I Mordors land…

En lag för filmens kungar under himmel blå
En lag mot nätets gynnare som delar ut sin fil
En lag för skivbolagen som döden väntar på
En för advokaten med bevisning så debil
I Sveriges land, där skuggorna ruva
En lag att styra dem
En lag att finna dem
En lag att in på bara skinnet stämma dem
I Sveriges land, där skuggorna ruva

Sossarnas om möjligt än mer korkade IPRED-synpunkter

Som Christian påpekar, så tar sossarna äntligen bladet från munnen.

Som Christian också konstaterar, så gör det i alla fall matematiken simpel:

> Väljarnas alternativ från de gamla partierna i valet 2010 kan alltså sammanfattas så här:
>
> + En röst på ett parti i det rödgröna blocket: JA till Ipred och fildelarjakt
> + En röst på ett parti i det borgerliga blocket: JA till Ipred och fildelarjakt
>
> Åtminstone enkelt och lättfattligt.

Sen bär det utför…

Emma noterar att sossarna tydligen tycker anonymitet online är farligt:

> Det finns till exempel redan idag en rad olika sätt att skydda sin identitet för den som vill surfa anonymt. Denna utveckling för med sig såväl hot som möjligheter för både kulturskapare och konsumenter. Och det är också en utveckling som måste följas aktivt och med en ständig handlingsberedskap från regeringen. Vi föreslår därför att en Kommission för upphovsrätt och tillgänglighet på internet tillsätts.

Exakt vari hoten och möjligheterna består lämnar de åt läsaren att spekulera i. Man får anta att den så kallade ”handlingsberedskapen” består i att skriva nya lagar och förordningar för att hindra oss vanliga dödliga från att använda anonymiseringstjänster? För inte kan det väl vara ett slag för att informera medborgarna om att de existerar och hur man gör, eller?

Slutligen tycks arbetsgruppen bakom sossarnas ställningstagande/artikeln fått total soppatorsk i hur lagen skall hanteras praktiskt:

> -Vi menar att det är bättre att upphovsrättsinnehavarna får gå in i en gemensam organisation. Det kommer också att underlätta för Datainspektionen för den ska ju granska vad som händer med IP-adresserna, säger Jansson.

Det krävs en riksdagspolitiker för att helt missa david vs goliat-kritiken av IPRED — ja för den delen av hela den praktiska immaterialrätten.

Den lilla kreatören kan inte pressa CD/DVD utan att betala straffskatt till NCB. Den lilla kreatören har inte de ekonomiska muskler som krävs för att väcka talan, utan är beroende av stora organisationer som till exempel IFPI. Den lilla kreatören har inte självklar tillgång till de stora organisationernas muskler, eftersom många av dem är sammanslutningar inte av kreatörer utan av publicister — etcetera.

Vi behöver inte en ny elefant på lerfötter. Vi behöver inte en ny elefant i porslinsbutiken. Och vi behöver inte förskjuta makten ytterligare till Goliats fördel — ge åtminstone David tillbaka hans slunga.

Lars-Erick har kanske rätt, för det tycks som om riksdagspartierna ingår i piratpartiets valorganisation.

Uppdatering: Copyriot noterade samma sak om kolossen sossarna vill skapa

IPREN, IPREDator – en sammanfattning

Några konstateranden om Ipred/piratjägarlagen:

1. En IP-adress kan knappast ses som tillräcklig bevisning. IP identifierar en kopplingspunkt, ofta en router eller ett bredbandsmodem, men inte en person.
2. Utlämning av personuppgifter till privata bolag innebär kravbrev till privatpersoner. Så har det varit överallt sådana regler införts, och vi kan knappast vänta oss att det blir annorlunda i Sverige. Kravbreven följer ett mönster där målet primärt är förlikning. Man kan till och med säga förlikning till varje pris, eftersom man helst inte vill få fallen prövade i domstol. I mönstret ingår höga ersättningskrav, och hot om än högre, direkt ruinerande krav om det trots allt går till domstol. Ofta kombineras ”erbjudandet” om förlikning med korta tidsfrister. Tendensen är att folk betalar kravet av ren rädsla. Detta oavsett om de skulle ha kunnat vinna i rätten – eller värre, faktiskt anser sig oskyldiga.
3. Erfarenheten från de länder där motsvarande lagar införts, är att det inte har någon verklig effekt på illegal fildelning. I många fall har illegal fildelning fortsatt att öka med oförminskad hastighet och styrka.
4. Konsumtion av kultur och information har knappast minskat i och med fildelningen under det senaste decenniet. Däremot har konsumtionsmönstren förändrats. Vi betalar mer, men på andra sätt. Alla som tjänat pengar på upphovsrätt kommer inte fortsätta att göra det, eftersom villkoren förändrats – men detta är sant oavsett illegal fildelning eller inte, den brytpunkten är redan nådd.
5. Hittills har i princip inga av de pengar som krävts in hittat vägen till de ursprungliga upphovsmännen. Pengarna stannar hos juristerna och/eller upphovsrättsorganisationerna. Kraven som sådana innebär med andra ord inte att ”kreatörerna slutligen får betalt”.

Så med andra ord har vi en situation med ett tveksamt bevisläge, vilket leder till att de som skickar krav föredrar förlikning framför trassliga rättsfall. Samtidigt är styrkeförhållandena sådana att de flesta kommer betala ändå, skyldiga eller inte. Däremot kommer det inte ha någon effekt på den illegala fildelningen, som för den delen inte ens är farlig för de verkliga upphovsmännen – utan bara kräver anpassning. Kravpengarna i sin tur hittar aldrig vägen till kreatörerna.

Slutliga förlorare är de som utan att ha laddat ner själva ändå kommer att betala stora pengar för någon annans överträdelser.

Slutliga förlorare är de lagstiftare som får tampas med ett nytt prejudikat för lagstiftning. Ett prejudikat som säger att det är OK att skriva speciallagar för lobbyister.

Slutliga förlorare är de vars integritet överträds för kontroll av internetbeteende.

Slutliga förlorare är kreatörerna som inte får en krona av pengarna som kammas in, men som får klä skott för den bad-will det innebär att stämma sina egna kunder.

Slutliga förlorare är de samhällen som får en bromskloss i det digitala maskineriet, i den digitala friheten — ytterligare övervakning, censur och rädsla.

Slutlig förlorare är en kultur som överallt har ”no trespassing”-skyltar uppsatta.

Vinnarna är de lobbyorganisationer och jurister som kammar in kravpengar.

Är detta en god ordning?