Vår kamp – den fundamentala striden

Läser i DN en artikel om att sociala medier inte ger ett rättvisande utryck för den allmänna opinionen. Artikeln beskriver forskning kring delningslogiken på t ex Facebook och Twitter. Den skildrar på ett pedagogiskt sätt hur filterbubblor eller ekokammare kan ge oss en missvisande bild av verkligheten:

Det är svårt att avgöra omfattningen av enskilda berättelser i samma ögonblick som de börjar spridas. Därtill finns en risk att twitteranvändare rycks med och tror att det de ser på Twitter är representativt – trots att de i själva verket följer en specifik kategori människor, som kan ha högst specifika individuella agendor. Inom somliga åsiktsgemenskaper tycks dessutom små grupper av högfrekventa twittrare bidra till att blåsa upp spridningen för den egna sidans argument och få det att verka som att en åsiktsströmning är större än vad den egentligen är.

Sättet sociala medier, traditionella medier och vårt politiska samtal interagerar med varandra tycks i min meningen vara djupt destruktivt. Där konfrontation, överdrifter, ryktesspridning och lämmelbeteende gynnas och kunskapssökande samtal missgynnas. Plats görs för det mest extrema och extremistiska utan en rimlig relation till hur utbrett eller viktigt det är.

Jag tycker vi har sett liknande tendenser i den interna debatten inom Piratpartiet där det för mig tycks som att meningsfullt samtal för att söka bästa vägen framåt blir alltmer omöjligt på de arenor i sociala medier där mycket av den interna diskussionen förs. Jag får också intrycket att grupper inom partiet med en gemensam bild av vad som borde förändras ser en överdrivet stor andel inlägg som håller med dem och därför tror att deras åsikt har starkare stöd än vad den i själva verket har. (Jag talar inte här om någon specifik gruppering, detta fenomen kan gälla lika för all klickar inom partiet.)

Dessa filterbubblor eller ekokammare är motsatsen till det som enligt mig är internets själ. Det öppna, fria samtalet som leder till bättre kunskap och mer förståelse.

Genom historien har mänskligheten långsamt expanderat sin förmåga till solidaritet och inkludering. Först från familjen till stammen, sen från stammen till byn, från byn till staden, från staden till statsstaten, till nationen och så vidare.

Den cirkel som vi ser oss som en del av och kan vara solidarisk med, skiljs från ”de andra” som vi inte har några skyldigheter mot. Men cirkeln blir större. Den expanderar tack vare kommunikativa och sociala uppfinningar. När kommunikationsmetoderna skapat möjligheten att hålla reda på och interagera med fler människor, att få inblick i fler människors liv, har dessa slutat vara främlingar och solidariteten kunnat utvidgas till dem.

Denna utvecklingen har stått i konflikt med ideologier och strömningar där ”de andra” av olika skäl inte räknats som en del av vår mänsklighet eller vår civilisation. Under kolonialismen såg man inte människor utan vildar. Under lång tid delade man in människan i raser med olika rättigheter, detta arv fanns kvar långt in på 1900-talet i t ex Hitler-Tyskland, USA och Sydafrika.

Nu på 2000-talet står vi på tröskeln till att kunna vara solidariska med hela mänskligheten. En viktig anledning är vårmänniskans hittills mest avancerade kommunikativa och sociala uppfinning, som ger oss möjlighet att hålla reda på och få inblick i hela mänsklighetens situation – Internet.

Men vi står som sagt på bara på tröskeln. Det är enligt min mening tre saker som står i vägen. 

  1. En intoleransens ideologi, som vill skilja på människor och särbehandla på olika sätt. Ett konservativ kramande av gamla utdöda värden – nationen, rasen, kulturen, könen…
  2. En kommersiell vilja att tygla nätets anarkism – att styra in folk i målgrupper och göra fria subjekt till kosumenter vilket leder in oss i filterbubblor och ekokammare.
  3. Staters vilja att kontrollera subversiva element kombinerat med ”government overreach” begränsar friheten på nätet genom olika former av kontroll och övervakning. 

Jag vill se en värld där solidaritet inte begränsar sig till den egna gruppen, en värld där hela mänskligheten hjälps åt att ta sig an framtidens utmaningar. För mig börjar kampen inte med miljöfrågan, med solidaritetsaktioner med frihetsrörelser i diktaturer eller med motstånd mot storföretag och stora oligopols  inflytande över det som borde vara demokratiska processer för att ta några exempel på dessa utmaningar. För mig börjar kampen på internet. Med Cory Doctorows ord:

The fight about internet is not the most important fight for society. Gender equality and the climate issue are far more important issues. But these battles will be fought on internet where everything happens. Everything we do today and tomorrow requires internet.

Och den kampen handlar inte bara om nätneutralitet, fildelning eller konstiga tekniska regleringar som är svårbegripliga för oss lekmän. Jag sa ovan att det var tre saker som stod i vägen för oss på tröskeln till framtiden. Vi måste ta kampen med alla tre.

Kampen för ett fritt internet, kampen för ett friare mer kritiskt samtal och kampen mot intolerans i alla dess former är samma kamp. Vår kamp.

Empatiska pirater sökes

 

Den senaste tiden har jag kommit fram till att empatilösheten är vår tids pest. Den finns överallt och möter väldigt lite motstånd. Att ha empati likställs i dagens samhälle i bästa fall med att vara lite rart naiv och i värsta fall med att vara korkad. Det är fel. I själva verket är empati i dag en oerhört sparsamt förekommande naturresurs som vi måste vårda och odla.

empathy

skriver Piratpartiets partiledare Anna Troberg på sin blogg i en replik till Åsa Linderborg. Diskussionen handlar om identitetspolitik och om tolkningsföreträde. Men det var inte det som fick mig att fastna för citatet.

Empati är så avgörande för fungerande relationer. I en familj, i en skolklass, i en arbetsgrupp, i en organisation eller i ett samhälle.

Det var empatilösheten som var ett av de stora problemen i de modernistiska byråkratiska samhällen och organisationer som skapades under 1900-talet. Nazityskland och de kommunistiska staterna byggde sitt förtryck på att begränsa empatin mellan människor eller göra den för farlig. Samma mönster fast utan utrotningsprogram kunde också skönjas i andra delar av de moderna projektet. Arbetare och tjänstemän som anonyma och alienerade kuggar i ett stort maskineri.

I nutid är det empatilösheten som är problemet med de främlingsfientliga resonemang som fått ett så starkt fäste i den svenska offentligheten. Det är empatilösheten som är problemet med Sverigedemokraterna. Det är empatilösheten som drar skiljelinjer och skapar förtryck och trakasserier baserat på härkomst, kön, sexuell läggning, funktionshinder mm. Identitetspolitik borde inte handla om att försvara en eller ens flera grupper som utsätts. Det blir alltför lätt en fråga där grupp ställs mot grupp. Där behövande ställs mot behövande.

Identitetspolitik borde handla om att försvara empatin.

För empatilösheten gör sig påmind på fler ställen än så. Vi ser den i arbetsförmedlingens oförmåga att hjälpa de långtidsarbetslösa, i skolans misslyckande att anpassa undervisningen till alla elever och till nya behov och i statens och samhällets slentrianmässiga övervakning av vår kommunikation, våra resor och våra relationer.

För mig är identitetspolitiken och kampen mot det empatilösa samhället en precis lika viktig anledning att vara pirat som kampen mot inlåsning av kunskap och kultur och kampen för integritet och mot övervakning.

Jag vill vara en empatisk pirat.

Nätkärlek

När jag blev engagerad i den nätpolitiska diskussionen och efter ett tag i piratrörelsen så slogs jag av hur öppen och inkluderande svärmen var. Mina första år i piratrörelsen, mina första möten med pirater online och offline var energigivande och fulla av positiva relationer.

Vi ägnade oss åt nätkärlek och lovebombing. I det ständigt pågående samtalet på bloggar och andra ställen fann jag uppmuntran, stöd och glada tillrop. Och jag tror inte bara det var jag som kände så. Det var en del av vår kultur. Vill du göra något, gör det! Har du gjort något, bra jobbat!

Vi skickade blommor inte bara till Roger Wallis utan också till artister och konstnärer som var villiga att lyssna på våra argument.

Vi var empatiska pirater.

I mitt yrkesliv har jag ägnat mig mycket åt att ge feedback. Som lärare och handledare till studenter, som coach och producent till talare, artister och andra medverkande, som redaktör till skribenter och som projektledare och chef till medarbetare.

Jag har en enkel matematisk modell för hur feedback fungerar. Kritik + empati = feedback. Jag använder den som en påminnelse till mig själv om att det är helt meningslöst att berätta för någon vad den gör för fel eller vad den bör göra annorlunda utan att samtidigt bry sig om hur den människan känner sig och mår.

Det handlar inte om att linda in kritiken. Det är inte ett simplet grepp som att säga några positiva saker först innan man kommer till kärnan och att berättar vad som kan förbättras. Det handlar om att inse att alla människor är olika och att om jag vill nå fram med mina instruktioner, min feedback eller min kritik till någon behöver jag möta just den människan i just det ögonblicket med förståelse. Det handlar om empati.

Vi ser mycket kritik utan empati som följeslagare runt omkring oss när som Anna säger empatilösheten breder ut sig. Vi ser det t ex i den senaste månadens kritik av de nya stadsråden. Empatilösheten är kanske inte alltid men ofta en av de mekanismer som ligger bakom drev av olika slag.

Det är trist. Men det är inte min poäng. Min poäng är att den sortens kritik är helt verkningslös som förändringsverktyg. Den är ett spel för galleriet. När vi empatilöst och utan att fundera över hur det påverkar den människa vi vänder oss till kallar någon för fåkunnig, idiot eller något annat nedsättande så tillfredställer det bara våra egna behov eller möjligen om vi har meningsfränder deras. Kritik som onani eller publiksport.

Som aktiv i ett parti som slogs för nätkärleken och mot näthatet, som hyllade ett nytt offentligt samtal där alla kunde få vara med så hoppas jag att vi kan vara bättre än så. Att vi när vi är kritiska klarar av att vara det på ett konstruktivt sätt.

Att vi klarar av att vara empatiska pirater.

Näthat?

Jag har med sorg lämnat de flesta piratsamtal på nätet under det senaste halvåret. Jag har inte haft ork att delta i dem. Även om jag som styrelseledamot känner ett ansvar för att delta i diskussionen så har jag av självbevarelsedrift hållit mig undan. Det kostar för mycket energi helt enkelt.

Samtalstonen inom partiet och i diskussionerna runt partiet på Facebook och annorstädes har blivit sådan att jag inte kan kliva in i de flödena utan att bli besviken och förbannad. Medan jag fortfarande hängde med hände det dagligen att jag såg nedsättande kommentarer, påhopp och rena trakasserier. Helst skulle jag vilja ha orken att vara där för att säga emot, säga ifrån och försöka förbättra samtalet. Men det kändes mig helt övermäktigt.

Jag är knappast stolt över valet att lägga min energi på andra som jag uppfattade mer konstuktiva saker. Jag lämnade ju trots allt vänner och medaktivister att ta hand om problemet utan min hjälp. Jag har en oerhörd respekt för de som orkat vara kvar, särskilt för de som dagligen arbetat mitt i det samtaledt och försökte gör något åt saken som förebilder, moderatorer och empatiska pirater.

För när jag säger att jag hoppas att vi kan vara empatiska så är det för att jag tvivlar. Utvecklingen av partiets samtalston bekymrar mig. Om vi vill vara en positiv förändringskraft i det svenska samhället så börjar det med hur vi har det i vår egen organisation. Om vi tror på ett demokratiskt offentligt samtal baserat på transparens och respekt för allas olikheter så behöver vi leva som vi lär.

Jag tycker inte att vi lever som vi lär längre. Vi har blivit tilltufsade av nedslående valresultat, bristande kommunikation och interna stridigheter. Vi har låtit optimism och byggande ersättas av felfinnande och polemik. Och empatilösheten breder ut sig även hos oss.

Lösningen är enkel. Vi behöver fler empatiska pirater.

Ledarskap

Man skulle kunna göra detta till en fråga om ledarskap. Man skulle kunna säga att vi som har haft ledande positioner medan samtalstonen i partiet förändrats bär ansvaret för detta misslyckande. Att det är vi i styrelsen som borde ha sett problemet och gjort något åt det. Att vår partiledare Anna har misslyckats.

Jag tycker inte det är en rättvis beskrivning. Jag är förvisso part i målet, men jag tycker att styrelse och ledning har ansträngt sig för att bromsa, förhindra eller begränsa empatilöshetens utbredning på en mängd sätt. Att detta är ett problem som inte går att lösa med ett förändrat ledarskap.

Det är lätt att säga att tidigare styrelse och ledning inte hade det här problemet. Att vi kanske borde gå tillbaka till hur det var eller i alla fall lära oss av hur man tänkte då. Men då missar man hur grupper och organisationer utvecklas och att det kan vara andra saker en ledarskapet som brister när en organisation börjar fungera sämre.

Utan att göra anspråk på att vara expert på området så vill jag ändå göra en koppling till kunskapen om gruppers utveckling. I ledarskapsutbildningar pratar man ofta om olika stadier som en grupp går igenom. Jag tror att dessa också går att överföra på stora grupper, som en hel organisation.

Piratpartiets utveckling går i så fall att förstå som att vi tidgare var i det tidiga stadiet av tillhörande och trygghet som kännetecknar nya grupper och att det vi sett de senaste åren är stadiet som domineras av konflikter i sökandet efter tillit och struktur. Under de senaste åren har det gjorts ett jättearbete med att skapa struktur. För att bli klara med det behöver organisationen hålla samman tills alla hittat sin roll eller plats. Att ta sig igenom konfliktstadiet handlar oftast om att sammanhållningen runt det gemensamma målet gör att man härdar ut tills strukturer och roller sätter sig. Då når man fram till stadiet som kännetecknas av tillit och struktur.

Det är lätt att skylla på ledningen när det går dåligt. Det är lätt att skylla på ledningen när man inte är nöjd med hur det är i en grupp eller i en organisation. Svårare är att inse hur man själv bidrar. Att se vad man själv kan göra både för ett bättre resultat och för en bättre sammanhållning.

Jag är inte övertygad om att jag är rätt person eller har orken som krävs för att ta ansvar för piratpartiets utveckling. Jag skriver därför inte detta för att försvara min egen ställning eller mina egna val.

Jag skriver detta för att jag är övertygad om att Anna Troberg är rätt person för att leda partiet genom den här svåra tiden. Hon är rätt person för att hon tidigare än de flesta av oss förstod hur viktigt empati var. För att hon under sitt ledarskap hela tiden drivit frågan om hur vi förhåller oss till varandra och till våra meningsmotståndare. För att hon alltid har klarat av att koppla våra tekniska kärnfrågor till frågor som handlar om hur människor har det.

För att Anna är en empatisk pirat.

Vägen framåt går genom att vi blir bättre på att förstå och samtala med varandra internt samtidigt som vi blir bättre på att förstå hur människor känner inför våra frågor externt. Vägen framåt går genom att bekämpa vår tids pest – empatilösheten.

Den striden kan inte Anna vinna ensam. Den kan ingen av oss vinna ensam. Den vinns genom att vi är många som deltar i samtalet och som ser och reagerar när empatilösheten breder ut sig. Att vi är flera som säger ifrån när någon går över gränsen. Att vi är fler som stöttar dem som känner sig illa behandlade. Att vi är fler som kallar oss empatiska pirater.

Jag vill vara en empatisk pirat. Vill du?

Framtiden tillhör oss

Brattåsgården, vallokal valdistrikt 202

Idag går Sverige till val i 5837 vallokaler från Övre Soppero i norr till Smygehamn i söder. Trots att många förtidsröstar numera är det fortfarande på valdagen valet sker.

Jag började min dag med att besöka sju av dessa vallokaler för att lägga ut valsedlar för Piratpartiet. När jag träder in i en vallokal en söndagmorgon och möter artiga och vänliga människor som hjälpsamt tar hand om valsedlarna jag räcker över, imponeras jag av styrkan i det demokratiska system vi lever under.

 

Visst finns det skavanker, ställen där affischeringen sker väl nära vallokalen, där valsedlar särbehandlas inte bara i hur de placeras ut inne i lokalen utan också vad gäller transporten dit.

Men jag imponeras av denna maskin av 1000-tals frivilliga människor som säkerställer att vi alla kan avge vår högst privata hemliga röst, och om vi så vill kontrollera hur den tas om hand och räknas.

Som aktiv i ett utmanarparti som Piratpartiet är det klart att jag är frustrerad över att de etablerade partierna får valsedlarna tryckta och hjälp med att få ut dem till de nästan 6000 vallokalerna, samtidigt som vi med våra små resurser måste fixa detta arbete själva.

Samtidigt är detta spelets regler och om jag försöker sätta mig över partiegoismen för en stund kanske det behöver vara så. Det kanske är bra att en ny organisation tvingas bevisa att den klarar av att mobilisera för att ordna detta logistiska problem. Alla partier har någon gång varit nystartade och tvingats att bevisa på olika sätt att de menar allvar – att de är här för att stanna.

Jag är stolt idag. Jag vet inte hur många aktivister som är involverade i valsedelsdistributionen. Men om vi tänker oss att den genomsnittlige besöker 10 vallokaler så handlar det om nästan 600 personer som idag på morgonen tog en sväng med bilen, en cykeltur eller en promenad för att göra det möjligt att rösta på oss.

I vissa delar av landet är denna utflykt inget litet projekt. Enligt Google maps är det en och en halv timmas bilresa mellan de två nordligaste vallokalerna Övre Soppero skola och Luossavaraskolan.

Men för fjärde valet löser piratrörelsen denna utmaning. Jag såg igår att vi idag kommer att nå ut med våra valsedlar till 98% av vallokalerna och jag är stolt.

Jag har slutat räkna de gånger piratrörelsen har dödförklarats. Men vi lever. Vi lever och vi växer. Och oavsett vilket valresultat vi ser ikväll – om vi kommer över 1% så att vi slipper valsedelsproblemet nästa gång, om vi kommer in i några kommuner och kan börja driva igenom våra idéer och vår politik där – så har vi lyckats mobilisera igen.

Vi har inte dött.
Vi har lärt oss.
Vi har utvecklat vår politik och vår organisation.

Jag blir bara mer och mer säker på att framtiden tillhör oss. Vi är ett ungt parti. Med unga aktivister, ung medlemskår och unga sympatisörer. Vi är ett parti med en politik för framtiden.

Oavsett valresultat idag, så kan ingen ta ifrån oss det.

Till datalagringens försvar

Beatrice Ask nämnde det redan i sin första kommentar om EU-domstolens beslut kring datalagringen, och vi kommer få höra fler röster som hävdar att den är väsentlig för ett fungerande polisarbete. För batonghögern framstår det inte som orimligt att ge staten tillgång till var vi är, vem vi talar med, vilka vi gör affärer med bara det ger polisen lite mer verktyg i sin brottsbekämpning.

Beatrice Ask

Men jag tror ändå de inser att deras syn på saken inte delas av majoriteten av befolkningen. Därför undviker de att nämna det som fick EU-domstolen att förklara datalagringen olaglig: att den går att använda för brottslighet som inte är allvarlig nog för att meritera en så drakonisk kränkning av allas privatliv.

För att övertyga den osäkre medborgaren talar batonghögern helst om de riktigt skräckinjagande eller upprörande brotten. Därför är det alltid terrorism eller barnporr som dras fram som argument för behovet av privatlivsintrång.

Nu senast är det rikskrim som oroar sig över att de kan få sina utredningsmöjligheter begränsade (Svd):

– Mest bekymrade är vi när det gäller brott som rör barnpornografi, grooming, näthat och förtal, säger Per Wadhed, chef för rikskriminalenheten på Rikskriminalpolisen.

(Låt oss bortse från ironin att han tar upp näthat och förtal.  Vi har redan ägnat oändliga mängder ord till att diskutera varför rättsväsendet är så maktlösa inför dessa brott det senaste året.)

Rikskrim bekymrar sig över effekterna av att Europas högsta juridiska instans satt ner foten vad gäller hur mycket övergrepp på folks privata sfär poliser proportionellt kan tillåta sig vid utredandet av brott. Jag trodde poliser skulle handla inom ramen för lagar och regler inte ägna sig åt lobbying för att påverka dem.

Tänk er att en polis i hög ställning sa sig vara bekymrad över att en domstol slagit fast att de inte får använda våldsamma förhörsmetoder för att de kommer att försvåra möjligheterna att klara upp vissa brott.

Och TT-telegrammet i SvD fortsätter:

Han framhåller att det vid sådana brott ofta handlar om att i efterhand rekonstruera vilka kontakter som tagits elektroniskt. Om data inte lagras försvinner möjligheten. Ett annat sätt att beskriva det är att polisen skulle utestängas från brottsplatsen.

Om vi gör et försök att översätta det till verkligheten utanför nätet så skulle stycket lyda ungefär så här:

Han framhåller att det vid sådana brott ofta handlar om att rekonstruera vilka kontakter som tagit fysiskt. Om inte allting överallt dokumenteras innan någon har möjlighet att städa bort bevis såsom fingeravtryck, hårstrån, klädfiber, försvinner den möjligheten. Ett annat sätt att beskriva det är att polisen skulle utestängas från brottsplatsen.

Visst behöver vi poliser. Visst behöver de tvångsmedel av olika slag för att kunna göra sitt arbete. Det här handlar om vilka tvångsmedel och hur stora inskränkningar vi medborgare måste acceptera.

Problemet vi har är tvådelat. För det första verkar det som att våra beslutsfattare inte förmår inse vad internet – att stora delar av befolkningen lever stora delar av sina liv där – och därför har en helt annan syn på att tillåta intrång i folks personliga sfär så fort det gäller nätet. Jag har svårt att se någon politiker stå upp för polisens rätt att registrera och lagra alla besökare i alla hem i landet, även om det skulle öka uppklarandet av vissa brott. Bara som exempel.

För det andra. Rädslan och avskyn för vissa specifika beteenden används för att övertyga oss om att det är bäst för oss själva att vara lite övervakade. Den som har rent mjöl i påsen har inget att frukta. Därför är det alltid barnporr eller terrorism eller något liknande som anförs som argument när övervakningsstaten rullas ut.

Men EU-domstolen vände sig mot datalagringen för att den inte är specifikt inriktad mot de allvarliga brotten, för att det inte finns tillräckliga kontrollfunktioner som ser till att datalagringen används för rätt saker och för att det är orimligt att kränka allas privatliv utan ett mycket mer strikt regelverk.

Jag vet inte vad ni tycker, men vad mig anbelangar behöver Beatrice Ask och hennes polare på rikskrim komma med bättre argument än svepande formuleringar om allvarlig brottslighet. Om jag ska ge upp min frihet vill jag i alla fall veta hur mycket trygghet jag köpt för den Judaspengen.

En tillrättalagd rapport

Nu släpper Livbåten inspirerade av Springtime vår första rapport om hur eu-valet gör avtryck digitalt.

Om man ser till partierna som är representerade i EU-parlamentets närvaro i sociala medier kan man konstatera att Piratpartiet fortfarande är störst. Socialdemokraterna, Miljöpartiet och Vänsterpartiet har ökat antalet anhängare (det vill säga likes, följare och prenumeranter) på Facebook, Instagram, Twitter och Youtube med mer än 10 procent på bara en månad. Alliansen har ökat med dryga 5 procent under samma period. Piratpartiet står fortfarande starka med 93600 anhängare.

Sverigedemokraterna presterade de mycket sämre än alla andra riksdagsparter I sociala medier under mars. Tillväxten för SD var knappt 3 procent till strax över 90 000, vilket innebär att S med sina knappt 87 000 anhängare bara ligger efter SD med 3000 anhängare och PP med 6 800 anhängare. Piratpartiet står som sagt fortfarande starka med 93600 anhängare.

Om utvecklingen fortsätter under april kommer S närma sig att bli det största partiet i sociala medier. Piratpartiets mobilisering i och med EU-valrörelsen borde räcka för att behålla förstaplatsen.

EU-partiernas följare i Sociala medier

PP  93 600
S  86 800
MP  57 400
M  51 300
V  45 500
FP  23 800
C  23 000
KD 18 000

Tack Aftonbladet för inspirationen.

Att bara nästan bli ignorerad

Ni vet när ni försöker skjuta in ett ord eller en kommentar som de andra kan vara nyfikna på, men det känns som ni är osynlig och ingen hör er.

Ni vet när ni har världens historia eller idé ni vill dela med de andra, men de är upptagna med att tala om sitt.

Ni vet när ni står där en dag och har sagt något fullständigt meningslöst och plötsligt har all deras uppmärksamhet.

Eller också vet ni inte …

See No Evil, Hear No Evil, Speak No Evil

Ni vet när ni står i utkanten på ett samtal och försöker delta.

Piratpartiet har i fem år arbetat mot integritetskränkande lagstiftning och för en reformerad upphovsrätt i EU. Våra EU-parlamentariker var med och stoppade ACTA-avtalet. Våra EU-parlamentariker har övertygat den gröna gruppen i EU att stödja vår syn på upphovsrätten. Våra EU-parlamentariker har varit med och försvarat nätneutraliteten. Senast i förra veckan röstade parlamentet mot ett förslag om att inskränka den.

Vi pirater kritiserade datalagringsdirektivet redan 2006. Här på Livbåten hittar jag de äldsta inläggen 2008-2009. Vi hävdade att det var ett intrång i våra mänskliga rättigheter att spara all trafikinformation från våra mobiltelefoner. Idag fick vi sällskap av den högsta auktoriteten på området. EU-domstolen.

Vi piratpartister är självklart nöjda med domstolens beslut och hoppas nu att lagstiftarna i Sverige och EU tar konsekvenserna av att den lag de antog är olaglig och river upp såväl direktivet i EU-parlamentet och den svenska lagen från 2012 som är vår tillämpning av det.

Samtidigt så är vår Justitieminister ute och missförstår relationer mellan rättskällor i vanlig ordning (fr SvD):

På TT:s fråga om vad som händer om en operatör med hänvisning till EU-domstolens beslut inte tänker följa datalagringsdirektivet svarar Beatrice Ask att ”svensk lagstiftning gäller i Sverige”.

Jo, det är sant att den svenska lagen om datalagring är en svensk lag som gäller i Sverige. Fast nu har ju EU-domstolen som prövar lagars överenstämmelse med EU:s fördragstexter sagt att den är olaglig. Vi kan naturligtvis vänta med att ändra vår version av lagen tills någon gör sak av det i svensk domstol och driver frågan till EU-domstolen, eller tills EU tar tag i saken och antar ett nytt direktiv. Under tiden fortsätter hårddiskarna att gå varma och lagra varenda rörelse du tar med din mobiltelefon i fickan, varenda nummer du ringer eller smsar.

Eller så kan vi göra det anständiga och se över den svenska lagstiftningen nu.  

Fast nu tappade jag nästan tråden i pur frustration …

Ni vet när man talar om viktiga saker och ingen hör och sen drar man ett prutskämt och då lyssnar alla …

I förra veckan så var Piratpartiet inblandade i att försvara nätneutraliteten.
I helgen hade Piratpartiet EU-valupptakt.
Idag fick Piratpartiet rätt om datalagringsdirektivet.

Men detta supervalår då det tycks som alla medier har supit bort ett av valen och förgäves försöker komma ihåg datumet för valdagen (den 25 maj), och med en drunken dåres envishet talar om vad som ska hända i september. Så är det ingen av dessa politiskt anknutna saker som jag läser om på SVTs portal om supervalåret.

Jag läser om en partiledare som blir inlåst på toaletten av en katt.

Bra jobbat med nyhetsvärderingen SVT. Tack för att ni visar att ni vet att vi finns.

I soffan kan ingen höra dig skrika

Igår hade Piratpartiet EU-valupptakt. I kampanjmaterialet används sloganen ”I soffan kan ingen höra dig skrika”. I kväll ska jag fota mig själv skrikande hemma i soffan så jag kan byta ut Skriet i bilden nedan.

Skriet eller i soffan kan ingen höra dig skrika.

Vill du göra en egen soffskrikande bild så utgå från den nedan och klistra in dig själv istället för den vita rutan.

I soffan ...

Om någon som kan med programmering har lust att bygga en hemsida eller app där man kan ta en bild och ladda upp den och automatiskt få den instoppad i den vita rutan, så vore det inte någon dum idé. Är du sugen på att prova, hör av dig till mig så kan du få de grafiska element du behöver.

 

Vårt demokratiska samtal under hot

När jag jämförde EU med Europa och Sverige med Michigan häromdagen så sparade jag en del av jämförelsen till ett senare inlägg, för att inte texten skulle bli för lång.

Låt oss för en stund tänka oss att vårt EU-parlamentsval motsvarar de federala valen till president och kongress i USA och att vårt svenska riksdagsval motsvaras av Michigans val till guvernör, delstatssenat och delstatsrepresentanthus. Låt oss för ett ögonblick också bortse från att de politiska systemen är väldigt olika – vi har majoritetsval, ett system som ger ett flertal partier och inget direktval till den exekutiva makten bara för att ta de tydligaste exemplen.

I soffan kan ingen höra dig skrika

Tänk er nu att det är valår i USA. Det ska väljas president och utses senatorer och kongressmän. Det är också val på delstatsnivå till delstatens lagstiftande församlingar. I Michigans tidningar och tevekanaler pågår en intensiv supervalårsaktivitet. Det görs opinionsundersökningar, politiker intervjuas, politiska manifestationer, möten och utspel bevakas.

Allt fokuserar på ledarna för partierna i delstatssenaten och Michigans representanthus. Vi får se utfrågningar och TV-debatter som fokuserar på Michigans politiska utmaningar. Någon gång ibland som ett specialområde berör man frågor som har med hela unionen USA att göra. Det anordnas några få specialiserade debatter kring presidentvalet och med kandidaterna till representanthus och senat där borta i Washington. 

De flesta medborgare och många journalister har ingen större aning om vad politiken i Washington handlar om, de kan inte peka ut centrala personer som delstatens senatorer eller kongressmän. Vilka frågor som hanteras av Washington och vilka som hanteras i Lansing är de flesta ganska oklara över.

I detaljerna är det en omöjlig jämförelse. Statsbildningarna för olika. USA är en federal stat. Europa är en konfederation eller möjligen en pseudofederation. Den amerikanska konstitutionen är tydlig och baserad på maktdelning,. Den Europeiska är ett lapptäcke av regleringar, som är obegripligt till och med för de insatta, med otydlig maktdelning mellan tjänstemän, regeringar och EU:s folkvalda.

I några viktiga avseenden är den enligt mig en klockren jämförelse – och viktig. USA har ett tydligare konstitutionellt skydd för delstaternas självbestämmande. USA har en levande debatt om avgränsningen av den federala makutövningen. USA har i realiteten mycket större möjligheter för delstatligt självbestämmande. Allt detta har de för att det finns kunskap om, fokus på och debatt kring den högsta politiska nivån. Vad den används till och vad den borde användas till.

Sverige är inte Michigan. Vi har inget av detta. Vår demokrati är hotad för att vårt demokratiska samtal glömmer bort, undviker eller rent av ignorerar Europafrågorna.

Det ordnas TV-debatt tre dagar före vallokalen öppnar som inte ska handla om det val som just ska påbörjas. Jag tittar SVT:s valbevakning på nätet och hittar bara texter med inriktning på riksdagspolitik, längst ner en sammanställning om riksdagens partiledare. Tre av fyra svenskar vet inte vilka svenskar som sitter i EU-parlamentet.

Politiker och journalister har inte kunnat och kommer inte heller i framtiden kunna lösa detta problem. Det är vi väljare som måste göra det. Vi väljare måste inse att EU-politik är riktig politik. Vi väljare måste sätta oss in i vilka beslut som fattas i Bryssel, hur det går till och hur vi kan påverka dem.

Det är bara vi väljare som genom att ställa frågor och bilda opinion kan få våra politiska partier och våra politiska journalister att ta EU-valet på allvar. Och det är bråttom! 

Den 25 maj går vi till val. Jag tänker rösta på ett parti som tar EU-valet på allvar. Jag hoppas att du som läser också tänker göra det.

Demokrati på många nivåer

Vi klagar ofta på demokratiska brister i vårt stora grannland i väster – USA. Vi klagar på ett politiskt system där pengar tillåts spela stor roll, där den lagstiftande församling fastnat i partitaktiska låsningar som gör det svårt att fatta beslut och där valdeltagandet är relativt lågt såväl i presidentval (58% 2012) som i andra val (41% 2010, mellanvalsårsiffra som kan gälla kongress eller guvernörsval).

Men när vi drar sådana slutsatser så jämför vi storsvenskt Sverige med hela USA. en mer rättvis jämförelse vore att jämför Sverige med en liten liberal industrialiserad stat i USA – typ Michigan, (som till klimat och natur är ganska likt också).

EU-parlamentet I den jämförelsen motsvaras de federala valen i USA av vårt EU-parlamentsval. Då är skillnaden i politiskt intresse och valdeltagande inte lika stor. För att slutföra jämförelsen behöver man titta på statistik på den statliga och den kommunala beslutsnivån. Detta är ett svårresearchat ämne för den statistiken finns inte samlad för USA:s stater. Intresset kretsar kring federal politik i nyhetsbevakning och diskussion om amerikansk politik. Det lilla jag kollat såg jag att på den statliga nivån är valdeltagandet i Michigan avsevärt lägre än i Sverige, men eftersom det handlar om två väsensskilda politiska system vad gäller elektorprocesser, partisystem och annat är det kanske inte meningsfullt att jämföra enda ner i detaljerna.

Min poäng  är ändå följande. Om vi tittar på vår ”federala nivå”, så har vi verkligen inte så mycket att slå oss för bröstet över.

När jag säger det menar jag inte bara det låga valdeltagandet i valet till EU-parlamentet i Sverige och andra Europeiska länder. Jag syftar också på resten av de politiska systemet och kanske framförallt på hur ”den federala nivån” hanteras av politiker, medier och samhällsdebattörer här i Sverige.

Vi har ett akut demokratiproblem i Europa. Det är här demokratin som samhällsform skapats och utvecklats. Vi är demokratins vagga, dess rötter och enligt många demokratins spjutspets. Men vi är också det kanske främsta exemplet på demokratins kris.

Under de senaste decennierna har alltmer av de politiska besluten flyttats till mellanstatliga samarbeten eller överstatligt beslutsfattande inom EU. Den demokratiska kontrollen har därmed försvagats av flera skäl.

  1. Den folkvalda representationen i EU-parlamentet har begränsat inflytande i EU och delar makten med ministerrådet och EU-kommisionen.
  2. Insynen i beslutsprocesserna i EU är sämre än det vid är vana vid i Sverige.
  3. EU:s system för beslutsfattande är komplicerat och svårbegripligt och många är inte insatta i det.
  4. Medlemsstaternas inflytande i EU via ministerrådet sker via indirekt demokratisk representation. Sveriges röst i EU förvaltas av regeringen, som i väldigt liten utsträckning har sökt mandat i val för den politik de för i EU.
  5. De nationella partiernas vilja att delta i ett informativt och bra samtal om politikens villkor på EU-nivån, vilka beslut som fattas, på vilket sätt, på vilken nivå och vad politiska initiativ på de olika nivåerna har för konsekvenser är ganska lågt.
  6. Valmanskårens möjlighet att sätta sig in i vad deras röster i de olika valen egentligen ger för reellt politiskt utfall är ganska begränsad.
  7. Möjligheten för resursstarka intressen från näringsliv eller organisationer att via lobbyism påverka beslutsfattarna ökar när tranparens och ansvarsutkrävande minskar. Vi är på väg mot en korporativistisk allians mellan stater, näringsliv och organisationer.

Resultatet är ett gigantiskt demokratiskt underskott; en politisk nomenklatura av tjänstemän, lobbyister och politiker som kontrollerar skeendet med mycket liten möjlighet till ansvarsutkrävande.

Om jag tillåter mig en jämförelse med USA igen, så är en av de viktigaste motkrafterna det vi kallar subsidiaritetsprincipen, att beslut bör fattas på lägsta möjliga nivå. Dvs EU ska lämna nationella frågor i fred, och riksdagen ska lämna regionala och kommunala frågor i fred. Det finns gott om exempel på politiska frågor där efterlevnaden av denna princip är mycket låg: som skolfrågan i Sverige eller miljöpolitiken i EU.

subsidiariteten är principiellt en viktig del av EU-bygget, men det saknas starka krafter för dess försvar till skillnad från i USA, där en av de viktigaste politiska skiljelinjerna historiskt just varit frågan om hur mycket makt som ska överlåtas åt den federala nivån.

Detta är ett av många ämnen som skulle behöva en levande politisk debatt i Europa och i Sverige. Vi behöver en befolkning och en samhällsdebatt med kunskap och fokus i EU-frågorna. Istället har vi partier och politiker som helst inte vill ha någon EU-politisk debatt, medier som helst fortsätter att koncentrera sig på riksdagsvalet och en befolkning som tycks ha gett upp och kommer att stanna i soffan. För vad ska de göra.

För Piratpartiet är EU-valet det viktigaste valet inte bara för att vi sitter i EU-parlamentet, utan också för att om vi ska försvara den Europeiska demokratin, så är det där slaget står. En fungerande demokrati i medlemsstaterna kommer snabbt urholkas om EU tillåts fortsätta med ett demokratiskt underskott.

Det mest hoppfulla i situationen är att den största förändringen kan du och jag och vi alla fixa själva. Det handlar nämligen om något så enkelt som insikten att Europas politik är vår politik, att Europas val är vårt val, att den 25 maj är vår dag.

Det är vi folket som avgör om detta val blir den trötta politiska teater som medier och riksdagspartier tycks ha enats om eller om det blir en manifestation för demokratin. Läs på, påverka och rösta den 25 maj!