Jag har inte skrikit färdigt

Jag läser en gästledare i Svenska Dagbladet av Naomi Abramowicz, där hon funderar kring opartiskhet i medierna – värdet av det och möjligheten att åstadkomma det. Hennes slutsats sammanfattar hon kärnfullt i orden:

Och visst är det så att det är den journalist som ägnar sig åt att informera i stället för att indoktrinera som är mest relevant i det massmediala bruset.

Jag tänker på det offentliga samtalet i Sverige och hur det inom många områden finns ett rungande överskott av demagoger och en skriande brist på pedagoger. Ibland känns det som om indoktrinerandet slår informerandet på walkover.

Debatten om skolan till exempel där PISA-resultaten från förra året använts till att argumentera för det mesta. Däremot har jag bara sett ett fåtal texter som ansträngt sig att fördjupa min kunskap om PISA-undersökningen i sig.

Skoldebatten överhuvudtaget är ett exempel på ett havererat samtal. En av våra viktigaste samhällsinstitutioner. En av de mest komplexa uppgifterna vårt samhälle har att lösa och den förenklas ner till närmast slagordsnivå. På något sett spelar det ingen roll hur insiktsfulla texter som skrivs. Oavsett om det är på ledarplats, som Sanna Raymans fundering kring skolminnen från häromdagen, eller om det är på en favoritblogg nära dig, som Joshens betraktelse över sin skolgång också med betygen i fokus.

Vi behöver mer än bara några sådana texter. Vi behöver massor genomtänkta och ärliga och partiska och opartiska texter som blir till ett samtal. ett samtal som inte handlar om att ha rätt utan om att söka svar gemensamt på en bunt svåra frågor: Vad innebär bildning? Hur viktigt är nyttoaspekten? Hur formar man goda människor? Vad är en god människa?  Vilken rätt har vi att pådyvla det uppvuxna släktet värderingar och beteenden? Hur kan vi låta bli att genom brister i vår kultur skicka vidare den äldre generationens brister in i framtiden?

Ja ni hör! Och det där vara bara de första frågorna jag kom på. Ibland när jag umgås med de som är en generation yngre än mig så känner jag att det allra bästa vore kanske om vi lämnade dem i fred att lära sig själva och varandra vad det innebär att vara en människa och bygga ett samhälle. Jag tror vi skulle få se motsatsen till Flugornas Herre.

Men sen inser jag att jag inte är säker på att de läst Flugornas Herre.

I piratpartiet tror vi oss i alla fall inte om att besitta lösningen på hela problemet med en enkel reform av betygssystemet. Det tröstar mig att jag är medlem i ett parti som inte gör anspråk på alla svaren i skolfrågan. Från vårt informationspolitiska perspektiv tål det ändå att fundera på hur skolan kan bli bättre genom att bejaka teknikförändring. Det kan behövas när det största regeringspartiet har en skolpolitisk talesperson som verkar vilja se mindre data och mer läxor som framtiden.

Erik Einarsson och Björn Flintberg lägger fram Piratpartiets syn på saken i Skolvärlden.

Skolpolitik i all ära … somliga lär sig aldrig

Idag förstod jag plötsligt att det kan ta tid innan Piratpartiet har utrymmet att utveckla en sammanhållen bredare politisk plattform. Vi blir nämligen ständigt upptagna med den senaste övervakningsskandalen. Som idag när jag ville skriva om skolan, så läser jag i Metro att vi inte bara ska acceptera att FRA inte kan följa sin specialskrivna lagstiftning. Dessutom så finns inte resurserna att se till att det gör det. SIUN (Statens inspektion för försvarsunderrättelseverksamheten) har deltidsledamöter i nämnden som fattar beslut och dessa har inte tid att hänga med i den arbetstakt som skulle behövas.

Ett stillsamt förslag: Ge lite av de pengar som läggs på underättelseverksamheten till de som ska övervaka övervakarna.

Anna Troberg och Henrik Alexandersson har redan skrivit om detta nya övervakningselände. Anna konstaterar att hon känner sig ensam, som den enda partiledaren som tar saken på allvar. Henrik sätter fingret på bristen på svar och förklaringar kring vad det egentligen är FRA ägnar sig åt tillsammans med sina samarbetspartners från andra länder. Snowden-läckan gör att vi vet att det är något, men vad …

Jag har inte skrikit färdigt

I höstas kände jag mig uppgiven. Det kändes som jag skrikit färdigt, men idag är jag stridslysten. Johan Hakelius skriver i Aftonbladet att: På 80-talet skulle vi ha störtat Storebror. Jag känner att mitt 80-tals jag som kämpade mot personnummer och samkörning av offentliga register och mitt nutida jag står enade på barrikaden. Det är valår i år. Piratpartiet ställer i upp i alla möjliga val. Nu närmast EU-valet.

Hjälp till!

Läs på!

Donera pengar! 

Skriv!

Dela ut flygblad eller sätt upp affischer! Aktivera dig!

Skrik!

På lördag träffar jag en massa andra pirater på vår EU-valupptakt i Stockholm. Vi kanske ses? Om vi inte har laddat upp oss på det nya TPB – The Virtual Bay.

 

Du ger redan minst femti spänn via skattsedeln

De politiska partierna får femtio kronor per svensk och år i olika former av partistöd. Alla skattebetalare ger alltså i snitt mer än femtio kronor i bidrag till de partier som kvalificerat sig för partistöd. Vi ger dessa pengar som en följd av demokratiska beslut och jag är övertygad om att i det är en i grunden bra sak. Partier som får stora delar av sin verksamhet betald av det allmänna gör att risken är mindre att politiken blir helt styrd av pengastarka aktörer som med stora bidrag till kandidater eller partier köper inflytande över de politiska församlingarna.

Men ett inbyggt problem med systemet är dess utlåsningseffekter. När de etablerade partierna under många år uppburit ett stort samhälleligt stöd och med hjälp av detta byggt upp starka organisationer och i vissa fall mycket starka ekonomier så blir det svårare för nya aktörer med nystartade svagare organisationer och sämre ekonomiska förutsättningar att etablera sig.

Du ger redan minst femti spänn via skattsedeln. Donera!

Jag skriver inte detta för att beklaga mig över orättvisor. Spelreglerna ser ut som de gör och om man som vi eller Feministiskt Initiativ vill ta sig in på arenan får man helt enkelt arbeta hårdare, tänka smartare eller ha bättre idéer.

Hur hårt vi än jobbar, hur smart vi än tänker och hur bra idéer vi än har så är det nästan omöjligt att bedriva politiskt opinionsbildande arbete utan pengar. Vi har sparat och gnetat i fyra år för att bygga upp en kampanjkassa. Vi fick ett välbehövligt tillskott genom det bidrag till särskilda informationsinsatser som vi och andra partier med plats i EU-parlamentet eller riksdagen fick dela på. Men vi har absolut inte tillräckligt med pengar för att göra allt vi vill och behöver.

Det är där du kommer in. Om du redan ger femti spänn till våra motståndare via skattsedeln, varför inte hosta upp en eller annan tia till åt oss för att jämna ut förutsättningarna en liten smula.

Vår insamling till valkampanjen öppnade för snart två veckor sen. Den har hittills dragit in ungefär 50 000 kronor. 110 gåvor på i snitt 440 kronor i skrivande stund. Det är tusen femtiolappar eller tiotusen femmor. Det blir snabbt pengar om många hjälps åt.

Och jag tycker inte du ska begränsa dig till att ge pengar om du är sympatisör. Ge ändå eller ge till något annat utmanarparti. Ge för att det vitaliserar demokratin med nya röster. Ge för att jämna ut spelplanen en liten smula.

Per Gudmundson skriver på Svenska Dagbladets ledarsida: ”Alla behövs utom medborgaren”, apropå ett politiskt system som blivit allt mindre förankrat i folkdjupet. Politikerna anställer sig själva och varandra via partistödet i en alltmer professionaliserad funktion som ”de styrande”. Det vore beklämmande om det inte gick att visa att vi medborgare fortfarande behövs. Att politiken är vår möjlighet att påverka samhällsutvecklingen.

Bara det kan väl vara värt några tior?

 

 

 

 

 

Sex, kommunikation och juridik

Hög klubba

Sex är inte så lätt, kommunikation är rätt besvärligt och juridik är en komplex vetenskap. Som professionell kommunikatör, fd juriststudent utan examen och en glad amatör på sexualitetens område har jag ägnat tämligen mycket tid och engagemang åt alla tre disciplinerna, vilket mest får mig att känna en oerhörd ödmjukhet inför hur svåra de skulle vara att bemästra.

När något händer som berör alla tre områdena är det inte underligt att det blir oerhört svårt att reda ut hur saker och ting hänger ihop. Som i fallet med våldtäktsdomen (läs gärna domen)  från Lunds tingsrätt som varit så omtalade och omskriven den senaste veckan.

Jag kanske är en obotlig optimist som försöker mig på att förstå och reda ut en så tilltrasslad företeelse, men efter alla förenklade, affekterade och politiserade texter den senaste veckan känner jag att det behövs. (Inte för att jag är den förste som försöker ta mig an ämnets komplexitet, men för att andelen förenklade reaktioner så totalt dränker de som har försökt gå på djupet.)

Hög klubba
Hög klubba

Så nedan kommer mina försök att skildra komplexiteten när en kommunikationsbrist möter ett sexuellt haveri och hamnar i en juridisk villervalla.

Kommunikation

Ni har kanske deltagit i ett samtal där ni missförstod eller hörde fel precis i början och sen tolkade hela det följande förloppet utifrån vad ni hade fått för er att samtalet handlade om. Till slut kommer vi då till en punkt när samtalet bryter samma. Det blir uppenbart att vi inte talar om samma sak, att vi talar förbi varandra.

Detta händer vid middagsbord, i klassrum, när vi sms-chattar eller i våra Facebook-diskussioner. Det händer överallt, varje dag, hela tiden. Vi människor är bra på att gissa och fylla i när vi kommunicerar. Det är tur för i de flesta samtal blir det lite fel, ord eller stavelser faller bort. Vi korrigerar automatiskt dessa som lyssnare och läsare genom att gissa vad som rimligen borde finnas i luckorna. Det är t ex därför många av oss, kanske de flesta, kan läsa en sådan här text.

Men ibland fyller vi förstås i fel och får korrigera oss i efterhand. Om det tar lång tid för oss att inse att vi har misstolkat,så uppstår missförstånd och ibland konflikter. Jag antar att ni som jag har fått höra att vi sagt något helt annat än vad vi hade för avsikt att säga. Det kan då bero på att jag har sagt fel eller att samtalspartnern hört fel. Vilket det är spelar i de flesta fall ingen roll eftersom vi ändå har ett gemensamt ansvar för att kommunikationen fungerar. Om någon är oärlig däremot och/eller har ont uppsåt (om vi så bara misstänker det), då kan det spela oerhört stor roll.

Sex

Sexuella situationer oavsett om det handlar om att vi knullar, har förspel, försöker åstadkomma en sexuell relation med någon eller på något annat sätt lever ut sexuell attraktion handlar om kommunikation med hög svårighetsgrad. Mycket förblir outtalat när vi försöker säga saker med kroppsspråk eller med beröring.

Det känns som det är mycket på spel: vår självkänsla, vår manliga eller kvinnliga identitet, vår önskan att vara attraktiva och bli bekräftade. Ett misslyckande i ett sexuellt sammanhang kan kännas katastrofalt, helt utan proportioner till hur lite det kanske betyder i reella termer.

Detta gör det svårt att vara helt rak och ärlig. Jag tror många av oss gömmer oss i det språklösa och hoppas att vi inte ska bli avslöjade. Vi vågar inte tala rakt på om våra sexuella fantasier och önskningar. Vi vågar inte fråga varandra om våra begär. Många av oss kanske också generas av ordval och att direkt uttrycka oss i sexuella termer. Det är fortfarande tabubelagt och kan ses som oanständigt.

Därför hamnar vi i omskrivningar och gissningslekar med stora behov av att tolka vad den andre egentligen menar. Till och med i nära relationer efter många år tillsammans kan sex vara ett område fyllt av ovisshet som vi fyller i med gissningar, vilket leder till missförstånd. Det är inte alltid vi vågar eller klarar av att konfrontera varandra med dessa för att reda ut dem.

Vid mer tillfälliga förbindelser är förmodligen risken för misstolkningar ännu större. För att ta ett stereotypt exempel (som händelsevis stämmer rätt bra med händelsen som Lunds tingsrätt hade att bedöma i domen i inläggets inledning): Två människor möts i utelivet i olika grad av berusning och hamnar hemma hos den ena personen utan att ha diskuterat om avsikten är att ha sex.

När främlingar eller människor som inte har någon direkt relation till varandra försöker ragga upp varandra står ärlighet inte alltid överst på prioriteringsordningen. Vem har inte låtsats lite, skarvat lite för att lyckas med ett ragg. I synnerhet när våra hämningar är lite avtrubbade av alkohol.

Dessutom har dessa för varandra okända människor massor av kulturella förväntningar. De har idealbilder för vem man ska vara, för hur det går till när det raggas och förförs både för den kvinnliga och manliga rollen. I mötet mellan önskningar och förväntningar, mellan att vara trogen sig själv och leva upp till ideal, ska vi visa fram oss från den sida som ger mest fördelaktigt intryck. Sanningen är krogens första offer.

De inblandades självkänsla, erfarenhet och kommunikationsförmåga spelar naturligtvis roll. I de allra flesta fall lyckas vi navigera den här balansgången mellan en låtsasvärld och verkligheten så att båda parter blir nöjda, ja kanske till och med så att det leder till en sann och äkta fortsättning på relationen. Men ibland, ja ibland gör vi inte det.

Jag antar att världen är full av sexuella missförstånd. Där partnern inte gör något man vill att den ska göra, eller gör det på fel sätt eller gör något helt annat. Den är inte lika full av riktiga kommunikationssammanbrott, men de förekommer också så klart. Som när den ena parten inte tar in att det är dags att avbryta, stämma av läget eller kanske övergå till ett annat sätt att umgås. Jag antar att de flesta av dessa uppdagas ganska fort och löses av de inblandade innan det hinner bli värre, ungefär som när ett samtal har spårat ur. Givetvis finns det också ett stort antal som bara blir delvis utklarade och som därför hänger kvar som en tagg i relationen.

Men några av kommunikationssammanbrotten hamnar i domstol.

Juridik

I juridiken försöker vi göra om en kaotisk och komplex verklighet till ett system av definitioner och rekvisit. Vissa förhållanden eller förlopp ska visas bortom varje rimligt tvivel när någon ska fällas för våldtäkt. Bland annat ska det ha funnits ett uppsåt att våldta eller mer noggrant, ett uppsåt att utföra någon av de handlingar som i lagen är rekvisiten för våldtäkt. Det är inte alltid så enkelt att tillämpa detta fyrkantiga system på runda problem ur verkligheten.

När utslag från domstolar debatteras i offentligheten blir det lätt en visklekseffekt. Folk upprörs över information om fallet som de fått i andra eller tredje hand. Vi läser en reaktion på en journalistisk beskrivning eller ett debattinlägg och reagerar på det. Här händer det att väsentligt information som fanns med i bedömningen går förlorad när folk förenklar eller överdriver för att göra en poäng. Jag brukar därför undvika att ta ställning om jag inte har tid att läsa domen eller åtminstone ett trovärdigt referat av den från en källa jag litar på. I det här fallet läste jag domen.

Det finns flera saker som är intressanta med den här domen ur ett juridisk perspektiv. Om domen är rimlig enligt gällande rätt är knappast den mest intressanta. Den är överklagade och det kommer en hovrättsförhandling. Fast hur relevant det är att använda domen som måttstock för hur bra samhället hanterar sexualbrott avgörs av om domen är ett juridiskt misstag som kommer att rättas till. I så fall är den ju inte ett representativt exempel längre.

Jag tycker domen och domskälen är konstiga och de blir inte mer trovärdiga av lagmannens försök att förklara och försvara i den offentliga debatten. Jag ser ett par uppenbara problem med hur domstolen resonerat. Dessa och andra har redan tagits upp av andra i debatten. Andra har försvarat den.

För det första borde domstolen ha lyft frågan om likgiltighetsuppsåt, d v s om man anser att den tilltalade kan ha genomfört handlingen likgiltig inför följderna av den trots att han hade en misstanke om dem. Enligt min mening är det faktum att han i sin egen utsaga pratar så mycket om att han flera gånger avbröt vad han gjorde för att han fick signaler om att det inte var välkommet, men sen ändå fortsatte med andra sexuella aktiviteter, anledning nog att fundera över så kallat likgiltighetsuppsåt.

Det andra problemet med tingsrättens resonemang är hur de ser på den tilltalades och målsägandens trovärdighet. Man anser inte att åtta öl och två whiskey påverkar mannens trovärdighet överhuvudtaget. Samtidigt som en tidigare medicinering för psykiska besvär sänker trovärdigheten hos kvinnan. Som en person som har erfarenhet av båda kan jag lugnt konstatera att min avslutade medicinering knappast är så trovärdighetssänkande som den berusning jag skulle uppnå efter den mängden alkohol.

I synnerhet som även en lägre grad av berusning gör att vi lättare missförstår vad som händer omkring oss. Det är ju trots allt det som är kärnan i målet: vad mannen borde ha förstått.

Sexualbrottslagstiftningen

Men som sagt det intressantaste är inte att fundera över om domen är rimlig relativt gällande rätt. Det är istället att fundera över vilken lagstiftning vi vill ha. Vilken lagstiftning är lämplig för att uppnå det bästa resultatet? Och vad är ett bra resultat? Fler fällda våldtäktsmännen kosta vad det kosta vill? Eller färre våldtäkter? Hur mäter vi våldtäktsantalet, när det finns mörkertal och massor med andra faktorer vi inte har koll på?

Jag tycker det är olyckligt att de två diskussionerna om hur rimlig en enskild dom är och hur rimlig lagen är blandas ihop. De behöver separeras eftersom det rör sig om helt olika frågeställningar. Domen kan vara rätt men grundad på en dålig lag, då behöver vi ändra lagen. Eller så är domen felaktig för att systemet har gjort ett misstag, den kanske kommer rättas av högre instans, vilket betyder att lagen fungerar. Eller så är det en blandning av dessa två i olika enskildheter.

”Det är för jävligt att han inte blev dömd, ändra lagen!” är enligt min mening ett gigantiskt felslut i de flesta fall. Att ändra lagstiftning är så viktigt att det förtjänar en grundligare argumentation än så. Vi bör dessutom som samhälle undvika att basera lag på enstaka fall, eftersom varje fall är unikt.

Bra lag måste baseras på en hel sfär av beteenden och fungera för så många som möjligt av de fall som finns i sfären – att den skulle fungera för alla fall är en utopi. Inte ens en serie av uppmärksammade domar är egentligen lämpliga att basera en diskussion om lagändringar på, eftersom de utgör ett skevt urval. De domarna har ju skapat uppmärksamhet för att de sticker ut från mängden. Vi kan alltså inte utgå från att de är representativa för hur systemet fungerar.

Däremot är en serie underliga eller upprörande domar en signal om att något behöver undersökas. När vi nu sett att en kvinna instängd i ett rum med ett stort antal män ändå inte ansågs ha blivit våldtagen, att det inte är våldtäkt att få en flaska uppkörd i underlivet och till sist att det inte ens är våldtäkt när båda parter är överens om att hon sa nej. Då börjar vi kanske skönja ett mönster. Vi behöver helt enkelt undersöka hur sexualbrottslagstiftning fungerar, diskutera om vi är nöjda med den och i annat fall hur den kan ändras.

Ska vi diskutera lagens utformning måste vi basera den diskussionen på hela samhällsfenomenet sexualbrott. Allra helst behöver vi ha en diskussion om alla sexuella kommunikationssammanbrott – som till exempel diskussionerna under #prataomdet och #mörkertalet. Vi behöver se problemet och tillsammans fundera över vad som är samhällets uppgift här. Vi behöver fråga oss om den kan hanteras bättre än vad som sker med nuvarande lagstiftning.

Vi kan också börja från andra hållet och basera vår diskussion på värderingar: Vilket samhälle vill vi leva i? Vad är viktigt för oss som människor? Vilka principer är grundvalen för vårt samhälle?

Jag tror att upprördheten över rättssamhällets misslyckande leder till sådana samtal i förlängningen. Vi blir arga, men vi knyter inte näven i byxan utan vi läser på, vi samtalar och vi bygger en bättre förståelse för samhällsfenomenen. Sen förändrar vi – tillsammans!

Receptet?

Jag har tidigare varit emot en samtyckeslagstiftning. Jag tror även jag skrivit om det här för rätt många år sen. Men när man tänker mer på ett fenomen, lär sig mer om det, och när man talar med andra människor så ändras ens uppfattningar ibland. Jag har blivit övertygad om att någon form av samtyckesrekvisit i sexualbrottslagstiftningen är en nödvändig reform.

Jag inser att det finns problem med hur en sådan reform ska utformas för att inte vi ska riskera omvänd bevisbörda, men jag tror att det är ett problem som går att lösa.

Jag inser också att vi inte kommer åt den ganska svåra bevisprövningen i sexualmål, där ord ofta står emot ord, med en sådan reform. Men jag tror inte längre att det nödvändigtvis kommer att försämra sakernas tillstånd i det avseendet.

Från det juridiska perspektivet är det helt enkelt inte rimligt att ha en lagstiftning som i så hög grad tycks föra in en förlegad syn på såväl könsroller som sex i rättssalarna. Det är dags att vi får en lag som förhindrar att domstolarnas resonemang utgår från offrets beteende i högre grad än den anklagades. Det är faktiskt ovärdigt en rättsstat!

Man kan jämföra med en regelförändring i ishockey som kom för några år sen. Man bestämde helt enkelt att hockeyspelare har ansvar för sin klubba. Om klubban träffar någon högt upp är det utvisning oavsett om det var med avsikt den hamnade där. En klubba kan vara farlig, därför måste man ta ansvar för hur man använder den. Sex kan också vara farligt och det är dags att vi alla, kvinnor som män, tar ansvar för hur vi använder det.

Men frågan handlar inte bara om juridik! Den handlar kanske i ännu högre grad om kommunikation – om kultur. Vårt samhälle behöver ersätta en våldtäktskultur med en samtyckeskultur. Det handlar faktiskt inte om kvinnor mot män. Det handlar om att förändra synen på både kvinnor och män som sexuella varelser. Jag som man vill inte längre se att vi män i de här sammanhangen behandlas som mindre vetande, libidodrivna monster som inte har förmåga att förstå när vi gör fel. Jag vill inte att fler människor frikänns för att de inte kunde förstå konsekvensen av sina egna handlingar när det är uppenbart att de även med lågt ställda krav på empati och kommunikationsförmåga borde ha förstått.

Det är dags att göra något åt alla de tiotusentals offren för sexuella kommunikationssammanbrott.

Det måste vara ett mål för samhället att sexuella relationer grundar sig på en tveklös vilja att delta från båda parter. Det är inte okej att massor med människor far illa och får sina liv förstörda. Inte när det enda vi behöver offra kanske är rätten att vara svårfångad, generad och/eller att kommunicera i koder. Är det så mycket värt att slippa framstå som för framfusig? 

 

Länkar använda ovan

Bättre hänvisningar för de länkar jag gjort ovan i den ordning de kommer i texten. Ett litet urval från de texter jag läste innan jag skrev:

Domen vid Lunds tingsrätt 

Opassande – Ett gäng frågor om uppsåt och lagstiftning

Peter X Eriksson jämför med bankrån

3n m3m3 s0m 3x3mp3l p4 v4r l4sf0rm4g4

Lagmannen i målet på SVT Debatt

Juristen Susanna Eriksson om att införa samtyckeslagstiftning i Sverige

Hanne Kjöller om  att det är bättre att fria än att fälla

Wikipedia – om uppsåt

Intervju med rättsociolog i Sydsvenskan

Gustav Almestad om att läsa domar och om att referera dem korrekt

Oisín Cantwell försöker reda ut begreppen i AB

Sofia Mirjamsdotter – ledare i Sundsvalls Tidning

Svaret stavas samtyckeskultur – Hanna Gustavsson, Genusfolket 

Lorentz Tovatt, MP – Sluta dumförklara män – döm dem istället

Nätneutraliteten död?

Oroande nyheter från ett rättsfall i USA. Verizon vann en tvist runt lagligheten i regler (en föreskrift från FCC, Federal Communications Commission) som förbjöd internetleverantörer att särskilja hanteringen av olika slags trafik i näten. Om det nya domslutet blir gällande rätt betyder det att inget hindrar Verizon och andra att inte behandla olika tjänster likvärdigt.

Det kan betyda att viss trafik spärras helt eller ges begränsad bandbredd i vissa nät, eller att man lägger olika kostnader på trafiken för olika tjänster.

Net Neutrality

För teleoperatörer och internetleverantörer är detta en skänk från ovan. Affärsutmaningen att andra företag tjänar pengar på att leverera tjänster over the top i deras nät är plötsligt hanterlig. Genom att sära ut den trafiken och ta skatt/tull/avgift på den kan man säkra nya intäktströmmar.

Skype, Spotify, Netflix mm går från att vara förlustaffärer i nätägarnas verksamhet till möjliga kassakor.

Jaha, är inte det bra då, kan man fråga sig.

Nätneutralitet är för internet motsvarigheten till allmän väg. Om den inte upprätthålls så blir internet som ett privatiserat vägnät, där vägägarna kan bestämma vem som får använda vilken väg. Kör du inte Volvo kan du glömma att få köra på Volvos vägar …

Om vi idag är frustrerade över att vissa webbplatser har en märklig syn på vad vi får uttrycka i ord och bild är det ingenting mot vilka inskränkningar det skulle bli i våra möjligheter att kommunicera via nätet om själva infrastrukturen plötsligt skulle kunna begränsas av liknande arbiträra eller ideologiskt motiverade regler.

Låt oss hoppas att Europas politiker och domstolar är förnuftigare än att de följer USA:s exempel. Och låt oss hoppas att de är starka nog at hålla emot när amerikanarna vill exportera sitt regelverk hit.

Annars står vårt hopp till fortsättningen av den här juridiska tvisten på andra sidan Atlanten. Det känns som ett svagt halmstrå att hålla sig i.

 

En tidning om Piratpartiet

Emma med bloggen Opassande har gjort ett jättearbete med att sammanställa en tidning om Piratpartiet. Tidningen berättar det viktigaste man behöver veta för att första varför partiet finns, vad vi vill åstadkomma och vad vi driver för frågor.

Ambitionen har varit att samla ihop texter som redan fanns på olika ställen på nätet och låta dem tillsammans förklara partiet för den oinsatte. Jag rekommenderar verkligen den som inte har så bra koll på partiet att läsa tidningen. Än så länge finns den bara i digital form, men förhoppningsvis kommer vi kunna finansiera att trycka den för att kunna dela ut den i valrörelsen.

Vill du läsa tidningen så finns den på den digitala publiceringsplattformen Issuu.

 

Själv deltar jag med två texter härifrån Livbåten fast omredigerade till ett kortare och mindre dagsaktuellt/blogginriktat format. Att vilja vara anonym från december 2013 och Lagen bygger vi tillsammans från januari 2010.

Vill du ladda ner tidningen finns den som A4 enkelsidig och som A3-uppslag. Ladda ner och skriv ut i väntan på att vi finansierar den tryckta versionen.

Vi är som oss

Har du tänkt på vilka vi du tillhör? Har du tänkt på hur du vet om du tillhör ett vi? Hur du vet om någon annan tillhör samma vi?

Att ingå i sociala sammanhang är något av det mest mänskliga vi kan tänka oss. Det är bland det första vi lär oss. En färdighet som följer oss livet ut. Den är osynlig, vi behöver inte tänka på att vi själva tar plats i en grupp, hur vi gör oss till en del av den, eller att vi är med och släpper in eller stänger ute folk ur den.

Gemenskap, Sven Hammarstedt

Vi upptas i en familj och gör oss plats i den. Vi hamnar i en dagisgrupp och en skolklass. Vi tilldelas eller väljer ett kön och en sexualitet. Vi är med och skapar ett kompisgäng. Vi blir till en del av en nation och en kultur. Vi uppfattas vara från någonstans på grund av språk och andra signaler. Vi söker oss till en subkultur och en identitet och uttrycker det genom vår smak med kläder eller andra medel.

Våra tillhörigheter görs ständigt aktuella i våra möten med andra människor. Vi väljer att säga vi om oss själva och andra som vi identifierar oss med. Vi värmlänningar, vi män, vi i klassen, vi på jobbet, vi borgerliga, vi skidåkare, vi kulturintresserade, vi nördar, vi fantasyläsare, vi, vi, vi … Vi svenskar.

Men vi är sällan medvetna om alla dessa små beslut och uttryck för tillhörighet. Att vi väljer inte bara vilka ”vi’n” vi själva anser oss tillhöra utan också vilka andra vi släpper in i dessa ”vi’n”. De gånger vi blir medvetna om det beror det på att det skaver, att det finns en konflikt om gruppens gränser. Någon som vill vara med och någon som vill utesluta. Ibland är det helt odramatiskt. Anna är för dålig på fotboll och får inte vara med, hon kanske blir lite ledsen, men hittar snart en annan hobby, ett annat ”vi”.

Andra gånger är det djupt problematiskt. När någon inte får tillhöra ett vi samtidigt som det är nödvändigt att rent faktiskt delta i en gemensam aktivitet med gruppen – som den mobbade i skolklassen eller på arbetsplatsen.

Hur gör vi när det uppstår en konflikt om vem som får vara med? Är det rätt att de med makt och status bestämmer vem som får vara med? Att sätta upp regler eller kriterier den som vill vara med måste leva upp till? Eller att de som var med i gruppen först har veto över vilka som släpps in? För vissa hårt avgränsade grupper så klart – ingen kan kräva att bli insläppt i en familjegemenskap eller en tajt vänkrets, men i de allra flesta gemenskaper är vi skyldiga våra medmänniskor att låta dem vara med. Det kan finnas normer i gruppen. Det kan finnas anledning att kräva av den som är med att de ställer upp på dessa. Det betyder inte att vi har rätt att säga du får inte vara med till någon som anser sig tillhöra gruppen.

”Vi är hårdrockare, men det är inte du.”
”Vi är skidåkare men det är inte du.”
”Vi är män, men det är inte du.”
”Vi är svenskar, men det är inte du.”

Det är nämligen jag som väljer vem jag är och ingen annan. Och om det ingår i min identitet att tillhöra ett visst vi – som man, som svensk, som piratpartist, då är det jag som väljer det och inte ni. När vi alla valt en gemenskap så kan vi sedan konstatera att detta är vi. Detta är det att vara svensk eller man eller piratpartist.

Vi är som oss.

Ett inlägg inspirerat av Mustafa Can och Richard ’Richie’ Olsson (varning FB-länk)

Du lovar, men varför

Det är första dagarna på nya året – en tid för löften enligt somliga – och jag läser Tove Lifvendahl på Svenska Dagbladets ledarsida. Under rubriken 2014: Dags för löften resonerar hon kring vallöften och väljarnas skeptiska inställning till dessa. Mycket tyder på att politiker inte är så dåliga på att hålla löften som folk i allmänhet tror. Statsvetaren Elin Naurin har med sin forskning visat på detta. Jag hittade en text på Politologerna där hon resonerar intressant om frågan.

Fyrverkeri Skansen 1994

Jag gillar Tove Livfendahls avslutning. Den stämmer överens med min egen syn på att vara väljare i en  representativ demokrati:

För egen del är vallöften faktiskt inte så viktiga. Jag tror aldrig att jag har röstat utifrån vad någon lovat i en valrörelse. Ty en politiker som har en färdigritad karta över omgivningen och en orubblig färdväg blir inte mycket att hålla i handen om verkligheten förändras. Då skattar jag i stället politiker som främst har en stark kompass oändligt mycket högre. De hittar nämligen rätt väg oavsett terräng.

Detta fick mig att tänka på något som jag såg på Twitter eller Facebook eller någon annanstans häromdagen. Tyvärr minns jag inte vem som skrev det och kan inte hitta det igen eftersom jag inte minns den exakta ordalydelsen. Resonemanget gick i varje fall ut på att vårt fokus på vad och hur när vi diskuterar och fattar beslut är ett problem. Att det ofta är mycket viktigare att få svaret på varför någon vill genomföra något än att fördjupa sig i detaljer kring vad och hur.

Ett exempel: Några personer diskuterar vad de ska göra tillsammans en fredagkväll och diskussionen fastnar i vad – två motstående förslag: se en film, gå på konsert. Alla i diskussionen fastnar i att fördjupa sitt förslag. Efter ens stund handlar det om hur – vilken biograf respektive vilken klubb, vilken tid etc. Sannolikt kommer inte samtalet leda till att man närmar sig varandra. Om däremot någon i sällskapet börjar förklara varför den hellre ser en film just den här kvällen (det kanske är sista visningen av filmen i fråga) kan det leda till en diskussion där man kan jämföra motiven för de olika idéerna. Motiv som när de ställs bredvid varandra antingen öppnar upp viljan till att kompromissa eller efter en stund visar att man har så olika uppfattning att man nog inte kan enas om en aktivitet denna kväll.

Enligt min mening är samtalet som utgår från motiven mycket mer konstruktivt. Och samma gäller i den politiska debatten. Två exempel från det senaste dygnet visar enligt min mening på skillnaden: Carl Bildts debattartikel i Expressen om Sverige som föregångsland för friheten på nätet och Sanna Raymans krönika Har rättigheter rötter eller vingar? på SvD Opinion.

Jag kan inte se att Carl Bildts debattinlägg där han förklarar att den svenska reglerade signalspaningen är ett föredöme och att den förhoppningsvis kommer att kopieras av andra demokratiska stater, kommer att leda till något annat än en vad-hur-debatt. Motståndarna, sådana som jag, kommer att berätta vad den svenska lagstiftningen är, hur den fungerar och vad som är fel med den. Tillskyndarna kommer svara med att beskriva svensk signalspanings fördelar och kontrollsystemens ändamålsenlighet. Chansen för ett bra samtal om de två sidornas motiv för sin ståndpunkt och hur det resonerat för att komma fram till den är relativt låg. Debatten har alla förutsättningar att glida ner i förutbestämda polariserade spår.

I avslutningen på sin krönika skriver Sanna Rayman:

… Jag tror inte att rättigheter är något slags eteriska gudar som flyter omkring och ”bara finns”. Rättigheterna i sin konkreta form kräver stater som är medborgarens motpart och garant. Rättigheter dimper inte ner från himlen eller FN. Däremot är de något vi kan kräva av den stat som är vår – folkets – förlängda arm. (Inte ens om man tror att FN skulle kunna vara en rimlig rättighetsgarant hänger visionen ihop eftersom FN är en organisation som består av – just det – nationer.)

Det finns kanske inget mer robust än folkstyret när det kommer till att garantera människor de mänskliga och medborgerliga rättigheter vi håller högt. Kombinationen folksuveränitet och demokrati har i de flesta fall varit en riktig dunderkur mot förtryck och övergrepp. Demokratier kan inte sväva i tomma intet. Deras grund är ett folkstyre – inom ett område. Här stiftas lagar, här upprätthålls rättigheter.

Hon tar avstamp i sin grundläggande samhällssyn och förklarar varför hon tycker det hon tycker. Om jag inte håller med henne så tvingas jag fundera över och formulera varför. Vad är min grundläggande samhällssyn? Tror jag på rättigheter som objektivt existerande frikopplat från den makt som ska garantera dem. Ser jag dem som en bunt eftersträvansvärda mål? Eller delar jag hennes syn att det är något som vi tillsammans kan upprätthålla inom en rättsordning? Vad jag än tycker om saken kan vi från dessa frågor starta ett intressant samtal, där vi kan lära oss av varandra och förfina vår uppfattningar. Eventuellt kommer vi också till en samsyn.

Detta är vad en bra samhällsdebatt borde handla om. Inte om att två eller flera sidor tävlar om vems förslag till vad och hur som kan samla mest stöd. Det leder oundvikligen till att en stor del av samtalet handlar om att leta fel i motståndarsidans förslag, metoder eller argument. Och när man ägnat sig åt det ett tag till allt djupare skyttegravar, allt mindre kompromissvilja och allt mer oförsonlig ton. Vore det inte bättre med ett respektfullt sökande efter tydligare motiv, bättre förklaringar och djupare förståelse av sakfrågan oavsett om det leder till att man blir mer eller mindre överens?

När jag ser fram mot de närmaste månadernas valrörelser för de fyra val vi ska hålla under 2014 så är det med viss bävan. Jag tror vi kommer att få se de dominerande aktörerna ägna sig åt att försöka beskriva hur i grunden oeniga de är om vad som behöver göras och hur. Hur fel motståndaren har. Samtidigt som de båda i sina konkreta förslag söker sig mot samma mittfält för att blidka de väljare som striden handlar om.

Samtidigt kommer Sverigedemokraterna och troligen flera av de andra mindre partierna försöka profilera sig och samla röster på grundval av väljarnas misstro mot det politiska samtalet. Utspel om tydligt annorlunda idéer om vad som behöver göras inom ett visst politikområde och hur de bör ske kommer riktas mot mobiliserbara väljargrupper. Det kan handla om privata aktörer i vård och omsorg, om skolan, om vår relation till EU, om miljöfrågan …

Jag kan inte se att det kommer leda till något annat än mer av samma diskussionsklimat som vi sett i de senaste månadernas samhällsdebatt – polarisering, polarisering och mer polarisering.

Kan vi inte tillsammans drömma om en politisk debatt inför de fyra valen, där vi inte är besatta av vad partierna vill göra för oss och hur de tänker åstadkomma det? Kan vi inte sluta att söka brister i den andra sidans mål eller metodik? Istället kunde vi tillsammans skapa en idédebatt – en debatt som startar i varför våra partier, politiker eller opinionsbildare vill det de vill. Varför vi vill det vi vill.

Jag vill se en debatt som söker efter en djupare relation mellan väljare och vald än den mellan någon som lovar och någon som förväntar sig att bli sviken. En debatt som strävar efter att leta upp och etablera relationer med meningsfränder. En debatt som leder till att de som vill se ett liknande samhälle och delar en övertygelse om hur samhället fungerar samlas runt just detta.

Hur skyddas källor i en stat utan privatliv?

Titta gärna på ett knappt tio minuter trevligt och informativt samtal om övervakning och transparens. Det är partiledaren Anna Troberg och filosofen Torbjörn Tännsjö som har en trevlig stund i Gomorron Sveriges soffa.

 

Annas avslutningsreplik sticker enligt min mening hål på stora delar av Tännsjös resonemang:

Det finns ju inget källskydd längre. Det finns i lagen att man ska ha ett källskydd, men det funkar inte i praktiken. Det är en schimär som inte fungerar. Och om vi vill granska makten så är det ju helt nödvändigt.

Eftersom alla kanske inte hänger med i svängarna tänkte jag snabbt förklara varför detta är så avgörande.

Torbjörn Tännsjö hävdar i Gomorron Sverige och sen tidigare i många sammanhang att det inte finns något filosofiskt avgörande skäl att skydda privatlivet. Han hävdar att det är ett ouppnåligt mål pga den digitala revolutionen och att medborgarnas intresse av en privat sfär inte är tillräckligt starkt för att det ska vara värt ansträngningen att skydda den.

Han säger att det vi istället måste sträva efter är en fullständig och symmetrisk transparens – en tit-for-tat. Vi medborgare klär av oss inför storebror och i gengäld klär storebror av sig inför oss. Därför borde debatten och vår strävan till förändring inte inrikta sig på att skydda privatlivet, utan på att klä av makten – att göra den offentliga maktutövningen lika transparent eller övervakad som maktens övervakning av medborgarna.

Det finns många motargument mot detta resonemang – men låt oss för ett ögonblick köpa Torbjörn Tännsjös resonemang.

Det finns en metod att granska makten och göra den om inte transparent så i alla fall halvgenomskinlig och det är medias och journalistikens (oavsett om det handlar om professionell bevakning eller medborgarjournalistik) granskning av vad som händer inne i de organ, myndigheter och strukturer som utövar makt. Den granskningen vilar på möjligheten att få förtrolig information om vad som sägs och görs i stängda rum.

Utan skydd för de källor som är beredda att dela med sig av förtrolig information kommer denna aldrig att nå granskarna. Skyddet handlar oftast om att garantera källans anonymitet. Och Anna har rätt – juridiskt finns ett sådant skydd.

Men i ett samhälle där den offentliga makten har möjligheten att övervaka befolkningens kommunikation, förflyttningar och sociala aktiviteter, är möjligheten att garantera en källas anonymitet väldigt liten. Det betyder att risken för upptäckt för de som funderar på att bli visselblåsare har blivit mycket mycket större.

I det samhället, och det är det samhället vi faktiskt lever idag, är det oerhört svårt att se hur vi ska kunna åstadkomma den fullständiga transparens hos makten som Torbjörn Tännsjö talar om. Detta har han missat. Att vägen till maktens transparens går över skyddandet av medborgarnas privatliv, så att det finns en privat skyddad sfär i vilken visselblåsarna kan samla mod, samla information, samla sig och inte minst viktigt ta kontakt med någon som kan förmedla deras berättelser.

Den privata sfären finns det bara ett parti som har högst på dagordningen och det är Piratpartiet.

 

Att vilja vara anonym

För snart femton år sen gick jag in i en lång och djup depression. Jag hade social fobi och stora svårigheter att ta mig ut genom dörren. Jag var sjuk länge , nästan fem år, och till slut blev jag det som förr kallades sjukpensionär. Jag är idag oändligt tacksam för allt stöd jag fick av familj, släkt, vänner och samhället som gjorde att jag idag hör till en liten minoritet som tagit sig ur det som Fredrik Reinfeldt kallar ”utanförskapet” och blivit frisk nog att fungera som familjefar, som medborgare, som yrkesman.

Idag vet jag att jag inte ”bara” gick in i väggen, att det var ett komplex av orsaker bakom min kollaps och den långa vägen tillbaka. Jag lever dag för dag med en osynlig sjukdom. Jag inrättar mitt liv efter den ungefär som en diabetiker inrättar sig efter sin. Skillnaden är att min sjukdom är av det slag som man kan ha svårt att berätta och prata om eftersom den är neurofysiologisk och därför av någon anledning inte anses vara lika ”kroppslig”som t ex diabetes. Stigmat kring mentala diagnoser må ha minskat under min livstid, men jag är ändå inte bekväm med att vem som helst vet detta om mig – att jag är ”onormal”. Ja ni ser alla citationstecken jag behöver …

Mitt behov av anonymitet

Under några  år i början på 2000-talet hängde jag mycket på internet för att få utlopp för mina sociala behov i en miljö som var mindre hotande än livet utanför hemmets dörr. Jag var anonym vilket gjorde det möjligt för mig att dela mina upplevelser av utanförskap med andra utan att jag behövde vara rädd för omgivningens reaktion. Jag kunde samtala med människor om kriget inne i min hjärna. Jag kunde hitta samtalspartners som hjälpte mig i mina ansträngningar att förstå vad jag gick igenom och i min strävan att bli bättre på att hantera det.

Samtalen hade inte varit möjliga utan skyddet av anonymiteten. Jag visste tillräckligt mycket om internet för att förstå att jag inte kunde lämna spår och kopplingar till mitt riktiga namn om jag inte ville ha detta hängande över mig resten av livet som ett potentiellt hot vid kontakter med nya människor, om jag ville kunna bestämma själv vilka som skulle ha rätt att veta om att jag är sjuk.

En del av min anonyma aktivitet på nätet handlade också om opinionsbildning. Jag anser att det är viktigt att sprida skildringar om hur det är att leva i utanförskap, hur det är att leva med en neuropsykologisk funktionsnedsättning, hur det är att leva i det till synes evigt svarta. Jag spred texter om mina upplevelser anonymt. Vid ett tillfälle blev jag riktigt rädd. Jag hade råkat lämna kvar mitt riktiga namn i en pdf som jag  hade lagt ut på en hemsida jag hade under pseudonym. Googles spindel hittade mitt namn i pdf:en och plötsligt dök sidan upp i Googles sökresultat för mitt ganska ovanliga efternamn. Muren jag byggt upp mellan min riktiga identitet och mitt anonyma alias hade rämnat. Jag plockade snabbt ner filen och lyckades med tur eller skicklighet tvätta ren Googles sökresultat. Jag kunde andas ut!

Om ni inte har en skamlig hemlighet så kan ni nog inte föreställa er ur äkta den rädslan jag kände var, trots att det ”bara” rörde något som hände på nätet. Och skamliga hemligheter är vi många som har – inte sant?

Jag tror inte att anonymitet är det enda eller ens det bästa valet för oss med skamliga hemligheter. Själv har jag långsamt kommit till insikt och vuxit i mod, så att jag numera uttrycker det jag vill uttrycka under eget namn eller kända pseudonymer. Det begränsar mig i så motto att det finns saker jag vill skriva om, diskussioner jag vill ta, som jag duckar av rädsla eller oro över de konsekvenser det skulle kunna få för mig, för mina nära och kära. Jag har till exempel länge undvikit att ”komma ut” med min bipolaritet.

Men jag vill våga prata om det. För det är bara i dagsljus trollen spricker. Jag har själv stor behållning av att läsa ärliga och öppna skildringar av hur det är att leva med sjukdom, som den sjuke eller som medresenär i livet. Jag tror också att det är av utomordentlig vikt för att minska stigmat att vi som lever med detta vågar prata om det. Och det ska jag göra, någon annan gång, för den här texten handlar inte om det. Den handlar om anonymitet.

Vi är många med skamliga hemligheter eller lik i garderoben, det må vara en stigmatiserad sjukdom, en sexuell läggning, en historia av livsval som vi kanske inte är stolta över. extrema åsikter eller vad som helst som vi inte är bekväma att dela med alla. Och alla vi har ett svårt val att göra. Ett val som måste vara vårt och ingen annans: Vi kan vara öppna med vår identitet men censurera oss i de sammanhang där vi är oroliga att information når fel öron. Eller så kan vi vara anonyma för att kunna tala fritt. I internetåldern är detta ett ännu viktigare och ännu svårare val. Möjligheten numera att kontrollera vart delad information tar vägen och vem den når är näst intill obefintliga.

Jag väljer som sagt numera det förra, men jag förstår och respekterar de som av olika skäl väljer det senare. Det tycker jag rättsordningen, våra medier och vi själva i vårt offentliga samtal också bör göra. Möjligheten att vara anonym är värd att försvara.

Varför skriver jag nu?

Varför skriver jag om detta idag den 14 december 2013 när rasister kastar sten och smällare på barnvagnar? Även om kampen mot rasismen och det politiska våldet är viktig så går den hand i hand med en annan kamp. Kampen för demokratiska grundvärden, kampen för verktygen som gör det möjligt för oss alla att vara med och påverka vilket samhälle vi vill leva i.

Anonymitet och åsiktsfrihet är inte samma sak. Men med minskade möjligheter att vara anonym kringskärs våra möjligheter att utöva vår yttrandefrihet och vår åsiktsfrihet. Och möjligheten att vara anonym är hotad och i stort behov av att försvaras i dag.

I veckan avslöjades identiteterna bakom ett stort antal anonyma skribenter på sajter som Avpixlat och Fria Tider av ett samarbete mellan Expressen och Researchgruppen. Sverigedemokratiska riksdagsmän avslöjades skrivandes inte särskilt rumsrena saker under anonymitetens slöja. Dagen efter hängde Expressen ut en samling privatpersoner i tidningen, tillsammans med deras rasistiska och främlingsfientliga yttranden.

Just idag när rasister kastar sten på barnvagnar känns det inte som den naturligaste sak i världen att försvara rasisters yttrande och åsiktsfrihet, och det är faktiskt inte det jag är ute efter.

Piratpartiets partiledare reagerade på publiceringarna och avanonymiseringarna. I en debattartikel på SvD Brännpunkt och i radio och TV tog hon upp kampen för vår rätt att vara anonyma. 

Rätten till anonymitet

Det finns mycket att säga om vår rätt och våra möjligheter att vara anonyma. Det finns tekniska aspekter i internetsamhället. Det finns ett juridiskt perspektiv. Och det finns en moralisk dimension. Lite kort:

Teknisk möjlighet

I en teknisk bemärkelse är det i stort sett omöjligt att skydda sin anonymitet på internet. Vill man vara hemlighetsfull och anonym  får man maskerad ta sig iväg till ett fysiskt möte i dunkel belysning. Det vi gör med våra datorer, mobiler och surfplattor lämnar digitala spår som går att följa om man har den rätta kunskapen. Det var så Researchgruppens avslöjande gick till. De knäckte helt enkelt kopplingen mellan anonyma identiteter och epostadresser i verktyget för kommentardiskussion Disqus. Disqus har nu stängt igen hålet de utnyttjade, men precis som alla andra system så kunde inte Disqus garantera att det inte gick att knäcka. (Tack Svensson för länkar.)

Juridisk rättighet?

Hur ser det rättsliga skyddet ut?. Som Johanna Sjödin skriver så är vi inte garanterade anonymitet som en rättighet av staten. I fallet med kommentatorerna på ”hatsajterna” så blir det en rättslig fråga mellan Disqus och deras användare. Helt klart har någon inom Researchgruppen brutit mot reglerna i Disqus användaravtal. Om Disqus i och med detta brutit i en förpliktelse mot sina användare har jag ingen aning om. Det har i alla fall fått dem att ändra i tjänstens utformning.

Disqus säger i ett uttalande att det som hänt strider mot tjänstens integritetspolicy. Dessutom kommer företaget nu att ta bort kopplingen till Gravatar och ta bort de hashade e-postadresserna från sitt api. (Computer Sweden)

Moraliskt perspektiv

Men om det inte finns något rättsligt skydd för anonymiteten, hur kommer det sig då att den ändå har ett skydd? Det handlar om en moralisk dimension. Ett exempel är svenska mediers långtgående självpåtagna försiktighet kring namnpublicering. Det finns uppenbarligen en gräns för när det anses rimligt att hänga ut någon i tidningen.

Media ger till exempel ofta anonymitet inte bara åt folk som är anklagade för brott i väntan på dom, utan också ofta åt dömda brottslingar. Sanna Rayman skrev bra om detta i SvD.

Moraliskt anser vi tydligen som samhälle att det kan finnas ett starkt intresse att skydda människors rätt till anonymitet. Med Anna Troberg ord handlar det om att vi inte vill återinföra skampålen. Det är som är bekymrande med den utveckling som Expressen och Researchgruppens insats i veckan är ett exempel på är att det inte längre är lika självklart att skydda folks anonymitet. Att gränserna för när det är OK att hänga ut med namn flyttas och blir mer godtyckliga. Varför skyddar man vissa grova brottslingars anonymitet men inte en vanliga medborgare som uttryckt sig hatiskt på nätet? Finns det en vägledande princip, eller handlar det bara om lösnummerlogik? Eller ser vi en trend tillbaka mot ett hårdare samhälle där skampålen inte längre är en främmande metod för bestraffning och där alla som avviker genom åsikter, läggning eller beteende gör bäst i att vara försiktiga?

Att försvara rätten till anonymitet

Där står vi. Vid det vägskälet. Piratpartiets reaktion på detta är att försvara rätten till anonymitet. Vi vill skydda den i lag, eftersom det i internetsamhället har blivit än viktigare att bevara folks rätt att inte bli avslöjade, registrerade och uthängade på grund av något av alla de spår vi lämnar efter oss på nätet. Eftersom det tekniska skyddet aldrig kan vara helt säkert och eftersom den moraliska rätten blir osäkrare och osäkrare behöver staten garantera ett grundskydd på området.

Som jag sa tidigare har jag slutat använda möjligheten att vara anonym och skyddar istället mina lik i garderoben genom att vara försiktig med vad jag skriver och säger i vilket sammanhang. Men alla gör inte mitt val. Och med mina erfarenheter av behovet av att vara anonym förstår jag precis varför. Jag respekterar dem som inte vågar vara öppna med något i sitt liv som ändå är så svårt och viktigt att de har ett behov att tala om det.

Den respekten och förståelsen för anonymiteten tycker jag att vår rättsordning, våra medier och vi alla tillsammans är skyldig dem. Frågan handlar inte bara om ändrad lagstiftning. Den handlar om attityder. Den handlar om att förklara vikten av att kunna vara anonym för dem som är motståndare till det eller inte bryr sig. Att visa på falskheten i resonemang om att de som har rent mjöl i påsen inte har något att frukta, eftersom vi alla faktiskt fruktar någonting hur rent vårt mjöl än är. Att visa att vår möjlighet att tryggt utveckla våra åsikter och prata om dem långsiktigt är viktigare än att utnyttja möjligheten att hänga ut någon för att ta poäng i en dagsaktuell strid.

Det handlar om allas vår respekt för valet att vara anonym, om valet att inte efterforska vem som står bakom ett alias, utom när synnerligt starka skäl föreligger. Rätten att vara anonym är inte gränslös. När det handlar om förtal, hatbrott och liknande så finns det redan idag regler som gör att rättsvårdande instanser har till uppgift att efterforska vem som ligger bakom.

Piratpartiet står upp för att de som upplever ett behov av att vara anonyma ska kunna vara det. Vi gör det tekniskt genom att underlätta för våra aktiva att kunna välja att vara anonyma om de vill. Vi vill göra det rättsligt genom en förändring av lagstiftningen på området. Men viktigast av allt är att vi gör det moraliskt genom att ta varje tillfälle att förklara varför anonymitet är viktigt. 

Att äta kakan och ha den kvar

Det är väl knappast en hemlighet att våra stora dagstidningar (som DN och SvD) är starka anhängare av upphovsrätten som den är. Hela deras affärsmodell bygger ju på att de distribuerar upphovsrättsligt skyddade alster som de på olika sätt har köp rätten att använda av upphovsmännen.

Det är väl knappast kontroversiellt att hävda att de har en tämligen konservativ syn på lag och laglydnad. Kanske inte som medieföretag men om man har läst deras framträdande krönikörer, deras ledarskribenter och andra alster av opinionsbildande karaktär ett tag är det uppenbart att de i sin opinionsbildning stöder en tämligen bokstavstroende syn på lag och laglydnad.

Med bokstavstroende menar jag att de menar att lagen ska följas i en demokrati och att den som inte är nöjd med den får ägna sig åt politisk opinionsbildning för att få den ändrad. Att de fall av civil olydnad som är moraliskt försvarbara endast står att finna om man letar bland verkliga hjältar som engagerat sig i ”de stora frågorna” – den amerikanska medborgarrättsrörelsen, apartheidmotståndet i Sydafrika och liknande. (Min egen syn på civil olydnad skrev jag ett långt inlägg om för några år sen för den nyfikne.)

Vi kan alltså utgå ifrån att DN och SvD anser att intrång i upphovsrätten är ett tämligen allvarligt brott. Jag tror också vi kan utgå ifrån att de är skeptiska till att ett upphovsrättsintrång kan vara motiverat med att ett ens syfte med intrånget  – t ex politisk kamp av något slag – är viktigare.

Eller så har jag i alla fall uppfattat DN, SvD:s, ja hela media och det politiska etablissemangets syn på upphovsrättsstriden. En upphovsrättslig absolutism brukar jag tänka på det som.

Därför  blev jag glad när jag under den senaste veckan upptäckte en begynnande relativism i synen på upphovsrätten hos båda våra stora dagstidningar. Det handlar om deras syn på Kent Ekeroths upphovsrätt över den film av ”järnrörsskandalen” som båda tidningarna använt bilder ur. Kent Ekeroth har begärt ersättning från båda tidningarna  för att de använt hans upphovsrättsligt skyddade bilder.

Både DN och SvD bestrider betalningskravet. SvD:s chefredaktör Fredric Karén gör det genom ett öppet brev till Kent Ekeroth:

Att upphovsrätten till bilderna är din är otvetydigt. Ändå kommer jag att bestrida din faktura. Mina skäl är till största delen moraliska.

Jag gör det eftersom jag känner en djup ovilja mot att du ska tjäna pengar på att du och dina vänner filmar när ni hotar era medmänniskor, muntligen och beväpnar er med järnrör. Det är motbjudande att kräva pengar för dessa bilder. I stället borde du be om ursäkt till dem som kom i er väg den här dagen.

Om du ändå väljer att gå vidare med ditt krav är jag medveten om att jag – och kanske även andra tidningarna som du har skickat fakturor till – kan bli tvingade att betala.

Se där. Det finns en linje i sanden. Det finns en gräns för när ett gott syfte gör att det är rätt att inkräkta på en persons upphovsrätt. Det känns skönt att veta. Det innebär nämligen att det som återstår är en öppen diskussion om vilka saker som är viktigare än upphovsrätt. Utöver motvilja mot att någon tjänar pengar på att dokumentera sin egen osmakliga politiska agenda (något som vi skulle kunna anklaga fler än Kent Ekroth för) kan jag tänka mig följande provisoriska lista på vällovliga saker viktigare än upphovsrätt:

  • En öppet samtal om kvinnoideal i bildjournalistik där man får visa bilderna som diskuteras
  • Att få ha innehållet i sin dator och sin digitala kommunikation i fred från nyfikna ögon
  • Tillgång till forskningsartiklar som inte är inlåsta bakom betalväggar

Bara till exempel …