Piratpolitik – mellan rädsla och hopp

En klassisk retorisk regel säger att om man vill övertyga hjälper det att börja med att bygga upp en känsla av att leva under ett otäckt hot, för att sedan kunna presentera den lösning, som räddar oss från det. Vi har sett hur George W Busch framgånsrikt använde denna figur för att få invadera Irak. Och hur SD använt den i höstens valrörelse.

Om vi piratpartister analyserar vår egen valkampanj mot denna regel är det lätt att hitta ett glapp mellan de olika delarna av vårt budskap: Vi viftade med ett riktigt saftigt hot mot den personliga integriteten, men vi kopplade inte ihop det med något konkret, positivt förslag, som skulle avvärja detta hot.Vi var liksom bara emot FRA, IPRED och datalagringsdirektiv. Och vår positiva vision om fri informationsspridning levde sitt eget liv, helt vid sidan av.

I eftervalsdiskussionen säger både aktivister och partiledning att vi nu måste formulera en konkretare, positivare och bredare politik, som visar hur våra idéer om fri informationsspridning och integritet kan tillämpas på många olika samhällsområden. Det är möjligt att detta är både riktigt och viktigt. Men minst lika viktigt är att vi först mejslar ut en grundläggande kärna av positiv politik, som är ett tydligt svar på de hot vi varnar för. Och som kan ligga som grund, när man sedan formulerar politik på olika sakområden.  Kanske något i stil med:

  • Grundlagsskyddad personlig integritet.
  • Kulturell allemansrätt.
  • Open access till all information som tas fram med skattepengar

Som synes inget revolutionerande, bara sådant många pirater tänkt långt före mig. Men det gäller att välja ut en bukett med en handfull sådana konkreta, positiva punkter. Där vi själva känner, att om de genomförs har vi både frälst oss från de hot vi oroar oss för, och lagt en bra grund för att förverkliga resten av våra politiska idéer och visioner. Och sedan gäller att se till att den buketten hamnar i centrum av våra program, vår retorik och vårt arbete med att övertyga fler att äntra skutan!

Hur en sosse blev pirat

Igår berättade jag här på Livbåten vad som länge hindrade mig som 44-åring att förstå att det fria, demokratiska samhället hotas av dagens politik kring datatrafik. Idag tänker jag berätta vilka ytterligare tankesteg som var nödvändiga för att jag som långvarigt partitrogen socialdemokrat skulle ta steget att bli pirat. Med förhoppningen att mina erfarenheter kan hjälpa mina nya partikamrater att övertyga fler sådana som mig!

Inte vilken fråga som helst: För det första har alla som varit aktiva i ett politiskt parti tusentals gånger förklarat för vänner och bekanta, att nej, jag håller inte med mitt parti i alla frågor. Ingen kan hålla med något parti i alla detaljer kring betygssystem, exakta ersättningsnivåer och kvotering av föräldraförsäkring. Vad det i stället gäller, brukar man säga, är att hålla med om den grundläggande ideologin, politikens huvuddrag. När man tänker på detta sätt och frågor om IPRED och FRA-lag dyker upp sorterar man nästan automatiskt in dem i samma fack som alla andra konkreta sakpolitiska frågor: sådana där man kan vara oense med partiledningen utan att det förändrar något i grunden.

Ett avgörande steg för mig var därför att jag insåg att dessa frågor inte var vanliga ”sakfrågor”, utan frågor av samma sort som yttrandefrihet, valhemlighet och lika rösträtt. Frågor som rör själva grunden för demokratin. Första delen av den insikten kom med den aháupplevelse jag skildrade i gårdagens postning: att FRA-lag och IPRED för dagens unga betyder samma sak som det i min ungdom betytt om det satt mikrofoner under caféborden och vimlade av kontrollanter som snokar genom våra skolväskor på jakt efter inspelade kassettband. För en som ägnat mycket tid åt att i kamp med olika kommunistiska grupper försöka övertyga om att demokratiska fri- och rättigheter måste ligga stabilt i botten innan vi kan skapa jämlikhet och rättvisa var det sedan rätt lätt att inse att det här inte var en sakfråga vilken som helst.

Och hur stora är egentligen skillnaderna mellan Fredrik och Mona? När jag hade kommit dit i min resa mot att bli pirat hamnade jag i kraftig samvetsnöd. Min grundläggande ideologiska övertygelse sade mig att det bara fanns ett parti jag kunde rösta på. Men genom att rösta på det partiet riskerade jag ju att landet skulle få fyra år till av borgerlig regering! (Vi som varit politiskt aktiva har nämligen varit rätt väl medvetna om ofullkomligheterna i den egna politiken och många egna företrädares kompetens. Till stor del har engagemanget istället drivits av en övertygelse om hur mycket av det som fortfarande är bra i landet som skulle förstöras av motståndarnas politik.)

Och här har faktiskt Fredrik och Mona serverat piratpartiet lösningen på guldfat. Lite karikerat har både Mona och Fredrik samtidigt försökt upprepa Tony Blairs och Bill Clintons framgångsrika trianguleringsstrategi, där man tar över motståndarens huvudbudskap och i de flesta frågor lägger sig så nära denne att ingen märker någon större skillnad. Vilket gör att många övertygade på bägge sidor om blockgränsen tycker att de två blocken idag är förvillande lika varandra.

Ett recept för att övertyga? Eftersom den som varit aktiv länge i ett parti investerat mycket känslomässigt i sin partitillhörighet är det ett stort steg att byta. Det tog mig därför lång tid att göra en så till synes enkel intellektuell operation som att lägga min min oro för allt hemskt som skulle drabba landet om fel block vann invid min klart artikulerade uppfattning att skillnaderna mellan blocken idag är små, och dra den uppenbara slutsatsen.  När jag pratat med vänner som inte varit organiserade, men sympatiserat med vänsterblocket, har det däremot gått snabbare.  Jag inte behövt prata mer än två minuter förrän flera samtalspartners sagt: ”Tusan Henrik, det har jag inte tänkt på! Det har du ju rätt i!”

Vad använde jag de två minuterna till?

Jo, först beskrev jag insikten att summan av IPRED + datalagringsdirektiv + FRA-lag för dagens unga innebär samma sak som det betytt i min ungdom om det suttit mikrofoner under alla cafébord, alla brev kunnat ångas och alla telefonsamtal avlyssnas. Sedan berättade jag att piratpartiet bara bryr sig om integritets och informationsfrågor, och säljer sina röster till det block som bjuder bäst om dessa. Och slutade med att konstatera att det tvingar mig att fundera över om skillnaderna mellan Fredrik och Mona efter de senaste årens trianguleringar verkligen var så stora att… Ja, jag behövde inte ens avsluta meningen.

Vad jag kan se borde denna tankefigur fungera lika bra på den högra som vänstra planhalvan. Så stjäl den gärna av mig, prova den, använd den, förbättra den , och berätta gärna om de förbättringar som funkar!

Att nå oss 40+ med piratbudskap

Häromdagen tog jag steget och lämnade det socialdemokratiska parti jag tillhört under två tredjedelar av mitt liv och blev piratpartist. När jag tittar på den inre process inne som ledde fram till partibytet tror jag att där kan finnas några lärdomar att hämta, om hur partiet skulle kunna nå fram till fler i min generation.  Som jag tänkte dela med mig av här:

Låt mig med en gång säga att piratpartiets val av namn inte var det smartaste för att nå min och äldre generationer. ”Du ska göra rätt för dig” sitter väl intrummat, och distinktionen mellan information och informationsbärande materia, mellan ”att kopiera” och ”att ta” är inte alls lika uppenbar för oss som för dem som sedan barnsben kopierat både text, bilder och musik med enkla knapptryckningar. (Vi som växte upp med vinylskivor, karbonpapper och blåstenciler kunde helt enkelt inte rycka loss informationen från en skiva eller ett papper och lägga den någon annanstans.) För att över huvud taget nå fram till de flesta i min generation i frågan om fildelning och nedladdning krävs därför mycket undervisning. Något vi naturligtvis kan ägna oss åt under söndagsmiddagar med föräldrar. Men knappast under korta möten vid flygbladsutdelningar eller valstugebesök.

Samtidigt finns en ingång till min generation som kanske inte är uppenbar för dem som växt upp efter Berlinmurens fall. Nämligen det faktum att de flesta av oss  missaktade de gamla öststaterna inte i första hand för ett ineffektivt ekonomiskt system eller stalintidens brott i ett avlägset förflutet. Utan för sådant vi såg om vi reste dit: Hur våra väskor letades genom vid inresan på jakt efter förbjuden litteratur, hur människor var oroliga för att prata med oss (var jag kanske  agent eller provokatör, var vi iakttagna, fanns möjligen en mikrofon under restaurangbordet) och bara skrev sterila artighetsfraser i de brev de skickade (ty många kuvert ångades upp).

För många i min generation var den enskilda människans rätt att få ha sina tankar, samtal och brevväxling i fred en av de grundstenar som definierade den demokratiska värld vi tillhörde mot de förtryckande övervakningssamhällena på andra sidan muren.  Och jag skulle vilja påstå att det faktum att Piratpartiet idag har ensiffriga och inte tvåsiffriga procenttal i opinionsmätningarna beror på en enda sak: Man har inte lyckats på ett pedagogiskt sätt översätta innebörden av dagens övervakning på nätet till ett språk som min och mina föräldrars generationer förstår!

Det satt fram till i våras hårt fast i min föreställningsvärld att eftersom jag lever i en demokrati och de ledande politikerna inte är ondsinta människor kan knappast  IPRED och FRA-lagarna hota själva grunden för det öppna och fria samhället. Jag kunde ju fortfarande skicka brev utan att de öppnades! Jag avlyssnades ju inte när jag satt och pratade med vänner på ett café eller hemma i min soffa. Och knappast heller när jag pratade i telefon!

Jag minns precis när mitt sätt att se på detta förändrades. Det var en dag, då jag reflekterade över hur lite som egentligen blivit nytt med den nya tekniken. När gymnasieelever chattade med varandra var ju innehållet i deras diskussioner precis detsamma som då jag satt och pratade med kompisar på caféer. (Bara det att man numera inte behöver springa fram och tillbaka mellan alla stadens olika caféer för att umgås i olika konstellationer.) De använde skype till samma sak som jag använde telefonen. Och e-post till både sådant jag använde post- och televerkets tjänster.

I det ögonblicket såg jag dem plötsligt framför mig: FRA-mikrofonerna under alla bord på alla Uppsalas caféer. IPRED-kontrollanterna från förlagen som snokade genom våra skolväskor på jakt efter olagliga kassettband. Fotografierna av datalagringsdirektivets obligatoriska avsändaradresser på kuverten bredvid mottagaradresser och poststämpel, lagrade i postverkets lagerlokaler, där de gicks igenom av horder av SÄPO-agenter.  Och plötsligt stod det glasklart för mig varför mina piratvänner skrek så högt om vad dessa lagar betydde för vår personliga integritet!

Fastän jag var mycket politiskt skolad. Fastän jag varit närmast fundamentalist när det gäller de grundläggande fri- och rättigheterna. Fastän några av mina allra närmaste vänner var pirater. Så hade jag i flera år misslyckats med att se något som när man väl sett det är så självklart att man inte förstår hur man kunnat undgå det.  Och jag tror det beror på två saker, som kan översättas till två hinder vi pirater måste ta oss över om vi ska nå fram till många äldre:

  • Den ena har jag redan varit inne på: Vi kan inte hålla på att var dag bygga om vår bild av omgivningen och samhället. Vi bygger den i vår ungdom, och sedan har vi ett starkt motstånd mot att göra om den. Vi ändrar den i stort sett bara när det blir alldeles nödvändigt, ofta först efter att ens tidigare världsbild lett till en totalkrasch. Så om man sedan ungdomsår varit övertygad om att man lever i ett samhälle som i grunden är relativt hyggligt och civiliserat, då har man svårt att tro att de politiker man valt och i många fall sett upp till skulle vara i färd med att bygga upp en övervakningsstat. Det krävs att man ruskas om rätt ordentligt för att en sådan tanke ska kunna slinka in.
  • Också vår mer tekniska förståelse av hur världen fungerar och vår känslomässiga relation till olika fenomen formas i grunden under ungdomsåren. Vilket konkret innebär att det för oss i min generation är lätt att ta till sig resonemang som bygger på cafébord, telefoner och brev i kuvert, men mycket svårare att skapa någon känslomässig relation till resonemang som bygger på IP-adresser, delningsprotokoll och kabeltrafik.

Så om dessa tankar ska koka ner till två råd till pirataktivister som möter en 40+ på torget:

1. Prata om integritet runt FRA-lag och datalagringsdirektiv, inte om fildelning och IPRED. Spara den senare frågan till tillfällen när både du och den du pratar med har gott om tid. (Ty du behöver minst en halvtimme ostört för att få de flesta av mina generationskamrater att förstå så mycket av tekniken att själva den politiska frågan blir begriplig.) Vill den du möter på torget absolut diskutera upphovsrätt och fildelning, vänd diskussionen till den verkliga grundfrågan: ”Menar du att upphovsrättsindustrins rätt att tjäna massor av pengar på de stora artisterna är viktigare än dina barns rätt att slippa övervakas av staten och kapitalet i skön förening då de lever sitt liv på nätet?”

2. Rensa dina förklaringar från begrepp som filtrering, kabeltrafik, IP-adresser och lagringsprotokoll. Börja istället med att översätta dagens övervakning till vad den skulle ha motsvarat för dem som var unga före internets, CD-brännarnas och MP3-spelarnas tid. (Vill ni stjäla min liknelse med cafébord, brev och telefoner, varsågoda!) Förklara hur nutidens motsvarigheter äger rum via internet. Och fortsätt med att ytterst översiktligt beskriva hur detta idag övervakas. Ifall den du pratar med är intresserad av tekniska och juridiska detaljer kommer han eller hon att fråga.

Vill någon av er använda denna text, sprida den vidare eller använda delar av den: Var så goda! Och lycka till i arbetet att övertyga fler än mig!