En lag för filmens kungar under himmel blå
En lag mot nätets gynnare som delar ut sin fil
En lag för skivbolagen som döden väntar på
En för advokaten med bevisning så debil
I Sveriges land, där skuggorna ruva
En lag att styra dem
En lag att finna dem
En lag att in på bara skinnet stämma dem
I Sveriges land, där skuggorna ruva

Som Christian påpekar, så tar sossarna äntligen bladet från munnen.

Som Christian också konstaterar, så gör det i alla fall matematiken simpel:

Väljarnas alternativ från de gamla partierna i valet 2010 kan alltså sammanfattas så här:

• En röst på ett parti i det rödgröna blocket: JA till Ipred och fildelarjakt
• En röst på ett parti i det borgerliga blocket: JA till Ipred och fildelarjakt

Åtminstone enkelt och lättfattligt.

Sen bär det utför…

Emma noterar att sossarna tydligen tycker anonymitet online är farligt:

Det finns till exempel redan idag en rad olika sätt att skydda sin identitet för den som vill surfa anonymt. Denna utveckling för med sig såväl hot som möjligheter för både kulturskapare och konsumenter. Och det är också en utveckling som måste följas aktivt och med en ständig handlingsberedskap från regeringen. Vi föreslår därför att en Kommission för upphovsrätt och tillgänglighet på internet tillsätts.

Exakt vari hoten och möjligheterna består lämnar de åt läsaren att spekulera i. Man får anta att den så kallade ”handlingsberedskapen” består i att skriva nya lagar och förordningar för att hindra oss vanliga dödliga från att använda anonymiseringstjänster? För inte kan det väl vara ett slag för att informera medborgarna om att de existerar och hur man gör, eller?

Slutligen tycks arbetsgruppen bakom sossarnas ställningstagande/artikeln fått total soppatorsk i hur lagen skall hanteras praktiskt:

-Vi menar att det är bättre att upphovsrättsinnehavarna får gå in i en gemensam organisation. Det kommer också att underlätta för Datainspektionen för den ska ju granska vad som händer med IP-adresserna, säger Jansson.

Det krävs en riksdagspolitiker för att helt missa david vs goliat-kritiken av IPRED — ja för den delen av hela den praktiska immaterialrätten.

Den lilla kreatören kan inte pressa CD/DVD utan att betala straffskatt till NCB. Den lilla kreatören har inte de ekonomiska muskler som krävs för att väcka talan, utan är beroende av stora organisationer som till exempel IFPI. Den lilla kreatören har inte självklar tillgång till de stora organisationernas muskler, eftersom många av dem är sammanslutningar inte av kreatörer utan av publicister — etcetera.

Vi behöver inte en ny elefant på lerfötter. Vi behöver inte en ny elefant i porslinsbutiken. Och vi behöver inte förskjuta makten ytterligare till Goliats fördel — ge åtminstone David tillbaka hans slunga.

Lars-Erick har kanske rätt, för det tycks som om riksdagspartierna ingår i piratpartiets valorganisation.

Uppdatering: Copyriot noterade samma sak om kolossen sossarna vill skapa

Några konstateranden om Ipred/piratjägarlagen:

1. En IP-adress kan knappast ses som tillräcklig bevisning. IP identifierar en kopplingspunkt, ofta en router eller ett bredbandsmodem, men inte en person.
2. Utlämning av personuppgifter till privata bolag innebär kravbrev till privatpersoner. Så har det varit överallt sådana regler införts, och vi kan knappast vänta oss att det blir annorlunda i Sverige. Kravbreven följer ett mönster där målet primärt är förlikning. Man kan till och med säga förlikning till varje pris, eftersom man helst inte vill få fallen prövade i domstol. I mönstret ingår höga ersättningskrav, och hot om än högre, direkt ruinerande krav om det trots allt går till domstol. Ofta kombineras ”erbjudandet” om förlikning med korta tidsfrister. Tendensen är att folk betalar kravet av ren rädsla. Detta oavsett om de skulle ha kunnat vinna i rätten – eller värre, faktiskt anser sig oskyldiga.
3. Erfarenheten från de länder där motsvarande lagar införts, är att det inte har någon verklig effekt på illegal fildelning. I många fall har illegal fildelning fortsatt att öka med oförminskad hastighet och styrka.
4. Konsumtion av kultur och information har knappast minskat i och med fildelningen under det senaste decenniet. Däremot har konsumtionsmönstren förändrats. Vi betalar mer, men på andra sätt. Alla som tjänat pengar på upphovsrätt kommer inte fortsätta att göra det, eftersom villkoren förändrats – men detta är sant oavsett illegal fildelning eller inte, den brytpunkten är redan nådd.
5. Hittills har i princip inga av de pengar som krävts in hittat vägen till de ursprungliga upphovsmännen. Pengarna stannar hos juristerna och/eller upphovsrättsorganisationerna. Kraven som sådana innebär med andra ord inte att ”kreatörerna slutligen får betalt”.

Så med andra ord har vi en situation med ett tveksamt bevisläge, vilket leder till att de som skickar krav föredrar förlikning framför trassliga rättsfall. Samtidigt är styrkeförhållandena sådana att de flesta kommer betala ändå, skyldiga eller inte. Däremot kommer det inte ha någon effekt på den illegala fildelningen, som för den delen inte ens är farlig för de verkliga upphovsmännen – utan bara kräver anpassning. Kravpengarna i sin tur hittar aldrig vägen till kreatörerna.

Slutliga förlorare är de som utan att ha laddat ner själva ändå kommer att betala stora pengar för någon annans överträdelser.

Slutliga förlorare är de lagstiftare som får tampas med ett nytt prejudikat för lagstiftning. Ett prejudikat som säger att det är OK att skriva speciallagar för lobbyister.

Slutliga förlorare är de vars integritet överträds för kontroll av internetbeteende.

Slutliga förlorare är kreatörerna som inte får en krona av pengarna som kammas in, men som får klä skott för den bad-will det innebär att stämma sina egna kunder.

Slutliga förlorare är de samhällen som får en bromskloss i det digitala maskineriet, i den digitala friheten — ytterligare övervakning, censur och rädsla.

Slutlig förlorare är en kultur som överallt har ”no trespassing”-skyltar uppsatta.

Vinnarna är de lobbyorganisationer och jurister som kammar in kravpengar.

Är detta en god ordning?

The night is young, why are we so hung up
in each others chains?

Insidan av replokalen var lika stökig som vanligt. Colaburkar, något som antagligen varit en calzone någon gång och en vält askkopp trängdes i ett mindre hav av damm, trasiga äggkartonger och rester av massakrerade trumpinnar — precis som vanligt, mer hem än hemma.

Vädringsfönster upp, så kanske man inte får astmaanfall. ”Charlie” stod och betraktade sitt band med samma återkommande flyktiga fascination. Hur kan en grupp människor ägna varje millimeter av sina instrument sådan vård samtidigt som de står i ett hav av skit?

Den senaste batchen av låtar hade gått skitbra att spela in, vem kunde trott att ett trumset skulle låta så förbaskat bra i en tom gillestuga — men så var det, det som borde varit skrammel och kaos var istället ett levande reverb som slog varenda digital effekt Charlie någonsin hört. De fick ställa ljudväggar lite här och där till dess slagekona försvann bara. Att sjunga i badrummet var egentligen så pinsamt att han redan när han klivit in börjat snickra på bättre historier om hur de ”egentligen” gjort, men det gav precis rätt närvaro åt rösten.

Det hade varit jobbigt i alla fall, många tagningar för att få den där riktigt levande känslan — de hade fyllt 4 av Sony/Sandisks nya 32 petabyte-kort innan de var nöjda. Farsan hade lånat ut ett kluster för redigeringen, så att de kunnat köra full kvalitet genom hela processen. Onödigt kanske, men även om farsan betraktade honom med ett överseende leende, så är det fan skillnad om man slipper komprimera för tidigt.

Låtarna var redan utlagda på syndikering, både för dl-tjänster, vanlig p2p och logic-svarm. Sidan uppdaterades och fem minuter senare laddades de första låtarna ner. De hade nästan hållt andan de första två dagarna, innan de fick de första beskeden från syndikeringen om hur många som valde att betala efter provlyssning. Sen hade det blivit skumpa, för redan tredje dagen hade de spräckt tretusen betalande — breakeven för inspelningen. Två dagar senare gick den på Song Syndication Top 10000, och de samlades runt de första recensionerna i reppauserna.

På räls! Fortsatte det så här skulle det bli en ren fröjd att ge sig ut på vägen! Slippa spela på dörren på något hak med asfulla gäster och ännu fullare personal. Kanske till och med slippa att nån jävel ropade ”spela Credence, kan ni ingen Credence?”

Charlie vågade inte riktigt hoppas att låtarna i sig skulle sälja så bra att han vågade skita i timjobbet på sjukhuset, men samtidigt var det svårt att inte bli lite berusad när låtarna nu sålde bättre för tredje veckan i följd. 200000 spänn in, i runda slängar, är väl inte knappt ens en halv månadslön för var och en, men pengarna gör fan inte ont och låtarna säljer ju fortfarande. Kanske är det här breaket, hoppas hoppas hoppas hoppas hoppas. De hade redan börjat snacka om att skriva till någon agentur, på prov, för att någon skulle ta hand om ruljansen medan de var ute på vägen.

Farsan såg förresten ut som en fågelholk när han hörde nyheterna om SST10000. Gubben sa, att på hans tid så hade vi fått stå med mössan i hand, medan någon talanglös spoling från A&R mönstrade oss. Bolagen, dåtidens agenturer, hade styrt allt — hur fan man nu kan komma på en så absurt idiotisk ordning?

De hade varit lite risiga med en övergång på sistone. Charlie rättade till membranen i öronen, så att skramlet inte blev för plågsamt, öron har man bara två, och lyssnade noga på cuen från gitarristen.

And at the door she can’t say more
than just another day
and without a sound
I turn around
and I walk away.

(Tack till Roy Harper för snuttarna från ”Another Day”)

Debatten om upphovsrätt, fildelning och Ipred tenderar att bli ganska vulgär. Mest vulgära hittills är nog Jan Guillou, John Nordling, Tomas Alfredson och Carl Molinder.

Jan genom att först fnysa bort hela oron kring IPREDs följder, som om det som hänt överallt där liknande lagar implementerats inte skulle kunna hända här, och sedan genom att via telefon svara på chattfrågor utan att egentligen svara. De svar han kom med var av typen ”Skitsnack!”; eller ironiserande över den som frågar, som ”Självklart! Intelligent fråga”; eller svar på något det inte frågades om. Hela tonen i såväl artikel som chatt var direkt obehaglig. Visst, det är OK att vara förbannad, men vill man bli tagen på allvar så får man ha större öron än käft.

De andra tre hotar med att sluta göra film i Sverige om inte Ipred går igenom utan kompromisser. De har gjort den nya filmen ”låt den rätte komma in”, som kostat 28 miljoner. De säger sig vara oroliga att filmen inte ens går runt, eftersom den redan släppts på The Pirate Bay.

De glömmer liksom att nämna att de fått stöd till filmproduktionen från olika potter av skattepengar. Sju millar från filmstöd, och tre och en halv från norrländsk regionalpromo, totalt 10,5 miljoner närmare bestämt, så ur den synvinkeln så har vi redan betalat mer än en krona per levande svensk för deras inte alltför pjåkiga löner… En sådan sak förtar liksom effekten av de höga moraliska hästar de rider omkring på. För tvåhundra pix per styck, så är gänget kring filmen skyldiga svenska folket 52500 kopior med DVD-kvalitet. Riktigt så enkel matematik är kanske inte ett bra sätt att hantera frågan, men det visar på en tendens att se saker endast ur en enda synvinkel. Lite märkligt är det, när i övrigt fullkomligt vettiga människor blir heltokiga så fort upphovsrätten kommer på tapeten. Alla andra principer sätts på undantag, allt kan offras för den heliga upphovsrätten.

Det används friskt av härskartekniker mot ”pirater” såväl som Piratpartiet. Vi är tydligen alla av oss trettioåriga män; vi gillar alla att ta utan att betala, stjäl gärna cyklar eller platt-TV om man får tro ett antal debattörer; vi låter vår önskan om gratislunch diktera vår moral helt enkelt. Vi är dessutom ett ilsket fåtal som mailbombar riksdagsmän och åsiktsmotståndare, är allmänt otrevliga och har antagligen träben och lapp för ögat också.

Piratpartiet, och andra kritiker av den alltmer sviktande integriteten och rättssäkerheten i samhället, vill inget hellre än att diskutera frågan om upphovsrätt och integritet med politiker och andra beslutsfattare. Tyvärr så möts vi av låsta dörrar, och våra åsikter ”tolkas” istället av ”experter” som i stort företräder våra åsiktsmotståndare. Upplagt för feltolkningar och halmgubbar med andra ord.

Så vi tillskrivs åsikter, vilket aldrig är behagligt. Tyvärr gör det också att debatten går i stå. I slutänden kastas paj, vilket kanske är tillfredsställande en kort period, men knappast leder någon vart.

För mig personligen, så är den ideella upphovsrätten mycket viktig. Gör man något bra, så vill man ha creds för den saken. Det känns också väsentligt att inte någon annan tjänar pengar i mitt ställe på mina alster. Med det menar jag att jag skulle bli stött om jag ger bort något gratis, och sen upptäcker att någon annan säljer mitt arbete. Det går att lösa sådana problem genom GPL, eller CC-licenser, som innebär att folk får använda saker lite som de vill, men inte bryta licensen.

Jag kan köpa en kommersiell upphovsrätt, som riktar sig mot andra kommersiella intressen — av precis samma skäl som ovan. Om någon skall tjäna pengar på det jag gjort, så är det jag själv. Däremot, så anser jag inte att den rätten skall fortsätta i all evinnerlighet. Skapar jag något idag, så har jag inget emot att någon annan tar det jag gjort och använder i ett annat sammanhang några år senare, även om de tjänar pengar på det. Jag har skrivit kod för artiklar i Datormagazin, den koden har i vissa fall varit användbar i diverse sammanhang — och om någon tjänat en hacka på den, så väl bekomme.

Om det är sant för den som drar kommersiell nytta av mitt arbete, så är det än mer sant om det är fråga om en privatperson. Det är inte många privatpersoner som har råd att hålla sig med en privatkodare för sina önskemål. Det är inte många projekt de senaste åren som gått loss på mindre än tjugofemtusen, ofta det tredubbla. Skulle någon privatperson ”låna” det jag gjort för en privat sajt, skulle det inte bekomma mig det minsta — jag skulle nog snarare bli smickrad. Dessutom är det bra för mig, eftersom privatpersoner ofta jobbar för företag som HAR råd att betala mig för min tid, så all gratisreklam är bra.

Jag kommer att tänka på en låttext av ”Love & Rockets”:

You cannot go against nature
Because when you do
Go against nature
It’s part of nature too

Our little lives get complicated
It’s a simple thing
Simple as a flower
And that’s a complicated thing

Det enkla är att upphovsrätt inte kan övertrumfa personlig frihet, integritet och rättssäkerhet. Det borde egenligen vara så självklart att det inte behövde sägas. Hur mycket är vårt samhälle värt om vi säljer bort våra friheter?

Det enkla är att vi inte kan vrida klockan bakåt, det är fullkomligt futilt oavsett vad vi tycker om saken. Vi kan antingen försöka bromsa och falla med händerna före i det krossade glas som täcker backen under oss, eller också kan vi fortsätta framåt, få fötterna under oss och slippa falla alls. Vi kan gärna prata moral, men vi måste också prata verklighet — annars blir diskussionen rätt ointressant.

Det komplexa är att vi i allt detta måste ta hänsyn. Både till det faktum att konstnärer och andra kreatörers integritet inte får överträdas hur som helst, och till det faktum att alla inte är lika goda affärsmän. Det är inte en lätt fråga att lösa, inte heller en fråga som löses genom meningslösa förbud och sanktioner, utan något som kräver sann dubbelriktad kommunikation utan hyttande nävar, knogjärn, halmgubbar eller handbojor.

Jag hade faktiskt tänkt strunta i att kommentera den senaste fadäsen från Jan Guillou.

Men det kliar i fingrarna och jag kan inte låta bli att skriva i alla fall något. Så jag vill sammanfatta 37 kreatörers syn på marknadsstrategi, som tydligen delas av farbror Jan.

När vägen är ojämn och dina fötter smärtar dig, lär dem en läxa:

• Ladda dubbelpipig hagelbössa, och osäkra.
• Rikta mot höger fot.
• Tryck av.
• Rikta mot vänster fot.
• Tryck av… snabbt innan du förlorar balansen eller medvetandet.
• Sjunk tungt ner i fåtöljen,
• betrakta yrt de blodiga stumparna som varit dina fötter,
• klaga högljutt över hur det är dina fötters fel att du inte längre kan gå.

Om din hjärna börjar spöka i ditt elände, och försöka påminna dig om en annan tid när du förstod att det inte är fötternas fel att vägen är ojämn, så gör allt du kan för att bortse från detta. Om den envisas med att påstå att fotmassage kanske hade varit bättre, be den veta hut.

Det är tydligen på modet nu att inte förstå sin samtid, så du befinner dig i gott sällskap.

Men läs för all del inte: Mary, Emma, eller El Rubio, eller för den delen någon annan som inte kliar dig på ryggen. Det skulle ju vara obehagligt att ens komma på tanken att du lemlästat dina fötter helt i onödan.

Jag vill än en gång påminna om BAEN-Free Library, som visar att vissa förläggare faktiskt fattat galoppen. Tror någon på fullaste allvar att deras författare säljer sämre? Jag vet i alla fall att flera av böckerna sålt slut på förlaget inte bara en gång utan flera upplagor.

Niklas Strömstedt har fått ta emot mycket skit de senaste dagarna. Det i sig är inget att förvånas över, även om tonen i en och annan kommentar är väldigt frän och obehaglig. Må så vara, det är en fråga som engagerar och gör folk förbannade, vilket i sig rimmar illa med idén att alla bara är ute efter gratis lunch.

Men i ett inlägg, så kom en kommentar med en väldigt vass udd, som ändå var både vänlig och saklig:

Det kan inte vara rätt väg att skärpa lagstiftningen. Det är inte en långvarig lösning. Det enda som kan minska fildelning är en attitydförändring. Rädsla kommer vi ingenstans med, och jag tror ingen, inte ens de som skrev under den där fåniga debattartikeln kommer känna sig speciellt lyckade när grannens dotter blir kallad till tingsrätten för att hon drog hem Strömstedts musik till en förfest.

Inklistrat från http://niklasstromstedt.blogspot.com/2008/11/godnatt.html

Jag tror varken Stefan Sauk, Eva Dahlgren eller Niklas skulle känna sig det minsta lyckade den dag verkligheten kommer så obehagligt nära. När det inte längre är några fiktiva 1-2000 förhärdade kriminella uppladdare, utan grannens dotter, den ensamstående väninnans son, eller teaterskådisen man brukar gå ut och fika med.

Den dagen ställs saker i ett perspektiv, där man plötsligt blir skriven på näsan hur absurt lagen kan falla ut. Vad betyder några låtar som man medvetet eller omedvetet låtit passera ens IP? Är det värt 20000, 100000 eller kanske mer? Skall man konfiskera någons bil för att de blivit tagna för fortkörning? Om man licensstrejkar, skall då Radiotjänst ha rätt att kräva ut ersättningar och skadestånd på tiotusentals, eller kanske hundratusentals kronor? Med vilken rätt kvaddar man ett liv, när någon gjort sig skyldig till ett ”brott” som var tillåtet så sent som 2006.

Det är dags att komma ner från de höga hästarna och ta sig en funderare på vad ni egentligen är beredda att sälja ut på de föråldrade affärsidéernas altare. Tror ni verkligen inte att det finns alternativ? Eller är det bara att de enda som pratar är era skivbolagskontakter, förläggare och producenter? Med sådana vänner, så behöver ni inte fler fiender.

Jag skrev just en kommentar på Ekonomistas. Eftersom jag för en gångs skull lyckades vara kortfattad och kärnfull, så kan jag inte låta bli att återge den här

Temat är diskussionen kring fildelning och piratkopiering.

Det blir snabbt rundgångsdiskussion. där ett antal viktiga poänger totalt missas.

Den första poängen är att det inte är artisterna, utan förläggarna, distributörerna och de traditionella fysiska butikerna som blivit omoderna. Idag skriver vi 2008, och branschen hänger förtvivlat fast vid distribution av platsbitar.

De få nätverksdistribuerade tjänster som trots allt lanserats har lidit av svåra brister.
Bristerna är dels prissättning, där man hänger kvar vid en prismodell som härstammar från fysisk distribution.
Bristerna innefattar också alldeles för begränsat urval, vilket inte leder till nöjda eller trogna kunder.
Bristerna innefattar ofta alldeles för låg kvalitet, där det man köper är sämre än det man kan piratkopiera.
Bristerna innefattar att man försöker kontrollera när något blir tillgängligt, så att det dröjer veckor eller månader innan folk får tillgång till den vara de vill ha — medan man kan piratkopiera det dag ett.
Slutligen innefattar bristerna DRM, som rubbar principen om fair-use, kräver speciell teknisk utrustning eller programvara och gör att man inte litar på att kunna använda det man köper.

Så länge branschen levererar sämre kvalitet och urval till ett lika högt pris som tidigare skivor och begränsar fair-use, så kan de helt enkelt inte längre konkurrera. Man har lyckats skapa en monumental bad-will, och har rejält med uppförsbacke till och med hos de som VILL betala för sig. Det kräver att man verkligen lägger ner sig för att ge kunderna vad de vill ha, annars får man inte vara med och leka.

De artister och filmskapare som fattar poängen och hittar nya vägar kommer vinna på det nya samhället, resten kommer att få sitta i ett hörn och tjura. Det är inte ens en värdering, utan bara kalla fakta.

För övrigt påminns jag av Lars-Erick om att vi betalar ersättning för lagringsmedia, något som gör CD/DVD och HDs bra mycket dyrare än de skulle kunna vara. Samtidigt har rätten att kopiera för eget bruk stramats åt, så vad betalar vi för?

Anta att jag är Jamie Oliver, den nakne kocken. Jag har ägnat åratal åt att bli en duktig kock, rest runt i hela världen för att lära mig mer om matkultur — och överlag spenderat enorma mängder tid och pengar på att bli en mästare i mitt yrke.

Jag är älskad för det jag gör, en verklig stjärna på kockhimlen, och folk vill väldigt gärna prova min mat. Det är mer än en som sitter och njuter framför teven när jag lagar mat och presenterar det ena fantastiska receptet efter det andra. Det ser förledande lätt ut när jag gör det, men det vattnas likväl i munnen på tusentals tittare.

Exakt vad skiljer nu min situation från kulturarbetarens? Är inte jag en slags kulturarbetare som är artist inom matkultur?

Nå, det kanske är tillåtet att skriva ner vad jag gör i mina program, eller till och med spela in dem på video så att man inte glömmer hur man skall göra när man skall prova själv. Anta att du sen vill ha fler recept. Du googlar på ”Jamie Oliver recipe” och hittar den ena länken efter den andra — du skriver ut säkert femtio av mina recept på din skrivare och sparar ytterligare lika många som dokument i datorn, så att du kan skapa ett litet bibliotek av rätter att ta till när du är sugen på något nytt. Du hittar dessutom ungefär lika många till, fast av andra kockar än mig, och tar hem dem också.

Allt är frid och fröjd till den dag då det dimper ner ett brev från ”Jason & Jason, Attorneys at Law”. I brevet konstateras det att du laddat ner cirka tvåhundra recept från kända receptdelarsajter. Som företrädare för EuroChef, en paraplyorganisation för matkonstnärer, kräver nu J&J dig på ”skälig” ersättning för ditt intrång i min, och andra stjärnkockars upphovsrätt.

Schablonmässigt räknar man ut priset till tjugo kronor per recept. Dessutom har man gjort en ”standarduppskattning” där du antas ha delat med dig av dina recept till åtminstone en annan person. Den totala ersättningen uppgår då till åttatusen kronor. Utöver det vill man ha ett skadestånd på lika mycket till, eftersom det inte skall löna sig att ”stjäla recept”.

Du får ytterligare en summa i påslag, eftersom ett tjugotal av recepten var ämnade för en känd restaurang och ännu inte serverats offentligt, varvid skadeståndet beräknas högre. Dessutom vill jag att du bekostar en offentlig ursäkt i en större brittisk tidning, en annons som kostar femtusen. Jag anser att genom ditt agerande skadat mitt arbete och anseende som kock, så det är inte mer än rätt.

Den totala summan du krävs på är nu uppe i tjugofemtusen, och du har tio dagar på dig att betala den summan. I annat fall kommer du att dras inför domstol, varvid du kan räkna med ett femfaldigt högre belopp plus kostnaderna för såväl din egen advokat som för EuroChefs representation.

Tycks det absurt?

Varför det, tror du att det är gratis att lära till kock? Skall inte jag ha rätt till ersättning för mina idéer? Att skapa ett nytt recept är en komplicerad process som innefattar talang, kunskap, inspiration och en massa experimenterande. Det är mitt yrke, och du har åkt snålskjuts.

Du invänder att du bara laddat ner recept för att kunna prova själv och bjuda familj och vänner. Du har knappast någon restaurang där du tänkt sälja min mat som din egen, eller mena på att du har min tillåtelse att servera min mat. Men dina protester yttras för döva öron, du får dina tio dagar att bestämma dig för förlikning eller stämning.

Smaka på den du!

Läs även: Badlandhyenas roliga satir ”Antiprivatkakbyrån”, Blogge Bloggelitos uppgörelse med att man ”måste” få betalt för det man gör, Bergatorparen konstaterar att artister visst får betalt, trots fildelning, och Anders Mildner sörjer upphovsrättsinnehavarnas fantasilöshet i en artikel i Sydsvenskan.

Eftersom Mildner främst raljerar över bokbranschens misslyckande, så vill jag dessutom tipsa om BAEN Free Library. En amerikansk förläggare av fantasy och sci-fi, som insett att man inte förlorar ett smack på att tillhandahålla e-böcker gratis, eller för en spottstyver. I deras stall hittar man några av de mest framgångsrika i genren — folk som inte har de minsta problem med att försörja sig på sitt skrivande.

Kom att tänka på hur mycket debatten förändrats på tio år…… not!!! Mindes något jag såg för nästan tio år sedan. Jag garvade nästan knäna av mig då, och det är fortfarande lysande — tack youtube, camp chaos och Bob Cesca:

Och fortsättningen:

Ännu mer:

Och ännu mer, om du inte fått nog:

Den sista är knappt fem år gammal. Resonemanget kring copyright och nedladdning har inte förändrats ett dugg.

Slutligen en närmare presentation av Nutty McShithead från Recording Association of Popsong Economics (R.A.P.E)…