To Serve and Protect…

Att skydda, hjälpa och ställa till rätta var den svenska varianten på det amerikanska ”To Serve And Protect” — en text som fortfarande står på de flesta amerikanska polisbilar. Det är en bra princip för polisarbete: att polisen är folkets hjälpare och att polisen är folkets beskyddare.

Jag är lite sent ute med mitt bidrag till dagens snackis, men jag kände så här på fredagskvällen att jag inte kan låta det passera utan kommentar.

Ett par civilklädda poliser satte sig över lagen och använde sin makt till att trakassera en journalist och ställa honom inför ett ultimatum: radera bilderna du just tog på oss, eller följ med in för drogtest på stationen. I upprinnelsen till detta tyvärr obevisade – men fullkomligt sannolika lagbrott – utsattes samma journalist för en behandling som möjligen kan vara försvarbar när man griper en våldsam brottsling. Att behandlas så för att man tagit tre bilder och en snutt film på allmän plats är däremot varken rimligt, eller värdigt en demokrati. Poliserna har här tydligt missuppfattat sin yrkesroll och sin relation till lagen och medborgarna.

Själv har jag upplevt den svenska polisen inte bara utifrån min nuvarande position som medelålders medelklass med medelvårdat medelutseende, utan även utifrån positioner som spretig punkare, svartklädd goth, skinnklädd rocker, demonstrant och allmänt obekväm. Jag är tyvärr inte förvånad över Jesper Nilssons upplevelser — mitt förtroende för den svenska ordningsmakten är, tyvärr får jag säga, inte utan vissa förbehåll. Jag träffat många poliser jag anser vara såväl hederliga som samvetsgranna, men jag har också sett den adrenalinstinna och maktfullkomliga sidan av yrkeskåren.

Jag har fått repliker som: ”Var det nåt du ville eller, lägg dig inte i det här, vi kan ta hand om dig också om du vill det!” slängt i ansiktet när jag försökt mana till lite sans.

Jag har sett polisen stoppa ett par invandrarkillar som gått mot röd gubbe, mitt i natten, på en totalt biltom gata (ja sånär som polisbilen som stod dold på en tvärgata). De bötfällde killarna, och hotade dessutom att släpa in dem till stationen när de hade fräckheten att ifrågasätta om det verkligen var så farligt att gå över en tom gata.

Den gången ställde jag mig demonstrativt still och tittade på, mest för att det skulle finnas ett vittne närvarande — jag trodde nästan att de skulle ge sig på mig med, jag fick mer än en ilsken blick för att jag inte hukade och fortsatte min promenad.

Det skulle dock aldrig fallit mig in, eftersom jag kände igen den ena polisen som ett rötägg som tio år tidigare nästan vält mig och en kompis ut i gatan i trafiken, när vi hade haft fräckheten att skjutsa på en moppe. Hans attityd mot två femtonåringar den gången, gjorde att jag inte ville låta honom arbeta upp sitt adrenalin utan att det fanns en tredje part närvarande. Att det dessutom fanns en grovt rasistisk underton i hans jargong och det sätt han bemötte grabbarna på gjorde ett vittnes närvaro dubbelt nödvändigt.

Rättning i ledet

Skall polisen tas på allvar, så får sånt här helt enkelt inte hända. För det första måste polisen känna till lagarna kring fotografering på allmän plats, det är inte mycket begärt… Polisen bör överhuvudtaget inte ingripa med mer våld än vad situationen kräver. Slutligen är det fullkomligt barockt att polisen använder påhittade misstankar för att vrida upp armen på någon och ställa dem inför ett olagligt ultimatum.

Vi får anta att historien är genuin, för allt tyder på det — till och med det faktum att poliserna ifråga anmält Jesper Nilsson för brott mot PUL, och att de lägger på luren i örat på frågvisa journalister ligger i linje med berättelsen.

Två poliser utan koll
Två poliser utan koll

Sen kan man verkligen fråga sig, och här har Jesper Nilsson en poäng oavsett att jag inte håller med honom om mycket annat, ifall det verkligen är polisens uppgift att kontrollera färdbevis i kollektivtrafiken?

Hur som helst anser jag att de berörda poliserna bör hitta nya arbeten, och om de blir kvar i kåren så bör de sättas på någon ”intressant” och ofarlig arbetsuppgift — inventering av klädförrådet, tvätt av polisbilar eller skrivande av rapporter är tre områden där de inte bör kunna göra någon större skada… Kontentan är att det inte skall få gå att göra sådana här fadäser utan att det straffar sig. I annat fall går inte budskapet fram.

Det är också ett bevis på dumheten i att tro att laglydighet är ett skydd mot intrång i den personliga sfären. Det är bara att vara tacksam att den ”nörd” de gav sig på den här gången var en person med kunskap och civilkurage. Vi ser ett bevis på att skyddet för medborgaren är viktigare än skyddet för staten och myndigheterna.

Det är inte ett nytt fenomen, men vi har släppt på handbromsen och det är nerförsbacke — dags att fälla ut bromsskärmarna nu eller?

Uppdatering: Zac har lagt ner sig lite och hittat en lämplig länk för att klargöra var, hur och vem eller vad man får fotografera, det borde vara obligatorisk läsning för alla som tror så mycket om begränsningar av rätten att plåta och skillnaden mellan press och amatörer. Bra spanat Zac!

Så nu SKA vi jaga en hel ungdomsgeneration, eller?

När IPRED kom upp på banan, så anklagades Reinfeldt för att ha ljugit folket i ansiktet. Han sa innan valet att vi inte skall jaga en hel ungdomsgeneration, eller för att vara mer precis sa han lite mer än så.
”Vi tycker att upphovsrätten ska värnas, men vi vill inte kriminalisera en hel ungdomsgeneration”, var den mer exakta utsagan, som vid något annat tillfälle kompletterades med ordet jaga.

Som svar på kritiken så har Reinfeldt markerat den första delen av utsagan, den om att upphovsrätten skall värnas, och menat att del nummer tvås kärna är just kriminaliseringen. Genom IPRED skulle moderaterna då kunna slå två flugor i en smäll: värna upphovsrätt genom nya lagar, och låta upphovsrättsinnehavarna eller deras representanter köra racet och därmed inte blanda in polisen — ergo: inte kriminalisera piratkopieringen.

Det är naturligtvis att tolka den fråga Reinfeldt svarade på, och det svar han gav, som fan läser bibeln — för det var nog mer än en som pustade ut och tänkte att det var safe att rösta på ett moderat parti som i alla fall verkade vara med sin tid i digitala frågor. Därmed kan man utan vidare säga att utsagan, eller tolkningen av den varit bedräglig.

Antingen menade Reinfeldt då verkligen vad han nu säger att han menade, och då var utsagan en rejäl avledningsmanöver i form av en lögn i innebörd om än inte i exakta ord. Eller så menade han då verkligen det alla trodde, att moderaterna inte ville stå bakom jakten på en åttondel av det svenska samhället — och då är hans nuvarande tolkning svårt bedräglig och en undanflykt för att slippa svekdebatten.

Men allt det är nu akademiskt, eftersom regeringen står beredd att köra ett av politikens äldsta trick. Jag pratar ”indirect approach”. Först lägger man förslag om att industrin skall få rättigheter att begära ut uppgifter om innehavare av IP-nummer, något polisen tidigare bara har haft om brottet som utreds kan leda till fängelse. När det sedan är ett faktum, och folk skriker högt om att industrin har mer långtgående befogenheter än polisen, så ”harmoniserar” man lagstiftningen — det vill säga man ger samma möjligheter till polisen.

Även denna gång, liksom när man diskuterade FRA, så paketerar man förslaget tillsammans med en positiv reglering som i sig skulle öka på rättssäkerheten. Den här gången är det förslaget att polisen inte skall kunna gå direkt till ISP, utan att en domstol måste besluta om saken.

I praktiken öppnar man nu alltså upp för precis den jakt/kriminalisering av en hel ungdomsgeneration som Reinfeldt sa sig inte vilja medverka till. Den här gången blir det svårt för honom att gömma sig bakom att de inte skall ”kriminaliseras”, eftersom det den här gången är polisen det rör sig om. Det skall bli intressant att se om media noterar detta, eller om det som vanligt blir bloggarna som får driva på.