Sverige är inte världens navel

Svensk kommunikation

Kan vi enas om att allt inte utgår från världens mittpunkt. Sverige. Att vi inte är bäst i världen. Att det finns krusbär i andra länder än i Sverige.

Kan vi enas om att vi är allt mer beroende av vår omvärld och att den tiden är förbi när vi kunde sitta här uppe på toppen av världen och nöjt luta oss tillbaka i förvissningen om att vi är bäst i världen.

Kan vi enas om att vårt deltagande i internationella samarbeten och de beslut som fattas i samarbete mellan stater blir allt viktigare för vilka val vi kan göra.

Vi är medlemmar i EU. Mer och mer av våra liv påverkas av beslut som inte fattas i vår kommun, vår region eller i Stockholm. Vårt samhälle formas mer och mer av saker som beslutas i Bryssel. Kan vi därför enas om att EU-politiken är viktig. Kanske till och med viktigare än den nationella politiken. Detta supervalår är det kanske EU-valet den 25 maj som gör skäl för ordet super och inte ”det vanliga valet” i september.

Den 25 maj. Läs på. Påverka. Rösta. Den 25 maj.

Emma skriver om det undervärderade EU-valet i sin reaktion på dagens händelse i piratsfären. Vår partiledare är inte välkommen till partiledardebatten i SVT den 4 maj, bara tre veckor före EU-valet. Många har reagerat. Anna bloggar och videobloggar. ChristianLars-Erick och många fler bloggar också. Det skrivs brev till SVT och det samlas in namnunderskrifter.

SVT och Agendaredaktionen ändrade snabbt sin beskrivning från:

Den politiska temperaturen skruvas nu upp inför riksdagsvalet i september och valet till Europaparlamentet den 25 maj. Fyra veckor före EU-valet kommer en av de politiska årets viktigaste händelser, nämligen partiledardebatten i Agenda. (se skrämdump)

Till:

Den politiska temperaturen skruvas nu upp när vi närmar oss de två valdagarna detta år. Liksom tidigare genomför Agenda en partiledardebatt sedan riksdagspartierna presenterat sina budgetförslag.

Vi lever i en representativ demokrati med fyra beslutsnivåer: EU-parlament, riksdag, landsting och kommun. Vi väljer representanter till dessa. En funktion hos valen är att ta ställning till om de som sitter i en beslutande församling har gjort sig förtjänta av att sitta kvar.

Det journalistiska uppdraget bygger på objektivitet och opartiskhet av en anledning. När vi tar del av en granskning eller en skildring som har journalistiska förtecken så ska vi veta att uppsåtet var att ge oss bästa möjliga information. Opartiskhet är en frågan om strävan.

Så vad är uppdraget? Det är att hjälpa oss att avgöra om våra representanter har gjort bra ifrån sig i kommun, landsting, riksdag och EU. Väljarna har rätt att få veta om de representanter de skickade till Bryssel skött uppdraget? SVT anser tydligen att en debatt anordnad mindre än en månad innan det kanske viktigaste av årets val, inte behöver svara på den frågan för att vara opartisk. De kan istället ägna sig åt den vanliga politiska teatern med kända ämnen och kända aktörer.

Men Sverige är inte världens navel. EU-politik är riktig politik. Den 4 maj kan svenska väljare lära sig mer om EU och om vad våra partier vill bedriva för politik där. 

Om SVT tar sitt ”public service”-uppdrag på allvar.

Eller som Josh utrycker saken ”Första april var roligare när medierna var seriösa resten av året” .

 

Jag har inte skrikit färdigt

Jag läser en gästledare i Svenska Dagbladet av Naomi Abramowicz, där hon funderar kring opartiskhet i medierna – värdet av det och möjligheten att åstadkomma det. Hennes slutsats sammanfattar hon kärnfullt i orden:

Och visst är det så att det är den journalist som ägnar sig åt att informera i stället för att indoktrinera som är mest relevant i det massmediala bruset.

Jag tänker på det offentliga samtalet i Sverige och hur det inom många områden finns ett rungande överskott av demagoger och en skriande brist på pedagoger. Ibland känns det som om indoktrinerandet slår informerandet på walkover.

Debatten om skolan till exempel där PISA-resultaten från förra året använts till att argumentera för det mesta. Däremot har jag bara sett ett fåtal texter som ansträngt sig att fördjupa min kunskap om PISA-undersökningen i sig.

Skoldebatten överhuvudtaget är ett exempel på ett havererat samtal. En av våra viktigaste samhällsinstitutioner. En av de mest komplexa uppgifterna vårt samhälle har att lösa och den förenklas ner till närmast slagordsnivå. På något sett spelar det ingen roll hur insiktsfulla texter som skrivs. Oavsett om det är på ledarplats, som Sanna Raymans fundering kring skolminnen från häromdagen, eller om det är på en favoritblogg nära dig, som Joshens betraktelse över sin skolgång också med betygen i fokus.

Vi behöver mer än bara några sådana texter. Vi behöver massor genomtänkta och ärliga och partiska och opartiska texter som blir till ett samtal. ett samtal som inte handlar om att ha rätt utan om att söka svar gemensamt på en bunt svåra frågor: Vad innebär bildning? Hur viktigt är nyttoaspekten? Hur formar man goda människor? Vad är en god människa?  Vilken rätt har vi att pådyvla det uppvuxna släktet värderingar och beteenden? Hur kan vi låta bli att genom brister i vår kultur skicka vidare den äldre generationens brister in i framtiden?

Ja ni hör! Och det där vara bara de första frågorna jag kom på. Ibland när jag umgås med de som är en generation yngre än mig så känner jag att det allra bästa vore kanske om vi lämnade dem i fred att lära sig själva och varandra vad det innebär att vara en människa och bygga ett samhälle. Jag tror vi skulle få se motsatsen till Flugornas Herre.

Men sen inser jag att jag inte är säker på att de läst Flugornas Herre.

I piratpartiet tror vi oss i alla fall inte om att besitta lösningen på hela problemet med en enkel reform av betygssystemet. Det tröstar mig att jag är medlem i ett parti som inte gör anspråk på alla svaren i skolfrågan. Från vårt informationspolitiska perspektiv tål det ändå att fundera på hur skolan kan bli bättre genom att bejaka teknikförändring. Det kan behövas när det största regeringspartiet har en skolpolitisk talesperson som verkar vilja se mindre data och mer läxor som framtiden.

Erik Einarsson och Björn Flintberg lägger fram Piratpartiets syn på saken i Skolvärlden.

Skolpolitik i all ära … somliga lär sig aldrig

Idag förstod jag plötsligt att det kan ta tid innan Piratpartiet har utrymmet att utveckla en sammanhållen bredare politisk plattform. Vi blir nämligen ständigt upptagna med den senaste övervakningsskandalen. Som idag när jag ville skriva om skolan, så läser jag i Metro att vi inte bara ska acceptera att FRA inte kan följa sin specialskrivna lagstiftning. Dessutom så finns inte resurserna att se till att det gör det. SIUN (Statens inspektion för försvarsunderrättelseverksamheten) har deltidsledamöter i nämnden som fattar beslut och dessa har inte tid att hänga med i den arbetstakt som skulle behövas.

Ett stillsamt förslag: Ge lite av de pengar som läggs på underättelseverksamheten till de som ska övervaka övervakarna.

Anna Troberg och Henrik Alexandersson har redan skrivit om detta nya övervakningselände. Anna konstaterar att hon känner sig ensam, som den enda partiledaren som tar saken på allvar. Henrik sätter fingret på bristen på svar och förklaringar kring vad det egentligen är FRA ägnar sig åt tillsammans med sina samarbetspartners från andra länder. Snowden-läckan gör att vi vet att det är något, men vad …

Jag har inte skrikit färdigt

I höstas kände jag mig uppgiven. Det kändes som jag skrikit färdigt, men idag är jag stridslysten. Johan Hakelius skriver i Aftonbladet att: På 80-talet skulle vi ha störtat Storebror. Jag känner att mitt 80-tals jag som kämpade mot personnummer och samkörning av offentliga register och mitt nutida jag står enade på barrikaden. Det är valår i år. Piratpartiet ställer i upp i alla möjliga val. Nu närmast EU-valet.

Hjälp till!

Läs på!

Donera pengar! 

Skriv!

Dela ut flygblad eller sätt upp affischer! Aktivera dig!

Skrik!

På lördag träffar jag en massa andra pirater på vår EU-valupptakt i Stockholm. Vi kanske ses? Om vi inte har laddat upp oss på det nya TPB – The Virtual Bay.

 

Du ger redan minst femti spänn via skattsedeln

De politiska partierna får femtio kronor per svensk och år i olika former av partistöd. Alla skattebetalare ger alltså i snitt mer än femtio kronor i bidrag till de partier som kvalificerat sig för partistöd. Vi ger dessa pengar som en följd av demokratiska beslut och jag är övertygad om att i det är en i grunden bra sak. Partier som får stora delar av sin verksamhet betald av det allmänna gör att risken är mindre att politiken blir helt styrd av pengastarka aktörer som med stora bidrag till kandidater eller partier köper inflytande över de politiska församlingarna.

Men ett inbyggt problem med systemet är dess utlåsningseffekter. När de etablerade partierna under många år uppburit ett stort samhälleligt stöd och med hjälp av detta byggt upp starka organisationer och i vissa fall mycket starka ekonomier så blir det svårare för nya aktörer med nystartade svagare organisationer och sämre ekonomiska förutsättningar att etablera sig.

Du ger redan minst femti spänn via skattsedeln. Donera!

Jag skriver inte detta för att beklaga mig över orättvisor. Spelreglerna ser ut som de gör och om man som vi eller Feministiskt Initiativ vill ta sig in på arenan får man helt enkelt arbeta hårdare, tänka smartare eller ha bättre idéer.

Hur hårt vi än jobbar, hur smart vi än tänker och hur bra idéer vi än har så är det nästan omöjligt att bedriva politiskt opinionsbildande arbete utan pengar. Vi har sparat och gnetat i fyra år för att bygga upp en kampanjkassa. Vi fick ett välbehövligt tillskott genom det bidrag till särskilda informationsinsatser som vi och andra partier med plats i EU-parlamentet eller riksdagen fick dela på. Men vi har absolut inte tillräckligt med pengar för att göra allt vi vill och behöver.

Det är där du kommer in. Om du redan ger femti spänn till våra motståndare via skattsedeln, varför inte hosta upp en eller annan tia till åt oss för att jämna ut förutsättningarna en liten smula.

Vår insamling till valkampanjen öppnade för snart två veckor sen. Den har hittills dragit in ungefär 50 000 kronor. 110 gåvor på i snitt 440 kronor i skrivande stund. Det är tusen femtiolappar eller tiotusen femmor. Det blir snabbt pengar om många hjälps åt.

Och jag tycker inte du ska begränsa dig till att ge pengar om du är sympatisör. Ge ändå eller ge till något annat utmanarparti. Ge för att det vitaliserar demokratin med nya röster. Ge för att jämna ut spelplanen en liten smula.

Per Gudmundson skriver på Svenska Dagbladets ledarsida: ”Alla behövs utom medborgaren”, apropå ett politiskt system som blivit allt mindre förankrat i folkdjupet. Politikerna anställer sig själva och varandra via partistödet i en alltmer professionaliserad funktion som ”de styrande”. Det vore beklämmande om det inte gick att visa att vi medborgare fortfarande behövs. Att politiken är vår möjlighet att påverka samhällsutvecklingen.

Bara det kan väl vara värt några tior?

 

 

 

 

 

En tidning om Piratpartiet

Emma med bloggen Opassande har gjort ett jättearbete med att sammanställa en tidning om Piratpartiet. Tidningen berättar det viktigaste man behöver veta för att första varför partiet finns, vad vi vill åstadkomma och vad vi driver för frågor.

Ambitionen har varit att samla ihop texter som redan fanns på olika ställen på nätet och låta dem tillsammans förklara partiet för den oinsatte. Jag rekommenderar verkligen den som inte har så bra koll på partiet att läsa tidningen. Än så länge finns den bara i digital form, men förhoppningsvis kommer vi kunna finansiera att trycka den för att kunna dela ut den i valrörelsen.

Vill du läsa tidningen så finns den på den digitala publiceringsplattformen Issuu.

 

Själv deltar jag med två texter härifrån Livbåten fast omredigerade till ett kortare och mindre dagsaktuellt/blogginriktat format. Att vilja vara anonym från december 2013 och Lagen bygger vi tillsammans från januari 2010.

Vill du ladda ner tidningen finns den som A4 enkelsidig och som A3-uppslag. Ladda ner och skriv ut i väntan på att vi finansierar den tryckta versionen.

Hur skyddas källor i en stat utan privatliv?

Titta gärna på ett knappt tio minuter trevligt och informativt samtal om övervakning och transparens. Det är partiledaren Anna Troberg och filosofen Torbjörn Tännsjö som har en trevlig stund i Gomorron Sveriges soffa.

 

Annas avslutningsreplik sticker enligt min mening hål på stora delar av Tännsjös resonemang:

Det finns ju inget källskydd längre. Det finns i lagen att man ska ha ett källskydd, men det funkar inte i praktiken. Det är en schimär som inte fungerar. Och om vi vill granska makten så är det ju helt nödvändigt.

Eftersom alla kanske inte hänger med i svängarna tänkte jag snabbt förklara varför detta är så avgörande.

Torbjörn Tännsjö hävdar i Gomorron Sverige och sen tidigare i många sammanhang att det inte finns något filosofiskt avgörande skäl att skydda privatlivet. Han hävdar att det är ett ouppnåligt mål pga den digitala revolutionen och att medborgarnas intresse av en privat sfär inte är tillräckligt starkt för att det ska vara värt ansträngningen att skydda den.

Han säger att det vi istället måste sträva efter är en fullständig och symmetrisk transparens – en tit-for-tat. Vi medborgare klär av oss inför storebror och i gengäld klär storebror av sig inför oss. Därför borde debatten och vår strävan till förändring inte inrikta sig på att skydda privatlivet, utan på att klä av makten – att göra den offentliga maktutövningen lika transparent eller övervakad som maktens övervakning av medborgarna.

Det finns många motargument mot detta resonemang – men låt oss för ett ögonblick köpa Torbjörn Tännsjös resonemang.

Det finns en metod att granska makten och göra den om inte transparent så i alla fall halvgenomskinlig och det är medias och journalistikens (oavsett om det handlar om professionell bevakning eller medborgarjournalistik) granskning av vad som händer inne i de organ, myndigheter och strukturer som utövar makt. Den granskningen vilar på möjligheten att få förtrolig information om vad som sägs och görs i stängda rum.

Utan skydd för de källor som är beredda att dela med sig av förtrolig information kommer denna aldrig att nå granskarna. Skyddet handlar oftast om att garantera källans anonymitet. Och Anna har rätt – juridiskt finns ett sådant skydd.

Men i ett samhälle där den offentliga makten har möjligheten att övervaka befolkningens kommunikation, förflyttningar och sociala aktiviteter, är möjligheten att garantera en källas anonymitet väldigt liten. Det betyder att risken för upptäckt för de som funderar på att bli visselblåsare har blivit mycket mycket större.

I det samhället, och det är det samhället vi faktiskt lever idag, är det oerhört svårt att se hur vi ska kunna åstadkomma den fullständiga transparens hos makten som Torbjörn Tännsjö talar om. Detta har han missat. Att vägen till maktens transparens går över skyddandet av medborgarnas privatliv, så att det finns en privat skyddad sfär i vilken visselblåsarna kan samla mod, samla information, samla sig och inte minst viktigt ta kontakt med någon som kan förmedla deras berättelser.

Den privata sfären finns det bara ett parti som har högst på dagordningen och det är Piratpartiet.

 

Att vilja vara anonym

För snart femton år sen gick jag in i en lång och djup depression. Jag hade social fobi och stora svårigheter att ta mig ut genom dörren. Jag var sjuk länge , nästan fem år, och till slut blev jag det som förr kallades sjukpensionär. Jag är idag oändligt tacksam för allt stöd jag fick av familj, släkt, vänner och samhället som gjorde att jag idag hör till en liten minoritet som tagit sig ur det som Fredrik Reinfeldt kallar ”utanförskapet” och blivit frisk nog att fungera som familjefar, som medborgare, som yrkesman.

Idag vet jag att jag inte ”bara” gick in i väggen, att det var ett komplex av orsaker bakom min kollaps och den långa vägen tillbaka. Jag lever dag för dag med en osynlig sjukdom. Jag inrättar mitt liv efter den ungefär som en diabetiker inrättar sig efter sin. Skillnaden är att min sjukdom är av det slag som man kan ha svårt att berätta och prata om eftersom den är neurofysiologisk och därför av någon anledning inte anses vara lika ”kroppslig”som t ex diabetes. Stigmat kring mentala diagnoser må ha minskat under min livstid, men jag är ändå inte bekväm med att vem som helst vet detta om mig – att jag är ”onormal”. Ja ni ser alla citationstecken jag behöver …

Mitt behov av anonymitet

Under några  år i början på 2000-talet hängde jag mycket på internet för att få utlopp för mina sociala behov i en miljö som var mindre hotande än livet utanför hemmets dörr. Jag var anonym vilket gjorde det möjligt för mig att dela mina upplevelser av utanförskap med andra utan att jag behövde vara rädd för omgivningens reaktion. Jag kunde samtala med människor om kriget inne i min hjärna. Jag kunde hitta samtalspartners som hjälpte mig i mina ansträngningar att förstå vad jag gick igenom och i min strävan att bli bättre på att hantera det.

Samtalen hade inte varit möjliga utan skyddet av anonymiteten. Jag visste tillräckligt mycket om internet för att förstå att jag inte kunde lämna spår och kopplingar till mitt riktiga namn om jag inte ville ha detta hängande över mig resten av livet som ett potentiellt hot vid kontakter med nya människor, om jag ville kunna bestämma själv vilka som skulle ha rätt att veta om att jag är sjuk.

En del av min anonyma aktivitet på nätet handlade också om opinionsbildning. Jag anser att det är viktigt att sprida skildringar om hur det är att leva i utanförskap, hur det är att leva med en neuropsykologisk funktionsnedsättning, hur det är att leva i det till synes evigt svarta. Jag spred texter om mina upplevelser anonymt. Vid ett tillfälle blev jag riktigt rädd. Jag hade råkat lämna kvar mitt riktiga namn i en pdf som jag  hade lagt ut på en hemsida jag hade under pseudonym. Googles spindel hittade mitt namn i pdf:en och plötsligt dök sidan upp i Googles sökresultat för mitt ganska ovanliga efternamn. Muren jag byggt upp mellan min riktiga identitet och mitt anonyma alias hade rämnat. Jag plockade snabbt ner filen och lyckades med tur eller skicklighet tvätta ren Googles sökresultat. Jag kunde andas ut!

Om ni inte har en skamlig hemlighet så kan ni nog inte föreställa er ur äkta den rädslan jag kände var, trots att det ”bara” rörde något som hände på nätet. Och skamliga hemligheter är vi många som har – inte sant?

Jag tror inte att anonymitet är det enda eller ens det bästa valet för oss med skamliga hemligheter. Själv har jag långsamt kommit till insikt och vuxit i mod, så att jag numera uttrycker det jag vill uttrycka under eget namn eller kända pseudonymer. Det begränsar mig i så motto att det finns saker jag vill skriva om, diskussioner jag vill ta, som jag duckar av rädsla eller oro över de konsekvenser det skulle kunna få för mig, för mina nära och kära. Jag har till exempel länge undvikit att ”komma ut” med min bipolaritet.

Men jag vill våga prata om det. För det är bara i dagsljus trollen spricker. Jag har själv stor behållning av att läsa ärliga och öppna skildringar av hur det är att leva med sjukdom, som den sjuke eller som medresenär i livet. Jag tror också att det är av utomordentlig vikt för att minska stigmat att vi som lever med detta vågar prata om det. Och det ska jag göra, någon annan gång, för den här texten handlar inte om det. Den handlar om anonymitet.

Vi är många med skamliga hemligheter eller lik i garderoben, det må vara en stigmatiserad sjukdom, en sexuell läggning, en historia av livsval som vi kanske inte är stolta över. extrema åsikter eller vad som helst som vi inte är bekväma att dela med alla. Och alla vi har ett svårt val att göra. Ett val som måste vara vårt och ingen annans: Vi kan vara öppna med vår identitet men censurera oss i de sammanhang där vi är oroliga att information når fel öron. Eller så kan vi vara anonyma för att kunna tala fritt. I internetåldern är detta ett ännu viktigare och ännu svårare val. Möjligheten numera att kontrollera vart delad information tar vägen och vem den når är näst intill obefintliga.

Jag väljer som sagt numera det förra, men jag förstår och respekterar de som av olika skäl väljer det senare. Det tycker jag rättsordningen, våra medier och vi själva i vårt offentliga samtal också bör göra. Möjligheten att vara anonym är värd att försvara.

Varför skriver jag nu?

Varför skriver jag om detta idag den 14 december 2013 när rasister kastar sten och smällare på barnvagnar? Även om kampen mot rasismen och det politiska våldet är viktig så går den hand i hand med en annan kamp. Kampen för demokratiska grundvärden, kampen för verktygen som gör det möjligt för oss alla att vara med och påverka vilket samhälle vi vill leva i.

Anonymitet och åsiktsfrihet är inte samma sak. Men med minskade möjligheter att vara anonym kringskärs våra möjligheter att utöva vår yttrandefrihet och vår åsiktsfrihet. Och möjligheten att vara anonym är hotad och i stort behov av att försvaras i dag.

I veckan avslöjades identiteterna bakom ett stort antal anonyma skribenter på sajter som Avpixlat och Fria Tider av ett samarbete mellan Expressen och Researchgruppen. Sverigedemokratiska riksdagsmän avslöjades skrivandes inte särskilt rumsrena saker under anonymitetens slöja. Dagen efter hängde Expressen ut en samling privatpersoner i tidningen, tillsammans med deras rasistiska och främlingsfientliga yttranden.

Just idag när rasister kastar sten på barnvagnar känns det inte som den naturligaste sak i världen att försvara rasisters yttrande och åsiktsfrihet, och det är faktiskt inte det jag är ute efter.

Piratpartiets partiledare reagerade på publiceringarna och avanonymiseringarna. I en debattartikel på SvD Brännpunkt och i radio och TV tog hon upp kampen för vår rätt att vara anonyma. 

Rätten till anonymitet

Det finns mycket att säga om vår rätt och våra möjligheter att vara anonyma. Det finns tekniska aspekter i internetsamhället. Det finns ett juridiskt perspektiv. Och det finns en moralisk dimension. Lite kort:

Teknisk möjlighet

I en teknisk bemärkelse är det i stort sett omöjligt att skydda sin anonymitet på internet. Vill man vara hemlighetsfull och anonym  får man maskerad ta sig iväg till ett fysiskt möte i dunkel belysning. Det vi gör med våra datorer, mobiler och surfplattor lämnar digitala spår som går att följa om man har den rätta kunskapen. Det var så Researchgruppens avslöjande gick till. De knäckte helt enkelt kopplingen mellan anonyma identiteter och epostadresser i verktyget för kommentardiskussion Disqus. Disqus har nu stängt igen hålet de utnyttjade, men precis som alla andra system så kunde inte Disqus garantera att det inte gick att knäcka. (Tack Svensson för länkar.)

Juridisk rättighet?

Hur ser det rättsliga skyddet ut?. Som Johanna Sjödin skriver så är vi inte garanterade anonymitet som en rättighet av staten. I fallet med kommentatorerna på ”hatsajterna” så blir det en rättslig fråga mellan Disqus och deras användare. Helt klart har någon inom Researchgruppen brutit mot reglerna i Disqus användaravtal. Om Disqus i och med detta brutit i en förpliktelse mot sina användare har jag ingen aning om. Det har i alla fall fått dem att ändra i tjänstens utformning.

Disqus säger i ett uttalande att det som hänt strider mot tjänstens integritetspolicy. Dessutom kommer företaget nu att ta bort kopplingen till Gravatar och ta bort de hashade e-postadresserna från sitt api. (Computer Sweden)

Moraliskt perspektiv

Men om det inte finns något rättsligt skydd för anonymiteten, hur kommer det sig då att den ändå har ett skydd? Det handlar om en moralisk dimension. Ett exempel är svenska mediers långtgående självpåtagna försiktighet kring namnpublicering. Det finns uppenbarligen en gräns för när det anses rimligt att hänga ut någon i tidningen.

Media ger till exempel ofta anonymitet inte bara åt folk som är anklagade för brott i väntan på dom, utan också ofta åt dömda brottslingar. Sanna Rayman skrev bra om detta i SvD.

Moraliskt anser vi tydligen som samhälle att det kan finnas ett starkt intresse att skydda människors rätt till anonymitet. Med Anna Troberg ord handlar det om att vi inte vill återinföra skampålen. Det är som är bekymrande med den utveckling som Expressen och Researchgruppens insats i veckan är ett exempel på är att det inte längre är lika självklart att skydda folks anonymitet. Att gränserna för när det är OK att hänga ut med namn flyttas och blir mer godtyckliga. Varför skyddar man vissa grova brottslingars anonymitet men inte en vanliga medborgare som uttryckt sig hatiskt på nätet? Finns det en vägledande princip, eller handlar det bara om lösnummerlogik? Eller ser vi en trend tillbaka mot ett hårdare samhälle där skampålen inte längre är en främmande metod för bestraffning och där alla som avviker genom åsikter, läggning eller beteende gör bäst i att vara försiktiga?

Att försvara rätten till anonymitet

Där står vi. Vid det vägskälet. Piratpartiets reaktion på detta är att försvara rätten till anonymitet. Vi vill skydda den i lag, eftersom det i internetsamhället har blivit än viktigare att bevara folks rätt att inte bli avslöjade, registrerade och uthängade på grund av något av alla de spår vi lämnar efter oss på nätet. Eftersom det tekniska skyddet aldrig kan vara helt säkert och eftersom den moraliska rätten blir osäkrare och osäkrare behöver staten garantera ett grundskydd på området.

Som jag sa tidigare har jag slutat använda möjligheten att vara anonym och skyddar istället mina lik i garderoben genom att vara försiktig med vad jag skriver och säger i vilket sammanhang. Men alla gör inte mitt val. Och med mina erfarenheter av behovet av att vara anonym förstår jag precis varför. Jag respekterar dem som inte vågar vara öppna med något i sitt liv som ändå är så svårt och viktigt att de har ett behov att tala om det.

Den respekten och förståelsen för anonymiteten tycker jag att vår rättsordning, våra medier och vi alla tillsammans är skyldig dem. Frågan handlar inte bara om ändrad lagstiftning. Den handlar om attityder. Den handlar om att förklara vikten av att kunna vara anonym för dem som är motståndare till det eller inte bryr sig. Att visa på falskheten i resonemang om att de som har rent mjöl i påsen inte har något att frukta, eftersom vi alla faktiskt fruktar någonting hur rent vårt mjöl än är. Att visa att vår möjlighet att tryggt utveckla våra åsikter och prata om dem långsiktigt är viktigare än att utnyttja möjligheten att hänga ut någon för att ta poäng i en dagsaktuell strid.

Det handlar om allas vår respekt för valet att vara anonym, om valet att inte efterforska vem som står bakom ett alias, utom när synnerligt starka skäl föreligger. Rätten att vara anonym är inte gränslös. När det handlar om förtal, hatbrott och liknande så finns det redan idag regler som gör att rättsvårdande instanser har till uppgift att efterforska vem som ligger bakom.

Piratpartiet står upp för att de som upplever ett behov av att vara anonyma ska kunna vara det. Vi gör det tekniskt genom att underlätta för våra aktiva att kunna välja att vara anonyma om de vill. Vi vill göra det rättsligt genom en förändring av lagstiftningen på området. Men viktigast av allt är att vi gör det moraliskt genom att ta varje tillfälle att förklara varför anonymitet är viktigt. 

Att äta kakan och ha den kvar

Det är väl knappast en hemlighet att våra stora dagstidningar (som DN och SvD) är starka anhängare av upphovsrätten som den är. Hela deras affärsmodell bygger ju på att de distribuerar upphovsrättsligt skyddade alster som de på olika sätt har köp rätten att använda av upphovsmännen.

Det är väl knappast kontroversiellt att hävda att de har en tämligen konservativ syn på lag och laglydnad. Kanske inte som medieföretag men om man har läst deras framträdande krönikörer, deras ledarskribenter och andra alster av opinionsbildande karaktär ett tag är det uppenbart att de i sin opinionsbildning stöder en tämligen bokstavstroende syn på lag och laglydnad.

Med bokstavstroende menar jag att de menar att lagen ska följas i en demokrati och att den som inte är nöjd med den får ägna sig åt politisk opinionsbildning för att få den ändrad. Att de fall av civil olydnad som är moraliskt försvarbara endast står att finna om man letar bland verkliga hjältar som engagerat sig i ”de stora frågorna” – den amerikanska medborgarrättsrörelsen, apartheidmotståndet i Sydafrika och liknande. (Min egen syn på civil olydnad skrev jag ett långt inlägg om för några år sen för den nyfikne.)

Vi kan alltså utgå ifrån att DN och SvD anser att intrång i upphovsrätten är ett tämligen allvarligt brott. Jag tror också vi kan utgå ifrån att de är skeptiska till att ett upphovsrättsintrång kan vara motiverat med att ett ens syfte med intrånget  – t ex politisk kamp av något slag – är viktigare.

Eller så har jag i alla fall uppfattat DN, SvD:s, ja hela media och det politiska etablissemangets syn på upphovsrättsstriden. En upphovsrättslig absolutism brukar jag tänka på det som.

Därför  blev jag glad när jag under den senaste veckan upptäckte en begynnande relativism i synen på upphovsrätten hos båda våra stora dagstidningar. Det handlar om deras syn på Kent Ekeroths upphovsrätt över den film av ”järnrörsskandalen” som båda tidningarna använt bilder ur. Kent Ekeroth har begärt ersättning från båda tidningarna  för att de använt hans upphovsrättsligt skyddade bilder.

Både DN och SvD bestrider betalningskravet. SvD:s chefredaktör Fredric Karén gör det genom ett öppet brev till Kent Ekeroth:

Att upphovsrätten till bilderna är din är otvetydigt. Ändå kommer jag att bestrida din faktura. Mina skäl är till största delen moraliska.

Jag gör det eftersom jag känner en djup ovilja mot att du ska tjäna pengar på att du och dina vänner filmar när ni hotar era medmänniskor, muntligen och beväpnar er med järnrör. Det är motbjudande att kräva pengar för dessa bilder. I stället borde du be om ursäkt till dem som kom i er väg den här dagen.

Om du ändå väljer att gå vidare med ditt krav är jag medveten om att jag – och kanske även andra tidningarna som du har skickat fakturor till – kan bli tvingade att betala.

Se där. Det finns en linje i sanden. Det finns en gräns för när ett gott syfte gör att det är rätt att inkräkta på en persons upphovsrätt. Det känns skönt att veta. Det innebär nämligen att det som återstår är en öppen diskussion om vilka saker som är viktigare än upphovsrätt. Utöver motvilja mot att någon tjänar pengar på att dokumentera sin egen osmakliga politiska agenda (något som vi skulle kunna anklaga fler än Kent Ekroth för) kan jag tänka mig följande provisoriska lista på vällovliga saker viktigare än upphovsrätt:

  • En öppet samtal om kvinnoideal i bildjournalistik där man får visa bilderna som diskuteras
  • Att få ha innehållet i sin dator och sin digitala kommunikation i fred från nyfikna ögon
  • Tillgång till forskningsartiklar som inte är inlåsta bakom betalväggar

Bara till exempel …

 

Ogenerositetsprincipen

Katarina Barrling, Fil. dr. statsvetenskap skrev en intressant krönika i DT i början av november där hon jämförde generositetsprincipen inom det vetenskapliga samtalet med det svenska debattklimatet.

Inom vetenskapsteorin finns en idé som brukar gå under benämningen generositetsprincipen. Till skillnad från vad man skulle kunna tro har den ingenting med goda gåvors givande att göra. Syftet är ett annat: att främja så väl tänkta tankar som möjligt.
När vi till exempel läser tänkare från andra tider så ska vi läsa dem på vårt mest välvilliga sätt, det vill säga inte börja med att haka upp oss på att de företräder ett synsätt som är främmande för den tid vi lever i.
Vi är alltså generösa i vår tolkning, inte för att vara bussiga, utan för att inte i onödan sortera bort sådant som kan säga oss något även i dag.
Genom att inte ta fram storsläggan utan gräva försiktigt kan vi på detta sätt rädda värdefulla tankar till eftervärlden.

Jag kommer att tänka på den texten när jag ser diskussionen om riksdagsmannen Stellan Bojeruds rasismuttalanden av massor med skäl. Men här tänkte jag bara ta två exempel.

Exempel ett

Aftonbladets Lena Melin förstår inte sarkasmen. Stellan Bojerud må vara ledande företrädare för ett parti vars politiska agenda är baserad på främlingsfientlighet, men Aftonbladet intervjuar honom om följande kommentar skriven hos Mitt i steget:

Jag är rasist. Stolt rasist. Gift i 30 år med en underbar hustru som var Holländsk-Indonesiska. En utlandsadopterad dotter, som är gift med en man från Afrika. De har tre barn, mina älskade barnbarn. […] Nu gift med Manora från Laos. Hon hade med sig två barn med ”invandrarbakgrund” (hatar ordet). Dottern är gift med en finländare och har ett barn (med—). Sonen är ogift, men har en amerikansk flickvän (som just nu bor hos oss), som han träffade under sin skoltid i Manilla, Filippinerna. […]Men jag är rasist. Jag gillar det, för Stagnelius har lärt mig att ”adla”…

Det behövs inte mycket generositetsprincip för att inse att Stellan Bojerud med dessa ord inte vill säga att han är rasist utan att han är trött på diskussionen. Jag tycker det är tråkigt att Lena Melin och andra på Aftonbladet inte försöker förstå vad Stellan Bojerud vill ha sagt. Han verkar inte vara en särdeles trevlig mysfarbror – en före detta militär med en fäbless för nazistiska uniformer om man läser vidare i Aftonbladets beskrivning av honom. Men om Aftonbladet vill att jag och andra ska tro på deras bild av en obehaglig, rasistisk svensk riksdagsman så håller det inte att göra en karikatyr. En faktabaserad och ovinklad granskning hade gjort ett bättre jobb än tillämpande av ogenerositetsprincipen.

Exempel två

När vi ändå är inne på den här Aftonbladetartikeln. I den beskrev de Johan Westerholms blogg Mitt i steget som en hatsajt. Det var igår, men idag har de gjort en rättelse. Jag antar att artikeln om Stellan Bojerud var med i papperstidningen och i så fall står Mitt i steget med på en lista över hatsajter för alla att läsa i hundratusentals tidningar.

Jag kan inte ens föreställa mig hur det skulle kännas om Livbåten var med på en lista över hatsajter i en stor tidning. Jag har hört från Johan att familj och vänner kontaktat honom och undrat vad han håller på med efter att ha läst artikeln. Det måste vara fruktansvärt obehagligt och mina tankar går till Johan idag.

Jag hoppas Aftonbladet inser att det måste ge honom upprättelse. Johan är en av de pålitligaste politiska skribenterna i den svenska bloggosfären när det gäller kampen mot rasism och främlingsfientlighet. Under valrörelsen 2010 var han en av de jag hade diskussioner med om hur vi kunde bemöta Sverigedemokraternas retorik.

Men var det ogenerositetsprincipen som fick Aftonbladet att inkludera Mitt i steget bland hatsajterna? Var det så att Johans vilja att låta folk yttra sig i kommentarsfältet, hans strategi att välkomna en diskussion med kommentatorer vars åsikter han inte delar fick honom att bara åka med tillsammans med Avpixlat och de andra hatsajterna? I så fall är det en så oerhört ogenerös läsning av Johans bloggargärning att Aftonbladet ska skämmas!

Eller var det ett misstag, slarv? Generositetsprincipen får mig att luta åt det senare. Jag tror att journalisterna Josefin Sköld och Jonathan Jeppsson helt enkelt hade dålig koll på Mitt i steget och att de i hastigheten inte kollade vad det är för blogg. Jag hoppas att det var så. Det låter otroligt att politiska journalister inte har koll på en av de historiskt viktigaste bloggarna inom socialdemokratin. Men som den gamla aforismen säger: ”Tillskriv aldrig till elakhet det som tillräckligt kan förklaras med dumhet.”

Generositetsprincipen

Jag går till mig själv och funderar på om jag leds av generositetsprincipen eller av ogenerositetsprincipen när jag beskriver våra folkvaldas förmåga att diskutera FRA som i gårdagens bloggpost. Jag tänker på Farmor Gun som alltid lyckas vara reflekterande, genomtänkt och generös i sina texter. Senast igår, där jag känner att hennes inlägg Ingen anledning till oro, är generösare mot FRA-förespråkarna än vad jag orkade vara.

Jag tänker också på att jag för inte så länge sen bestämde mig för att kandidera till Piratpartiets riksdagslista och att det innebär att jag om några veckor kan vara riksdagskandidat. Jag kandiderar för att jag tycker det är fel att sitta vid sidlinjen och högljutt klaga på de som vågar vara på plan. Jag undrar om jag själv skulle göra ett bättre jobb. Jag hoppas det.

På ett område tycker jag att jag har visat att jag kan vara bättre. Även om jag inte är Farmor Gun så gör jag mitt bästa för att vara generös mot mina meningsmotståndare. Jag försöker verkligen förstå vad de vill säga och vara öppen för ett samtal i stället för att bara hänge mig åt pajkastning. Det tänker jag fortsätta med.

Ni kan se det som mitt första löfte som kandidat. Om jag får mitt partis förtroende ska jag göra mitt bästa att leva efter generositetsprincipen under hela valkampanjen. Jag vill vara en av dem som skapar ett positivt, konstruktivt och generöst klimat i den svenska politiska diskussionen.

EDIT: Efter att jag publicerade detta har jag fått veta att Jonathan Jeppsson bett Johan W om ursäkt. Att det hela var ett misstag och att det aldrig kom ut i papperstidningen utan bara på nätet. Det var ju skönt för Johans skull. Jan Helin har också bett om ursäkt.

Vill vi ha svamlande politiker?

– Öh, jag har ingen, öh, vet inte, jag har ingen aning om det du talar om, för jag, det är väl något program…

Utrikesminister Carl Bildt bjuder på veckans svammel när Sveriges Radio vill veta vad han tycker om de senaste uppgifterna om att FRA ger språklig hjälp till NSA. Men han är inte ensam bland riksdagspartiernas politiker att inte ha några vettiga svar att komma med nu när den FRA-debatt som kom av sig har fått ny fart efter den senaste tidens nya uppgifter om hur samarbetet mellan västvärldens underättelsetjänster fungerar. Även statsministern är helt lugn – han utgår ifrån att lagen följs. Nu är ju en del av problemet att lagen är skriven på ett sätt som gör att det centrala inte är om den följs utan om det den leder till är olämpligt av andra skäl än att det strider mot lagen. Men visst ja, ”alla tjänar på att debatten lägger sig”.

Anna Troberg konstaterar att gamla politiker behöver bytas ut mot nya. Och när man läser riksdagspartiernas kommentarer till FRA-avslöjandena så kan man bara hålla med. Med undantag för lite mer kritiska tongångar från Miljöpartiet och Vänsterpartiet så handlar det väldigt mycket om att man utgår ifrån ”att FRA följer gällande lagstiftning och regelverk” och att vi har en bra lagstiftning.

Sen vi förlorade FRA-striden så har de ofta känts som vi piratpartister varit väldigt ensamma om att förstå att frågan fortfarande var aktuell. Det har känts ensamt att fortsätta påminna folk om de övervakningsmöjligheter som vi har gett till statliga myndigheter. Det har känts på gränsen till hopplöst att tjata om en långsam avveckling av viktiga demokratiska värden utan att nå fram.

Det är ingen tröst att kunna säga vad var det jag sa. Den enda trösten är att fler och fler kloka människor inser att vi har ett problem med statens utvidgade rättigheter att snoka i folks privatliv. Vi börjar bli  många på barrikaderna igen i kampen mot övervakningssamhället.

När Runar Viksten, ordförande i Försvarsunderrättelsedomstolen som är de som ger FRA tillstånd till att signalspana i kabel i enlighet med FRA-lagen, går ut på debattplats och säger att felaktigheter i  diskussionerna efter avslöjandena skadar svensk signalspaning, får han snabbt reaktioner och inte bara från piratpartister.

Både generalsekreteraren i Sveriges advokatsamfund Anne Ramberg och folkrättsjuristen Mark Klamberg replikerarSvD Brännpunkt. Båda anser att det är politikerna som är skyldiga oss ett svar och inte Runar Viksten. Politikerna behöver sätta sig in i frågan och reda ut begreppen. Vad som ska vara syftet med FRA:s verksamhet och hur den bör regleras. Otydligheterna i hur regelverket ska uttolkas, osäkerheten kring om verksamheten i alla delar följer lagstiftning och ovissheten kring på vilket sätt man samarbetar med främmande makt.

Riksdagsledamöter i såväl försvars- som justitieutskott bör ha goda kunskaper om verksamheten, till exempel enligt vilka regler aktiv signalspaning är tillåten och i allmänna termer om det faktiskt sker. Den långvariga kampen mot terrorism och internationell brottslighet ska föras i enlighet med traditionella principer om lagföring och inte enligt de principer som gäller i akut kris eller krig. Om detta bör politikerna diskutera med varandra och allmänheten. (Mark Klamberg SvD Brännpunkt 12 dec 2013)

Skillnaden mellan de politiker Mark Klamberg och Anne Ramberg önskar sig och de som uttalar sig i Aftonbladet om att det är nöjda med sakernas tillstånd är avgrundsdjup. I nästa års riksdagsval har vi chansen att ändra på det.

Eftersom jag är Piratpartist kanske ni tror att jag med det menar att alla ska rösta på Piratpartiet. Men det menar jag inte. Jag menar att vi alla ska avkräva våra politiker oavsett parti vettiga svar i frågan om hur staten ska få använda signalspaning. Vet de hur FRA arbetar? Vet de i vilken utsträckning trafikdata från svenskar följer med i sökningarna och lagras? Vet de vad som går att ta reda på om en person bara på grundval av trafikdata?

Om du som läser inte har klart för dig vad trafikdata säger om dig så rekommenderar jag ett kort besök hos American Civil Liberties Union som har en påhittade historia om vad amerikanska regeringen vet om Jack.

 

Ett djupt andetag senare

Efter måndagens nästan chockartade uppgivenhet kom tisdagen med en välbehövlig syreinjektion. Om jag räknar rätt har Piratpartiet ett 100%-igt opinionsstöd.

87% håller med oss om att det är fel att avlyssna deras privata kommunikation utan att det finns en brottsmisstanke.

13% kan tänka sig att rösta på oss i nästa års EU-val.*

13+87=100!

Opinionsundersökning

Jag ska försöka lägga avancerad matte åt sidan en stund och vara allvarlig. Ett andetag och bröstkorgen fylld med försiktig optimism. Vad betyder detta?

13% som kan tänka sig att rösta på oss pirater är trevliga siffror. Men det betyder inte att en enda röst är inräknad. Val avgörs på valdagen. Det är långt från ”att kunna tänka sig” till att lägga en valsedel i valurnan.

87% däremot det är nära på alla. Eller hur? Nästan alla håller med oss piratpartister om att massövervakning av oskyldiga svenskars privata kommunikation via telefon, e-post och internet är fel.

Det är fantastiskt skönt för en utdefinierad rörelse som många tycks tro är historia att veta att vi har den överväldigande majoriteten på vår sida. Det är ett fantastiskt argument att kunna säga att nära på 90 procent av svenska folket håller med oss. Det ger ett enormt självförtroende att veta att vi har så många i ryggen. Det betyder att vi inte bara kämpar för oss själva. Vi kämpar för nästan allas önskan att slippa vara övervakade.

Siffran 87% leder också till den oundvikliga frågan hur det kommer sig att de allra flesta av dessa våra meningsfränder inte kan tänka sig att rösta på oss. Men det är egentligen inte så märkligt. Det är inte märkligare än att jag som piratpartist inte kan tänka mig att rösta på Moderaterna, Miljöpartiet, Feminstiskt initiativ eller Centerpartiet trots att jag håller med dem alla i en rad frågor.

De som tycker massövervakning är fel kanske tycker andra saker som sänkt skatt eller upprustad välfärd är viktigare.

De som tycker massövervakning är fel kanske tror på tom retorik från andra partier som säger sig vara emot det för att sedan lägga sig platt när det införs på bred front.

De som tycker massövervakning är fel kanske inte håller med Piratpartiet i andra frågor.

De som tycker massövervakning är fel kanske tror att Piratpartiet var en dagslända i EU-valet 2009 och att vi inte är ett gångbart alternativ längre.

De som tycker massövervakning är fel kanske tror att vi har svårt att komma in i EU-parlamentet och att en röst på Piratpartiet är en bortkastad röst.

Det kan finnas en mängd skäl till att våra meningsfränder inte kan tänka sig att rösta på oss. Somliga goda och andra dåliga. Men det fantastiska är att idag är det åtta månader till EU-valet den 25 maj. Vi har åtta månader på oss att bevisa att vi finns, att vi kan komma in i EU-parlamentet igen, att vi har en politik för många av de 87% som håller med oss om massövervakningen. Det är bara att sätta igång. Men glöm inte att andas.

*Siffrorna kommer från en opinionsmätning som gjordes av Novus opinion uppdrag av Piratpartiet och Ung Pirat.