Empatiska pirater sökes

 

Den senaste tiden har jag kommit fram till att empatilösheten är vår tids pest. Den finns överallt och möter väldigt lite motstånd. Att ha empati likställs i dagens samhälle i bästa fall med att vara lite rart naiv och i värsta fall med att vara korkad. Det är fel. I själva verket är empati i dag en oerhört sparsamt förekommande naturresurs som vi måste vårda och odla.

empathy

skriver Piratpartiets partiledare Anna Troberg på sin blogg i en replik till Åsa Linderborg. Diskussionen handlar om identitetspolitik och om tolkningsföreträde. Men det var inte det som fick mig att fastna för citatet.

Empati är så avgörande för fungerande relationer. I en familj, i en skolklass, i en arbetsgrupp, i en organisation eller i ett samhälle.

Det var empatilösheten som var ett av de stora problemen i de modernistiska byråkratiska samhällen och organisationer som skapades under 1900-talet. Nazityskland och de kommunistiska staterna byggde sitt förtryck på att begränsa empatin mellan människor eller göra den för farlig. Samma mönster fast utan utrotningsprogram kunde också skönjas i andra delar av de moderna projektet. Arbetare och tjänstemän som anonyma och alienerade kuggar i ett stort maskineri.

I nutid är det empatilösheten som är problemet med de främlingsfientliga resonemang som fått ett så starkt fäste i den svenska offentligheten. Det är empatilösheten som är problemet med Sverigedemokraterna. Det är empatilösheten som drar skiljelinjer och skapar förtryck och trakasserier baserat på härkomst, kön, sexuell läggning, funktionshinder mm. Identitetspolitik borde inte handla om att försvara en eller ens flera grupper som utsätts. Det blir alltför lätt en fråga där grupp ställs mot grupp. Där behövande ställs mot behövande.

Identitetspolitik borde handla om att försvara empatin.

För empatilösheten gör sig påmind på fler ställen än så. Vi ser den i arbetsförmedlingens oförmåga att hjälpa de långtidsarbetslösa, i skolans misslyckande att anpassa undervisningen till alla elever och till nya behov och i statens och samhällets slentrianmässiga övervakning av vår kommunikation, våra resor och våra relationer.

För mig är identitetspolitiken och kampen mot det empatilösa samhället en precis lika viktig anledning att vara pirat som kampen mot inlåsning av kunskap och kultur och kampen för integritet och mot övervakning.

Jag vill vara en empatisk pirat.

Nätkärlek

När jag blev engagerad i den nätpolitiska diskussionen och efter ett tag i piratrörelsen så slogs jag av hur öppen och inkluderande svärmen var. Mina första år i piratrörelsen, mina första möten med pirater online och offline var energigivande och fulla av positiva relationer.

Vi ägnade oss åt nätkärlek och lovebombing. I det ständigt pågående samtalet på bloggar och andra ställen fann jag uppmuntran, stöd och glada tillrop. Och jag tror inte bara det var jag som kände så. Det var en del av vår kultur. Vill du göra något, gör det! Har du gjort något, bra jobbat!

Vi skickade blommor inte bara till Roger Wallis utan också till artister och konstnärer som var villiga att lyssna på våra argument.

Vi var empatiska pirater.

I mitt yrkesliv har jag ägnat mig mycket åt att ge feedback. Som lärare och handledare till studenter, som coach och producent till talare, artister och andra medverkande, som redaktör till skribenter och som projektledare och chef till medarbetare.

Jag har en enkel matematisk modell för hur feedback fungerar. Kritik + empati = feedback. Jag använder den som en påminnelse till mig själv om att det är helt meningslöst att berätta för någon vad den gör för fel eller vad den bör göra annorlunda utan att samtidigt bry sig om hur den människan känner sig och mår.

Det handlar inte om att linda in kritiken. Det är inte ett simplet grepp som att säga några positiva saker först innan man kommer till kärnan och att berättar vad som kan förbättras. Det handlar om att inse att alla människor är olika och att om jag vill nå fram med mina instruktioner, min feedback eller min kritik till någon behöver jag möta just den människan i just det ögonblicket med förståelse. Det handlar om empati.

Vi ser mycket kritik utan empati som följeslagare runt omkring oss när som Anna säger empatilösheten breder ut sig. Vi ser det t ex i den senaste månadens kritik av de nya stadsråden. Empatilösheten är kanske inte alltid men ofta en av de mekanismer som ligger bakom drev av olika slag.

Det är trist. Men det är inte min poäng. Min poäng är att den sortens kritik är helt verkningslös som förändringsverktyg. Den är ett spel för galleriet. När vi empatilöst och utan att fundera över hur det påverkar den människa vi vänder oss till kallar någon för fåkunnig, idiot eller något annat nedsättande så tillfredställer det bara våra egna behov eller möjligen om vi har meningsfränder deras. Kritik som onani eller publiksport.

Som aktiv i ett parti som slogs för nätkärleken och mot näthatet, som hyllade ett nytt offentligt samtal där alla kunde få vara med så hoppas jag att vi kan vara bättre än så. Att vi när vi är kritiska klarar av att vara det på ett konstruktivt sätt.

Att vi klarar av att vara empatiska pirater.

Näthat?

Jag har med sorg lämnat de flesta piratsamtal på nätet under det senaste halvåret. Jag har inte haft ork att delta i dem. Även om jag som styrelseledamot känner ett ansvar för att delta i diskussionen så har jag av självbevarelsedrift hållit mig undan. Det kostar för mycket energi helt enkelt.

Samtalstonen inom partiet och i diskussionerna runt partiet på Facebook och annorstädes har blivit sådan att jag inte kan kliva in i de flödena utan att bli besviken och förbannad. Medan jag fortfarande hängde med hände det dagligen att jag såg nedsättande kommentarer, påhopp och rena trakasserier. Helst skulle jag vilja ha orken att vara där för att säga emot, säga ifrån och försöka förbättra samtalet. Men det kändes mig helt övermäktigt.

Jag är knappast stolt över valet att lägga min energi på andra som jag uppfattade mer konstuktiva saker. Jag lämnade ju trots allt vänner och medaktivister att ta hand om problemet utan min hjälp. Jag har en oerhörd respekt för de som orkat vara kvar, särskilt för de som dagligen arbetat mitt i det samtaledt och försökte gör något åt saken som förebilder, moderatorer och empatiska pirater.

För när jag säger att jag hoppas att vi kan vara empatiska så är det för att jag tvivlar. Utvecklingen av partiets samtalston bekymrar mig. Om vi vill vara en positiv förändringskraft i det svenska samhället så börjar det med hur vi har det i vår egen organisation. Om vi tror på ett demokratiskt offentligt samtal baserat på transparens och respekt för allas olikheter så behöver vi leva som vi lär.

Jag tycker inte att vi lever som vi lär längre. Vi har blivit tilltufsade av nedslående valresultat, bristande kommunikation och interna stridigheter. Vi har låtit optimism och byggande ersättas av felfinnande och polemik. Och empatilösheten breder ut sig även hos oss.

Lösningen är enkel. Vi behöver fler empatiska pirater.

Ledarskap

Man skulle kunna göra detta till en fråga om ledarskap. Man skulle kunna säga att vi som har haft ledande positioner medan samtalstonen i partiet förändrats bär ansvaret för detta misslyckande. Att det är vi i styrelsen som borde ha sett problemet och gjort något åt det. Att vår partiledare Anna har misslyckats.

Jag tycker inte det är en rättvis beskrivning. Jag är förvisso part i målet, men jag tycker att styrelse och ledning har ansträngt sig för att bromsa, förhindra eller begränsa empatilöshetens utbredning på en mängd sätt. Att detta är ett problem som inte går att lösa med ett förändrat ledarskap.

Det är lätt att säga att tidigare styrelse och ledning inte hade det här problemet. Att vi kanske borde gå tillbaka till hur det var eller i alla fall lära oss av hur man tänkte då. Men då missar man hur grupper och organisationer utvecklas och att det kan vara andra saker en ledarskapet som brister när en organisation börjar fungera sämre.

Utan att göra anspråk på att vara expert på området så vill jag ändå göra en koppling till kunskapen om gruppers utveckling. I ledarskapsutbildningar pratar man ofta om olika stadier som en grupp går igenom. Jag tror att dessa också går att överföra på stora grupper, som en hel organisation.

Piratpartiets utveckling går i så fall att förstå som att vi tidgare var i det tidiga stadiet av tillhörande och trygghet som kännetecknar nya grupper och att det vi sett de senaste åren är stadiet som domineras av konflikter i sökandet efter tillit och struktur. Under de senaste åren har det gjorts ett jättearbete med att skapa struktur. För att bli klara med det behöver organisationen hålla samman tills alla hittat sin roll eller plats. Att ta sig igenom konfliktstadiet handlar oftast om att sammanhållningen runt det gemensamma målet gör att man härdar ut tills strukturer och roller sätter sig. Då når man fram till stadiet som kännetecknas av tillit och struktur.

Det är lätt att skylla på ledningen när det går dåligt. Det är lätt att skylla på ledningen när man inte är nöjd med hur det är i en grupp eller i en organisation. Svårare är att inse hur man själv bidrar. Att se vad man själv kan göra både för ett bättre resultat och för en bättre sammanhållning.

Jag är inte övertygad om att jag är rätt person eller har orken som krävs för att ta ansvar för piratpartiets utveckling. Jag skriver därför inte detta för att försvara min egen ställning eller mina egna val.

Jag skriver detta för att jag är övertygad om att Anna Troberg är rätt person för att leda partiet genom den här svåra tiden. Hon är rätt person för att hon tidigare än de flesta av oss förstod hur viktigt empati var. För att hon under sitt ledarskap hela tiden drivit frågan om hur vi förhåller oss till varandra och till våra meningsmotståndare. För att hon alltid har klarat av att koppla våra tekniska kärnfrågor till frågor som handlar om hur människor har det.

För att Anna är en empatisk pirat.

Vägen framåt går genom att vi blir bättre på att förstå och samtala med varandra internt samtidigt som vi blir bättre på att förstå hur människor känner inför våra frågor externt. Vägen framåt går genom att bekämpa vår tids pest – empatilösheten.

Den striden kan inte Anna vinna ensam. Den kan ingen av oss vinna ensam. Den vinns genom att vi är många som deltar i samtalet och som ser och reagerar när empatilösheten breder ut sig. Att vi är flera som säger ifrån när någon går över gränsen. Att vi är fler som stöttar dem som känner sig illa behandlade. Att vi är fler som kallar oss empatiska pirater.

Jag vill vara en empatisk pirat. Vill du?

Läs mer

Sluta se oss som användare och se oss som fans

Rovio Mobile, mjukvaruföretaget som gett oss Angry Birds, har en VD vid namn Mikael Hed, som fattat poängen.

I slutet av januari talade han på musikkonferensen Midem i Cannes, där han konstaterade att alla pirater inte är ”grisar”.

Mina översättningar:

”Vi har en del problem med pirater, inte bara vad gäller appar, men också i synnerhet ifråga om konsumentprodukter. Speciellt i Asien finns det tonvis och åter tonvis med olicensierad merchandise.”

Hed förklarade hur meningslöst Rovio ser det att försöka komma åt det hela i domstol, annat än i de fall där produkterna det är fråga om är av så usel kvalitet att det skadar Angry Birds som varumärke. I slutänden handlar det då snarast om att skydda sina fans från lurendrejeri. När det inte är fallet, så väljer Rovio hellre att se det hela som ett sätt att få fler fans, även om man inte gör pengar direkt på produkterna som säljs.

”Piratandet behöver inte vara något dåligt, i slutsummeringen betyder det mer affärer för oss.”

”Vi kan lära oss en hel del från musikindustrin och kanske mest från de rätt usla sätt som de försökt komma tillrätta med piratkopiering.”

”Vi tog lärdom och slutade se våra kunder som användare och börja se dem som fans. Vi gör det nu: pratar om hur många fans vi har.”

”Förlorar vi våra fans, så är våra affärsmöjligheter döda, men kan vi få skaran att växa, kommer våra affärer att växa med dem.”

Det finns en fantastisk klarsyn i resonemanget. En klarsyn som visar på något jag gått och väntat på.

Det är i mångt och mycket fråga om ett generationsskifte, där de som nu kommer in i matchen inte släpar med sig tankegods och affärsmodeller som tillhör ett annat sekel. Mikael Hed inser det som många skiv- och filmbolagsmoguler inte varit förmögna att göra, att det viktigaste är fansen, har man dem med sig så vinner man.

Det är faktiskt så enkelt, har ni era fans med er så vinner ni. Möter ni fansen i domstolen, är den enda segern ni kan vinna en pyrrhusseger – de enda som vinner på riktigt, är advokaterna.

Det blir extra fascinerande att se sådan insikt, när man parallellt kan betrakta korporatismens föga fagra nuna som insmilande smyger runt som en vampyr bland beslutsfattare. Där hittar vi inga framsynta krafter, inga insikter om att vi vinner tillsammans, där hittar vi bara de som är alltför villiga att offra allt som är värt något i det fria samhället på upphovsrättens altare.

 Tänk så enkelt allting är när man inte sitter fast.

Läs mer

Square peg, round hole

Jag nöp den här från Torrentfreak och den är för bra för att inte föra vidare.

När saker förklaras så enkelt och redigt, så undrar man varför logiken inte är lika självklar för idioterna som anser att vi till och med skall ha regionkoder på våra DVD-spelare?

Det är bara att konstatera: När bolagen och deras företrädare ger sig ut på krigsstigen, så skadar de i slutänden sig själva i högre grad än de konsumenter de för krig emot. Samtidigt är den kollaterala skadan uppenbar för den som nyktert gör en analys av situationen, en skada som borde få politiker att gå i taket.

Det påminner om de spekulationer kring orsakerna till att Spotify till synes gör ett bungyjump utan att ha kollat längden på snodden innan de hoppar. Kanske handlar det i slutänden om att de inte kommer in på den amerikanska marknaden utan att samtidigt pissa på sina tidigare affärsprinciper? Hela termen ”spotifiera” handlar ju om att ge bort gratis, samtidigt som det betalda alternativet är så billigt och bra att många väljer det ändå…

Någonstans har skivan ett hack och mediebolagen går runt runt i samma hjulspår. De förstår inte problemen (vilket strålande illustreras med ett aprilskämt) och de som gjort sig beroende av deras glupskhet och inkompetens sitter fast i samma fåra. Det uppstår i det närmaste ett stockholmssyndrom, där de som borde vara allra mest kritiska istället försvarar modeller som inte längre fungerar.

Så länge man envisas med att försöka hamra in en fyrkantig bult i ett runt hål, så finns inget hopp för de gamla dinosaurierna. Idag är inte igår och imorgon har vi kommit ännu längre bort från det som var.

Läs mer

Att uppstå från de döda

Olika tidningar har olika uppgifter i samhället. Tittar vi på de stora internationella veckotidskrifterna finns ”Newsweek”  för att vanligt, samhällsintresserat folk ska se saker på det sätt, som passar eliten. För att tala om för varandra hur saker egentligen förhåller sig har de ”The Economist”.

I Sverige råder lite av samma skillnad mellan DN och SvD. De flesta makthavare jag känner läser SvD för att få veta vad som händer, och DN för att se vad väljarna får för bild. Därför är det viktigt för oss pirater att notera att det är just SvD som i helgen publicerade ett femsidors reportage, som grundligt förklarar att vi inte längre finns! I bästa fall är det ett tecken på att etablissemangets taktik mot oss skjutit tillbaks på dem själva. Att de så grundligt ignorerat oss, att de själva slutat tro att vi finns.

För vid sidan om att sopa bort alla integritetsfrågor från bordet inför valet var ju de etablerade partiernas taktik att helt ignorera oss. Inga bloggare från vare sig alliansen eller de rödgröna tog några debatter mot oss. Debattartiklar fick aldrig några svar. Inte ens när Markus LAKE Berglund och jag gick ut och förklarade att vi tänkte rösta pirat skrev en enda bloggare från Markus centerparti eller mitt gamla socialdemokratiska parti varför de tyckte vi gjorde fel. Vi skulle helt enkelt inte finnas. Alltså fanns vi inte! Och som alla vet är det bästa tänkbara utgångsläget för en comeback, att man försvunnit från motståndarnas radar.

Ty hade Sam Sundberg läst och tänkt lite, och inte bara lyssnat på Per Strömbäck, skulle han kunnat lägga märke till att Piratpartiet samlade tiotusentals röster i valet, att man hade en välslipad organisation som fick ut valsedlar till nästan alla vallokaler, och som trots minimala ekonomiska resurser kunde hålla valstugor bemannade i de flesta större städer.

Han skulle också kunnat notera att partiet har en helt unik kombination av kompetenser: Här finns människor som vet allt om att mobilisera aktivister på gator och torg till utomparlamentariska aktioner. Här finns näringslivsfolk som kan driva målinriktade projektorganisationer. Här finns erfarenhet av långsiktigt politiskt organisationsbyggande från etablerade politiska partier. Här finns skickliga PR-konsulter och informatörer. Vi har stor kompetens kring att använda sociala medier. Och att snabbt dela med sig och sprida information och nya idéer.

Och viktigast av allt: Vi förenas av ett starkt engagemang för en gemensam sak, där vi alla är beredda att ta till vara varandras erfarenheter för att i varje läge fördomsfritt använda just de metoder som är bäst ägnade att föra saken framåt.

Tänk att Sam Sundberg kan se så fel. Tänk så bra för oss att han gör det!

Läs mer

Talk like a pirate, vote like a pirate

Arrrrr!

Tyvärr gör sig inte piratsnack så bra på svenska, vi har inte traditionerna och jargongen.

Men hajbeten, vi tar guldet och krutet, skalka luckorna och darra mina timmer, döda män berättar inga historier, låt dem gå på plankan allihop.

Piratstory i fri översättning:

En pirat och hans papegoja drev omkring i en livbåt efter en dramatisk flykt från en tapper strid. Medan han rumsterar omkring bland båtens proviant och utrustning, snubblar piraten över en gammal lampa. Han gnider lampan kraftigt, medan han i all hemlighet hoppas att en ande skall uppenbara sig. Till de skeppsbrutnas stora förvåning dyker en ande faktiskt upp. Anden säger att han är en speciell ande som inte levererar de vanliga tre önskningarna utan bara en enda. Utan att tänka över saken säger piraten: ”Gör hela havet till rom!” Anden klappar händerna med en öronbedövande krasch, och omedelbart förvandlas havet till de finaste rom som någonsin smakats av dödliga. Samtidigt försvinner anden med en puff. Endast det milda skvalpet av rom bryter tystnaden kring de två skeppsbrutna i deras nya situation.

Papegojan tittar efter en stund äcklat på piraten och efter några spända ögonblick utbrister han: ”Nu har du verkligen ställt till det! Nu får vi ju kissa i båten!”

Gillar gojans attityd 😉

PS Tack till Beelzebjörn för den briljanta bilden, klia honom på ryggen allihop vi behöver hans talang 😉 DS

Läs mer

Pirat är en träffande beteckning

Pirat är en oerhört träffande beteckning på en rörelse av kopimister, frihetsivrare, revolutionärer, foliehattar, brännvinsadvokater och livsstilsliberaler. Frågan är nog snarare om vi är sjörövare eller har kaparbrev…

Få saker har varit föremål för så mycket romantisering och så många obehagliga associationer som just pirater. Sådana som till exempel Erol Flynn gjorde pirater till tema för barndomens hjältedrömmar, ungefär som Robin Hoods rövare för Karl-Bertil Jonsson. Storögt har vi läst om Sir Francis Drakes eskapader, ryst över Barbarossa eller Long John Silvers råhet och fascinerats av Röde piraten och kapten Haddocks anfaders strapatser i Tintin.

by Mmm_mandy

På andra sidan finns bilden av berberpiraterna som härjade Europas kuster, Indiska Oceanens sjörövare vars grymhet var omtalad, somaliska pirater i modern tid och de ständiga skurkarna i piratfilmerna som kontrasterar mot hjältens mer frihetliga och nobla ådra.

Under alltihop missar vi att det egentligen inte fanns något romantiskt i piratismen, inte heller var det så enkelt som att det bara handlade om råhet, girighet och ren ondska.

Sjörövare och kapare

Så länge det funnits sjöfart, så har det funnits pirater — precis som att det funnits stråtrövare så länge det funnits vägar. Piraterna var ibland kapare med en furstes lejdbrev. Irreguljära trupper som fyllde hålen i flottans styrkor. De var oförutsägbara, småskaliga och svåra att komma åt. De verkade utanför organisationen, men med organisationens goda minne.

Titt som tätt förvandlades de skepp som gått till sjöss som kapare till rena sjörövare. Ibland handlade det helt enkelt om att man var less på en kapten som behandlade en som om man vore tvångsvärvad, eller less på att så stor del av vinsten gick till landkrabbor som själva inte tog några fysiska risker.

Kapare hade överlag en traditionell befälsgång. Mer intressant är de rena sjörövarnas organisation, som var ett av de tidiga moderna exemplen på demokrati och maktdelning. Där fanns oftast en komplex överenskommelse med rättigheter, skyldigheter och andelar som alla kunde ta del av och godkänna. Alla var delaktiga i beslut och alla hade rätten att ifrågasätta, som i ett kooperativ.

Kvartersmästaren styrde båtens vardag och var på många plan överställd kaptenen, medan kaptenen hade absolut makt i strid. Kaptenen var i sin tur på många sätt underställd besättningen och kunde ersättas när besättningen inte längre ansåg att han skötte sin uppgift.

På oerhört många sätt var organisationen och dess villkor en reaktion på den situation man befann sig i och delade erfarenheter.

Samhällets utstötta

Den erfarenhet de flesta pirater delade var att vara oönskade av det samhälle de växt upp i. Inte sällan kom de från flottan och hade tvingats/tvångsvärvats till sjöss; ofta hade de som en sista utväg deserterat eller gjort myteri och levde överlag under hotet från fruktansvärda straff av en kaliber och typ som idag skulle anses som rent barbari.

Försökte man desertera eller göra myteri var ett typiskt straff att piskas flottan runt, det vill säga att fraktas från fartyg till fartyg för att få några tiotal piskrapp på varje ställe. Det var inte ofta man överlevde behandlingen, men de olyckliga som överlevde kunde se fram mot att sluta sina dagar hängda och inneslutna i en stålbur. Där fick man hänga tills korparna frilagt skelettet — pour encourager les autrés.

Piraterna skapade i sin tur ett samhälle utanför samhället. Ibland rent bokstavligt med hela öar under sin kontroll. Samhällen med egen industri som sjösatte små fartyg idealiska för att snabbt ta sig ikapp handelsfartyg. Där fanns hälare som genom komplexa manövrer sålde godset vidare till samma länder som de rövats från. De hade egna lagar, ordningsmakt och traditioner.

Att de långt ifrån alltid längtade tillbaka är kanske inte så konstigt. Vi pratar om ett europeiskt sexton- och sjuttonhundratal där respekten för den lilla människan i princip var obefintlig. Den som inte var rik, adlig eller officerare kunde utan vidare tvångsvärvas, fängslas eller dödas utan att någon på allvar ifrågasatte handlingen så länge den utfördes av den som hade makt.

För att det inte skall låta som det var fråga om oskyldiga rebeller, så måste man minnas att de faktiskt under vapenhot kapade andras fartyg och last. Inte heller kaparna med sina lejdbrev var mycket bättre. Ibland övergick hotet dessutom i handfast våld, eller så lämnades offren att försmäkta i ett flytande vrak. Ryktet om grymhet var ibland överdrivet, men det var inga dunungar bakom de laddade kanonerna. Det var inte heller alltid några oskyldiga dunungar man kapade, för i skeppen man uppbringade transporterades inte sällan frukten av plantagernas slavarbete, guld och silver från det erövrade Sydamerika och liknande. Det som var lagligt var inte alltid mer smakfullt än det som var kriminellt.

Vi är kapare och pirater

Parallellerna mellan pirater och de som verkar utanför de traditionella ramarna, eller som gör uppror och kastar det gamla överbord är slående. Piratismen är i mångt och mycket en reaktion på ett samhälle där de styrande tappat respekten för sina medborgare, och rörelsens storlek beror i mångt och mycket beror på att de traditionella partierna helt förlorat fotfästet i centrala demokratiska frågor:

FRA, IPRED, ACTA, stockholmsprogrammet, internetfiltrering, TPB-rättegången, datalagringsdirektivet, polismetodutredningen, tittförbud, rättegång mot seriekännare, razzior mot hackerspace, vansinniga beslag av utrustning, rättsprovokationer, missbruk av rättssystemet, vänskapskorruption, förslag om rättegångslösa domar, gredelina kuvert och så vidare har övertygat många om att det är dags att lyfta den knutna näven ur fickan och säga ”NOG NU!”

ARRR!!!

Vi är helt enkelt trötta på att bli piskade flottan runt, tvångsvärvade för agendor och beslut som inte ligger i vårat intresse, nedvärderade och marginaliserade. Vi tillhör inte den moderna adeln, så våra liv och vår frihet tycks inte vara värd så mycket.

Vi blev inte alla sjörövare, för i den moderna piratrörelsen finns motsvarigheten till kaparna — pirater av alla partifärger. Det är människor vars grundläggande lojalitet fortfarande finns på annat håll, men som anser att piratrörelsen är nödvändig för att moderpartiet inte förstår frågorna. Vissa av dem finns inne i partiet, andra utanför. Liksom dåtidens kapare kommer många av dessa troligen gå iland när kriget är över.

I den moderna piratrörelsen finns också rena sjörövare, som inte alls längtar tillbaka till en situation där den rörelsen inte är nödvändig. Istället hoppas de på något som kan ta oss vidare förbi den traditionella politiken. Här finns ett frö till något helt nytt, vilket är oerhört intressant. Vad som kommer ur det är ännu alldeles för tidigt att säga, det beror på vilka som engagerar sig och vad de vill.

Många av oss står med fötterna i två läger. Vi kan ha en underliggande ideologi som vi fortfarande bekänner oss till, men samtidigt vara nyfikna på vad som kommer komma ur denna nya piratrörelse när den i framtiden hinner formulera något mer än en reaktiv agenda.

Den enda parallell som ens känns rättvis är parallellen med miljörörelsen på åttiotalet. De är en av få politiska rörelser som lyckades samla divergerande röster från vänster till höger innan piraterna äntrade skutan. Miljöpartiet är nu tyvärr etablerade i mitten inom ett av de politiska blocken, vilket innebär att en röst på dem innebär en röst på ett av de block som visat sig oförmögen att hantera piratrörelsens kärnfrågor.

Piratismen i dess politiska form har ett passande namn, fast utan våldsinslagen. Vi är en reaktion på övergrepp, vi är en reaktion på att våra rättigheter inte respekteras. Vi behövs politiskt oavsett vad som kan bli rörelsens fortsättning, men liksom sjöröveriet historisk gav upphov till en egen politisk sfär kan reaktionen övergå till något mer, något nytt och kanske något bättre.

PS Jag behöver lite uppbackning just nu, läs vad jag menar här… DS

Läs mer

Lägg skulden där den hör hemma Per Strömbäck

Ibland blir jag bara förbannad, och orkar inte ens vara nyanserad. Det är inte så ofta det händer, men när det händer så brukar för det mesta handla om någon som försöker ljuga mig rakt upp i synen.

Jag förstår att en person som Per Strömberg inte är positiv till piratkopiering, men den här gången försöker han tuta i oss att det som vankar som en anka, ser ut som en anka, kvackar som en anka egentligen är…. en gris — ”Låt inte piraterna förstöra Dreamhack!” | Brännpunkt | SvD:

> Piraterna håller kvar Sverige i digital stenålder genom att sabotera övergången till lagliga digitala tjänster. Nu riskerar även Dreamhack, som är en tydlig manifestation av och för digital kultur, att förstöras av piraterna.
>
> Det skriver Per Strömbäck, talesperson för Dataspelsbranschen.

Detta var ingressen till artikeln. Det är rätt anmärkningsvärt att man på två meningar lyckas klämma in åtminstone en direkt lögn och fyra halvsanningar.
Första rättelsen: piraterna är de som vill bort från den digitala stenåldern.
Andra rättelsen: piraterna, som i Piratpartiet, skall inte sammanblandas med piratkopiering. Det ena handlar om medborgarrätt, det andra handlar om illegal fildelning.
Tredje rättelsen: det är inte piraterna som saboterat lagliga digitala tjänster, det är primärt förläggare och andra upphovsrättsföreträdare. De har saboterat genom att hålla på katalogerna, eller begära sådana hutlösa priser att de som skapar lagliga tjänster inte längre har några marginaler eller kan styra sitt erbjudande.
Fjärde rättelsen: kopiering mellan deltagare har alltid varit en del av Dreamhack, så om det är en tydlig manifestation av och för digital kultur, så är det på grund av snarare än trots ”piraterna”.
Femte rättelsen: om Dreamhack förstörs, så är det i så fall därför att upphovsrättsföreträdarna börjar tråla som privatpoliser på eventet.

Senare i artikeln försöker Per Strömbeck lite försåtligt kladda ner arrangörerna med någon slags indirekt ansvar för piratkopieringen. Han använder en slags ”damning with praise” metodologi:

> Men arrangören, som tillhandahåller skrivbord, ström och internetuppkoppling, bär också ett ansvar som möjliggörare. Dreamhack tar det ansvaret genom uttalat förbud i användaravtalen. Det är en början. Ledningen har visat all vilja att i dialog med bland andra Dataspelsbranschen utveckla det arbetet, vilket vi förstås välkomnar. Dreamhack är inte till för piraterna.

Genom några få meningar ger han en vink till arrangörerna att de gör bäst i att fortsätta och fördjupa samarbetet med upphovsrättspoliserna, i annat fall tar de inte sitt ansvar och då är de skyldiga till medhjälp. Dessutom lyckas han göra det medan han lovprisar dem. Han är humoristiskt nog inte så synkad med Pontén där…

Men Dreamhack är det forum där man möts och delar erfarenheter, skoj och för den delen mjukvara och kultur. Det är en integrerad del av själva upplevelsen, av själva meningen med eventet. Klart den våta drömmen för Per Strömberg är en show av CES-snitt. Top-down är modellen för den som vill ha kontrollen. Problemet är att Dreamhack troligen snabbt skulle förlora sitt existensberättigande.

Klart är också att arrangören absolut inte vill förknippas med olagligheter, men arrangören kan nog tacka sin lyckliga stjärna för sitt olydiga klientel. De är ett av skälen till att eventet är så stort.

Rent krasst kan Per själv för den delen tacka sin lyckliga stjärna för att folk är så olydiga, i annat fall skulle han förlora alla pratare som ser till att dataspelen flyger.

> Piraterna dödade det svenska musikundret. De driver fram övervakning på internet. Och de håller kvar Sverige i digital stenålder genom att sabotera övergången till lagliga digitala tjänster.
>
> Låt inte piraterna förstöra Dreamhack också!

Piraterna har inte dödat det ”svenska musikundret”, det har självdött med benägen hjälp av företrädare som är mer intresserade av att peka finger och göra sina kunder sura än att vårda relationerna.

Att säga att piraterna ”driver fram övervakning på internet” är ett hån som gör att jag ser röda dimmor i ögonvrårna. Det är en typ av resonemang som liknar kopplingen lättkläddhet-våldtäkt, pojkstreck-barnaga, eller för att fortsätta på samma spår lydnad-hustrumisshandel. Det är inte är värdigt en seriös debattör. De som drivit fram övervakningen är Per och hans bundförvanter i musik, film, bok och övrig mjukvaruindustri. Lägg skulden där den hör hemma Per Strömberg!

Det finns dessutom en så seriös jävla förljugenhet i hela resonemanget, för den deln hela paketet av resonemang:

Det är ett välkänt men ständigt mörkat faktum att piratkopiering är ett av de viktigaste marknadsverktygen för mjukvaruindustrin. Utan piratkopiering skulle Adobe vara ett lite tynande skitföretag precis som Quark ( vilka Quark? ) lyckats bli genom donglar och absurda policys. Utan piratkopiering skulle Microsoft inte ha hälften av det genomslag de har på mjukvarusidan.

När det gäller spel, något jag knappt längre har tid med själv, så har jag studerat det utifrån ett tredjepersonsperspektiv. Låt mig förklara det mönster jag sett:

Två hardcore gamers någonstans mellan pubertet och medelålder möts. De snackar nya coola spel och det är för den utomstående rena grekiskan. A tipsar B om det senaste kyligaste spelet, schysstaste grafiken, bästa spelidén och värsta massiva multiplayerupplevelsen. B frågar A om han har det, så att B kan få testa. A säger att det går att hämta på coolaspeltorrents.org — och att det finns ett hack så man blir insläppt på server med crackad mjukvara.

Så de laddar ner och kör stenhårt hela natten, som rena sexorgien. En vecka senare står DVD-fodralet till den skarpa versionen snyggt och prydligt i B:s hylla — tillsammans med ytterligare en av de sammanlagt sju-åtta B testat senaste månaden. Alla spel hamnar inte där, men utan piratismen skulle B inte haft råd att köpa mer än två ändå, och det är inte säkert att det skulle bli de två B verkligen gillade.

Att B nu har köpt två är ett nollsummespel som möjligen främjar de som är bäst på att göra spel. De företag vars spel inte fick en köpare i B främjas indirekt även de, genom att få en större användarbas — något som framförallt är det som mmorpg och dylikt står eller faller med.

Och för att gå tillbaka till annat än spelmjukvara så har både A och B såväl Adobes CS4, Microsoft Office 2007 (eller 2008), Corels Painter, ett par utvecklingskit, och ett par 3D-program på sina burkar. De använder inte hälften av vad de installerat, men de använder allt tillräckligt mycket för att lära sig gilla det.

A och B som trots att, eller kanske just därför att de är ”finniga, flottiga, och feta” hardcoregamers, är ovärderliga som nästa generations datanördar. När det så får jobb, så gillar de eller är vana vid diverse mjukvara som de hittills piratkopierat. De är självutbildade och klara propagandister för mjukvara som får budgetansvarig att dra efter andan av blotta förskräckelsen.

Per Strömbeck. Ni kan inte sälja fler spel än folk har råd att köpa. Den fråga ni bör ställa er är om ni vinner eller förlorar på att ni på köpet får ett antal användare som inte betalat för sig? Jag personligen tycket det är närmast självklart att ni vinner på affären, men ni beter er sannerligen som om ni förlorar på den.

Det är nästan att jag önskar att ni får som ni vill, och att bara de som verkligen vill betala för era spel använder dem. Fast då skulle ett antal bolag i er bransch gå fullständigt åt helvete.

Läs mer

Pirater – tjuvar och banditer?

Bildserien nedan (klicka på rubrikbilden för att komma vidare) är från en föreläsning jag höll i morse på min Rotaryklubb under rubriken Pirater – tjuvar och banditer?

Intresset var stort, lika stort som kunskapsklyftan mellan datagenerationerna är djup. Det fanns en enorm vilja att fundera över hur detta påverkar samhällsutvecklingen och vad vi behöver göra politiskt. Medelåldern var 55-60 år.

Många närvarande är medlemmar i något av riksdagspartierna. Flera aktiva kommunalpolitiker. En är före detta riksdagskvinna. Vad gör partierna?

###Kort sammanfattning av vad jag sa

fildelningens historia
: En snabb expose över ”fildelandets” historia, dvs vår historia av att vilja dela med oss av kultur – från lägerelden till nutid. Med utvikningar för kontroverser längs vägen kring tryckta alster, bibliotek, radio, kassettband…

fildelningens teknik
: Kort sammanfattning av skillnaden mellan analog och digital kopiering.
Kommentar kring förändringen av distributionsmöjligheter.
Förklaring av skillnaden mellan BitTorrent och äldre fildelningsteknologi.

fildelningens moral
: 2 000 000 svenskar gör det som man får ett år i fängelse och 30 miljoner i skadeståndskrav för att vara behjälplig med.
Ingenting försvinner alltså är det inte stöld!

fildelningens juridik
: 2 000 000 svenskar gör det och vi valde ut fyra för att statuera exempel.
Förklara att det är ingen eller alla som laddar upp, eftersom filerna delas.
Kort sammanfattning kring rättsläget och vari processen vi nu är.

fildelningens ideologi
: TPB är en svärm. Vilka är då ansvariga?
Vad svärmtänkande är. Exempel på framgångsrika svärmar som publiken känner igen.

fildelningens politik
: Eftersom Rotary inte tillåter partipolitiska appeller nöjde jag mig med att konstatera att politiken måste börja fundera kring frågor som: integritet, kunskap, innovation och utveckling i ljuset av den nya teknologin och det nya sättet att samverka.

Cutmi, pastemi, kopimi! Vill ni använda bilderna finns de alltså på slideshare som Keynotefil. En PPT-version går att få vid förfrågan. Gör vad ni vill med dem!

Läs mer

Dubbelmoral eller slarv Niklas?

Min bror skickade mig en rolig länk, till Niklas Strömstedts blogg dagen före TPB-rättegången. Strömstedt skriver kritiskt om de tilltalade:

>Det talas dock väldigt tyst om att TPB drivs kommersiellt. Att annonserna liksom inte bara ger kaffepengar.
>Ett av de bevis som åklagaren har åberopat tyder på att personerna bakom TPB har byggt upp verksamheten med syfte att generera betydande intäkter. Bevismaterialet innehåller bl.a. ett påskrivet avtal där de åtalade gör upp om uppdelningen av annonsintäkterna och material rörande bankkonton i skatteparadis.
>
>Idealister? Knappt några tillgångar? Nördar?
>Knappast!

Niklas gillar uppenbarligen inte människor som begår intrång på andras uppehovsrätt.

Vad man kan undra över är varför han har valt att illustrerar sitt inlägg med en teckning av Jan Lööf, utan att ens ha den goda smaken att attribuera den till upphovsmannen.

Vi får väl helt enkelt utgå från att Niklas bad Jan Lööf om tillstånd.

För att vara lite allvarlig. Till och med de mest hårdnackade upphovsrättskramarna finner det helt naturligt att man i olika sammanhang lånar eller använder konstnärliga verk utan tillstånd. Att Niklas Strömstedt gör det är inte ett dugg konstigt. Det är så vi gör nuförtiden allihopa. Men det som upphovsrättskramarna borde ta till sig är att i en värld där en iPod full med musik är en naturlig present från USA:s president till Storbrittaniens drottning, i den världen måste man inse att upphovsrätten och vår syn på den de facto har förändrats. Nu behöver vi bara se till att lagarna överensstämmer med vårt allmänna rättsmedvetna.

Läs mer

En fantastisk vecka

Unni Drougge och Piratkärlek
: Detta är Unnis vecka, för hennes tal förra helgen, för hennes ”smarta reklamkupp” som gynnar precis alla, för hennes klokskap och förmåga att uttrycka den med värme och respekt. Du är min förebild i arbetet med att hyfsa tonen i debatten.

Thomas Norström och Opartiskhet
: Visst är det sorgligt att en hög jurist gör bort sig (och oss svenskar) när hela världen tittar på. Men för att förklara för folk hur fel det har blivit och att det är dags att dra i bromsen och tänka om har han nog gett Piratrörelsen ovärderlig hjälp.

Kirurger och Vassa knivar
: Efter nio månaders konstant strålande smärta i vänsterben så skuttar jag nu omkring som en kalv på grönbete. Humöret blir bättre när man lipper ha ont. Tack läkarvetenskapen – jag är skyldig dig en helkväll!

Rekryterare och Referenser
: Jag väntar på samtalet om ett jobb jag verkligen vill ha. I veckan ringde rekryteraren och ville veta hur hon kunde nå mina referenser. Jag har en lista på tre personer som jag är så nöjd med. Bra människor, som jag gillar och som tycks gilla mig.

Dagerman och Datorsamhället
: Tårarna fryser Kassandra
Ett kylskåp är människans bröst
Men maskinerna älskar varandra.
Och det är ju alltid en tröst.
(…)
Bryt icke strömmen för andra.
Stor sak att ej kärleken dör.
Maskinerna älskar varandra.
Det är mera än människor gör.
(S. Dagerman 1950)

Friheten & dess Försvarare
: På HAX inbjudan gick jag på Frihetsfrontmöte och lyssnade på Rasmus Fleischer och Camilla Lindberg (fp). Det var en trevlig kväll, men framförallt kommer jag att minnas den som startskottet för den digitala republiken Sverige. Eller hur Mårtensson.

Nyanseringar & Nystart
: Det känns som att en ny sorts samtal börjat sprida sig genom bloggosfären – ödmjukare, mer resonerande och mycket vänligare. Anders Widén pekade på svaren till Matilda, jag vill peka på Marcus och Embryos dialog här på livbåten.

Läs mer