Skitjournalistik!!!

Jag har väl aldrig rankat Niklas Svensson bland Sveriges bästa journalister. Oavsett var han har varit – Expressen, Metro, Bloggosfären eller TV4 har han aldrig imponerat på mig. Flera av hans stora avslöjanden har känts mer som skvaller än journalistik.

Att skriva böcker om Robinson-deltagare och åka fast för dataintrång är väl inte heller metoder för att höja sin kredibilitet hos mig.

Men idag tog han slutgiltigt steget över till den mörka sidan. (Den där Daniel Nyhlén och Hans Shimoda tidigare återfinns.)

På politikerbloggen tidigare ikväll bedömde Niklas att det var viktigt att berätta hur Piratpartiets ordförande hittar kvinnligt sällskap under sin valrörelse.

Rick påstås inte ha gått att nå för en kommentar. Den tid som avsatts för detta ändamål innan publicering är 40 minuter. Så nu vet vi allihopa att om en journalist söker oss, så är det den tid vi har att ringa tillbaka. Eller kanske snarare: när vi söker Niklas Svensson så är det den tid han har på sig att ringa tillbaka!

Rick (som van användare av moderna medier) kommenterar i kommentarsfältet till Nicklas artikel inom en halvtimma från publicering:

>Har varit på Ica och handlat för en middag med vänner, så jag kan kommentera här i stället:

>Jag har dejtat på nätet sedan åtminstone 1992. Sexton år sedan. Då var det ett uppslag i DN om några par som hade träffats på nätet – jag var med bland dem.

>Hur kan det vara en nyhet 2009 att jag noterar på Facebook att jag nätdejtar?

>I övrigt har mitt privatliv inget med det politiska livet att göra. Piratlivet och privatlivet är två olika saker… Att Politikerbloggen väljer att skriva om mitt privatliv i stället för mitt piratliv säger mer om Politikerbloggen än mig.

Bra där Rick! Och Niklas, skämmes ta mig fan!

Första Piratmötet

För någon dag sen funderade jag kanske lite väl offentligt över mitt partival. För de som engagerar sig kan jag berätta att jag än så länge är en piratinfluerad Moderat och inte en moderat Pirat.

Det må vara hur det vill med din saken, ikväll ska jag på piratfika för första gången. Det känns som ett bra sätt att inleda påsken.

Det finns ju en del i dagens nyhets- och bloggskörd att kommentera, men jag orkar inte vara noggrann och fullständig. Så från höften. Frankrike är inte riktigtrepressivt som man var rädd för.

I New Jersey där jag var för några veckor sen diskuterar politikerna på allvar hur mycket könshår det ska vara lagligt att ha!!!

Annika Östberg är hemma men inte Dawit Isaak vilket först ger upphov till jämförelser och på dessa följer debatt.

Per Gudmundson ställer frågan Vem vågar smaka ett rödgrönt Kinder-ägg? apropå Novus opinions senaste förtroendesiffror för Mona Sahlin.

BB-drottningar i gräl om vikt. När AB berättar den viktiga nyheten att Carolina Gynning mobbar Marie Picasso så skriver de stjärnor. Men för mig känns det som ett nytt bråk i BB-huset, det är bara att BB-huset snart är stort nog att rymma hela Mediastockholm.

Andra IPRED-fallet är inte heller det klockrena illegala fildelningsfall som APB borde satsa på om de vill visa att kritikerna har haft fel. Ett klockrent fall av ändamålsglidning noterar dr rignell.

Johanna Nylander skriver bra om ACTA-förhandlingarna i Kvällsposten och jag inser att jag har en massa åsikter, men att jag har för lite kunskap – jag lär återkomma till ämnet när jag har läst på.

Low hanging fruit

Rick Falkvinge avslutade gårdagens utskick med en uppmaning:

>Satsa på, som jänkarna säger, lågt hängande frukt. Värva röster. En person som redan tycker som oss, men inte hade tänkt rösta, och som du övertygar att gå och rösta på Piratpartiet, ja, den rösten är precis lika mycket värd som den där personen du aldrig kommer att kunna övertyga, och mycket lättare att nå.

Jag är en typiskt lågt hängande frukt. Mittemot mig sitter en piratpartist, Marcus som startade Livbåten. Jag insåg när jag läste Falkvinge igår att Marcus nog ser mig som en tänkbar röst i EU-valet. Snabbt snurrade hjärnan igenom ett tänkbart samtal med Marcus. Ja, vi känner varandra såväl att jag kan sköta även hans sida av argumentationen. Fråga honom om ni inte tror mig.

Marcus (i mitt huvud) behövde inte lägga ner mycket jobb på att övertala mig att ge min röst till Christian Engström som ju dessutom själv gör sitt bästa för att puffa mig i den riktningen när han skriver:

>EU-valet är ett perfekt tillfälle att sända en skarp varning till politikerna. “Skärp er, annars ligger ni löst till i riksdagsvalet 2010 också” är budskapet. Genom att gå och rösta kan vi medborgare visa politikerna att vi menar allvar. Tappade procentenheter är det enda språk som politiker verkligen förstår och känner i hela kroppen.

Men jag är redan partimedlem någon annanstans. Ser ni hur tunn min sista försvarslinje är. Skulle det enda skälet jag har att inte rösta pirat vara en lojalitet mot ett parti som till synes fullständigt struntar i en av mina hjärtefrågor. Är inte den lojaliteten missriktad?

Samtidigt så kan jag inte tänka mig att stödja Piratpartiet eller någon enfrågerörelse i riksdagsvalet. För mig är valet mellan politiskt system, mellan höger och vänster och några av de sakfrågor som skiljer socialdemokraterna från alliansen lite för viktiga.

Hur reagerar partiet kan man också fråga sig. Vi har valhemlighet i Sverige, så rösta pirat kan jag ju göra utan att bli utesluten ur mitt parti. Jag antar att det också går bra att visa att man tycker piratpartiets program är bra och att deras frågor är viktiga.

Att gå ut offentligt med att man lägger sin röst på ett annat parti är förmodligen mer tveksamt. För en timma sen sa jag till Marcus att han övertalat mig in absentio, men nu är jag ledsen Marcus, att behöva säga att jag ångrat mig igen. Jag tror inte jag kan lägga min röst på ett sätt som jag inte kan stå för offentligt.

Så vad kan vi göra, vi som inte vet vilken fot vi ska stå på? Är det inte dags att samla alla piratmoderater i ett nätverk. Vi som är moderater och vill få till en diskussion i partiet om Ipred, om FRA, om Acta och om användningen av PKU-registret innan det också är för sent.

Piratmoderaterna – Moderater mot övervakningssamhället. Jag har som ni ser till och med skissat på en logotyp. Vilka är med?

Pirater = tjuvar och pack?

Igår deltog jag i en manifestation mot IPRED anordnad av Piratpartiet i Brunnsparken i Göteborg. Jag talade då med bl a XOR och Bitchslap Barbie afk. Det var kul att se att så många sluter upp och att så många är intresserade, även om jag själv av olika skäl som jag någon ska återkomma till inte är Piratpartist utan bara sympatiserar med dem i integritetsfrågorna.

Piratdemo i Brunnsparken
Piratdemo i Brunnsparken

Jag och Bitchslap Barbie talade bland annat om att det är lätt att övertolka den stora uppslutningen i bloggosfären kring integritetsfrågorna. Ute bland vanligt folk är intresset och engagemanget betydligt svalare. Vi som bryr oss om detta är förmodligen bara en subkultur.

Sedan dess har jag funderat på hur vi får integritetsfrågorna at komma ut ur bloggosfärsgarderoben. Hur förklarar vi att detta är angelägenheter för oss alla, att det inte handlar om gratis är gott och en klick med ungdomar i konstiga kläder.

Den senaste veckan har vi kunnat se flera exempel på detta.
Johan Hakelius attack på Joltcola-pundare som inte vill betala. Mika Sjöman, Piratpartiet, svarar på krönikan bl a med att han är en 28-årig egenföretagare som inte gillar Joltcola. Någonstans har det blivit fel när ett av Sveriges största politiska partier behöver förklara att de inte allihopa dricker en viss sorts läsk, eller hur?

Jinge tror inte på piraterna. Han har också fastnat i tanken om piratrörelsen om en gratis är gott-rörelse.

>Och det menar jag är Piratpartiets återvändsgränd. Man måste frigöra sig från det flum som råder bland många medlemmar, och även bland ledande sådana, och fokusera på möjliga mål istället för inbillade mål. Kanske kan man bygga upp en hyfsat stor fanclub genom gratis är gott-resonemanget, men det är ingen farbar väg i längden.

I konflikten mellan piraterna och upphovsrättsorganisationerna så tar politiker och gammelmedia ständigt parti för de senare. Uttalat men också lite mer i det fördolda. Som när det kom statistik om internettrafiken den 1 april. Gammelmedia köpte direkt sina allierade i upphovsrättslobbyns tolkning av trafikdata. Statistik kan bevisa vad som helst, men journalister har till uppgift att vara kritiska inte vidarebefordra propaganda. Nu visar det ju sig att man kanske varit lite förhastade i sina slutsatser eftersom liknande variationer i trafikdata skedde t ex även förra året vid samma tid.

Under tiden fortsätter pirater och piratanhängare att visa att upphovsrättsfrågan handlar om så mycket mer än att gratis är gott.
HAX fortsätter sin oförtrutna kamp mot integritetsinskränkningar. (Och han drar inga förhastade slutsatser av statistiken trots att han bara är bloggare och ingen riktig journalist.)

Via Emma opassande httar jag en fantastisk diskussion mellan upphovsrättsförespråkare och kritiker (med piratpartister på båda sidor) hos Klokbok läs kommentarerna, det är där det blir spännande. Hur ska vi få Johan Hakelius, gammelmedia och gemen man att förstå att det är ett nytt spännande kunskapssamhälle det handlar om och inte några bortskämda bloggande ungdomar som vill att allt ska bli gratis?

Eller ska vi vänta 29 år. Efter så lång tid blir det nämligen uppenbart hur korkade vissa argument är. Vissa ändrar inte uppfattning i första taget nämligen. 😉 Christian Engström påminner om kassettdebatten på 80-talet.

Lite kul är det ju också när Scabernestor berättar om världens mest kända och mäktiga pirat. För pirater är vi snart allihopa, utom jag då.

För själv är jag moderat. Jag är integritetsvän och livrädd för det nya kontrollsamhället om mitt eget parti hjälper till att skapa. Jag är vän av upphovsrätt och patenträtt inom rimliga gränser. Jag tror på ”the rule of law” och har svårt för lagbrytare om det inte är fråga om en äkta civil olydnad där man är bered att ta sitt straff. Därför ägnar jag mig inte åt illegal fildelning i väntan på att lagen ska ändras. Samtidigt som jag får svårare att stödja mediaindustrin med mina pengar. Snart kommer jag inte kunna lyssna på musik och se på film alls om det vill sig illa. Fast i klistret mellan viljan att bojkotta en industri som inte levererar och min ovilja att ”stjäla”.

Jag hoppas av hela mitt hjärta att mitt eget parti, att gammelmedierna och vanligt fok börjar ta vår tids ödesfrågor på allvar innan det är för sent.

Demonstrera med mig

Hos xor får jag veta hur jag ska inleda min helg.

Även om jag inte är piratpartist så ser jag det som en självklarhet att delta i deras manifestation mot IPRED klockan 16.00 i Brunnsparken, Göteborg.

Alla Göteborgare som tycker integritetsfrågorna behöver komma högre upp på dagordningen. Vi ses i Brunnsparken!

Alla utanför Göteborg kan dra sitt strå till stacken genom att sprida ordet vidare.

Alla andra får gärna berätta i kommentarsfältet varför ni väljer att stödja upphovsrättsindustrin eller i bästa fall inte orkar bry er.

Framtidens upphovsrätt redan nu?

Upphovsrätten lever och har hälsan!!! Lobbyn är stark. Även om man inte får The Pirate Bay fällda, så får man den lagstiftning man pekar på. Inte bara IPRED och förlängningar av skyddstider utan även ett alldeles eget internationellt handelsavtal.

Ett avtal som alltmer liknar lagstiftning och som håller på att framförhandlas bakom dörrar så stängda att inte ens folkvalada politiker i demokratier släpps in. Företag däremot, de får gärna vara med. Deras expertis behövs ju minsann.

Men hur kommer det sig att det bara är företag ur upphovsrättslobbyn, de stora och etablerade som får vara med? (Jag menar bland de företag som ägnar sig åt verksamhet baserad på denna del av immaterialrätten. Jag vet att det är med representanter för andra industrier för vilka patent- och annan materialrätt är viktig.) Varför inte några av dem som hittat nya affärsmodeller för en ny tid med en ny teknik? Man undrar. Kan det verkligen bli bra beslut inne i det där stängda rummet. Står inte gammelmanslukten och cigarröken tung?

En av fördelarna med en öppen debatt är att den ger idéer. Ju fler människor som kan vara med och ju fler åsikter och tankar som möts, desto större chans att någon kommer på något brilliant. Vi lever i en ny tid nu. Nätverkandets och de omedelbara kommunikationernas tid. En tid då stora grupper människor skapar programvara, operativsystem, kultur, opinionsbildning, uppslagsverk och de gör det tillsammans! Den gamla tidens slutna rum med utvalda experter ger bara upphov till groupthink, det vet vi.

Och vem är det egentligen dessa självutnämnda vita riddare som kämpar för det sanna, rätta och sköna kämpar för? Inte verkar det vara den genomsnittlige upphovsmannen. Han och hon har redan flyttat in i framtiden.

Jag talade med en vän som är regissör i går kväll. (Alltså en riktig inte en hobby eller amatörfilmare utan en med flera teveserier under bältet som nu arbetar med en långfilm.) Han höll inte riktigt med mig. Han ansåg att hans bransch inte klarade sig utan ett skydd, inte för upphovsrättens skull utan för branschens. Filmmediet är så dyrt att det krävs tunga investeringar och därmed ett stort risktagande från någon. De som tar dessa affärsrisker behöver kunna skydda det som skapats så att de har en chans att tjäna tillbaka pengarna. Detta påminner ju rätt mycket om situationen i läkemedelsbranschen, eller för ett innovativt teknikföretag.

Så hur löser vi då detta? Jag har en idé, eller kanske snarare än trestegsraket:
1) Vi avskaffar det ekonomiska skyddet i upphovsrätten som har spelat ut sin roll eftersom det snarare bromsar skaparkraften än ger incitament för den.
2) Vi lämnar den ideella rätten hos upphovsmännen, men utan rätt att sälja eller licensiera den.
3) Till sist så lyfter vi in ett skydd för de konstnärliga skapande som är kapitalintensivt (t ex filmer och läromedel) i patentlagstiftning med en skyddstid på säg 10 – 20 år.

Jag vet inte om den här tidén är ny, om den är bra eller dålig, om den skulle fungera. Jag är ingen immaterialrättsexpert. Men jag tror den skulle kunna vara en del i den öppna debatt som jag talade om ovan, ett idéutbyte som skulle ha stora möjligheter att hitta ett bättre system än dagens. Som jag tror håller på att haverera, om inte annat för att det inte stämmer med folks rättsmedvetna längre.

Och varför inte börja här i Sverige. Det ärdags att vi tar ledningen igen innan den chansen också förspills.

Messerschmidtar är vi allihopa, allihopa, allihopa

Det ingår nästan i definitionen på politiskt bloggare, att det ingår drag av besserwisser i personligheten. Med det menas inte att personen till vardags är speciellt von oben – eller nödvändigtvis alltid måste ha rätt – utan bara att man tycker mycket, tycker starkt, anser sig ha kapacitet att bedöma fakta och sammanhang och inte är feg att uttrycka det man tycker.

Det betyder inte att man inte har ett ansvar för att försöka hålla någon slags ödmjukhet levande inom sig. För mig är det viktigaste uttrycket för denna insikten att andra människor har andra erfarenheter som leder till en annan syn på verkligheten. Det får mig till exempel att rygga från ideologiers påståenden om att äga sanningen, den enda och odelbara. Det gör att jag kan uppskatta personligheter med så olika världsbild som Johan Norberg och Anders Svensson. Jag håller inte med om allt, men jag kan läsa båda med behållning.

Piratpartiet har på sistone tillskrivits ett antal egenskaper, långt ifrån alltid smickrande. Några har korn av sanning i sig, medan andra är floskler, gallimatias och uttryck för rena härskartekniker. Folk som i andra sammanhang visar briljans, blir som skogstokiga när det handlar om piratpartiet, piratkopiering och upphovsrätt.

Likväl, så är inte alla piratpartister stöpta i samma form, och jag upplever att vissa av mina partikamrater använder väldigt svepande formuleringar och ibland saknar nyans. Vissa verkar dessutom tro att ångvälten är en bättre princip för debatt än frågeställningen. Det finns plats för dem också, men de får inte vara de enda som förknippas med partiet.

Tyvärr är det lätt att det blir kompromisslöst när motståndarsidans företrädare, med få undantag, ägnar sig åt att skrika tjuv med så hög röst att skriken nästan blir hesa. Skyttegravarna grävs och reviren pinkas in. Några påpekar att diskussionen knappast blir konstruktiv, och att piratpartiet börjar bli så dominant att underdogattityden mer och mer kan komma att framstå som arrogans. Jag tror vi är mogna nog att hantera det problemet, men jag kan ha fel.

En stor del av grundproblemet, är att ingen velat lyssna förrän vi utgör ett verkligt hot mot den etablerade makten — och då beskylls vi för arrogans. Jag kommer att tänka på den gamla ramsan:

> First they ignore you,
>
> then they ridicule you,
>
> then they fight you,
>
> then you win.

Den dag vi sitter i en vågmästarroll och våra frågor inte längre kan nonchaleras, då kommer den etablerade makten vara tvungen att lyssna. Det handlar verkligen inte om fildelning, det handlar om demokrati i och med att det handlar om integritet, rättssäkerhet och att inte gå in i framtiden med rumpan först.

Just another day

> The night is young, why are we so hung up
> in each others chains?

Insidan av replokalen var lika stökig som vanligt. Colaburkar, något som antagligen varit en calzone någon gång och en vält askkopp trängdes i ett mindre hav av damm, trasiga äggkartonger och rester av massakrerade trumpinnar — precis som vanligt, mer hem än hemma.

Vädringsfönster upp, så kanske man inte får astmaanfall. ”Charlie” stod och betraktade sitt band med samma återkommande flyktiga fascination. Hur kan en grupp människor ägna varje millimeter av sina instrument sådan vård samtidigt som de står i ett hav av skit?

Den senaste batchen av låtar hade gått skitbra att spela in, vem kunde trott att ett trumset skulle låta så förbaskat bra i en tom gillestuga — men så var det, det som borde varit skrammel och kaos var istället ett levande reverb som slog varenda digital effekt Charlie någonsin hört. De fick ställa ljudväggar lite här och där till dess slagekona försvann bara. Att sjunga i badrummet var egentligen så pinsamt att han redan när han klivit in börjat snickra på bättre historier om hur de ”egentligen” gjort, men det gav precis rätt närvaro åt rösten.

Det hade varit jobbigt i alla fall, många tagningar för att få den där riktigt levande känslan — de hade fyllt 4 av Sony/Sandisks nya 32 petabyte-kort innan de var nöjda. Farsan hade lånat ut ett kluster för redigeringen, så att de kunnat köra full kvalitet genom hela processen. Onödigt kanske, men även om farsan betraktade honom med ett överseende leende, så är det fan skillnad om man slipper komprimera för tidigt.

Låtarna var redan utlagda på syndikering, både för dl-tjänster, vanlig p2p och logic-svarm. Sidan uppdaterades och fem minuter senare laddades de första låtarna ner. De hade nästan hållt andan de första två dagarna, innan de fick de första beskeden från syndikeringen om hur många som valde att betala efter provlyssning. Sen hade det blivit skumpa, för redan tredje dagen hade de spräckt tretusen betalande — breakeven för inspelningen. Två dagar senare gick den på Song Syndication Top 10000, och de samlades runt de första recensionerna i reppauserna.

På räls! Fortsatte det så här skulle det bli en ren fröjd att ge sig ut på vägen! Slippa spela på dörren på något hak med asfulla gäster och ännu fullare personal. Kanske till och med slippa att nån jävel ropade ”spela Credence, kan ni ingen Credence?”

Charlie vågade inte riktigt hoppas att låtarna i sig skulle sälja så bra att han vågade skita i timjobbet på sjukhuset, men samtidigt var det svårt att inte bli lite berusad när låtarna nu sålde bättre för tredje veckan i följd. 200000 spänn in, i runda slängar, är väl inte knappt ens en halv månadslön för var och en, men pengarna gör fan inte ont och låtarna säljer ju fortfarande. Kanske är det här breaket, hoppas hoppas hoppas hoppas hoppas. De hade redan börjat snacka om att skriva till någon agentur, på prov, för att någon skulle ta hand om ruljansen medan de var ute på vägen.

Farsan såg förresten ut som en fågelholk när han hörde nyheterna om SST10000. Gubben sa, att på hans tid så hade vi fått stå med mössan i hand, medan någon talanglös spoling från A&R mönstrade oss. Bolagen, dåtidens agenturer, hade styrt allt — hur fan man nu kan komma på en så absurt idiotisk ordning?

De hade varit lite risiga med en övergång på sistone. Charlie rättade till membranen i öronen, så att skramlet inte blev för plågsamt, öron har man bara två, och lyssnade noga på cuen från gitarristen.

> And at the door she can’t say more
> than just another day
> and without a sound
> I turn around
> and I walk away.

(Tack till Roy Harper för snuttarna från ”Another Day”)

Den ljusnande framtid är vår

En dag vaknar jag upp och sätter på dagens första kanna kaffe. Medan vattenkokaren står och puttrar häller jag det beckmörka pulvret i min presso, häller på det bubblande vattnet och känner hur dofterna sprider sig i hela köket.

Där farsan en gång tog morgontidningen till bordet, så är min tidning digital på OLED flexible paper närmare bestämt. Stationen står i vardagsrummet, men vem behöver burken när man har skärmen?

Ubuntu 24.2 tickar som en klocka. Det fanns ju en tid när hårdvaru och mjukvarutillverkare inte stödde Linux och BSD, men efter att Microsoft gjort bort sig för tredje gången och till och med Jobs släppt OSX fritt, så var det inte längre en möjlighet. Jobs behövde inte längre systemet för att Apple skulle frodas, deras designers var så mycket mer i tiden än alla andra att de klarade sig utmärkt ändå.

MS dumpade faktiskt hela OS-marknaden i sin affärsmodell, släppte koden så att alla kunde ge stöd åt gamla MS-program om de ville och satsade på webbtjänster och *nix kompatibla office-standalones. Från dominant till underdog, så fick de faktiskt en fräschör som de saknat i ett par decennier, kämpande mot Google som knaprat i sig nästan alla andra så var de tvungna att göra saker bättre.

Jag kollar rubrikerna, dubbelkollar med bloggtjänsterna om något spännande har hänt och passar på att kika på om det kommit några nya filmer.

Medan jag bläddrar igenom de senaste filmerna på Filmatica, de som tog över efter det att SF satt sin sista potatis, så dimper det ner ett par tre låtar via RSS till min musikspelare. Både fräck pop och skön jazz till morgonkaffet. Jag klickar OK, väl medveten om att åtta av de tio kronorna syndikeringstjänsten begär går till artisten. Det är väl inte mycket per låt jag tuggar i mig, men med fyra miljoner hushåll som vill spisa musik till morgonkaffet, så blir det väl en del i slutänden… Den ena låten var väl inte så jävla fräck, men det spelar ingen roll — you win some, you lose some.

Till slut hittar jag en thriller som verkar precis lagom suggestiv för att kittla nerverna på kvällskvisten. Jag markerar den för överföring till mediacentret, och passar på att cleara omsättningen på mitt kultkonto — de kallas ju tydligen så numera, kulturkontona, de virtuella plånböckerna för mikrobetalningar.

Hmmm, har jag bränt åttahundra på tre veckor? Får tydligen prata lite med slynglarna om att dra ner på non-stop-tittandet på playboy, eller vad nu tonåringar tycker farsans pengar skall användas till? Får fråga hur många låtar de dragit hem på sistone egentligen? Nog för att varje film bara kostar en tjuga att ta hem, varje låt några kronor, men det plockar på med två tonårsungar och två film- och musiksugna, bokslukande föräldrar… Nog för att det går att hämta prylarna gratis, det är ju mest syndikeringstjänsterna som kostar, men då får ju inte kreatörerna betalt. De skitsummorna får vi leva med helt enkelt, alla skall ju äta, även författare, musiker och skådisar.

Jag växlar över till sextiotummaren, för att få lite mer yta att jobba på. Det är ju både ett par webbprojekt som måste slutföras och en stor foto- och videosession som skall redigeras. Det blir lite pluttigt att pyssla med på tidningspapper. Webbprogramvaran är naturligtvis Open Source, det är det enda raka om man vill ha kvalitet idag. Vi diskuterar en stund via SkypeVX hur vi skall göra med återförandet av kod till projektet. En del pluggar har ju skapats och de måste rensas på kundspecifik kod och generaliseras för att kunna konsumeras av Webbprogramvarans andra användare. Kunden är naturligtvis införstådd, det finns inga utvecklare idag som går med på att lura communityn på fungerande kod — det blir alltid en kompromiss där man inte lämnar ifrån sig affärsidén men delar med sig av koden, efter lansering naturligtvis.

Jag surfar över till Adobe, som fick välja mellan konken eller byte av affärsmodell 2014, loggar in på Photoshop Creative Collaboration Centre, och kollar av att alla projekt ligger färdiga för leverans och att alla subversions är korrekt avslutade. Det är bra att städa innan man drar igång något stort nytt projekt.

Det är lustigt hur saker förändrats på femton år. På halvannat decennium har i princip varenda skivbolag dött och ersatts av agenturer och syndikering. När artisterna väl fattade att fördelningen av stålar gick från 10-90 till 70-30 till deras fördel, så insåg de också att de tjänade lika mycket, eller mer per låt som tidigare. Detta trots att låtarna sjönk i pris från en dryg tia per låt 2009 års pengar, till en fjärdedel. Och trots att en femtedel av alla låtar laddades ner utan betalning, leechers finns alltid, även när saker är billigt. Upphovsrätten diskuteras överhuvudtaget inte mer, eftersom den ideella existerar för evigt, och den ekonomiska nu är helt ointressant.

Filmbolagen insåg nästan samma sak, och bara en aning senare. När folk ledsnade på att glo på reklam på TV, så gick de över till att hämta film — med sådan omsättning behöver man knappt ta betalt. Den enda upphovsrätten som är intressant då är att ingen annan försöker sälja ens produkt utan att betala för sig. Hur någon nu skulle kunna göra det, när det går att hämta gratis och det enda legitima skälet att få betalt är att man skapat filmen — eller företräder den som gjort det.

Författarna, som varit sååå rädda för att drabbas av musikernas öde, oroade sig helt i onödan. De glömde bort två saker: att digitala kopior kostar nästan noll, och att folk fortfarande gillar böcker i pappersformat. Iofs köper man pappersböcker mer selektivt, för att inte tära på naturresurserna i onödan. Men böcker kostar inte längre så mycket, och antalet läsare är därför enormt. Tänk om Guillou och Marklund som ojade sig under första decenniet om upphovsrätten, hade fattat hur mycket det betyder att fem eller sexdubbla sin läsarkrets. Man behöver inte ta så mycket betalt då, man får ännu mer genomslag, och det dyker upp ännu fler fringis-inkomster.

Faktum är att kultur-, mjukvaru- och informationstjänster blev så viktiga för ekonomin, att de närmast på egen hand vände vad som såg ut att bli en av de längsta och jobbigaste lågkonjunkturerna. När förändringståget väl fick fart, så kom en boom-period som skapade en positivism nästan i klass med 1950-talets motsvarigheter.

Politikerna tog som vanligt längst tid på sig att fatta. Deras öron riktades mot anti-piratlobbyisternas munnar så länge, att de nästan missade tåget när hela diskussionen blev irrelevant. De predikade att det var fel att stjäla fortfarande när lobbyisternas ”skyddslingar” gjorde revolt mot sina lobbyister och advokater och steg som fågel fenix ur askan av sin egen död. Plötsligt belystes situationen som av en blixtfackla och det som avtecknades mot ljuset var organisationer som överlevt sig själva.

Dessutom, till råga på allt, så är den kommersiella piratindustrin död. De överlevde inte utvecklingen, de sista gick så långt att de försökte bomba The Pirate Bay. Det lyckades inget vidare, eftersom staten bjudit in TPB att ställa sina servrar i en av de få kvarvarande skyddområdena, så de kommersiella piraterna gick rakt in i ett gäng professionella soldater — vilket var mindre hälsosamt 😀

Uppdatering: Även XOR fabulerar om framtiden, utifrån ett mer tekniskt perspektiv — men vissa saker är slående i sin likhet… XORs inlägg är i sin tur en reaktion på OpenForce inlägg, som utmanar efter att ha läst att Helena Mishel skulle på seminarium om hur IT ser ut om tio år…..

Uppdatering 2: Hade funderingar på att skriva en dystopi som kontrast, men West hann före. Läs och rys.

Piratpartist

Efter en period av tvekan så har jag nu gått med i piratpartiet.

jolly rogerAtt jag tvekat så länge är för att jag principiellt är emot enfrågepartier, åtminstone inom ramarna för den typ av representativ demokrati vi har idag. Enfrågepartier kan innebära att jag som medlem får se en hel massa viktiga frågor behandlas styvmoderligt, eller diametralt mot vad jag tycker, för att det saknas ett program för dessa.

Det skiter jag nu i, därför att de frågor där det finns en agenda är de viktigaste av allt.

Piratpartiet är det enda parti i Sverige idag som helt utan förbehåll står på den personliga integritetens, rättssäkerhetens och det moderna samhällets sida. Det betyder mer än allt annat när vårt samhälle är på väg ”to hell in a hand-basket” i frågor om privatliv, integritet och personlig frihet.

Det började alltmer bli en fråga om soffan eller piratpartiet i valet 2010, och jag har gjort mitt val.

Kära allians, ni har förlorat en väljare. Ni har förlorat mig genom en konstig populistisk hållning i många frågor; ni har förlorat mig genom att helt svika alla förhoppningar om ett enklare, mindre byråkratiskt och mer konsekvent samhälle; ni har förlorat mig genom att inte i något led försöka bli något annat än skickligare socialdemokrater med en batong i bakfickan — men framförallt har ni förlorat mig genom den arrogans med vilken ni istället för att styra bort skutan från bodströmsamhället, istället startat utombordaren för att öka hastigheten.

So long, and thanks for the fish.