontrollera budskapet är internet naturligtvis en mardröm, allt negativt med fri kommunikation finns här – fast med skillnaden att alla hinner prata med så många fler. Samma problem gäller upphovsrätten, som kunde leva med att vi bytte blandband eller kompilations-CDs med varandra så länge vi var tvungna att träffas för att lämna över dem. När vi nu möts digitalt, så går hastigheten på utbytet upp med flera tiopotenser och upphovsrättsindustrin förlorar kontrollen över budskapet.

Det betyder inte att svaret är att ersätta den fria kommunikationen med ytterligare en uppsättning megafoner, ersätta anslagstavlorna med väggtidningar. Internet kan användas av såväl demokratiska som odemokratiska krafter, av såväl skurkar som legitima affärsverksamheter – men till hela sin natur omvälver det världen och är ett verktyg som främjar information och därmed demokrati.

Så det är dags för politiker och företagsledare att sluta bete sig som räddharar eller yra höns. Inse att det inte går att stoppa tillbaka kycklingen i ägget. Inse var vi befinner oss, och anpassa er efter den nya verkligheten.

Den anpassningen stavas varken FRA, IPRED, datalagringsdirektiv, polismetodutredning, IPRED2, ACTA eller någon annan aspekt av de moderna antidemokratiska åtgärder som blivit så populära i vår ”demokratiska” riksdag.