Årets viktigaste möte i Sverige. Det var Ung Pirats politiska konferens i Norrköping i helgen, åtminstone om man får tro avslutningstalaren, den legendariske IT-entreprenören Jonas Birgersson.

Ty innovationer, förklarade han, görs inte av kostymklädda, välkammade människor som efter en avslutad ingenjörs- eller ekonomutbildning skaffat en avslutande master i ”innovationssystem”. De görs av egensinniga, annorlunda människor. Som vågar tänka själva och sticka ut. ”Som ni!”, utropade Jonas, och svepte med armen ut över åhörarna.

Och det är när tekniker är unga, nya, som de formas, och systemen sätts. Sedan är de svåra att ändra. Och då gäller det att förstå systemen. Då kan man komma med de kloka förslagen. Inte bara nationellt, utan också lokalt!

Så spring till era kommunpolitiker, uppmanade Jonas,  och tala om för dem hur de kan få mer bredband för mindre pengar! Hur de kan göra skolan billigare och bättre, genom att dra nytta av allt fantastiskt material som de allra bästa universiteten i världen nu lägger ut på nätet. Så kommer ni att kunna tala om för väljarna att flera av era förslag redan genomförts. Och de andra partierna kommer att respektera, och vilja prata med er.

Och glöm för allt i världen inte, påpekade han, att Sverige är en folkrörelsedemokrati. Ett av få länder där många människor är med i det politiska samtalet, bryr sig, och blir lyssnade på! Därför är det extra meningsfullt att engagera sig och arbeta politiskt i Sverige. Och just därför är det så viktigt och värdefullt att det finns en massa övertygade, aktiva pirater runt om i landet. Som arbetar, samarbetar, och argumenterar.

Jag önskar jag kunnat säga det lika bra som Jonas gjorde.

Så har Ung Pirats politiska konferns satt igång. Många unga och några gamla pirater från hela landet, samlade en helg i Norrköping, för att diskutera hur partiet skulle kunna bredda sin politik.

Utbildning och rättspolitik står högst på dagordningen. Bägge frågor där det är självklart att partiets grundläggande värderingar har en hel del att säga om hur politiken skulle kunna se ut. Samtidigt frågor där vi har mycket kvar att göra för att mejsla fram politiska program, som tydligt visar hur våra utgångspunkter kan åstadkomma en politik som gör skillnad för många olika enskilda människor.

Men när vi gör detta framvaskande bör vi tänka på att bara för att jag själv tycker att en politisk åsikt är riktig och viktig, är det inte säkert att det är en bra idé att partiet ska driva den.

Vi ägnar oss ju åt politik för att vi vill förändra en rad saker vi tycker är fel, och för att vi har en massa idéer om vad som kan göras bättre. Vi vill förändra, förbättra verkligheten omkring oss. För att göra det måste vi ha stöd av många väljare, och för att få detta behöver vi ha många entusiastiska medlemmar och sympatisörer, som sprider våra idéer.

Jag skulle därför vilja föreslå ett lackmustest för nya politiska förslag och åsikter. Där vi bara antar och börjar driva de förslag, som passerar alla steg i testet:

1. Skulle Sverige eller världen bli bättre om förslaget genomfördes?
2. Är vi som är aktiva i partiet någorlunda eniga om detta?
3. Har vi en rimlig chans att övertyga väljarna om saken?
4. Kommer vi att vinna något på att driva frågan? Till exempel att vi kan flytta verkligheten en liten bit i önskad riktning genom att göra det. Eller vinna nya sympatisörer och väljare. Eller mobilisera dem som redan sympatiserar med oss.

Är bara ett eller några av dessa kriterier uppfyllda kommer vi inte att vinna något på att anta och driva en åsikt. I bästa fall kommer vi att slösa bort en massa energi utan att nå något resultat. I värsta fall förstör vi för oss själva.

Naturligtvis måste man börja en utmejsling av en politik med att kasta upp en massa tankar och idéer på bordet. Men låt oss sedan vara noggranna när vi väljer ut dem vi ska göra till vår politik, så att vi fokuserar på de frågor som verkligen är förankrade i vår gemensamma ideologi, inte leder till onödig splittring och som vi kan vinna något på att driva!

Så har det hänt, en pirat har kommit in på en lista över världens 100 viktigaste tänkare. Det är tidskriften ”Foreign policy” som gör en sådan lista varje år, och Rick Falkvinge befinner sig på plats 98.

Grattis får man säga!

Rick har den äran av att vara den som kläckte den briljant självklara idén att erövra ordet ”pirat” och ge det en annan och positiv betydelse. Från skurk, rövare och mördare, så betyder ordet idag i lika hög grad demokratisträvare, framtidsvänlig, öppenhetsivrare och frihetstörstande. Vi har kämpat länge för att tvätta bort ”gratis är gott”-stämpeln och visa att det finns mer som är viktigt än att en och annan krona stannar i plånboken.

Historien och beskrivningen av verkligheten ägdes länge av de som mer än allt annat ville behålla status quo. Utan Rick hade dessa fått stå oemotsagda i all sin förljugenhet, eller åtminstone hade debatten sett helt annorlunda ut och varit mycket svårare att ta.

Rick har aldrig varit speciellt politiskt smidig eller bekväm. Ibland har jag varit djupt tacksam över detta och ibland smått desperat. Det skall i alla fall sägas att oavsett allt annat kan jag inte annat säga än att få personers idéer så kapitalt förändrat grundförutsättningarna för min syn på verkligheten.

Jag var delvis redan på väg, men piratismen gav mina föreställningar ett perspektiv som fått mig att känna mig politiskt helare. Mitt intellekt och mitt hjärta är mer sällan ur fas med varandra. Nerprioriterade är ekonomiska teorier, som kan vara nog så goda, men som saknar innehåll tagna ur ett sammanhang. Upprioriterade är istället de självklara grundstenarna om tolerans, rätten till ett privatliv, rätten till självbestämmande, rättssäkerhet, proportionalitet, anti-floskelmoralism, demokrati och därmed också ansvar för beslut och systemets generella transparens.

Piratismen har ännu inte alla svaren, men vi söker i alla fall efter dem utan att redan ha naglat fast oss i artonhundratalet.

Tack för det Rick.

I en serie både underhållande och tänkvärda blogginlägg visar Anna Troberg hur illa det kan gå när man försöker sitta på två stolar samtidigt i politiken. Som centerpartiledare är Annie Lööf för fri fildelning (eller något sådant). Som minister i en alliansregering tycker hon tvärt om. Och twittrar till Anna:

Förstår inte att det är märkligt med 2 åsikter. (Det är) min vardag i många frågor som exv LAS, klimatet, arbetsgivaravgifter.

Själv misstänker jag att Annie snart får värre problem än Anna på halsen om hon inte inser att man som politiker inte kan ha hur många offentliga åsikter som helst. Att det måste finnas någon slags konsistens mellan vad man säger och vad man gör. Och att väljarna måste ha en rimlig chans att kunna gissa sig till vad Annie kommer att tycka som regeringsledamot efter valet utifrån vad hon sagt som partiledare före valet.

Men jag tror att vi Piratpartister mellan skrattsalvorna ska ta oss en ordentlig funderare på om vi kan lära oss något själva av detta. Nu när vi bestämt oss för att stryka den gamla vågmästarstrategin ur principprogrammet, och börjat arbetet med att bredda vår politik.

Ty så snart ett parti vill vara med och bestämma men inte har egen majoritet hamnar man i den situation Centerpartiet och Annie Lööf sitter i: Man har ansvar för en helhet, där man bara kan påverka en del. Man kämpar för att få igenom i vart fall några av sina hjärtefrågor, och tvingas i utbyte rösta för en massa saker, man egentligen tycker är skit.

Vad denna konversation visar är hur viktigt det då är att vara tydlig inför väljarna med vilka frågor som är så viktiga för en att man tänker prioritera att kämpa för just dem, och vilka frågor som mer har status av “så här vill vi göra om det råkar bli vi som får bestämma över saken”.

För dem som stod på vår (Piratpartiets) riksdagslista inför valet 2010 var den saken solklar: Våra program pekade ut en handfull frågor, och förklarade oss beredda att rösta i stort sett hur som helst i andra frågor för att få genom dem.

Hur vi ska göra med den saken inför nästa val har vi inte bestämt oss för än. Men i den diskussionen måste vi tänka på att det om fyra år kan vara vi som sitter i Annies situation: Att vara den mindre parten i en konstellation, där övriga parter inte är beredda att acceptera allt som står i våra program, men kräver våra röster i dessa frågor i utbyte för att man exempelvis upphäver FRA-lag och IPRED-lag

Låt oss minnas när vi nu börjar bredda vår politik att ute i världen finns människor som tycker att de frågor vi breddar oss mot är lika viktiga som vi tycker att IPRED och FRA är. Vi måste därför tänka igenom ordentligt hur vi ska göra, för att de inte ska bli lika sura på oss som vi nu är på Annie, ifall vi säljer ut deras favoritfråga, för att få genom ett avskaffande av FRA och IPRED-lagarna.

Ska Piratpartiet ha en politik för hälso- och sjukvård? Ja, vi kanske inte ska binda fast oss i frågan om offentliga eller privatiserade vårdcentraler. Men jag tror att våra grundläggande värderingar ändå har en del att säga: Tanken om alla människors lika värde. Värnandet av integritet och skydd för privatlivet. Framtidstro kombinerad med en övertygelse om den öppna kunskapens befriande kraft.

Vision:

Dessa värderingar gör att vi vet en hel del om hur man bör göra och inte bör göra med hälsovården:

En mer solidarisk sjukvård: Samma rätt till vård för alla som visas i landet – med eller utan uppehållstillstånd. Samma möjligheter att använda de nyaste och bästa läkemedlen för människor i både rika och fattiga länder – tack vare avskaffade medicinpatent och att resurserna förs direkt till forskning och utveckling utan att ta omvägen över läkemedelsföretag.

Personaliserad medicin: Möjligheter att sekvensbestämma människors hela arvsmassa och analysera denna tillsammans med hennes och hennes släktingars sjukdomshistoria öppnar helt nya möjligheter att utifrån personaliserade analyser förebygga många sjukdomar. Hälsovården står därför inför ett paradigmskifte, där fokus kan flyttas från att bota till att förebygga, från att läka sjuka till hjälpa friska att undvika sjukdom.

Patient-empowerment: Med allt mer medicinsk kunskap tillgänglig för alla på nätet kommer läkarrollen successivt att förskjutas. Detta förstärks om genetiska- och hälsodata i framtiden kontrolleras av patienten själv och inte den offentliga sjukvårdsapparaten. I framtiden kommer läkaren i högre grad att vara en diskussionspartner, som förklarar och lägger till rätta sådant som patienterna inhämtat på andra håll, och i mindre utsträckning en auktoritet, som talar om för en fåkunnig patient hur det hela förhåller sig.

En fungerande informationsteknisk lösning för vården: Med modern informationsteknik och biometri måste det vara möjligt att skapa ett system som den enskilde patienten bär nycken till, som samlar alla journalanteckningar och analyser som gjorts i vården om henne, men som bara är åtkomlig för patienten, eller en läkare som står invid en medvetslös eller nedsövd patient. Detta gör vården säkrare och effektivare samtidigt som det minimerar risken att obehöriga tar sig in och tittar i journalerna.

Bejaka både forskning och integritet: Den medicinska forskningen reser stora hopp om många nya sätt att förebygga och behandla. Den moderna medicinska forskningen kräver dock att många frivilliga deltar i undersökningarna, och låter forskarna analysera integritetskänsliga genetiska- och hälsodata. De som deltar i sådana studier måste kunna ha ett orubbligt förtroende för att forskarvärlden skyddar känsliga data och respekterar deltagarnas integritet.

Konkreta åsikter

Det innebär i sin tur att jag hoppas partiet kan ställa sig bakom bland annat följande konkreta krav/åsikter:

• Lika rätt till sjukvård för alla som vistas i landet – med eller utan papper, med eller utan uppehållstillstånd.
• Läkemedelapatent avskaffas och de pengar de rika länderna därmed sparar går till offentligt finansierad forskning och utveckling av nya läkemedel, prioriterat efter medicinska behov istället för tänkbar försäljningsvolym.
• Möjligheterna tas vara och utvecklas att förebygga sjukdom genom analyser av den enskilda patientens sjukdomshistoria, sjukdomar i släkten och genetiska och andra undersökningar som gör det möjligt att se vilka livsstilsråd, medicineringar och behandlingar som med stor sannolikhet kan leda till att just denna person minskar risken för sjukdom.
• Om offentliga eller privata vårdgivare testar gener eller sekvensbestämmer människors hela arvsmassa ska informationen placeras så att det är den enskilda patienten, inte läkaren eller vårdapparaten som har tillgång (nyckeln) till den.
• Staten tar ett ökat ansvar för att kvalificerad information på olika nivåer om medicinska frågor, hälsa och sjukdomar finns tillgängligt för medborgarna.
• Myndigheter och läkarutbildningar förbereder och stödjer en förändrad läkarroll, där läkaren i ökad utsträckning blir en samtalspartner, som kan hjälpa patienter att förstå och värdera den information hon redan hittat.
• Ett centraliserat journalsystem med all potentiellt relevant information om en patient, där den enskilde patienten har nyckeln till den information som rör henne, och denna genom biometriska metoder görs möjligt för läkare att använda i de fall en patient är exempelvis medvetslös/nedsövd.
• Fortsatta satsningar på medicinsk forskning och biobanker. Kriminalisera försök att identifiera personerna bakom anonymiserat material i biobanker. Biobank-lagens löften om anonymitet ska gå före andra lagar, som rättegångsbalkens rättigheter för åklagare att samla in bevismaterial. PKU-registret ska bara användas för den forskning givare gett samtycke till. Löften om sekretess och anonymitet i forskning enligt etikprövningslagen ska gå före offentlighetsprincipen.

Delstatsvalet i Berlin förra söndagen blev ett genombrott för Piratpartiet i tysk politik. De har redan tidigare suttit i olika kommunala/regionala församlingar. Men nu tar de säte i huvudstadens delstatsparlament.

Internationell press förstår vad detta är ett tecken på: De grundläggande piratidéerna växer sig allt starkare. Allt fler människor ser hur immaterialrätten idag stryper kreativitet istället för att hjälpa den. Allt fler människor inser det orimliga i att upphovsrätts- och patentprofiterande företag ska få lägga en död hand över kulturell och teknisk utveckling. Allt fler människor inser hur viktigt det är med integritet för medborgare och transparens i beslutssystemen.

Men mycket av diskussionen och analysen här hemma tycks ha handlat om att Piratpartiet i Berlin breddat sig (med krav på medborgarlön, gratis kollektivtrafik mm). Och vilka politiska lärdomar vi i Sverige ska dra av detta.

På den frågan är mitt svar: Den viktiga lärdomen vi ska dra är att våra grundläggande idéer bär, att de är viktiga och att de politiska rörelser som bygger på dem har framtiden för sig.

Om man dessutom vill föra en diskussion om mer konkreta, taktiska överväganden kring breddning och sakfrågor att driva är det viktigt att vara försiktig. När det gäller sådana frågor är det vanskligt att flytta konkreta råd och erfarenheter över landsgränser, mellan olika politiska kulturer och olika politiska landskap.

Det politiska landskapet i Tyskland är nämligen mycket mer annorlunda än det svenska, än en snabb titt på listor med partinamn och valresultat kan få en att tro.

Tyska SPD är till exempel ännu hårdare och starkare förankrat i traditionell tillverkningsindustri än de svenska socialdemokraterna. CDU/CSU är djupt präglat av sina band till kristenhet och kyrka. Det vi i Sverige upplevde för ett par år sedan, att de två ledande partiernas ledare tävlade om att synas mest på Pride-festivalen, skulle vara fullständigt otänkbart!

En rad historiska faktorer gjorde vidare att den gröna rörelsen i Tyskland blev mycket radikalare än i Sverige: De stora partiernas gemensamma fokus på ekonomisk återuppbyggnad efter kriget, och deras gemensamma vilja under många decennier att blunda för vad som skett 1932-45, ledde till att de ungdomsprotester och alternativrörelser som med tiden växte fram hamnade i mycket hårdare konflikt med den etablerade makten än i Sverige. Medan statsministern i Sverige gick med i demonstrationer mot kärnvapen, röjde den tyska statsledningen plats för avskjutningsramper för nya missiler.  Tysklands delning och Bader-Meinhofligans aktiviteter gjorde mörkröda partier mindre attraktiva bland de protesterande än i Sverige.

Motsättningen mellan de renlärigt radikala och dem som kunde tänka sig kompromissa för att få genom sakpolitik blev därför mycket hårdare och skarpare bland de Gröna i Tyskland än i svenska Miljöpartiet. Så när ledningen för de Gröna tog på sig kostymerna och bänkade sig kring Gerhard Schröders regeringsbord blev besvikelsen bland de renläriga mycket större, än när deras svenska partikamrater inledde budgetsamarbete med Göran Person.

På få ställen i Tyskland finns dessutom så stor andel av befolkningen som definierar sig själva som hörande till alternativrörelsen, som i just Berlin!

Visst: Piratpartiet i Berlin tog väljare som i besvikelse lämnat de Gröna. För att de Gröna inte var tillräckligt radikala. Jag tvivlar dock på att det finns lika många, lika besvikna och lika arga fd gröna väljare på Södermalm som i alternativ- och konstnärskvarteren i Berlin.

Så min slutsats är: När vi diskuterar hur vi ska utveckla vår politik utanför våra klassiska sakområden ska vi utgå från vår ideologi och det politiska landskapet i Sverige. Och inte tro att vi kan importera berlinpiraternas framgångar genom att härma deras konkreta politiska program. Vad som är rätt i Berlin behöver inte nödvändigtvis fungera i Sverige.

Jag ska i denna bloggpost testa tanken om det kan finnas något man skulle kunna kalla för binär alfabetism, en slags grundläggande färdighet kombinerad med teoretisk insikt kring den moderna informationstekniken, som det skulle vara  skolans plikt att ge det uppväxande släktet. Som är mycket viktigare än träning i att hantera de olika datorprogram, som för tillfället används i arbetslivet. Och som kan vara något att begrunda när vi i Piratpartiet nu arbetar med att utveckla och fördjupa vår sakpolitik.

(1) Skolans viktigaste uppgift är att ge den uppväxande generationen de redskap den behöver för att bli fungerande samhällsmedborgare, för att kunna orientera sig i samhället, och delta i de demokratiska processerna.

Några kunskaper och förmågor har ansetts vara särskilt viktiga: att kunna läsa och skriva (svenska). Att kunna räkna och förstå samband, även när de uttrycks i formler (matematik). Att kunna förstå och uttrycka sig på de viktigaste främmande språken. Och att ha en grundläggande uppfattning om hur samhället fungerar, om vår och andra kulturers historia, och de religiösa föreställningar, som har en stor betydelse för många människors liv och livsval.

Men frågan är om det inte är dags att föra in ytterligare en förmåga bland dem: Att kunna förstå och orientera sig i det tekniska landskap som växer fram, och som gör det så mycket lättare för människor idag än när jag var liten att hitta information och bygga sociala relationer.

Men hur kan detta göras?

(2) Dessa tekniker har under de senaste tio åren utvecklats blixtsnabbt. Vi ser hur unga människor naturligt lär sig hantera de nya användningar som dyker upp, samtidigt som vi föräldrar med en fåraktig min tittar på skärmen och förläget frågar vår tonåring vilken knapp vi borde trycka på.

Då kan poängen och målet med det hela knappast vara att skolan ska lära eleverna använda de program och system för datorerna som är vanliga just idag. Ty är det något vi kan vara säkra på, så är det att dagens tolvåringar INTE när de blivit 35 år kommer att använda Excell för att göra en tabell eller WordPress för att tala om för resten av världen att de  fått en god idé.

Vad vi istället måste fundera över är hur den IT-undervisning ska se ut som kan göra att dagens elever inte ser ut som samma obegåvade fårskallar då de om 25 år möter sina tonåringars informationstekniker, som jag och många av mina jämnåriga gör idag.

Det hela påminner lite grand om situationen för drygt hundra år sedan, då det som varit viktigt att veta i generationer hade haft att göra med sådd och skörd, plogar och spadar, fölande och mjölkning. Och det plötsligt visade sig vara viktigt och nödvändigt att alla människor kunde läsa. Så de kunde förstå instruktioner och varningstexter till de allt mer komplicerade maskiner de skulle arbeta invid.

Så vad är den nya tidens motsvarighet till förmågan att läsa och skriva? Hur ser ”binär alfabetism” ut?

(3) Tittar vi på svenskämnet i skolan handlar det inte bara om läsförmåga och om att själv veta hur man fogar bokstäver till ord. (Det handlade det om före folkskolans tid, då syftet med det hela bara var att lära folket läsa Luthers katekes.)

Numera handlar svenskämnet också om att kunna reflektera över innehåll och form i det skrivna. Att själv kunna foga ihop olika slag av skrivna meddelanden. Att utnyttja olika knep och grepp för att göra dem effektivare.

Dessutom finns där kunskaper på metanivå: Som ordklasser, satslära, språkhistoria, litteraturhistoria, retorik. Kunskap, som anses viktig för att verkligen kunna förstå vad man gör när man använder det skrivna ordet. Kunskap, som man kanske inte är analfabet om man saknar. Men som hjälper en att kunna använda språket effektivare.

Låt oss göra tankeleken, att man på ett liknande sätt bygger upp ett ytterligare kärnämne för digital allmänbildning, som följer elever från första klass tills de slutar skolan. Vad skulle det innehålla?

Jag tror att där bland annat måste finnas:

(4a) Människan är herre över maskinen. För det allra första tror jag skolan måste förmedla att det är människan som är herre över maskinen. Att även om de informationstekniska redskapen kan utföra fantastiska saker bygger allt på att de mekaniskt lyder mycket enkla order. Hopsatta med varandra i komplicerade aggregat.

Och det enklaste sättet att lära sig förstå detta är att göra det själv. Programmera! Lära sig att säga åt datorerna vad de ska göra. Och se att de lyder. Blint! Jag ser tydligt att de trettonåringar som sprungit i huset som haft föräldrar som kunnat låta dem leka med programmering hemma har en mycket hälsosammare respektlöshet mot maskinerna, än sina jämnåriga kompisar som bara spelat och surfat.

(4b) Teknikens grunder: För det andra tror jag att det inte skadar att få veta grunderna för hur de olika apparaterna fungerar. Ju tydligare man vet vad dagens saker egentligen är, desto lättare blir det att begripa hur morgondagens och övermorgondagens skiljer sig från dessa.

Dvs sådant som: Skillnaden mellan digitalt och analogt. Grunden för vad en transistor är. Hur information flödar genom ett kretskort, hur information kan lagras, och logiska operationer processas. Hur mer komplexa kommandon kan brytas ner till enkla logiska operationer. Hur informationen kan flöda genom trådar och luft, och växla mellan de två. Och vidare genom den skog av fenomen, som jag så gärna önskar att jag begrep mer än en bråkdel av: processor, internminne, hårddisk, server, nätverksnod …

(4c) Teknikens historia: För det tredje är det alltid nyttigt att få lära sig grunderna i fenomenets historia. Om inte annat för att få perspektiv på teknikernas oerhört snabba utveckling.

(5) Att använda program lär man sig bäst i andra ämnen! Att lära sig använda de olika program, som för tillfället är i bruk, gör man nog däremot betydligt naturligare i de ämnen, där man har nytta av dem. En blogg om böcker man läst skapar man naturligtvis i svenskämnet. Program för att göra tabeller och diagram har man nytta av i matematiken. Hitta ordlistor och översättningsprogram gör man i främmande språk, och lära sig leta och utvärdera information på nätet är en viktig del i moderna samhällsorienterande ämnen.

Jag är inte speciellt orolig för om morgondagens elever ska få lära sig tillräckligt mycket om hur man använder de program och tekniker, som är aktuella under deras skoltid. Men vi måste tänka till ordentligt om vi ska kunna forma en skola, som hjälper dem att senare i livet ta till sig och förstå de nya informationstekniker, som då dyker upp!

Nu börjar jag känna att den nya styrelsen i Piratpartiet fått upp farten. I juni hade vi ett helgmöte, där vi lärde känna varandra och enades om nya arbetsformer. Och nyss har handlingarna lagts ut till mötet i september. Där det verkar som att vi kan sparka igång en massa viktiga processer, som ska hjälpa oss att inför nästa val ha både en starkare organisation, och mer utvecklade,  genomdiskuterade politiska program:

Principprogram 4.0. På partistyrelsens bord ligger ett förslag till process, för hur vi skulle kunna arbeta fram ett nytt Principprogram (4.0) till vårmötet 2012.  Som föreslår en fri brainstorm i hela partiet, tid att skriva ihop ett genomarbetat förslag, och en ordentlig remissrunda kring detta.  Där finns också ett första utkast till sådant program från vår eminenta partiledare Anna, vilket man kan hoppas hjälper till att kickstarta diskussionen!

Sakpolitiska program: I samma förslag finns en tänkbar tidsplan för hur vi skulle kunna arbeta fram sakpolitiska dokument i en massa politikområden. Vilka skulle kunna läggas till höstmötet 2012, efter samma slags tvåstegsprocess: Först allmän brainstorm om olika förslag och tankar. Sedan remissbehandling av hopredigerade förslag.

Jag vet naturligtvis inte om förslaget till arbetsgång antas eller ändras av styrelsen. En sak är i alla fall säker om man ser sig om i bloggosfären: Arbetet med att utveckla vår politik har redan börjat! Vi måste hitta ett sätt för dessa diskussion att enkelt och smidigt kanaliseras in i arbetet med de program, vi ska gå till val på 2014!

Lokala föreningar: Frågan om lokal organisering har stötts och blötts länge. På junimötet gav styrelsen   Emil Isberg, Sammy Nordström och mig i uppgift att ta fram ett förslag till proposition om hur vi enkelt och snabbt kan öppna upp för lokala föreningar med en gång efter höstmötet. Efter långa och givande diskussioner både med varandra och andra har vi fått fram ett (som jag naturligtvis tycker välavvägt och genomtänkt) förslag. Två stadgebilagor måste i så fall antas av mötet. Sedan kan pirater lokalt bilda föreningar i kommuner , län och regioner, för att ha en organisatorisk ram kring sin aktivism, och för att ta fram listor och program till lokala val. Och för att sedan hantera kommunalpolitiken på alla de ställen, där vi kommer in efter nästa val!

Nu börjar vi alltså komma igång, partivänner. Så håll ögonen på oss! Gå in och titta på våra beslutsunderlag. Tala om för oss vad ni tycker. (Men när det gäller Principprogram kan ni gärna vänta tills vi spikat en process för att ta hand om alla synpunkter. Annars riskerar de drunkna i varandra och komma bort … )

Gästblogg av Mattias Bjärnemalm

Jag har redan tidigare argumenterat för en mer sansad vågmästarstrategi för Piratpartiet än den vi har idag, och jag är knappast ensam om den åsikten. Hemkommen från Almedalsveckan och fylld av intryck från de olika samtalen där så har jag blivit betydligt stärkt i min övertygelse om värdet av att överge en vågmästarstrategi som förespråkar att cyniskt spela ut blocken mot varandra till förmån för en strategi som tydligt tar ställning för en progressiv mittenregering. Och de diskussioner som fördes under förra helgens piratmöte i Västerås pekar enligt mig också i samma riktning. Det nuvarande ställningstagandet om att Piratpartiet ska vilja stå utanför regeringen även om vi erbjuds att ingå har för mig alltid varit svårgreppbart och för den enskilde väljaren är det nog inte bara okänt utan även oförståeligt. Och synen på blocken som något oundvikligt som man alltid måste förhålla sig till är både historielös och onödigt pessimistisk.

Man skulle kunna säga att vi har en strategi byggd för värsta tänkbara scenario. Två jämnstarka block som inget av dem hyser något direkt intresse för att inkludera oss i regeringsunderlaget och där kohandel blir vår enda utväg. Det är möjligt att det rent ut av är en rimlig förutsägelse av hur det kommer bli om vi skulle komma in i riksdagen, men personligen tvivlar jag på att så är fallet. Vidare så anser jag att även om läget skulle vara så dystert så gynnas vi ändå inte av att utgå från värsta tänkbara scenario när vi beslutar oss för vilken strategi vi helst vill agera efter vid ett riksdagsinträde. Målsättningen bör istället vara att ha en strategi som i första hand utgår ifrån bästa tänkbara scenario. Ett sådant scenario skulle enligt mig vara en bortgång från blockpolitikens stelhet och positionering och en övergång till en stark mittenregering med Piratpartiet som en självklar del av regeringsunderlaget.

Om inte vi själva tror på vår regeringsduglighet kommer ingen annan göra det. Och upplevs vi inte som regeringsdugliga kommer fyraprocentsspärren fortsätta att hägra i fjärran.

Men vad finns det då som talar för att vi skulle vara intressanta för de andra partierna att inkludera i en mittenregering? Och finns det något underlag för en sådan regering?

Den senare frågan är både central och svårbesvarad. Så länge blocken består kommer de som ingår givetvis säga sig vara nöjda med den rådande ordningen. Men Miljöpartiet har redan tydligt signalerat att man inte tänker vara fastbundet i ett rödgrönt block vid valet 2014, och när man lyssnade till språkrörens tal i Almedalen rördes inte ett ord om det gamla samarbetet. Från alliansens sida är det av förståeliga skäl tystare. Vem ifrågasätter den ordning som garanterar regeringsmakten? Men det finns en utbredd övertygelse om att alliansen riskerar att bli döden för de mindre partier som ingår, och det finns redan företrädare för centerpartiet som förordar att man ska överge den inslagna alliansvägen. Så nog börjar man se sprickorna även där.

Men kommer andra partier vara intresserade av att inkludera oss i regeringsunderlaget för en mittenregering? Om man bortser från den rent pragmatiska anledningen att vi vid ett riksdagsinträde kommer kunna bidra med våra röster i plenum så tror jag ändå att det finns skäl att tro att vi kommer vara eftertraktade. Dels för att vi inte har en bakgrund i något av blocken och därmed kan balansera upp en regeringskoalition så att den regeringsinterna majoriteten inte upplevs blockbunden men framför allt för vår sakkunskap och vårt engagemang för ett informationspolitiskt perspektiv som jag tycker mig se få ett allt bredare stöd även utanför Piratpartiet. Det enda som krävs är att vi har starka och kunniga företrädare som kan vinna förtroende även utanför den innersta kretsen partianhängare. Jag är övertygad om att vi redan idag har sådana företrädare, och vi kommer att ha ännu fler 2014!

Om vi vill kunna skratta gott åt dinosaurierna som okritiskt pratar om de sociala medierna som en kloak, så får vi faktiskt försöka att låta bli att klättra ner i kloaken mest hela tiden.

Ett problem med att vara ett parti där sisådär fyra femtedelar av all konversation sker online, är dominoeffekterna varje gång en nödvändig men känslig diskussion uppstår. När man slipper möta den man kritiserar öga mot öga, så försvinner hämningarna. Det är ett känt fenomen. Vi pratar ofta om att man inte skall skriva det man inte kan säga öga mot öga, men lika ofta överskattar vi vad vi skulle kunna säga öga mot öga, eller glömmer helt enkelt våra egna visdomar så fort vi blir sura eller frustrerade.

Vi måste bli bättre på att göra skillnad mellan det som måste sägas och det som ligger närmare något slags skriftligt tourettes syndrom. Det är lätt att avfärda det som skrivs som författat av rena troll, men tyvärr är många som trollar i piratpartiet till vardags smarta, genomtänkta och verbalt talangfulla individer som kan bättre.

På sistone har vi fått se ett konkret prov på hur en enkel och relevant fråga blir totalt infekterad. Det jag pratar om är naturligtvis HAX kandidatur till styrelsen och det eventuella jäv, delikatessjäv och/eller dubbla stolar han sitter på.

Man måste få ifrågasätta

Bland det första som hände var att några försökte sabla ner debatten med rena ”alla tjänar på att debatten lägger sig”-argumenten. Men det är lika falskt inom piratpartiet som när Reinfeldt försökte sig på samma sak som spin på FRA. Om det finns ett ifrågasättande, så måste det upp på bordet. I annat fall kommer det ligga och jäsa i allt partiarbete under överskådlig tid.

Faktum är att vi, om vi skall överleva som parti, måste hitta ett sätt att kunna prata om sånt här utan att det direkt urartar i pajkastning, skandalmaterial och rena katastrofvarningen.

Så därefter kommer motreaktionen på grytlocket och motreaktionen på motreaktionen. Nu ifrågasätts HAX motiv, hans partilojalitet, hans värv, hans person, hans sannfärdighet och pålitlighet. Å andra sidan utmålas kritikerna som sandlådebarn, kufar och bråkstakar som tjafsar för att tjafsa. Då uppstår rena huggsexan, där den ena kommentaren är elakare och mer osaklig än den andra. Vilket naturligtvis får konsekvenser.

Det är klart att frågan är känslig i sig. Egentligen oavsett vad som skulle sagts, skulle HAX antagligen ha upplevt att det var ett ifrågasättande av honom som person. Men när det hela spinner upp på en sådan nivå där det haglar splitterbomber av osaklighet till höger och vänster, så blir frågan omöjlig att diskutera. Studera vissa stjärnor i kommentarsfälten hos HAX och Emma för strålande exempel på hur vi inte skall bete oss om vi vill kunna prata med varandra utan att ställa till en intern kris varje gång det finns något att diskutera.

Så vad gör vi då?

Det första jag skulle vilja be folk om, är att minska mängden laddade värdeord. Ord som bråkstakar, paragrafryttare, sandlåda, lögnare, svikare, korruption etcetera etcetera är oerhört laddade. För den som kanske gjort en blunder, men som inte menat något illa så är det ett slag under bältet. Att man blir trött och uppgiven är inte det minsta konstigt.

Det andra jag skulle vilja be folk om, är att folk slutar försöka lägga en våt filt över all kritik som kommer upp. Det är väsentligt bättre att reda ut vilken del av kritiken som är saklig och relevant, så att man kan avhandla saken och gå vidare.

Kan man ta kritiken på allvar och reda ut den, så behöver inte tonläget bli så vansinnigt högt varje gång det finns något att säga. I fallet HAX, skulle ett ifrågasättande av lämpligheten av att så många i styrelsen står på en och samma lönelista – som dessutom betalas av ytterligare en medlem i partitoppen – vara helt relevant. Det går att uttrycka en sådan kritik utan att mena att HAX personligen skulle fungera dåligt av den anledningen. Att fråga om HAX har sina lojaliteter med oss, med Liberaldemokraterna eller med båda är också relevant för någon som skall sitta i styrelsen. Även det är viktigt för transparensen och för tryggheten att veta var folk står.

Det som sen blir dumt är när det börjar bli en fråga om lögnaktighet, lösryckta fakta och personangrepp. Det inbjuder till den sorts ormgrop av trollande vi redan sett för mycket av.

Visst kan det ibland finnas fog för elakheter, men då får de gärna vara träffande och roliga. Life of Brian anyone?