Årets viktigaste möte i Sverige. Det var Ung Pirats politiska konferens i Norrköping i helgen, åtminstone om man får tro avslutningstalaren, den legendariske IT-entreprenören Jonas Birgersson.

Ty innovationer, förklarade han, görs inte av kostymklädda, välkammade människor som efter en avslutad ingenjörs- eller ekonomutbildning skaffat en avslutande master i ”innovationssystem”. De görs av egensinniga, annorlunda människor. Som vågar tänka själva och sticka ut. ”Som ni!”, utropade Jonas, och svepte med armen ut över åhörarna.

Och det är när tekniker är unga, nya, som de formas, och systemen sätts. Sedan är de svåra att ändra. Och då gäller det att förstå systemen. Då kan man komma med de kloka förslagen. Inte bara nationellt, utan också lokalt!

Så spring till era kommunpolitiker, uppmanade Jonas,  och tala om för dem hur de kan få mer bredband för mindre pengar! Hur de kan göra skolan billigare och bättre, genom att dra nytta av allt fantastiskt material som de allra bästa universiteten i världen nu lägger ut på nätet. Så kommer ni att kunna tala om för väljarna att flera av era förslag redan genomförts. Och de andra partierna kommer att respektera, och vilja prata med er.

Och glöm för allt i världen inte, påpekade han, att Sverige är en folkrörelsedemokrati. Ett av få länder där många människor är med i det politiska samtalet, bryr sig, och blir lyssnade på! Därför är det extra meningsfullt att engagera sig och arbeta politiskt i Sverige. Och just därför är det så viktigt och värdefullt att det finns en massa övertygade, aktiva pirater runt om i landet. Som arbetar, samarbetar, och argumenterar.

Jag önskar jag kunnat säga det lika bra som Jonas gjorde.

Så har Ung Pirats politiska konferns satt igång. Många unga och några gamla pirater från hela landet, samlade en helg i Norrköping, för att diskutera hur partiet skulle kunna bredda sin politik.

Utbildning och rättspolitik står högst på dagordningen. Bägge frågor där det är självklart att partiets grundläggande värderingar har en hel del att säga om hur politiken skulle kunna se ut. Samtidigt frågor där vi har mycket kvar att göra för att mejsla fram politiska program, som tydligt visar hur våra utgångspunkter kan åstadkomma en politik som gör skillnad för många olika enskilda människor.

Men när vi gör detta framvaskande bör vi tänka på att bara för att jag själv tycker att en politisk åsikt är riktig och viktig, är det inte säkert att det är en bra idé att partiet ska driva den.

Vi ägnar oss ju åt politik för att vi vill förändra en rad saker vi tycker är fel, och för att vi har en massa idéer om vad som kan göras bättre. Vi vill förändra, förbättra verkligheten omkring oss. För att göra det måste vi ha stöd av många väljare, och för att få detta behöver vi ha många entusiastiska medlemmar och sympatisörer, som sprider våra idéer.

Jag skulle därför vilja föreslå ett lackmustest för nya politiska förslag och åsikter. Där vi bara antar och börjar driva de förslag, som passerar alla steg i testet:

1. Skulle Sverige eller världen bli bättre om förslaget genomfördes?
2. Är vi som är aktiva i partiet någorlunda eniga om detta?
3. Har vi en rimlig chans att övertyga väljarna om saken?
4. Kommer vi att vinna något på att driva frågan? Till exempel att vi kan flytta verkligheten en liten bit i önskad riktning genom att göra det. Eller vinna nya sympatisörer och väljare. Eller mobilisera dem som redan sympatiserar med oss.

Är bara ett eller några av dessa kriterier uppfyllda kommer vi inte att vinna något på att anta och driva en åsikt. I bästa fall kommer vi att slösa bort en massa energi utan att nå något resultat. I värsta fall förstör vi för oss själva.

Naturligtvis måste man börja en utmejsling av en politik med att kasta upp en massa tankar och idéer på bordet. Men låt oss sedan vara noggranna när vi väljer ut dem vi ska göra till vår politik, så att vi fokuserar på de frågor som verkligen är förankrade i vår gemensamma ideologi, inte leder till onödig splittring och som vi kan vinna något på att driva!

Så har det hänt, en pirat har kommit in på en lista över världens 100 viktigaste tänkare. Det är tidskriften ”Foreign policy” som gör en sådan lista varje år, och Rick Falkvinge befinner sig på plats 98.

Grattis får man säga!

Rick har den äran av att vara den som kläckte den briljant självklara idén att erövra ordet ”pirat” och ge det en annan och positiv betydelse. Från skurk, rövare och mördare, så betyder ordet idag i lika hög grad demokratisträvare, framtidsvänlig, öppenhetsivrare och frihetstörstande. Vi har kämpat länge för att tvätta bort ”gratis är gott”-stämpeln och visa att det finns mer som är viktigt än att en och annan krona stannar i plånboken.

Historien och beskrivningen av verkligheten ägdes länge av de som mer än allt annat ville behålla status quo. Utan Rick hade dessa fått stå oemotsagda i all sin förljugenhet, eller åtminstone hade debatten sett helt annorlunda ut och varit mycket svårare att ta.

Rick har aldrig varit speciellt politiskt smidig eller bekväm. Ibland har jag varit djupt tacksam över detta och ibland smått desperat. Det skall i alla fall sägas att oavsett allt annat kan jag inte annat säga än att få personers idéer så kapitalt förändrat grundförutsättningarna för min syn på verkligheten.

Jag var delvis redan på väg, men piratismen gav mina föreställningar ett perspektiv som fått mig att känna mig politiskt helare. Mitt intellekt och mitt hjärta är mer sällan ur fas med varandra. Nerprioriterade är ekonomiska teorier, som kan vara nog så goda, men som saknar innehåll tagna ur ett sammanhang. Upprioriterade är istället de självklara grundstenarna om tolerans, rätten till ett privatliv, rätten till självbestämmande, rättssäkerhet, proportionalitet, anti-floskelmoralism, demokrati och därmed också ansvar för beslut och systemets generella transparens.

Piratismen har ännu inte alla svaren, men vi söker i alla fall efter dem utan att redan ha naglat fast oss i artonhundratalet.

Tack för det Rick.

I en serie både underhållande och tänkvärda blogginlägg visar Anna Troberg hur illa det kan gå när man försöker sitta på två stolar samtidigt i politiken. Som centerpartiledare är Annie Lööf för fri fildelning (eller något sådant). Som minister i en alliansregering tycker hon tvärt om. Och twittrar till Anna:

Förstår inte att det är märkligt med 2 åsikter. (Det är) min vardag i många frågor som exv LAS, klimatet, arbetsgivaravgifter.

Själv misstänker jag att Annie snart får värre problem än Anna på halsen om hon inte inser att man som politiker inte kan ha hur många offentliga åsikter som helst. Att det måste finnas någon slags konsistens mellan vad man säger och vad man gör. Och att väljarna måste ha en rimlig chans att kunna gissa sig till vad Annie kommer att tycka som regeringsledamot efter valet utifrån vad hon sagt som partiledare före valet.

Men jag tror att vi Piratpartister mellan skrattsalvorna ska ta oss en ordentlig funderare på om vi kan lära oss något själva av detta. Nu när vi bestämt oss för att stryka den gamla vågmästarstrategin ur principprogrammet, och börjat arbetet med att bredda vår politik.

Ty så snart ett parti vill vara med och bestämma men inte har egen majoritet hamnar man i den situation Centerpartiet och Annie Lööf sitter i: Man har ansvar för en helhet, där man bara kan påverka en del. Man kämpar för att få igenom i vart fall några av sina hjärtefrågor, och tvingas i utbyte rösta för en massa saker, man egentligen tycker är skit.

Vad denna konversation visar är hur viktigt det då är att vara tydlig inför väljarna med vilka frågor som är så viktiga för en att man tänker prioritera att kämpa för just dem, och vilka frågor som mer har status av “så här vill vi göra om det råkar bli vi som får bestämma över saken”.

För dem som stod på vår (Piratpartiets) riksdagslista inför valet 2010 var den saken solklar: Våra program pekade ut en handfull frågor, och förklarade oss beredda att rösta i stort sett hur som helst i andra frågor för att få genom dem.

Hur vi ska göra med den saken inför nästa val har vi inte bestämt oss för än. Men i den diskussionen måste vi tänka på att det om fyra år kan vara vi som sitter i Annies situation: Att vara den mindre parten i en konstellation, där övriga parter inte är beredda att acceptera allt som står i våra program, men kräver våra röster i dessa frågor i utbyte för att man exempelvis upphäver FRA-lag och IPRED-lag

Låt oss minnas när vi nu börjar bredda vår politik att ute i världen finns människor som tycker att de frågor vi breddar oss mot är lika viktiga som vi tycker att IPRED och FRA är. Vi måste därför tänka igenom ordentligt hur vi ska göra, för att de inte ska bli lika sura på oss som vi nu är på Annie, ifall vi säljer ut deras favoritfråga, för att få genom ett avskaffande av FRA och IPRED-lagarna.

Per Strömberg sågar rapporten ”Svenskarna och internet” och det faktum att Anna Troberg använde den i ett inlägg idag.

Rapporten innehåller onekligen en del intressant statistik. Som i det här fallet att det med statistisk signifikans visar sig att folk som fildelar musik också tillhör de som lägger mest pengar på att köpa eller abonnera på musik. Den har också fått lite press, bland annat genom Sveriges Radio, Aftonbladet, Svenskan och DN, långt ifrån allt om fildelning.

Det är väl iofs inget att förvånas över att Per Strömberg reagerar mot statistik om fildelning. Det går liksom i linje med hans arbetsbeskrivning att invända mot allt som får fildelare och/eller fildelning att verka mindre hotfullt än branschen målat upp…

Fast den här gången blir det lite roligt, eftersom Per använder principen cum hoc, ergo propter hoc, för att få rapporten och i förlängningen Anna att framstå i dålig dager. Problemet med pers invändningar är att om man pekar på sådana klassiska principer, så bör man ha på fötterna. I annat fall framstår man bara som någon som gillar att dänga svåra uttryck i huvudet på motståndarna…

”Cum hoc, ergo propter hoc” är en invändning mot att dra kausala slutsatser på samvarianser i en uppsättning data. I all enkelhet som det klassiska felslutet att man blir sjuk av medicin, eftersom så många av de som äter medicin är sjuka.

Det Per påstår är alltså att rapporten, eller Anna utifrån rapporten, eller båda, försöker få det att framstå som att siffrorna innebär att mer fildelning skulle innebära större försäljning av musik. Så låt oss se vad rapporten säger.

Följande är hela det relevanta stycket, i övrigt har jag inte kunnat hitta annat än referenser, eller sammanfattande ord som inte säger något mer än följande (sid 24 i rapporten):

Betalar fildelarna för musik?
De mest aktiva fildelarna finns i åldrarna 16 till 25 år. Det är framförallt pojkar som fildelar. 69 procent bland pojkarna 16-15 år jämfört med 38 procent bland flickorna.
Frågan här gäller i vilken mån deras fildelning inverkar på deras vilja att också betala för musik?
Jämför vi fildelarna med de som inte fildelar finner vi att de inte finns någon skillnad i hur ofta de köper CD-skivor. Däremot är det en större andel av fildelarna som betalar per låt för nedladdning jämfört med de som ej fildelar. Det gäller både bland yngre 12-35 år (22% vs. 14%) och bland äldre 35-65 år (28% vs. 19%). Skillnaderna är statistiskt signifikanta.
F= 17 sign ,0001
Det är också vanligare bland både yngre och äldre fildelare att de prenumererar på musik jämfört med de som ej fildelar. Även här är skillnaderna signifikanta.
F=9 sign * ,01

Rapporten visar med statistisk signifikans att fildelare faktiskt betalar mer i gemen för musik än de som inte fildelar. Vad orsakerna är reds överhuvudtaget inte ut och det kan man med andra ord bara spekulera om — något som iofs är intressant, men inte nu och här.

Så vad sa då Anna om rapporten?

[Om Annie Lööf] Hon är inte bara bäst i klassen, hon är oinformerad också. De där otäcka fildelarna som hon absolut inte vill beblanda sig med är nämligen bäst av alla på att betala för musik på nätet. Hur många undersökningar som visar samma sak behövs innan politikerna ska börja lyssna, innan de tränger genom lobbyns rökridåer? I dag berättar P3 Nyheter om ännu en. Kommer den månne att vara droppen som får lobbyns lögnbägare att rinna över.

Det är klart att man anser branschen lögnaktig, när den i flera år försökt få det att framstå som att fildelare är gratisätare som inte vill betala för sig. Gissa om det svider att upptäcka att de faktiskt betalar mest av alla, oavsett orsak.

Det är med andra ord upp till läsaren att tolka om frågan genom statistiken blir besvarad eller inte. Vi kanske gör oss skyldiga till att tolka samvarians som orsakssamband, men vare sig rapporten eller Anna har än så länge gjort sig skyldiga på den punkten.

Per dänger med andra ord fina ord i huvudet på såväl Stiftelsen .SE och Anna Troberg, utan att ha täckning för endera — A Good Day’s Work, liksom…

Så för att avsluta med lite spekulation, så att Per får något mer att skriva om… Är det samvarians eller kausalitet? Min kvalificerade gissning är att det finns ett kausalt samband, men att det inte är riktigt så starkt som siffrorna får det att se ut.

Snarare tror jag det är så att fildelning och betalning hänger samman, eftersom den som konsumerar gärna stödjer det han eller hon gillar. Samtidigt är det så att de som är mest intresserade också tillhör de som fildelar mest, precis som Per själv gör gällande.

Faktum är att oavsett vad som är sant och oavsett proportionerna mellan möjliga förklaringar, så är en sak stensäker:

Branschen är bra korkad när man gör de som är mest intresserade, de som lyssnar, tittar, använder och betalar mest till sina fiender.

Försök hitta ett tankefel i det du Per!

Uppdatering: Per säger nu att han alls inte kritiserar .SE, utan ”bara” P3 och Anna. Jag ser inte att det skulle vara mer giltigt, men vill ändå påpeka att jag läst om det han skrev och får ge honom rätt i den saken.

Den här texten skrev jag för ett bra tag sedan, men publicerade aldrig. Anledningen är simpel, jag ville inte att situationen skulle kunna spåras till en specifik person om personen inte ville det. Sedan dess har jag gått och grunnat på om jag skall kasta den eller publicera. Nu har jag kollat av att det är OK och känner att jag ändå vill ha ut den.

-

En flicka på sexton snart sjutton somrar är på hemväg sent om natten. Hon har inte satt sig i en dyr taxi och inte heller väntat på nattbussen. Det är trots allt inte så långt hem.

Hon är en aning berusad, men inte full. Kanske är det därför hon går där utmed vägen och liftar, i något som liknar ungdomligt dödsförakt?

Ja ja tänker läsaren, nu kommer en historia om hur hon blev misshandlad, våldtagen och lämnad som en urvriden trasa i diket. Så blev det inte, men inte heller kom hon helskinnad hem.

Kanske, kanske inte så är det en sådan tanke som får en bilist som ser henne vandra att ringa 112 och säga att en ung flicka tycks vilja begå självmord där på leden. Hur som helst dyker en polisbil upp, blinkar och stannar vid vägrenen.

Flickan får panik och flyr hals över huvud in i skogen. Hon har från bröder och vänner hört lite för många historier om hur poliser kan bete sig, så istället för tacksamhet känner hon bara skräck. Tyvärr skall skräcken snart visa sig befogad.

Att springa berusad in bland träd och sly verkar skitsmart i kanske femtio meter, sen inte fullt lika smart när nittio kilo polis sitter på en och böjer upp armarna på ryggen. Snart sitter hon i baksätet på polisbilen, mörbultad, med blåmärken lite överallt och iförd handfängsel. Hennes hem, hennes familj och hennes säng som hon längtade till är i det läget bara några hundra meter bort.

Till polisernas försvar får sägas att hon visst gjorde motstånd, att hon faktiskt flydde ordningsmakten och att hon visste berätta både ett och annat om deras härkomst, var de borde placera batongerna och vad de borde ägna sig åt istället. Trots det gick hennes syn på polisen denna natt från misstänksamhet till öppen misstro. Hon ville faktiskt bara hem och deras svar var att bunta ihop henne och slänga henne i en cell.

Mamman till flickan får några timmar senare ett smått absurt telefonsamtal där en polis å ena sidan säger att inget allvarligt har hänt samtidigt som hon å andra säger att dottern försökt begå självmord där på vägen. Försök få ihop den ekvationen någon…

Oavsett vilket så skall nu flickan levereras hem, så mamman kanske kan ta emot när de kommer?

Polisbilen kör upp framför huset och mamman går fram för att släppa ut sin dotter. Hon blir inte så lite förvånad när dörrlåset på bilen klickar igen precis som hon skall till att öppna. En stor kraftig polis kliver runt bilen och öppnar så småningom dörren för att släppa ut flickan och… ta av henne handfängslet…

Mammans reaktion är fullständigt naturlig. Hon utbrister förskräckt och inte så lite förbannad att det är rätt otroligt att hennes lilla dotter behandlas som något slags bus som måste buntas ihop med handfängsel till och med för att köras hem. Hon blir faktiskt tvungen att medvetet hejda sig, eftersom tonen snabbt börjar trissas upp och det inte är så smart att bete sig på ett sätt som gör att man riskerar få byta plats med sin dotter. Det sista som sägs av poliserna är att de skall anmäla händelsen till de sociala myndigheterna vilket besvaras med ett: ”Ja men ta och gör det ni!”

Jag är uppriktigt nyfiken på hur en situation som den här kan uppstå? Jag har medvetet låtit bli att nämna namn eller platser av respekt för de inblandade, för hela historien är nämligen sann. Flickan vill för övrigt bara att hela händelsen skall försvinna, att det aldrig skall ha hänt, medan mamman sett till att få skadorna dokumenterade av läkare. Hon är fast besluten om att det inte får gå till så här, men känner sig maktlös eftersom det faktiskt är sant att en sextonåring inte skall lifta på en motorled mitt i natten, än mindre i småberusat tillstånd.

Hur borde det här egentligen ha hanterats? Skall en ung människa få räkna med att bli gul och blå, handfänglad och ihopbuntad om hon blir rädd och tar till benen. Är det rimligt att handfängsla en uppenbart ofarlig ung flicka till och med när man skall skjutsa hem henne? Borde inte det rimligaste ha varit att hon istället för att hamna på polisstationen hamnat i sin egen säng så fort som möjligt? Är det inte sist och slutligen så att polisens primära roll i ett sådant här läge är att skydda oss, inte bunta ihop oss? Är det verkligen så här LOB skall fungera? Finns det inte en stor portion godtycke och missbruk av alltför tänjbara regler?

Jag har inte färdiga svar på mina frågor, men jag blev väldigt obehagligt berörd när jag hörde om händelsen. Så mycket minns jag av mina egna tonår att jag vet med mig att jag kunde ha gjort likadant och hamnat i samma situation.

Ett av de allra mest infekterade striderna i svensk forskning under de senaste årtiondena behandlas idag i Europadomstolens högsta instans. Utgången kommer att få stor betydelse för om de människor som anförtror sig åt sina läkare vid medicinsk forskning kommer att kunna lita på de löften som ges om sekretess.

I historien korsas många laddade frågor: Synen på DAMP och ADHD. Den gamla meningslösa konflikten mellan ”biologism” och tron att miljön bestämmer allt. Spänningar mellan medicinsk och sociologisk vetenskaplig metod och tradition. En infekterad fråga om vem som ska hantera anklagelser om forskningsfusk, och hur. Och slutligen ifall, och i så fall hur, man kan kombinera integritet och transparens i forskning.

Bakgrunden följande: Professor Christoffer Gillberg har i årtionden varit en av världens ledande forskare kring autism och autismspektrat, liksom den diagnos som i Sverige kallats DAMP, och den delvis överlappande men något annorlunda diagnos som i anglosaxiska länder getts namnet ADHD. Som bägge ersatt den tidigare diagnosen MBD, minimal brain defect.

Göteborgsundersökningen: Mycket av denna forskning har baserats sig på den sk Göteborgsundersökningen, som försökt kartlägga vilka faktorer som kan ha betydelse för att barn utvecklar MBD/DAMP/ADHD:

Forskarna fick för över 70% en viss åldersgrupp av barn deras förskolelärare att svara på ett antal frågor, som gav en antydan om ifall barnet kunde ha MBD. De 340 barn där svaren gav starkast misstankar undersöktes närmare, och en grupp barn med diagnosen valdes ut, liksom en grupp barn där svaren på frågorna signalerade liten misstanke för syndromet, och därtill en slumpvis utvald kontrollgrupp.

Dessa barn undersöktes noga, och följdes sedan upp vid ungefär 12, 16 och 22 års ålder, med intervjuer med personen själv, föräldrar, lärare etc.  Till stor del baserat på dessa undersökningar lanserade sedan Gillberg DAMP-begreppet, och har presenterat en rad slutsatser om olika faktorer som påverkar sannolikheten för ADHD-diagnos.

När allt fler barn gavs dessa diagnoser växte en kritik fram mot att lätt avvikande beteenden gavs psykiatriska diagnoser. Bland en del av dessa kritiker blev Gillberg och hans medarbetare hatobjekt. Som framträdande kritiker profilerade sig tidigigt sociologen Eva Kärfve och en barnläkare, Hans Elinder.

Bland vetenskapligt skolade medicinare har det funnits delade meningar om det meningsfulla i att diagnosticera och medicinera en betydande del av barnkullarna. Däremot har inga forskare i fältet sett några skäl att betvivla själva sakinnehållet i Gillbergs forskning. Flertalet av de mest omdebatterade iakttagelserna har tvärt om bekräftats i andra studier, av andra forskare, i andra länder.

Fuskanklagelser: Men eftersom Gillbergs slutsatser stred mot Kärfves och Elinders övertygelser började de misstänka att det kunde finnas slarv eller oegentligheter bakom de misshagliga slutsatserna. Så Kärfve anmälde Gillbergs forskning för fusk. Anklagelserna granskades tämligen ytligt – helt enligt det dåvarande, fullständigt huvudlösa regelverket – av hans universitet (Sahlgrenska akademien), som inte fann något tecken på fusk.

Resultatet av detta blev att både Kärfve och Elinder begärde att få ut Gillbergs originalmaterial för att själva kunna granska det: frågeformulär, och anteckningar från otaliga djupintervjuer med och om över hundra barn/tonåringar/unga vuxna om synnerligen känsliga förhållanden i deras liv. Göteborgs universitet vägrade.

Frågan hamnar i domstolar: Kärfve och Elinder begärde då hos kammarrätten i Göteborg att handlingarna skulle lämnas ut med hänvisning till offentlighetsprincipen. Rätten sade till allmän förvåning ja, och ålade Göteborgs universitet att lämna ut handlingarna.

Efter diverse trixande, där Göteborgs universitet försökte sätta upp regler för Elinders och Kärfves granskning som var omöjliga att uppfylla, och olika sådana regler överklagats åt olika håll, stod det klart att rättssystemet fordrade att handlingarna lämnades ut.

För att slippa bryta de löften om sekretess han givit sina försökspersoner förstörde därför Gillberg och några av hans närmaste medarbetare i början av maj 2004 allt grundmaterial från studien. För detta dömdes sedan både Gillberg och rektorn för Göteborgs universitet till villkorlig dom och dagsböter.

Denna dom anmäldes till Europadomstolen, som i ett första beslut 2010 avvisade Gillbergs klagan. Domstolen var dock inte ense, och ärendet har nu tagits upp av dess högsta instans, Grand Chamber. Som börjat arbetet med frågan idag.

Integritet och transparens går att kombinera! Vad ska man då tycka om detta? Jag drar tre slutsatser:

1) Det måste tydligt klargöras att de löften en forskare lämnar om sekretess i ett forskningsprojekt väger tyngre än offentlighetsprincipen! Om vem som helst ska kunna begära ut integritetskänsligt material med hänvisning till offentlighetsprincipen kommer mycket få att vilja ställa upp för medicinsk forskning.

2) Det är också självklart att misstankar om forskningsfusk måste kunna undersökas. Men i vart fall när det gäller sådant här integritetskänsligt material ska det inte få ske genom att vilken medborgare som helst begär att få ut känsliga handlingar, utan genom att anklagelser och misstankar lämnas till en oberoende instans, utan bindningar till de universitet där den misstänkte forskaren är aktiv, som sedan väljer några granskare, som å ena sidan är väl insatta i forskningsfältets metoder och frågeställningar, och å andra sidan inte har några kopplingar till dem som ska granskas.

3) På grund av att vi inte haft ett system som fungerat och haft legitimitet för att hantera anklagelser om forskningsfusk, i kombination med domare i kammarrätten i Göteborg som inte förstår vad personlig integritet är, har forskningen om några av samhällets allra mest utsatta lidit obotlig skada: Fanns det felaktigheter i Gillbergs och hans kollegors slutsatser kommer vi aldrig att få reda på detta. Var slutsatserna korrekta har ett oerhört värdefullt material för fortsatta studier förstörts.

Ska Piratpartiet ha en politik för hälso- och sjukvård? Ja, vi kanske inte ska binda fast oss i frågan om offentliga eller privatiserade vårdcentraler. Men jag tror att våra grundläggande värderingar ändå har en del att säga: Tanken om alla människors lika värde. Värnandet av integritet och skydd för privatlivet. Framtidstro kombinerad med en övertygelse om den öppna kunskapens befriande kraft.

Vision:

Dessa värderingar gör att vi vet en hel del om hur man bör göra och inte bör göra med hälsovården:

En mer solidarisk sjukvård: Samma rätt till vård för alla som visas i landet – med eller utan uppehållstillstånd. Samma möjligheter att använda de nyaste och bästa läkemedlen för människor i både rika och fattiga länder – tack vare avskaffade medicinpatent och att resurserna förs direkt till forskning och utveckling utan att ta omvägen över läkemedelsföretag.

Personaliserad medicin: Möjligheter att sekvensbestämma människors hela arvsmassa och analysera denna tillsammans med hennes och hennes släktingars sjukdomshistoria öppnar helt nya möjligheter att utifrån personaliserade analyser förebygga många sjukdomar. Hälsovården står därför inför ett paradigmskifte, där fokus kan flyttas från att bota till att förebygga, från att läka sjuka till hjälpa friska att undvika sjukdom.

Patient-empowerment: Med allt mer medicinsk kunskap tillgänglig för alla på nätet kommer läkarrollen successivt att förskjutas. Detta förstärks om genetiska- och hälsodata i framtiden kontrolleras av patienten själv och inte den offentliga sjukvårdsapparaten. I framtiden kommer läkaren i högre grad att vara en diskussionspartner, som förklarar och lägger till rätta sådant som patienterna inhämtat på andra håll, och i mindre utsträckning en auktoritet, som talar om för en fåkunnig patient hur det hela förhåller sig.

En fungerande informationsteknisk lösning för vården: Med modern informationsteknik och biometri måste det vara möjligt att skapa ett system som den enskilde patienten bär nycken till, som samlar alla journalanteckningar och analyser som gjorts i vården om henne, men som bara är åtkomlig för patienten, eller en läkare som står invid en medvetslös eller nedsövd patient. Detta gör vården säkrare och effektivare samtidigt som det minimerar risken att obehöriga tar sig in och tittar i journalerna.

Bejaka både forskning och integritet: Den medicinska forskningen reser stora hopp om många nya sätt att förebygga och behandla. Den moderna medicinska forskningen kräver dock att många frivilliga deltar i undersökningarna, och låter forskarna analysera integritetskänsliga genetiska- och hälsodata. De som deltar i sådana studier måste kunna ha ett orubbligt förtroende för att forskarvärlden skyddar känsliga data och respekterar deltagarnas integritet.

Konkreta åsikter

Det innebär i sin tur att jag hoppas partiet kan ställa sig bakom bland annat följande konkreta krav/åsikter:

• Lika rätt till sjukvård för alla som vistas i landet – med eller utan papper, med eller utan uppehållstillstånd.
• Läkemedelapatent avskaffas och de pengar de rika länderna därmed sparar går till offentligt finansierad forskning och utveckling av nya läkemedel, prioriterat efter medicinska behov istället för tänkbar försäljningsvolym.
• Möjligheterna tas vara och utvecklas att förebygga sjukdom genom analyser av den enskilda patientens sjukdomshistoria, sjukdomar i släkten och genetiska och andra undersökningar som gör det möjligt att se vilka livsstilsråd, medicineringar och behandlingar som med stor sannolikhet kan leda till att just denna person minskar risken för sjukdom.
• Om offentliga eller privata vårdgivare testar gener eller sekvensbestämmer människors hela arvsmassa ska informationen placeras så att det är den enskilda patienten, inte läkaren eller vårdapparaten som har tillgång (nyckeln) till den.
• Staten tar ett ökat ansvar för att kvalificerad information på olika nivåer om medicinska frågor, hälsa och sjukdomar finns tillgängligt för medborgarna.
• Myndigheter och läkarutbildningar förbereder och stödjer en förändrad läkarroll, där läkaren i ökad utsträckning blir en samtalspartner, som kan hjälpa patienter att förstå och värdera den information hon redan hittat.
• Ett centraliserat journalsystem med all potentiellt relevant information om en patient, där den enskilde patienten har nyckeln till den information som rör henne, och denna genom biometriska metoder görs möjligt för läkare att använda i de fall en patient är exempelvis medvetslös/nedsövd.
• Fortsatta satsningar på medicinsk forskning och biobanker. Kriminalisera försök att identifiera personerna bakom anonymiserat material i biobanker. Biobank-lagens löften om anonymitet ska gå före andra lagar, som rättegångsbalkens rättigheter för åklagare att samla in bevismaterial. PKU-registret ska bara användas för den forskning givare gett samtycke till. Löften om sekretess och anonymitet i forskning enligt etikprövningslagen ska gå före offentlighetsprincipen.

Delstatsvalet i Berlin förra söndagen blev ett genombrott för Piratpartiet i tysk politik. De har redan tidigare suttit i olika kommunala/regionala församlingar. Men nu tar de säte i huvudstadens delstatsparlament.

Internationell press förstår vad detta är ett tecken på: De grundläggande piratidéerna växer sig allt starkare. Allt fler människor ser hur immaterialrätten idag stryper kreativitet istället för att hjälpa den. Allt fler människor inser det orimliga i att upphovsrätts- och patentprofiterande företag ska få lägga en död hand över kulturell och teknisk utveckling. Allt fler människor inser hur viktigt det är med integritet för medborgare och transparens i beslutssystemen.

Men mycket av diskussionen och analysen här hemma tycks ha handlat om att Piratpartiet i Berlin breddat sig (med krav på medborgarlön, gratis kollektivtrafik mm). Och vilka politiska lärdomar vi i Sverige ska dra av detta.

På den frågan är mitt svar: Den viktiga lärdomen vi ska dra är att våra grundläggande idéer bär, att de är viktiga och att de politiska rörelser som bygger på dem har framtiden för sig.

Om man dessutom vill föra en diskussion om mer konkreta, taktiska överväganden kring breddning och sakfrågor att driva är det viktigt att vara försiktig. När det gäller sådana frågor är det vanskligt att flytta konkreta råd och erfarenheter över landsgränser, mellan olika politiska kulturer och olika politiska landskap.

Det politiska landskapet i Tyskland är nämligen mycket mer annorlunda än det svenska, än en snabb titt på listor med partinamn och valresultat kan få en att tro.

Tyska SPD är till exempel ännu hårdare och starkare förankrat i traditionell tillverkningsindustri än de svenska socialdemokraterna. CDU/CSU är djupt präglat av sina band till kristenhet och kyrka. Det vi i Sverige upplevde för ett par år sedan, att de två ledande partiernas ledare tävlade om att synas mest på Pride-festivalen, skulle vara fullständigt otänkbart!

En rad historiska faktorer gjorde vidare att den gröna rörelsen i Tyskland blev mycket radikalare än i Sverige: De stora partiernas gemensamma fokus på ekonomisk återuppbyggnad efter kriget, och deras gemensamma vilja under många decennier att blunda för vad som skett 1932-45, ledde till att de ungdomsprotester och alternativrörelser som med tiden växte fram hamnade i mycket hårdare konflikt med den etablerade makten än i Sverige. Medan statsministern i Sverige gick med i demonstrationer mot kärnvapen, röjde den tyska statsledningen plats för avskjutningsramper för nya missiler.  Tysklands delning och Bader-Meinhofligans aktiviteter gjorde mörkröda partier mindre attraktiva bland de protesterande än i Sverige.

Motsättningen mellan de renlärigt radikala och dem som kunde tänka sig kompromissa för att få genom sakpolitik blev därför mycket hårdare och skarpare bland de Gröna i Tyskland än i svenska Miljöpartiet. Så när ledningen för de Gröna tog på sig kostymerna och bänkade sig kring Gerhard Schröders regeringsbord blev besvikelsen bland de renläriga mycket större, än när deras svenska partikamrater inledde budgetsamarbete med Göran Person.

På få ställen i Tyskland finns dessutom så stor andel av befolkningen som definierar sig själva som hörande till alternativrörelsen, som i just Berlin!

Visst: Piratpartiet i Berlin tog väljare som i besvikelse lämnat de Gröna. För att de Gröna inte var tillräckligt radikala. Jag tvivlar dock på att det finns lika många, lika besvikna och lika arga fd gröna väljare på Södermalm som i alternativ- och konstnärskvarteren i Berlin.

Så min slutsats är: När vi diskuterar hur vi ska utveckla vår politik utanför våra klassiska sakområden ska vi utgå från vår ideologi och det politiska landskapet i Sverige. Och inte tro att vi kan importera berlinpiraternas framgångar genom att härma deras konkreta politiska program. Vad som är rätt i Berlin behöver inte nödvändigtvis fungera i Sverige.

Nils-Eric Sandberg angriper i en replik i SvD tanken att sjukvården ska spara pengar på läkemedel genom att använda billiga generika istället för att köpa de stora bolagens dyrare produkter. Någon måste ju, skriver han, betala för utvecklingen av nya läkemedel.

Men just av den anledningen får de läkemedelsföretag som tar fram nya preparat ensamrätt på att tjäna pengar på läkemedlet under ett betydande antal år (patent). Under den tiden kan de ta ut priser som är mångfalt högre än själva tillverkningspriset.

Vad Nils-Eric nu vill är att de företag som haft ett monopol som gått ut ska kunna fortsätta ta ut högre priser även när konkurrenter får tillverka preparatet. Och att detta ska betalas av landsting och patienter. Menar Nils-Eric verkligen att vi inte ska ha normala marknadsmekanismer när det gäller tillverkning och försäljning av läkemedel?

Läkemedelsföretagen behöver i och för sig den typ av extrasubventioner, som NES vill ge dem. De flesta stora läkemedelsföretag befinner sig i en situation, där storsäljande patent är på väg att gå ut, och det finns betydligt färre nya produkter som är på väg mot marknaden.

Situationen diskuterades ingående i den ansedda branschtidskriften Nature Biotechnology i mars i år. Många analytiker återkom till att problemen inte i första hand var brist på spännande forskningsuppslag eller strängare krav för tillstånd för nya preparat. Utan att problemet låg i det alltmer kortsiktiga perspektivet på läkemedelsföretagens vinst.

De pengar som investeras i läkemedelsföretagens forskning och utveckling ger vinster på 10-30 års sikt. De pensionsfonder och andra institutionella aktörer som idag dominerar på börsen vill ha utdelning och värdestegring på ett halvårs eller ett par års sikt. Det går helt enkelt inte ihop.

Resultatet har blivit en fruktansvärd ryckighet i läkemedelsföretagens FoU-arbete. Ena dagen satsar ett företag stort på ett forskningsområde. Nästa dag koncentreras all forskning i detta och näraliggande områden till ett annat land. Tredje dagen säljs den till ett annat företag. Fjärde dagen knoppas det av. Femte dagen köper det ursprungliga företaget upp ett litet företag som bedrivit närliggande forskning. Sjätte dagen läggs denna verksamhet ner.

Denna ryckighet har varit mycket tydlig i Sverige under det senaste årtiondet, och skapat en enorm turbulens kring tillämpat biomedicinskt forsknings- och utvecklingsarbete.

Frågan måste därför ställas om de stora läkemedelsföretagen är mogna att fortsätta axla ansvaret för att utveckla och testa nya läkemedel. Kanske är det dags för staten att ta över ansvaret för den verksamheten? Så att vi kan avskaffa medicinpatenten, och låta läkemedelsföretagen konkurrera om att billigast och miljövänligast tillverka de preparat som utvecklas.

Då slipper vi möta sådana orimligheter som att ärrade liberala debattörer argumenterar mot fri konkurrens. Och fattiga människor i tredje världen kommer att få glädje av utvecklingen med en gång, istället för med 20 års fördröjning.