Jag nöp den här från Torrentfreak och den är för bra för att inte föra vidare.

När saker förklaras så enkelt och redigt, så undrar man varför logiken inte är lika självklar för idioterna som anser att vi till och med skall ha regionkoder på våra DVD-spelare?

Det är bara att konstatera: När bolagen och deras företrädare ger sig ut på krigsstigen, så skadar de i slutänden sig själva i högre grad än de konsumenter de för krig emot. Samtidigt är den kollaterala skadan uppenbar för den som nyktert gör en analys av situationen, en skada som borde få politiker att gå i taket.

Det påminner om de spekulationer kring orsakerna till att Spotify till synes gör ett bungyjump utan att ha kollat längden på snodden innan de hoppar. Kanske handlar det i slutänden om att de inte kommer in på den amerikanska marknaden utan att samtidigt pissa på sina tidigare affärsprinciper? Hela termen ”spotifiera” handlar ju om att ge bort gratis, samtidigt som det betalda alternativet är så billigt och bra att många väljer det ändå…

Någonstans har skivan ett hack och mediebolagen går runt runt i samma hjulspår. De förstår inte problemen (vilket strålande illustreras med ett aprilskämt) och de som gjort sig beroende av deras glupskhet och inkompetens sitter fast i samma fåra. Det uppstår i det närmaste ett stockholmssyndrom, där de som borde vara allra mest kritiska istället försvarar modeller som inte längre fungerar.

Så länge man envisas med att försöka hamra in en fyrkantig bult i ett runt hål, så finns inget hopp för de gamla dinosaurierna. Idag är inte igår och imorgon har vi kommit ännu längre bort från det som var.

Olika tidningar har olika uppgifter i samhället. Tittar vi på de stora internationella veckotidskrifterna finns ”Newsweek”  för att vanligt, samhällsintresserat folk ska se saker på det sätt, som passar eliten. För att tala om för varandra hur saker egentligen förhåller sig har de ”The Economist”.

I Sverige råder lite av samma skillnad mellan DN och SvD. De flesta makthavare jag känner läser SvD för att få veta vad som händer, och DN för att se vad väljarna får för bild. Därför är det viktigt för oss pirater att notera att det är just SvD som i helgen publicerade ett femsidors reportage, som grundligt förklarar att vi inte längre finns! I bästa fall är det ett tecken på att etablissemangets taktik mot oss skjutit tillbaks på dem själva. Att de så grundligt ignorerat oss, att de själva slutat tro att vi finns.

För vid sidan om att sopa bort alla integritetsfrågor från bordet inför valet var ju de etablerade partiernas taktik att helt ignorera oss. Inga bloggare från vare sig alliansen eller de rödgröna tog några debatter mot oss. Debattartiklar fick aldrig några svar. Inte ens när Markus LAKE Berglund och jag gick ut och förklarade att vi tänkte rösta pirat skrev en enda bloggare från Markus centerparti eller mitt gamla socialdemokratiska parti varför de tyckte vi gjorde fel. Vi skulle helt enkelt inte finnas. Alltså fanns vi inte! Och som alla vet är det bästa tänkbara utgångsläget för en comeback, att man försvunnit från motståndarnas radar.

Ty hade Sam Sundberg läst och tänkt lite, och inte bara lyssnat på Per Strömbäck, skulle han kunnat lägga märke till att Piratpartiet samlade tiotusentals röster i valet, att man hade en välslipad organisation som fick ut valsedlar till nästan alla vallokaler, och som trots minimala ekonomiska resurser kunde hålla valstugor bemannade i de flesta större städer.

Han skulle också kunnat notera att partiet har en helt unik kombination av kompetenser: Här finns människor som vet allt om att mobilisera aktivister på gator och torg till utomparlamentariska aktioner. Här finns näringslivsfolk som kan driva målinriktade projektorganisationer. Här finns erfarenhet av långsiktigt politiskt organisationsbyggande från etablerade politiska partier. Här finns skickliga PR-konsulter och informatörer. Vi har stor kompetens kring att använda sociala medier. Och att snabbt dela med sig och sprida information och nya idéer.

Och viktigast av allt: Vi förenas av ett starkt engagemang för en gemensam sak, där vi alla är beredda att ta till vara varandras erfarenheter för att i varje läge fördomsfritt använda just de metoder som är bäst ägnade att föra saken framåt.

Tänk att Sam Sundberg kan se så fel. Tänk så bra för oss att han gör det!

Arrrrr!

Tyvärr gör sig inte piratsnack så bra på svenska, vi har inte traditionerna och jargongen.

Men hajbeten, vi tar guldet och krutet, skalka luckorna och darra mina timmer, döda män berättar inga historier, låt dem gå på plankan allihop.

Piratstory i fri översättning:

En pirat och hans papegoja drev omkring i en livbåt efter en dramatisk flykt från en tapper strid. Medan han rumsterar omkring bland båtens proviant och utrustning, snubblar piraten över en gammal lampa. Han gnider lampan kraftigt, medan han i all hemlighet hoppas att en ande skall uppenbara sig. Till de skeppsbrutnas stora förvåning dyker en ande faktiskt upp. Anden säger att han är en speciell ande som inte levererar de vanliga tre önskningarna utan bara en enda. Utan att tänka över saken säger piraten: ”Gör hela havet till rom!” Anden klappar händerna med en öronbedövande krasch, och omedelbart förvandlas havet till de finaste rom som någonsin smakats av dödliga. Samtidigt försvinner anden med en puff. Endast det milda skvalpet av rom bryter tystnaden kring de två skeppsbrutna i deras nya situation.

Papegojan tittar efter en stund äcklat på piraten och efter några spända ögonblick utbrister han: ”Nu har du verkligen ställt till det! Nu får vi ju kissa i båten!”

Gillar gojans attityd

PS Tack till Beelzebjörn för den briljanta bilden, klia honom på ryggen allihop vi behöver hans talang DS

Pirat är en oerhört träffande beteckning på en rörelse av kopimister, frihetsivrare, revolutionärer, foliehattar, brännvinsadvokater och livsstilsliberaler. Frågan är nog snarare om vi är sjörövare eller har kaparbrev…

Få saker har varit föremål för så mycket romantisering och så många obehagliga associationer som just pirater. Sådana som till exempel Erol Flynn gjorde pirater till tema för barndomens hjältedrömmar, ungefär som Robin Hoods rövare för Karl-Bertil Jonsson. Storögt har vi läst om Sir Francis Drakes eskapader, ryst över Barbarossa eller Long John Silvers råhet och fascinerats av Röde piraten och kapten Haddocks anfaders strapatser i Tintin.

På andra sidan finns bilden av berberpiraterna som härjade Europas kuster, Indiska Oceanens sjörövare vars grymhet var omtalad, somaliska pirater i modern tid och de ständiga skurkarna i piratfilmerna som kontrasterar mot hjältens mer frihetliga och nobla ådra.

Under alltihop missar vi att det egentligen inte fanns något romantiskt i piratismen, inte heller var det så enkelt som att det bara handlade om råhet, girighet och ren ondska.

Sjörövare och kapare

Så länge det funnits sjöfart, så har det funnits pirater — precis som att det funnits stråtrövare så länge det funnits vägar. Piraterna var ibland kapare med en furstes lejdbrev. Irreguljära trupper som fyllde hålen i flottans styrkor. De var oförutsägbara, småskaliga och svåra att komma åt. De verkade utanför organisationen, men med organisationens goda minne.

Titt som tätt förvandlades de skepp som gått till sjöss som kapare till rena sjörövare. Ibland handlade det helt enkelt om att man var less på en kapten som behandlade en som om man vore tvångsvärvad, eller less på att så stor del av vinsten gick till landkrabbor som själva inte tog några fysiska risker.

Kapare hade överlag en traditionell befälsgång. Mer intressant är de rena sjörövarnas organisation, som var ett av de tidiga moderna exemplen på demokrati och maktdelning. Där fanns oftast en komplex överenskommelse med rättigheter, skyldigheter och andelar som alla kunde ta del av och godkänna. Alla var delaktiga i beslut och alla hade rätten att ifrågasätta, som i ett kooperativ.

Kvartersmästaren styrde båtens vardag och var på många plan överställd kaptenen, medan kaptenen hade absolut makt i strid. Kaptenen var i sin tur på många sätt underställd besättningen och kunde ersättas när besättningen inte längre ansåg att han skötte sin uppgift.

På oerhört många sätt var organisationen och dess villkor en reaktion på den situation man befann sig i och delade erfarenheter.

Samhällets utstötta

Den erfarenhet de flesta pirater delade var att vara oönskade av det samhälle de växt upp i. Inte sällan kom de från flottan och hade tvingats/tvångsvärvats till sjöss; ofta hade de som en sista utväg deserterat eller gjort myteri och levde överlag under hotet från fruktansvärda straff av en kaliber och typ som idag skulle anses som rent barbari.

Försökte man desertera eller göra myteri var ett typiskt straff att piskas flottan runt, det vill säga att fraktas från fartyg till fartyg för att få några tiotal piskrapp på varje ställe. Det var inte ofta man överlevde behandlingen, men de olyckliga som överlevde kunde se fram mot att sluta sina dagar hängda och inneslutna i en stålbur. Där fick man hänga tills korparna frilagt skelettet — pour encourager les autrés.

Piraterna skapade i sin tur ett samhälle utanför samhället. Ibland rent bokstavligt med hela öar under sin kontroll. Samhällen med egen industri som sjösatte små fartyg idealiska för att snabbt ta sig ikapp handelsfartyg. Där fanns hälare som genom komplexa manövrer sålde godset vidare till samma länder som de rövats från. De hade egna lagar, ordningsmakt och traditioner.

Att de långt ifrån alltid längtade tillbaka är kanske inte så konstigt. Vi pratar om ett europeiskt sexton- och sjuttonhundratal där respekten för den lilla människan i princip var obefintlig. Den som inte var rik, adlig eller officerare kunde utan vidare tvångsvärvas, fängslas eller dödas utan att någon på allvar ifrågasatte handlingen så länge den utfördes av den som hade makt.

För att det inte skall låta som det var fråga om oskyldiga rebeller, så måste man minnas att de faktiskt under vapenhot kapade andras fartyg och last. Inte heller kaparna med sina lejdbrev var mycket bättre. Ibland övergick hotet dessutom i handfast våld, eller så lämnades offren att försmäkta i ett flytande vrak. Ryktet om grymhet var ibland överdrivet, men det var inga dunungar bakom de laddade kanonerna. Det var inte heller alltid några oskyldiga dunungar man kapade, för i skeppen man uppbringade transporterades inte sällan frukten av plantagernas slavarbete, guld och silver från det erövrade Sydamerika och liknande. Det som var lagligt var inte alltid mer smakfullt än det som var kriminellt.

Vi är kapare och pirater

Parallellerna mellan pirater och de som verkar utanför de traditionella ramarna, eller som gör uppror och kastar det gamla överbord är slående. Piratismen är i mångt och mycket en reaktion på ett samhälle där de styrande tappat respekten för sina medborgare, och rörelsens storlek beror i mångt och mycket beror på att de traditionella partierna helt förlorat fotfästet i centrala demokratiska frågor:

FRA, IPRED, ACTA, stockholmsprogrammet, internetfiltrering, TPB-rättegången, datalagringsdirektivet, polismetodutredningen, tittförbud, rättegång mot seriekännare, razzior mot hackerspace, vansinniga beslag av utrustning, rättsprovokationer, missbruk av rättssystemet, vänskapskorruption, förslag om rättegångslösa domar, gredelina kuvert och så vidare har övertygat många om att det är dags att lyfta den knutna näven ur fickan och säga ”NOG NU!”

Vi är helt enkelt trötta på att bli piskade flottan runt, tvångsvärvade för agendor och beslut som inte ligger i vårat intresse, nedvärderade och marginaliserade. Vi tillhör inte den moderna adeln, så våra liv och vår frihet tycks inte vara värd så mycket.

Vi blev inte alla sjörövare, för i den moderna piratrörelsen finns motsvarigheten till kaparna — pirater av alla partifärger. Det är människor vars grundläggande lojalitet fortfarande finns på annat håll, men som anser att piratrörelsen är nödvändig för att moderpartiet inte förstår frågorna. Vissa av dem finns inne i partiet, andra utanför. Liksom dåtidens kapare kommer många av dessa troligen gå iland när kriget är över.

I den moderna piratrörelsen finns också rena sjörövare, som inte alls längtar tillbaka till en situation där den rörelsen inte är nödvändig. Istället hoppas de på något som kan ta oss vidare förbi den traditionella politiken. Här finns ett frö till något helt nytt, vilket är oerhört intressant. Vad som kommer ur det är ännu alldeles för tidigt att säga, det beror på vilka som engagerar sig och vad de vill.

Många av oss står med fötterna i två läger. Vi kan ha en underliggande ideologi som vi fortfarande bekänner oss till, men samtidigt vara nyfikna på vad som kommer komma ur denna nya piratrörelse när den i framtiden hinner formulera något mer än en reaktiv agenda.

Den enda parallell som ens känns rättvis är parallellen med miljörörelsen på åttiotalet. De är en av få politiska rörelser som lyckades samla divergerande röster från vänster till höger innan piraterna äntrade skutan. Miljöpartiet är nu tyvärr etablerade i mitten inom ett av de politiska blocken, vilket innebär att en röst på dem innebär en röst på ett av de block som visat sig oförmögen att hantera piratrörelsens kärnfrågor.

Piratismen i dess politiska form har ett passande namn, fast utan våldsinslagen. Vi är en reaktion på övergrepp, vi är en reaktion på att våra rättigheter inte respekteras. Vi behövs politiskt oavsett vad som kan bli rörelsens fortsättning, men liksom sjöröveriet historisk gav upphov till en egen politisk sfär kan reaktionen övergå till något mer, något nytt och kanske något bättre.

PS Jag behöver lite uppbackning just nu, läs vad jag menar här… DS

Ibland blir jag bara förbannad, och orkar inte ens vara nyanserad. Det är inte så ofta det händer, men när det händer så brukar för det mesta handla om någon som försöker ljuga mig rakt upp i synen.

Jag förstår att en person som Per Strömberg inte är positiv till piratkopiering, men den här gången försöker han tuta i oss att det som vankar som en anka, ser ut som en anka, kvackar som en anka egentligen är…. en gris — ”Låt inte piraterna förstöra Dreamhack!” | Brännpunkt | SvD:

Piraterna håller kvar Sverige i digital stenålder genom att sabotera övergången till lagliga digitala tjänster. Nu riskerar även Dreamhack, som är en tydlig manifestation av och för digital kultur, att förstöras av piraterna.

Det skriver Per Strömbäck, talesperson för Dataspelsbranschen.

Detta var ingressen till artikeln. Det är rätt anmärkningsvärt att man på två meningar lyckas klämma in åtminstone en direkt lögn och fyra halvsanningar.
Första rättelsen: piraterna är de som vill bort från den digitala stenåldern.
Andra rättelsen: piraterna, som i Piratpartiet, skall inte sammanblandas med piratkopiering. Det ena handlar om medborgarrätt, det andra handlar om illegal fildelning.
Tredje rättelsen: det är inte piraterna som saboterat lagliga digitala tjänster, det är primärt förläggare och andra upphovsrättsföreträdare. De har saboterat genom att hålla på katalogerna, eller begära sådana hutlösa priser att de som skapar lagliga tjänster inte längre har några marginaler eller kan styra sitt erbjudande.
Fjärde rättelsen: kopiering mellan deltagare har alltid varit en del av Dreamhack, så om det är en tydlig manifestation av och för digital kultur, så är det på grund av snarare än trots ”piraterna”.
Femte rättelsen: om Dreamhack förstörs, så är det i så fall därför att upphovsrättsföreträdarna börjar tråla som privatpoliser på eventet.

Senare i artikeln försöker Per Strömbeck lite försåtligt kladda ner arrangörerna med någon slags indirekt ansvar för piratkopieringen. Han använder en slags ”damning with praise” metodologi:

Men arrangören, som tillhandahåller skrivbord, ström och internetuppkoppling, bär också ett ansvar som möjliggörare. Dreamhack tar det ansvaret genom uttalat förbud i användaravtalen. Det är en början. Ledningen har visat all vilja att i dialog med bland andra Dataspelsbranschen utveckla det arbetet, vilket vi förstås välkomnar. Dreamhack är inte till för piraterna.

Genom några få meningar ger han en vink till arrangörerna att de gör bäst i att fortsätta och fördjupa samarbetet med upphovsrättspoliserna, i annat fall tar de inte sitt ansvar och då är de skyldiga till medhjälp. Dessutom lyckas han göra det medan han lovprisar dem. Han är humoristiskt nog inte så synkad med Pontén där…

Men Dreamhack är det forum där man möts och delar erfarenheter, skoj och för den delen mjukvara och kultur. Det är en integrerad del av själva upplevelsen, av själva meningen med eventet. Klart den våta drömmen för Per Strömberg är en show av CES-snitt. Top-down är modellen för den som vill ha kontrollen. Problemet är att Dreamhack troligen snabbt skulle förlora sitt existensberättigande.

Klart är också att arrangören absolut inte vill förknippas med olagligheter, men arrangören kan nog tacka sin lyckliga stjärna för sitt olydiga klientel. De är ett av skälen till att eventet är så stort.

Rent krasst kan Per själv för den delen tacka sin lyckliga stjärna för att folk är så olydiga, i annat fall skulle han förlora alla pratare som ser till att dataspelen flyger.

Piraterna dödade det svenska musikundret. De driver fram övervakning på internet. Och de håller kvar Sverige i digital stenålder genom att sabotera övergången till lagliga digitala tjänster.

Låt inte piraterna förstöra Dreamhack också!

Piraterna har inte dödat det ”svenska musikundret”, det har självdött med benägen hjälp av företrädare som är mer intresserade av att peka finger och göra sina kunder sura än att vårda relationerna.

Att säga att piraterna ”driver fram övervakning på internet” är ett hån som gör att jag ser röda dimmor i ögonvrårna. Det är en typ av resonemang som liknar kopplingen lättkläddhet-våldtäkt, pojkstreck-barnaga, eller för att fortsätta på samma spår lydnad-hustrumisshandel. Det är inte är värdigt en seriös debattör. De som drivit fram övervakningen är Per och hans bundförvanter i musik, film, bok och övrig mjukvaruindustri. Lägg skulden där den hör hemma Per Strömberg!

Det finns dessutom en så seriös jävla förljugenhet i hela resonemanget, för den deln hela paketet av resonemang:

Det är ett välkänt men ständigt mörkat faktum att piratkopiering är ett av de viktigaste marknadsverktygen för mjukvaruindustrin. Utan piratkopiering skulle Adobe vara ett lite tynande skitföretag precis som Quark ( vilka Quark? ) lyckats bli genom donglar och absurda policys. Utan piratkopiering skulle Microsoft inte ha hälften av det genomslag de har på mjukvarusidan.

När det gäller spel, något jag knappt längre har tid med själv, så har jag studerat det utifrån ett tredjepersonsperspektiv. Låt mig förklara det mönster jag sett:

Två hardcore gamers någonstans mellan pubertet och medelålder möts. De snackar nya coola spel och det är för den utomstående rena grekiskan. A tipsar B om det senaste kyligaste spelet, schysstaste grafiken, bästa spelidén och värsta massiva multiplayerupplevelsen. B frågar A om han har det, så att B kan få testa. A säger att det går att hämta på coolaspeltorrents.org — och att det finns ett hack så man blir insläppt på server med crackad mjukvara.

Så de laddar ner och kör stenhårt hela natten, som rena sexorgien. En vecka senare står DVD-fodralet till den skarpa versionen snyggt och prydligt i B:s hylla — tillsammans med ytterligare en av de sammanlagt sju-åtta B testat senaste månaden. Alla spel hamnar inte där, men utan piratismen skulle B inte haft råd att köpa mer än två ändå, och det är inte säkert att det skulle bli de två B verkligen gillade.

Att B nu har köpt två är ett nollsummespel som möjligen främjar de som är bäst på att göra spel. De företag vars spel inte fick en köpare i B främjas indirekt även de, genom att få en större användarbas — något som framförallt är det som mmorpg och dylikt står eller faller med.

Och för att gå tillbaka till annat än spelmjukvara så har både A och B såväl Adobes CS4, Microsoft Office 2007 (eller 2008), Corels Painter, ett par utvecklingskit, och ett par 3D-program på sina burkar. De använder inte hälften av vad de installerat, men de använder allt tillräckligt mycket för att lära sig gilla det.

A och B som trots att, eller kanske just därför att de är ”finniga, flottiga, och feta” hardcoregamers, är ovärderliga som nästa generations datanördar. När det så får jobb, så gillar de eller är vana vid diverse mjukvara som de hittills piratkopierat. De är självutbildade och klara propagandister för mjukvara som får budgetansvarig att dra efter andan av blotta förskräckelsen.

Per Strömbeck. Ni kan inte sälja fler spel än folk har råd att köpa. Den fråga ni bör ställa er är om ni vinner eller förlorar på att ni på köpet får ett antal användare som inte betalat för sig? Jag personligen tycket det är närmast självklart att ni vinner på affären, men ni beter er sannerligen som om ni förlorar på den.

Det är nästan att jag önskar att ni får som ni vill, och att bara de som verkligen vill betala för era spel använder dem. Fast då skulle ett antal bolag i er bransch gå fullständigt åt helvete.

Bildserien nedan (klicka på rubrikbilden för att komma vidare) är från en föreläsning jag höll i morse på min Rotaryklubb under rubriken Pirater – tjuvar och banditer?

Intresset var stort, lika stort som kunskapsklyftan mellan datagenerationerna är djup. Det fanns en enorm vilja att fundera över hur detta påverkar samhällsutvecklingen och vad vi behöver göra politiskt. Medelåldern var 55-60 år.

Många närvarande är medlemmar i något av riksdagspartierna. Flera aktiva kommunalpolitiker. En är före detta riksdagskvinna. Vad gör partierna?

Kort sammanfattning av vad jag sa

fildelningens historia

En snabb expose över ”fildelandets” historia, dvs vår historia av att vilja dela med oss av kultur – från lägerelden till nutid. Med utvikningar för kontroverser längs vägen kring tryckta alster, bibliotek, radio, kassettband…

fildelningens teknik

Kort sammanfattning av skillnaden mellan analog och digital kopiering.
Kommentar kring förändringen av distributionsmöjligheter.
Förklaring av skillnaden mellan BitTorrent och äldre fildelningsteknologi.

fildelningens moral

2 000 000 svenskar gör det som man får ett år i fängelse och 30 miljoner i skadeståndskrav för att vara behjälplig med.
Ingenting försvinner alltså är det inte stöld!

fildelningens juridik

2 000 000 svenskar gör det och vi valde ut fyra för att statuera exempel.
Förklara att det är ingen eller alla som laddar upp, eftersom filerna delas.
Kort sammanfattning kring rättsläget och vari processen vi nu är.

fildelningens ideologi

TPB är en svärm. Vilka är då ansvariga?
Vad svärmtänkande är. Exempel på framgångsrika svärmar som publiken känner igen.

fildelningens politik

Eftersom Rotary inte tillåter partipolitiska appeller nöjde jag mig med att konstatera att politiken måste börja fundera kring frågor som: integritet, kunskap, innovation och utveckling i ljuset av den nya teknologin och det nya sättet att samverka.

Cutmi, pastemi, kopimi! Vill ni använda bilderna finns de alltså på slideshare som Keynotefil. En PPT-version går att få vid förfrågan. Gör vad ni vill med dem!

Min bror skickade mig en rolig länk, till Niklas Strömstedts blogg dagen före TPB-rättegången. Strömstedt skriver kritiskt om de tilltalade:

Det talas dock väldigt tyst om att TPB drivs kommersiellt. Att annonserna liksom inte bara ger kaffepengar.
Ett av de bevis som åklagaren har åberopat tyder på att personerna bakom TPB har byggt upp verksamheten med syfte att generera betydande intäkter. Bevismaterialet innehåller bl.a. ett påskrivet avtal där de åtalade gör upp om uppdelningen av annonsintäkterna och material rörande bankkonton i skatteparadis.

Idealister? Knappt några tillgångar? Nördar?
Knappast!

Niklas gillar uppenbarligen inte människor som begår intrång på andras uppehovsrätt.

Vad man kan undra över är varför han har valt att illustrerar sitt inlägg med en teckning av Jan Lööf, utan att ens ha den goda smaken att attribuera den till upphovsmannen.

Vi får väl helt enkelt utgå från att Niklas bad Jan Lööf om tillstånd.

För att vara lite allvarlig. Till och med de mest hårdnackade upphovsrättskramarna finner det helt naturligt att man i olika sammanhang lånar eller använder konstnärliga verk utan tillstånd. Att Niklas Strömstedt gör det är inte ett dugg konstigt. Det är så vi gör nuförtiden allihopa. Men det som upphovsrättskramarna borde ta till sig är att i en värld där en iPod full med musik är en naturlig present från USA:s president till Storbrittaniens drottning, i den världen måste man inse att upphovsrätten och vår syn på den de facto har förändrats. Nu behöver vi bara se till att lagarna överensstämmer med vårt allmänna rättsmedvetna.

Unni Drougge och Piratkärlek

Detta är Unnis vecka, för hennes tal förra helgen, för hennes ”smarta reklamkupp” som gynnar precis alla, för hennes klokskap och förmåga att uttrycka den med värme och respekt. Du är min förebild i arbetet med att hyfsa tonen i debatten.

Thomas Norström och Opartiskhet

Visst är det sorgligt att en hög jurist gör bort sig (och oss svenskar) när hela världen tittar på. Men för att förklara för folk hur fel det har blivit och att det är dags att dra i bromsen och tänka om har han nog gett Piratrörelsen ovärderlig hjälp.

Kirurger och Vassa knivar

Efter nio månaders konstant strålande smärta i vänsterben så skuttar jag nu omkring som en kalv på grönbete. Humöret blir bättre när man lipper ha ont. Tack läkarvetenskapen – jag är skyldig dig en helkväll!

Rekryterare och Referenser

Jag väntar på samtalet om ett jobb jag verkligen vill ha. I veckan ringde rekryteraren och ville veta hur hon kunde nå mina referenser. Jag har en lista på tre personer som jag är så nöjd med. Bra människor, som jag gillar och som tycks gilla mig.

Dagerman och Datorsamhället

Tårarna fryser Kassandra
Ett kylskåp är människans bröst
Men maskinerna älskar varandra.
Och det är ju alltid en tröst.
(…)
Bryt icke strömmen för andra.
Stor sak att ej kärleken dör.
Maskinerna älskar varandra.
Det är mera än människor gör.
(S. Dagerman 1950)

Friheten & dess Försvarare

På HAX inbjudan gick jag på Frihetsfrontmöte och lyssnade på Rasmus Fleischer och Camilla Lindberg (fp). Det var en trevlig kväll, men framförallt kommer jag att minnas den som startskottet för den digitala republiken Sverige. Eller hur Mårtensson.

Nyanseringar & Nystart

Det känns som att en ny sorts samtal börjat sprida sig genom bloggosfären – ödmjukare, mer resonerande och mycket vänligare. Anders Widén pekade på svaren till Matilda, jag vill peka på Marcus och Embryos dialog här på livbåten.

Jag har opererats idag. I går natt satt jag och skrev på bloggen, umgicks med digitala vänner och läste alla reaktioner på de senaste dagarnas händelser. Jag var nervös. Jag har aldrig opererats eller blivit nedsövd tidigare. Men mina vänner där ute i natten och känslan av att tillhöra någon nytt och spännande höll rädslan på avstånd. Varje 100-tal av nya piratmedlemmar var en tröst.

I morse gick jag upp strax efter sex för att duscha och åka till sjukhuset. Men jag hann med en snabb koll på kommentarerna på bloggen och i min RSS-läsare. I vanliga fall gör jag detta till frukosten, men nu blev det utan kaffe och macka eftersom jag var tvungen att fasta.

Väl på sjukhuset stirrade sköterskan undrande på mig, när det första jag gjorde var att plugga in mitt USB-modem och testa uppkopplingen. Sen tillbringade jag några timmar med att ha det trevligt på nätet. Sköterskan kom in med jämna mellanrum och bad om ursäkt för att jag behövde vänta. Jg bara log.

När jag vaknade ur narkosen på eftermiddagen var en av mina första tankar, strax efter jag frågat om jag kunde få ringa min fru, när jag kulle få komma tillbaka till sjukrummet där datorn stod inlåst.

Jag tror inte vi någonsin kan förklara för de som inte känner igen sig i detta vilken betydelse datorn har i våra liv. Och att det inte handlar om ett beroende. Man skulle lika gärna kunna tala om ett beroende av mat, vatten eller kunskap.

Jag andas via min dator, men inte syre, utan kunskap och tillhörighet.

Rädda vårt internet, rädda vår atmosfär!

Tänk dig att du står på en sommaräng i full blom. Du är inte i Sverige, utan i något av våra europeiska grannländer. Fram kommer en liten gubbe som sträcker en blombukett under näsan på dig och säger: ”Want to buy flowers? For you just 5 euro. Cheapest and best flowers yes? Smells goood, yes?”.

Min gissning är att du, som uppväxt i Sverige, skulle se ut som ett levande frågetecken. Du skulle antagligen vända huvudet till höger och vänster och konstatera att det överflöd av blommor du står mitt i är både vackrare, fräschare och luktar bättre är den sura lilla bukett du menas betala för. Insikten att här gäller inte allemansrätten, och att du inte alls har rätt att ta del av detta överflöd skulle nog inte dyka upp om ingen påpekade saken för dig. Inte ens om du fick det klart för dig skulle det kännas rätt eller naturligt. Du skulle inse att överflödet kommer att gå till spillo. Ingen kommer att ta hand om ens en bråkdel av allt detta överflöd, utan det enda skälet att förvägra dig att plocka blommor är för att kunna sälja en fantasilös, sur och förjävla ointressant bukett som du varken satt samman efter egen smak eller är direkt intresserad av.

För oss är allemansrätten så självklar att de flesta inte ens funderar över den. Det är egentligen bara när den missbrukas som man reagerar, och då blir man förbannad trots att det inte är ens egen egendom som missbrukats. För mig som ekonomiskt liberal är det bara att konstatera att jag i allemansrätten har en blind fläck där jag inte alls ser fördelarna i att begränsa eller avskaffa den. Allemansrätten ger mig inte rätt att utnyttja någon annans egendom för kommersiell vinning, men den tillåter att jag tar del av ett överflöd som annars knappast kommer utnyttjas. Faktum är att allemansrätten är en av de kilar i min övertygelse som hindrar mig från att bli alltför kategorisk, och på det sättet är jag dubbelt tacksam.

Tänk dig nu att du står i vattenbrynet till en frisk källsjö. Det är hett ute, du har vandrat länge, du har en skopa i handen och kan nästan känna hur det kalla vattnet rinner genom den torra strupen.

Springande kommer en liten kutryggig kvinna som ropar: ”no drinking sir, not drinking lake, capiche?”. Hon pekar på en flerspråkig skylt som säger något i stil med ”lake is private, no bathing or drinking”, sen pekar hon mot en liten vagn där genomskinliga petflaskor med vatten står och bakas i solen. En prisskylt sitter på vagnen, och du räknar snabbt fram att du får betala tjugo spänn flaskan. Tjugo spänn för pissljummet, halvunket vatten av tvivelaktig kvalitet samtidigt som du riktigt kan känna den fräscha kylan från sjöns källvatten bita i fotsulorna.

Med en suck backar du upp på stranden och undrar hur faen de kan med? Att sälja fisljummet vatten på flaska när bortåt tvåhundratusen decaliter iskallt källvatten gör flaskvattnet till ett hån mot din törst.

Båda dessa situationer är fullt möjliga.

Mer än så, ingen av dessa situationer är egentligen objektivt förkastliga. I båda fallen är du utsatt för en situation där någon äger vad du uppfattar som en allmänning och försöker slå mynt av denna. Det finns inget i sak fel i den situationen.

Det som gör situationen absurd är insikten att den som förvägrar dig tillgången inte på något sätt kan utnyttja allt det överflöd de förvägrar dig. Om du skulle plockat blommor utan att gubben såg dig, skulle han aldrig ens upptäckt att han saknade några. Troligen skulle återväxt sett till att nya ersatte de du plockat innan han ens besökte den fläck du plockat från. Skulle du druckit dig sanslös på sjövattnet, skulle sjöns källor ändå ha ersatt allt du druckit och mer därtill innan du ens hunnit kliva upp ur sjön. Rent krasst skulle ren avdunstning ha förbrukat mer vatten än din stackars skopa.

Resultatet, förutsatt att du inte ”stal” blommor eller vatten skulle vara att du går frustrerad därifrån. Antingen går du utan blommor eller törstig, varvid säljaren tycker du är snål och ser sig om efter någon annan att sälja till. Eller så betalar du och tittar med förakt på den halvsunkiga buketten eller det pissljumma vattnet, du har fått något men betalat dyrt och lämnat situationen nästan lika frustrerad som ifall du låtit bli.

Björn Ulvaeus frågar oss om det skall vara så jävla svårt att betala?

Svaret är att det är nästan omöjligt att betala för det vi vill ha. Istället får vi betala för en blek ersättning för det vi suktar efter, vi får dessutom betala dyrt. Vi går från transaktionen frustrerade och undrar om vi inte blivit lurade, och vi ser överflödet som vi inte får ta del av trots att det inte skulle göra någon skillnad för tillgången.

Det som krävs för att ingen skall känna sig lurad är att gubben säger att ge mig en tjuga så får du plocka en rejäl bukett själv, eller att gumman säger att du får dricka och bada så mycket du vill förutsatt att du löser en dagsbiljett för en tia. Du kanske hellre skulle göra det gratis, men eftersom det nästan inte är några pengar så kan du tycka att det är rätt okay. Trots allt måste ju alla försörja sig på något sätt, även gubbar med blommor och små gummor med sjöar. Inget skulle i alla fall bli bättre av att gubben eller gumman laddade en hagelbössa med salt för att jaga bort dig, det skulle sakna proportion och bara göra dig mer fientligt inställd.