När Douglas Adams uppfann sin Bistromathic drive hade han nog inte haft beröring med den svenska skoldebatten. Om det är någonstans matematiken och rumtiden upphör att bete sig rationellt är det i curriculumdiskussioner. Visst beter sig matematiken irrationellt i restauranger, men när vi diskuterar timplanerna i skolan så upplöses sambanden mellan talen, tiden och tanken. Det hade Douglas Adams förstått att utnyttja.

De senaste decennierna har en rad nya ämnen lanserats för omedelbart införande i våra skolor: etik, datakunskap, sex och samlevnad, miljö, genuskunskap, grundläggande IT-kunskap osv. Ingen har någonsin brytt sig om att definiera var tiden för det nya ämnet ska tas ifrån. Tydligen utgör skolan ett system där det alltid går att trolla fram extra tid.

Tänk vilken praktisk ordning det vore om man ska konstruera ett framdrivningssystem som skall fungera för världsrymdens oändliga avstånd.

Den svenska skolan har i själva verket slut på tid, under trycket från en ständigt ökande kunskapsmassa, när det som för några decennier sedan var frontlinjeforskning plötsligt anses tillhöra allmänbildningen. Samtidigt gör konservatism och revirtänkande det mycket svårt att stryka något av det som traditionellt anses höra till kunskapsstoffet. Vi kan till och med fortfarande se spår av den medeltida skolans trivium och quadrivium i vår läroplan.

Trivium och Quadrivium

Kursplanerna i ämnena sväller samtidigt som många ämnen fått färre timmar i timplanerna. Till slut kommer det att spricka, om det inte redan har gjort det. Det finns de som hävdar att orsaken till att lärare vid högre läroanstalter klagar på att varje generation elever kommer till dem med svagare förkunskaper, inte har att göra med att skolan blivit sämre, utan att eleverna idag kan mindre och mindre om ett allt större område.

Lösningen på problemet, att det inte går att stoppa in fler ämnen i våra sprickfärdiga kursplaner, har blivit att man istället säger att vissa nödvändiga perspektiv ska belysas ämnesöverskridande som fokusområden eller infallsvinklar. Detta kanske låter som en lösning, men det har sina egna inbyggda problem.

En lärare ska inte bara undervisa i sin specialdisciplin utan också ta i beaktande att göra det så att etiska förhållningssätt, genusperspektiv, ekologisk hållbarhet, dataanvändning och kritiskt tänkande belyses, beaktas och/eller tillämpas. Till slut är läraren så yr i huvudet av alla avvägningar mellan allt detta viktiga att inget fokus finns kvar till själva ämnet.

Jag tror inte skolan mår bra av politisk styrning. Jag tror skolan mår bra av att det sätts upp ramar som är hållbara över tid, att lärare, kollegier och skolledningar ges största möjliga autonomi inom dessa ramar och att det finns system för resurstilldelning som är transparenta, rimliga och förutsägbara.

Låt lärarna ta hand om skolan. Den yrkesstolthet det skulle ge dem skulle öka statusen och attraktionskraften hos läraryrket. Om lärarna hade självförtroendet och respekten att det är de som gör en bra skola möjlig skulle de också värdesättas ekonomiskt. Skolan skulle börja spendera sina resurser på lärare istället för på byråkrati eller mirakelkurer.

Detta inlägg skrivs som en del av den pågående breddningsdebatten inom Piratpartiet. Närmare bestämt som en reaktion på en motion om att införa kritiskt tänkande som skolämne. Det är min fasta övertygelse att en pirat skolpolitik måste bygga på principen att vi inte reglerar skolan mer utan mindre. De sakpolitiska ställningstaganden vi gör borde inte handla om enkla konkreta förslag för att ta tag i olika symbolfrågor. Svensk skolpolitik har redan för mycket av sådan politisk klåfingrighet. Ett av skolans största problem är att alla tror sig vara experter, eftersom alla har varit elever och många har varit föräldrar till elever. Som brukare av skolan anser vi oss veta hur den ska bli bättre. Oftast genom just vår favoritkäpphäst.

Skolpolitiska program borde handla om att minska regeltrycket och klåfingrigheten till förmån för tydliga ramar, stor autonomi inom dessa och en förutsägbar och rättvis tilldelning av resurser. Vi pirater borde leta efter förslag som åstadkommer detta. Jag har själv motionerat till det pågående årsmötet om att skolan borde ta ekonomiskt ansvar för skapandet och vidmakthållandet av kollaborativa öppna läromedelsprojekt och referensdatabaser (som t ex Wikipedia) istället för att spendera pengar på dyra kommersiella läromedel. I en annan motion diskuteras elevhälsovård och psykisk hälsa. Den typen av övergripande beslut om formerna för skolverksamhet tror jag är viktiga. Där finns det handfasta framtidsinriktade reformer att göra.

Är pirater och internets invånare en ny slags människor, som känner, tänker och reagerar på andra sätt än tidigare generationer? Eller är vi i grund och botten samma slags människor som våra föräldrar och farföräldrar, bara det att vi hittat ett nytt sätt att umgås även med dem som befinner sig långt, långt bort?

Frågan kan verka filosofisk, men har stor betydelse för hur Piratpartiet kan fungera, och hur vi ska se på varandra.

Klara skriver i en mycket läsvärd bloggpost:

Pirater kommer från internet. Lever, andas, vaknar, somnar, äter och skiter internet. Dess medlemmar kan aldrig förväntas agera som om de inte hade det ursprung de har. Internet är kaos. Internet är självorganisering och anarki.

Detta får mycket större implikationer för piratpartiet än vad man kan tänka sig. Det kommer inte kunna organiseras enligt de principer som gäller i en representativ demokrati. Dess företrädare kommer inte att agera som representanter enligt representativa demokratiska regler. För de kommer från internet.

På internet representerar man bara sig själv. Där finns inga gränser. På internet saknar människor impulskontroll. Där finns inga valda ledare. Där finns ingen uthållighet. Det finns inga kontrakt annat än de som byggs för stunden. Allt är flytande, allt är i ständig förändring. På internet går alla alltid vidare.

Medlemmar i piratpartiet och Ung Pirat kommer alltid få leva med skräcken att någon företrädare går ut och säger saker de inte står för. Det de kommer göra är att själva gå ut och säga något annat. Pandoras ask är öppen. Men den var öppen innan piratpartiet fanns.

Som alltid från Klara en intressant och tankeväckande analys. Men jag är inte säker på att den håller.

Självklart har internet inga valda ledare. Liksom det rum där min SSU-klubb en gång samlades. Däremot valde själva SSU-klubben en ledare. Och precis som nu i Piratpartiet hade vi ständiga diskussioner och slitningar om vad ledaren fick säga, samtidigt som han talade om att han kom från SSU-klubben. Där både själva frågorna, och de olika svar och åsikter som hördes, var ungefär desamma som i vår debatt nu.

När jag följer diskussionen som brutit ut slås jag av hur lika de svar vi söker oss fram mot är de svar, som de etablerade partierna hittat: Alla har naturligtvis rätt att säga ”Jag tycker X” och ”Jag tycker att partiet borde tycka Y”. (Fast partiledaren bör vara försiktig med det.) Ingen har rätt att säga ”Partiet tycker Z”, om det inte finns beslut om saken. Och man ska akta sig för att säga saker där det är oklart vilket av sakerna man menar.

Den väsentliga skillnaden mellan min gamla SSU-klubb och mina nya piratvänner är att i SSU hade vi en hundraårig tradition att luta oss mot, om hur dessa saker ska hanteras. Så att min äldre kamrater kunde tala om det för mig. Medan vi i piratpartiet nu utvecklar våra svar på egen hand.

Så vi är nog rätt lika, trots allt!

Årets viktigaste möte i Sverige. Det var Ung Pirats politiska konferens i Norrköping i helgen, åtminstone om man får tro avslutningstalaren, den legendariske IT-entreprenören Jonas Birgersson.

Ty innovationer, förklarade han, görs inte av kostymklädda, välkammade människor som efter en avslutad ingenjörs- eller ekonomutbildning skaffat en avslutande master i ”innovationssystem”. De görs av egensinniga, annorlunda människor. Som vågar tänka själva och sticka ut. ”Som ni!”, utropade Jonas, och svepte med armen ut över åhörarna.

Och det är när tekniker är unga, nya, som de formas, och systemen sätts. Sedan är de svåra att ändra. Och då gäller det att förstå systemen. Då kan man komma med de kloka förslagen. Inte bara nationellt, utan också lokalt!

Så spring till era kommunpolitiker, uppmanade Jonas,  och tala om för dem hur de kan få mer bredband för mindre pengar! Hur de kan göra skolan billigare och bättre, genom att dra nytta av allt fantastiskt material som de allra bästa universiteten i världen nu lägger ut på nätet. Så kommer ni att kunna tala om för väljarna att flera av era förslag redan genomförts. Och de andra partierna kommer att respektera, och vilja prata med er.

Och glöm för allt i världen inte, påpekade han, att Sverige är en folkrörelsedemokrati. Ett av få länder där många människor är med i det politiska samtalet, bryr sig, och blir lyssnade på! Därför är det extra meningsfullt att engagera sig och arbeta politiskt i Sverige. Och just därför är det så viktigt och värdefullt att det finns en massa övertygade, aktiva pirater runt om i landet. Som arbetar, samarbetar, och argumenterar.

Jag önskar jag kunnat säga det lika bra som Jonas gjorde.

Så har Ung Pirats politiska konferns satt igång. Många unga och några gamla pirater från hela landet, samlade en helg i Norrköping, för att diskutera hur partiet skulle kunna bredda sin politik.

Utbildning och rättspolitik står högst på dagordningen. Bägge frågor där det är självklart att partiets grundläggande värderingar har en hel del att säga om hur politiken skulle kunna se ut. Samtidigt frågor där vi har mycket kvar att göra för att mejsla fram politiska program, som tydligt visar hur våra utgångspunkter kan åstadkomma en politik som gör skillnad för många olika enskilda människor.

Men när vi gör detta framvaskande bör vi tänka på att bara för att jag själv tycker att en politisk åsikt är riktig och viktig, är det inte säkert att det är en bra idé att partiet ska driva den.

Vi ägnar oss ju åt politik för att vi vill förändra en rad saker vi tycker är fel, och för att vi har en massa idéer om vad som kan göras bättre. Vi vill förändra, förbättra verkligheten omkring oss. För att göra det måste vi ha stöd av många väljare, och för att få detta behöver vi ha många entusiastiska medlemmar och sympatisörer, som sprider våra idéer.

Jag skulle därför vilja föreslå ett lackmustest för nya politiska förslag och åsikter. Där vi bara antar och börjar driva de förslag, som passerar alla steg i testet:

1. Skulle Sverige eller världen bli bättre om förslaget genomfördes?
2. Är vi som är aktiva i partiet någorlunda eniga om detta?
3. Har vi en rimlig chans att övertyga väljarna om saken?
4. Kommer vi att vinna något på att driva frågan? Till exempel att vi kan flytta verkligheten en liten bit i önskad riktning genom att göra det. Eller vinna nya sympatisörer och väljare. Eller mobilisera dem som redan sympatiserar med oss.

Är bara ett eller några av dessa kriterier uppfyllda kommer vi inte att vinna något på att anta och driva en åsikt. I bästa fall kommer vi att slösa bort en massa energi utan att nå något resultat. I värsta fall förstör vi för oss själva.

Naturligtvis måste man börja en utmejsling av en politik med att kasta upp en massa tankar och idéer på bordet. Men låt oss sedan vara noggranna när vi väljer ut dem vi ska göra till vår politik, så att vi fokuserar på de frågor som verkligen är förankrade i vår gemensamma ideologi, inte leder till onödig splittring och som vi kan vinna något på att driva!

Så har det hänt, en pirat har kommit in på en lista över världens 100 viktigaste tänkare. Det är tidskriften ”Foreign policy” som gör en sådan lista varje år, och Rick Falkvinge befinner sig på plats 98.

Grattis får man säga!

Rick har den äran av att vara den som kläckte den briljant självklara idén att erövra ordet ”pirat” och ge det en annan och positiv betydelse. Från skurk, rövare och mördare, så betyder ordet idag i lika hög grad demokratisträvare, framtidsvänlig, öppenhetsivrare och frihetstörstande. Vi har kämpat länge för att tvätta bort ”gratis är gott”-stämpeln och visa att det finns mer som är viktigt än att en och annan krona stannar i plånboken.

Historien och beskrivningen av verkligheten ägdes länge av de som mer än allt annat ville behålla status quo. Utan Rick hade dessa fått stå oemotsagda i all sin förljugenhet, eller åtminstone hade debatten sett helt annorlunda ut och varit mycket svårare att ta.

Rick har aldrig varit speciellt politiskt smidig eller bekväm. Ibland har jag varit djupt tacksam över detta och ibland smått desperat. Det skall i alla fall sägas att oavsett allt annat kan jag inte annat säga än att få personers idéer så kapitalt förändrat grundförutsättningarna för min syn på verkligheten.

Jag var delvis redan på väg, men piratismen gav mina föreställningar ett perspektiv som fått mig att känna mig politiskt helare. Mitt intellekt och mitt hjärta är mer sällan ur fas med varandra. Nerprioriterade är ekonomiska teorier, som kan vara nog så goda, men som saknar innehåll tagna ur ett sammanhang. Upprioriterade är istället de självklara grundstenarna om tolerans, rätten till ett privatliv, rätten till självbestämmande, rättssäkerhet, proportionalitet, anti-floskelmoralism, demokrati och därmed också ansvar för beslut och systemets generella transparens.

Piratismen har ännu inte alla svaren, men vi söker i alla fall efter dem utan att redan ha naglat fast oss i artonhundratalet.

Tack för det Rick.

I en serie både underhållande och tänkvärda blogginlägg visar Anna Troberg hur illa det kan gå när man försöker sitta på två stolar samtidigt i politiken. Som centerpartiledare är Annie Lööf för fri fildelning (eller något sådant). Som minister i en alliansregering tycker hon tvärt om. Och twittrar till Anna:

Förstår inte att det är märkligt med 2 åsikter. (Det är) min vardag i många frågor som exv LAS, klimatet, arbetsgivaravgifter.

Själv misstänker jag att Annie snart får värre problem än Anna på halsen om hon inte inser att man som politiker inte kan ha hur många offentliga åsikter som helst. Att det måste finnas någon slags konsistens mellan vad man säger och vad man gör. Och att väljarna måste ha en rimlig chans att kunna gissa sig till vad Annie kommer att tycka som regeringsledamot efter valet utifrån vad hon sagt som partiledare före valet.

Men jag tror att vi Piratpartister mellan skrattsalvorna ska ta oss en ordentlig funderare på om vi kan lära oss något själva av detta. Nu när vi bestämt oss för att stryka den gamla vågmästarstrategin ur principprogrammet, och börjat arbetet med att bredda vår politik.

Ty så snart ett parti vill vara med och bestämma men inte har egen majoritet hamnar man i den situation Centerpartiet och Annie Lööf sitter i: Man har ansvar för en helhet, där man bara kan påverka en del. Man kämpar för att få igenom i vart fall några av sina hjärtefrågor, och tvingas i utbyte rösta för en massa saker, man egentligen tycker är skit.

Vad denna konversation visar är hur viktigt det då är att vara tydlig inför väljarna med vilka frågor som är så viktiga för en att man tänker prioritera att kämpa för just dem, och vilka frågor som mer har status av “så här vill vi göra om det råkar bli vi som får bestämma över saken”.

För dem som stod på vår (Piratpartiets) riksdagslista inför valet 2010 var den saken solklar: Våra program pekade ut en handfull frågor, och förklarade oss beredda att rösta i stort sett hur som helst i andra frågor för att få genom dem.

Hur vi ska göra med den saken inför nästa val har vi inte bestämt oss för än. Men i den diskussionen måste vi tänka på att det om fyra år kan vara vi som sitter i Annies situation: Att vara den mindre parten i en konstellation, där övriga parter inte är beredda att acceptera allt som står i våra program, men kräver våra röster i dessa frågor i utbyte för att man exempelvis upphäver FRA-lag och IPRED-lag

Låt oss minnas när vi nu börjar bredda vår politik att ute i världen finns människor som tycker att de frågor vi breddar oss mot är lika viktiga som vi tycker att IPRED och FRA är. Vi måste därför tänka igenom ordentligt hur vi ska göra, för att de inte ska bli lika sura på oss som vi nu är på Annie, ifall vi säljer ut deras favoritfråga, för att få genom ett avskaffande av FRA och IPRED-lagarna.

Ska Piratpartiet ha en politik för hälso- och sjukvård? Ja, vi kanske inte ska binda fast oss i frågan om offentliga eller privatiserade vårdcentraler. Men jag tror att våra grundläggande värderingar ändå har en del att säga: Tanken om alla människors lika värde. Värnandet av integritet och skydd för privatlivet. Framtidstro kombinerad med en övertygelse om den öppna kunskapens befriande kraft.

Vision:

Dessa värderingar gör att vi vet en hel del om hur man bör göra och inte bör göra med hälsovården:

En mer solidarisk sjukvård: Samma rätt till vård för alla som visas i landet – med eller utan uppehållstillstånd. Samma möjligheter att använda de nyaste och bästa läkemedlen för människor i både rika och fattiga länder – tack vare avskaffade medicinpatent och att resurserna förs direkt till forskning och utveckling utan att ta omvägen över läkemedelsföretag.

Personaliserad medicin: Möjligheter att sekvensbestämma människors hela arvsmassa och analysera denna tillsammans med hennes och hennes släktingars sjukdomshistoria öppnar helt nya möjligheter att utifrån personaliserade analyser förebygga många sjukdomar. Hälsovården står därför inför ett paradigmskifte, där fokus kan flyttas från att bota till att förebygga, från att läka sjuka till hjälpa friska att undvika sjukdom.

Patient-empowerment: Med allt mer medicinsk kunskap tillgänglig för alla på nätet kommer läkarrollen successivt att förskjutas. Detta förstärks om genetiska- och hälsodata i framtiden kontrolleras av patienten själv och inte den offentliga sjukvårdsapparaten. I framtiden kommer läkaren i högre grad att vara en diskussionspartner, som förklarar och lägger till rätta sådant som patienterna inhämtat på andra håll, och i mindre utsträckning en auktoritet, som talar om för en fåkunnig patient hur det hela förhåller sig.

En fungerande informationsteknisk lösning för vården: Med modern informationsteknik och biometri måste det vara möjligt att skapa ett system som den enskilde patienten bär nycken till, som samlar alla journalanteckningar och analyser som gjorts i vården om henne, men som bara är åtkomlig för patienten, eller en läkare som står invid en medvetslös eller nedsövd patient. Detta gör vården säkrare och effektivare samtidigt som det minimerar risken att obehöriga tar sig in och tittar i journalerna.

Bejaka både forskning och integritet: Den medicinska forskningen reser stora hopp om många nya sätt att förebygga och behandla. Den moderna medicinska forskningen kräver dock att många frivilliga deltar i undersökningarna, och låter forskarna analysera integritetskänsliga genetiska- och hälsodata. De som deltar i sådana studier måste kunna ha ett orubbligt förtroende för att forskarvärlden skyddar känsliga data och respekterar deltagarnas integritet.

Konkreta åsikter

Det innebär i sin tur att jag hoppas partiet kan ställa sig bakom bland annat följande konkreta krav/åsikter:

• Lika rätt till sjukvård för alla som vistas i landet – med eller utan papper, med eller utan uppehållstillstånd.
• Läkemedelapatent avskaffas och de pengar de rika länderna därmed sparar går till offentligt finansierad forskning och utveckling av nya läkemedel, prioriterat efter medicinska behov istället för tänkbar försäljningsvolym.
• Möjligheterna tas vara och utvecklas att förebygga sjukdom genom analyser av den enskilda patientens sjukdomshistoria, sjukdomar i släkten och genetiska och andra undersökningar som gör det möjligt att se vilka livsstilsråd, medicineringar och behandlingar som med stor sannolikhet kan leda till att just denna person minskar risken för sjukdom.
• Om offentliga eller privata vårdgivare testar gener eller sekvensbestämmer människors hela arvsmassa ska informationen placeras så att det är den enskilda patienten, inte läkaren eller vårdapparaten som har tillgång (nyckeln) till den.
• Staten tar ett ökat ansvar för att kvalificerad information på olika nivåer om medicinska frågor, hälsa och sjukdomar finns tillgängligt för medborgarna.
• Myndigheter och läkarutbildningar förbereder och stödjer en förändrad läkarroll, där läkaren i ökad utsträckning blir en samtalspartner, som kan hjälpa patienter att förstå och värdera den information hon redan hittat.
• Ett centraliserat journalsystem med all potentiellt relevant information om en patient, där den enskilde patienten har nyckeln till den information som rör henne, och denna genom biometriska metoder görs möjligt för läkare att använda i de fall en patient är exempelvis medvetslös/nedsövd.
• Fortsatta satsningar på medicinsk forskning och biobanker. Kriminalisera försök att identifiera personerna bakom anonymiserat material i biobanker. Biobank-lagens löften om anonymitet ska gå före andra lagar, som rättegångsbalkens rättigheter för åklagare att samla in bevismaterial. PKU-registret ska bara användas för den forskning givare gett samtycke till. Löften om sekretess och anonymitet i forskning enligt etikprövningslagen ska gå före offentlighetsprincipen.

Delstatsvalet i Berlin förra söndagen blev ett genombrott för Piratpartiet i tysk politik. De har redan tidigare suttit i olika kommunala/regionala församlingar. Men nu tar de säte i huvudstadens delstatsparlament.

Internationell press förstår vad detta är ett tecken på: De grundläggande piratidéerna växer sig allt starkare. Allt fler människor ser hur immaterialrätten idag stryper kreativitet istället för att hjälpa den. Allt fler människor inser det orimliga i att upphovsrätts- och patentprofiterande företag ska få lägga en död hand över kulturell och teknisk utveckling. Allt fler människor inser hur viktigt det är med integritet för medborgare och transparens i beslutssystemen.

Men mycket av diskussionen och analysen här hemma tycks ha handlat om att Piratpartiet i Berlin breddat sig (med krav på medborgarlön, gratis kollektivtrafik mm). Och vilka politiska lärdomar vi i Sverige ska dra av detta.

På den frågan är mitt svar: Den viktiga lärdomen vi ska dra är att våra grundläggande idéer bär, att de är viktiga och att de politiska rörelser som bygger på dem har framtiden för sig.

Om man dessutom vill föra en diskussion om mer konkreta, taktiska överväganden kring breddning och sakfrågor att driva är det viktigt att vara försiktig. När det gäller sådana frågor är det vanskligt att flytta konkreta råd och erfarenheter över landsgränser, mellan olika politiska kulturer och olika politiska landskap.

Det politiska landskapet i Tyskland är nämligen mycket mer annorlunda än det svenska, än en snabb titt på listor med partinamn och valresultat kan få en att tro.

Tyska SPD är till exempel ännu hårdare och starkare förankrat i traditionell tillverkningsindustri än de svenska socialdemokraterna. CDU/CSU är djupt präglat av sina band till kristenhet och kyrka. Det vi i Sverige upplevde för ett par år sedan, att de två ledande partiernas ledare tävlade om att synas mest på Pride-festivalen, skulle vara fullständigt otänkbart!

En rad historiska faktorer gjorde vidare att den gröna rörelsen i Tyskland blev mycket radikalare än i Sverige: De stora partiernas gemensamma fokus på ekonomisk återuppbyggnad efter kriget, och deras gemensamma vilja under många decennier att blunda för vad som skett 1932-45, ledde till att de ungdomsprotester och alternativrörelser som med tiden växte fram hamnade i mycket hårdare konflikt med den etablerade makten än i Sverige. Medan statsministern i Sverige gick med i demonstrationer mot kärnvapen, röjde den tyska statsledningen plats för avskjutningsramper för nya missiler.  Tysklands delning och Bader-Meinhofligans aktiviteter gjorde mörkröda partier mindre attraktiva bland de protesterande än i Sverige.

Motsättningen mellan de renlärigt radikala och dem som kunde tänka sig kompromissa för att få genom sakpolitik blev därför mycket hårdare och skarpare bland de Gröna i Tyskland än i svenska Miljöpartiet. Så när ledningen för de Gröna tog på sig kostymerna och bänkade sig kring Gerhard Schröders regeringsbord blev besvikelsen bland de renläriga mycket större, än när deras svenska partikamrater inledde budgetsamarbete med Göran Person.

På få ställen i Tyskland finns dessutom så stor andel av befolkningen som definierar sig själva som hörande till alternativrörelsen, som i just Berlin!

Visst: Piratpartiet i Berlin tog väljare som i besvikelse lämnat de Gröna. För att de Gröna inte var tillräckligt radikala. Jag tvivlar dock på att det finns lika många, lika besvikna och lika arga fd gröna väljare på Södermalm som i alternativ- och konstnärskvarteren i Berlin.

Så min slutsats är: När vi diskuterar hur vi ska utveckla vår politik utanför våra klassiska sakområden ska vi utgå från vår ideologi och det politiska landskapet i Sverige. Och inte tro att vi kan importera berlinpiraternas framgångar genom att härma deras konkreta politiska program. Vad som är rätt i Berlin behöver inte nödvändigtvis fungera i Sverige.

Jag ska i denna bloggpost testa tanken om det kan finnas något man skulle kunna kalla för binär alfabetism, en slags grundläggande färdighet kombinerad med teoretisk insikt kring den moderna informationstekniken, som det skulle vara  skolans plikt att ge det uppväxande släktet. Som är mycket viktigare än träning i att hantera de olika datorprogram, som för tillfället används i arbetslivet. Och som kan vara något att begrunda när vi i Piratpartiet nu arbetar med att utveckla och fördjupa vår sakpolitik.

(1) Skolans viktigaste uppgift är att ge den uppväxande generationen de redskap den behöver för att bli fungerande samhällsmedborgare, för att kunna orientera sig i samhället, och delta i de demokratiska processerna.

Några kunskaper och förmågor har ansetts vara särskilt viktiga: att kunna läsa och skriva (svenska). Att kunna räkna och förstå samband, även när de uttrycks i formler (matematik). Att kunna förstå och uttrycka sig på de viktigaste främmande språken. Och att ha en grundläggande uppfattning om hur samhället fungerar, om vår och andra kulturers historia, och de religiösa föreställningar, som har en stor betydelse för många människors liv och livsval.

Men frågan är om det inte är dags att föra in ytterligare en förmåga bland dem: Att kunna förstå och orientera sig i det tekniska landskap som växer fram, och som gör det så mycket lättare för människor idag än när jag var liten att hitta information och bygga sociala relationer.

Men hur kan detta göras?

(2) Dessa tekniker har under de senaste tio åren utvecklats blixtsnabbt. Vi ser hur unga människor naturligt lär sig hantera de nya användningar som dyker upp, samtidigt som vi föräldrar med en fåraktig min tittar på skärmen och förläget frågar vår tonåring vilken knapp vi borde trycka på.

Då kan poängen och målet med det hela knappast vara att skolan ska lära eleverna använda de program och system för datorerna som är vanliga just idag. Ty är det något vi kan vara säkra på, så är det att dagens tolvåringar INTE när de blivit 35 år kommer att använda Excell för att göra en tabell eller WordPress för att tala om för resten av världen att de  fått en god idé.

Vad vi istället måste fundera över är hur den IT-undervisning ska se ut som kan göra att dagens elever inte ser ut som samma obegåvade fårskallar då de om 25 år möter sina tonåringars informationstekniker, som jag och många av mina jämnåriga gör idag.

Det hela påminner lite grand om situationen för drygt hundra år sedan, då det som varit viktigt att veta i generationer hade haft att göra med sådd och skörd, plogar och spadar, fölande och mjölkning. Och det plötsligt visade sig vara viktigt och nödvändigt att alla människor kunde läsa. Så de kunde förstå instruktioner och varningstexter till de allt mer komplicerade maskiner de skulle arbeta invid.

Så vad är den nya tidens motsvarighet till förmågan att läsa och skriva? Hur ser ”binär alfabetism” ut?

(3) Tittar vi på svenskämnet i skolan handlar det inte bara om läsförmåga och om att själv veta hur man fogar bokstäver till ord. (Det handlade det om före folkskolans tid, då syftet med det hela bara var att lära folket läsa Luthers katekes.)

Numera handlar svenskämnet också om att kunna reflektera över innehåll och form i det skrivna. Att själv kunna foga ihop olika slag av skrivna meddelanden. Att utnyttja olika knep och grepp för att göra dem effektivare.

Dessutom finns där kunskaper på metanivå: Som ordklasser, satslära, språkhistoria, litteraturhistoria, retorik. Kunskap, som anses viktig för att verkligen kunna förstå vad man gör när man använder det skrivna ordet. Kunskap, som man kanske inte är analfabet om man saknar. Men som hjälper en att kunna använda språket effektivare.

Låt oss göra tankeleken, att man på ett liknande sätt bygger upp ett ytterligare kärnämne för digital allmänbildning, som följer elever från första klass tills de slutar skolan. Vad skulle det innehålla?

Jag tror att där bland annat måste finnas:

(4a) Människan är herre över maskinen. För det allra första tror jag skolan måste förmedla att det är människan som är herre över maskinen. Att även om de informationstekniska redskapen kan utföra fantastiska saker bygger allt på att de mekaniskt lyder mycket enkla order. Hopsatta med varandra i komplicerade aggregat.

Och det enklaste sättet att lära sig förstå detta är att göra det själv. Programmera! Lära sig att säga åt datorerna vad de ska göra. Och se att de lyder. Blint! Jag ser tydligt att de trettonåringar som sprungit i huset som haft föräldrar som kunnat låta dem leka med programmering hemma har en mycket hälsosammare respektlöshet mot maskinerna, än sina jämnåriga kompisar som bara spelat och surfat.

(4b) Teknikens grunder: För det andra tror jag att det inte skadar att få veta grunderna för hur de olika apparaterna fungerar. Ju tydligare man vet vad dagens saker egentligen är, desto lättare blir det att begripa hur morgondagens och övermorgondagens skiljer sig från dessa.

Dvs sådant som: Skillnaden mellan digitalt och analogt. Grunden för vad en transistor är. Hur information flödar genom ett kretskort, hur information kan lagras, och logiska operationer processas. Hur mer komplexa kommandon kan brytas ner till enkla logiska operationer. Hur informationen kan flöda genom trådar och luft, och växla mellan de två. Och vidare genom den skog av fenomen, som jag så gärna önskar att jag begrep mer än en bråkdel av: processor, internminne, hårddisk, server, nätverksnod …

(4c) Teknikens historia: För det tredje är det alltid nyttigt att få lära sig grunderna i fenomenets historia. Om inte annat för att få perspektiv på teknikernas oerhört snabba utveckling.

(5) Att använda program lär man sig bäst i andra ämnen! Att lära sig använda de olika program, som för tillfället är i bruk, gör man nog däremot betydligt naturligare i de ämnen, där man har nytta av dem. En blogg om böcker man läst skapar man naturligtvis i svenskämnet. Program för att göra tabeller och diagram har man nytta av i matematiken. Hitta ordlistor och översättningsprogram gör man i främmande språk, och lära sig leta och utvärdera information på nätet är en viktig del i moderna samhällsorienterande ämnen.

Jag är inte speciellt orolig för om morgondagens elever ska få lära sig tillräckligt mycket om hur man använder de program och tekniker, som är aktuella under deras skoltid. Men vi måste tänka till ordentligt om vi ska kunna forma en skola, som hjälper dem att senare i livet ta till sig och förstå de nya informationstekniker, som då dyker upp!

Nu börjar jag känna att den nya styrelsen i Piratpartiet fått upp farten. I juni hade vi ett helgmöte, där vi lärde känna varandra och enades om nya arbetsformer. Och nyss har handlingarna lagts ut till mötet i september. Där det verkar som att vi kan sparka igång en massa viktiga processer, som ska hjälpa oss att inför nästa val ha både en starkare organisation, och mer utvecklade,  genomdiskuterade politiska program:

Principprogram 4.0. På partistyrelsens bord ligger ett förslag till process, för hur vi skulle kunna arbeta fram ett nytt Principprogram (4.0) till vårmötet 2012.  Som föreslår en fri brainstorm i hela partiet, tid att skriva ihop ett genomarbetat förslag, och en ordentlig remissrunda kring detta.  Där finns också ett första utkast till sådant program från vår eminenta partiledare Anna, vilket man kan hoppas hjälper till att kickstarta diskussionen!

Sakpolitiska program: I samma förslag finns en tänkbar tidsplan för hur vi skulle kunna arbeta fram sakpolitiska dokument i en massa politikområden. Vilka skulle kunna läggas till höstmötet 2012, efter samma slags tvåstegsprocess: Först allmän brainstorm om olika förslag och tankar. Sedan remissbehandling av hopredigerade förslag.

Jag vet naturligtvis inte om förslaget till arbetsgång antas eller ändras av styrelsen. En sak är i alla fall säker om man ser sig om i bloggosfären: Arbetet med att utveckla vår politik har redan börjat! Vi måste hitta ett sätt för dessa diskussion att enkelt och smidigt kanaliseras in i arbetet med de program, vi ska gå till val på 2014!

Lokala föreningar: Frågan om lokal organisering har stötts och blötts länge. På junimötet gav styrelsen   Emil Isberg, Sammy Nordström och mig i uppgift att ta fram ett förslag till proposition om hur vi enkelt och snabbt kan öppna upp för lokala föreningar med en gång efter höstmötet. Efter långa och givande diskussioner både med varandra och andra har vi fått fram ett (som jag naturligtvis tycker välavvägt och genomtänkt) förslag. Två stadgebilagor måste i så fall antas av mötet. Sedan kan pirater lokalt bilda föreningar i kommuner , län och regioner, för att ha en organisatorisk ram kring sin aktivism, och för att ta fram listor och program till lokala val. Och för att sedan hantera kommunalpolitiken på alla de ställen, där vi kommer in efter nästa val!

Nu börjar vi alltså komma igång, partivänner. Så håll ögonen på oss! Gå in och titta på våra beslutsunderlag. Tala om för oss vad ni tycker. (Men när det gäller Principprogram kan ni gärna vänta tills vi spikat en process för att ta hand om alla synpunkter. Annars riskerar de drunkna i varandra och komma bort … )