Rovio Mobile, mjukvaruföretaget som gett oss Angry Birds, har en VD vid namn Mikael Hed, som fattat poängen.

I slutet av januari talade han på musikkonferensen Midem i Cannes, där han konstaterade att alla pirater inte är ”grisar”.

Mina översättningar:

”Vi har en del problem med pirater, inte bara vad gäller appar, men också i synnerhet ifråga om konsumentprodukter. Speciellt i Asien finns det tonvis och åter tonvis med olicensierad merchandise.”

Hed förklarade hur meningslöst Rovio ser det att försöka komma åt det hela i domstol, annat än i de fall där produkterna det är fråga om är av så usel kvalitet att det skadar Angry Birds som varumärke. I slutänden handlar det då snarast om att skydda sina fans från lurendrejeri. När det inte är fallet, så väljer Rovio hellre att se det hela som ett sätt att få fler fans, även om man inte gör pengar direkt på produkterna som säljs.

”Piratandet behöver inte vara något dåligt, i slutsummeringen betyder det mer affärer för oss.”

”Vi kan lära oss en hel del från musikindustrin och kanske mest från de rätt usla sätt som de försökt komma tillrätta med piratkopiering.”

”Vi tog lärdom och slutade se våra kunder som användare och börja se dem som fans. Vi gör det nu: pratar om hur många fans vi har.”

”Förlorar vi våra fans, så är våra affärsmöjligheter döda, men kan vi få skaran att växa, kommer våra affärer att växa med dem.”

Det finns en fantastisk klarsyn i resonemanget. En klarsyn som visar på något jag gått och väntat på.

Det är i mångt och mycket fråga om ett generationsskifte, där de som nu kommer in i matchen inte släpar med sig tankegods och affärsmodeller som tillhör ett annat sekel. Mikael Hed inser det som många skiv- och filmbolagsmoguler inte varit förmögna att göra, att det viktigaste är fansen, har man dem med sig så vinner man.

Det är faktiskt så enkelt, har ni era fans med er så vinner ni. Möter ni fansen i domstolen, är den enda segern ni kan vinna en pyrrhusseger – de enda som vinner på riktigt, är advokaterna.

Det blir extra fascinerande att se sådan insikt, när man parallellt kan betrakta korporatismens föga fagra nuna som insmilande smyger runt som en vampyr bland beslutsfattare. Där hittar vi inga framsynta krafter, inga insikter om att vi vinner tillsammans, där hittar vi bara de som är alltför villiga att offra allt som är värt något i det fria samhället på upphovsrättens altare.

 Tänk så enkelt allting är när man inte sitter fast.

Imorgon tas mangamålet mot Simon Lundström upp i HD. Lite oväntat reser sig då gruppledare från barnpornografigruppen på polisen upp och höjer rösten.

Björn Sellström, gruppledaren för barnporrjägarna vill bekämpa riktigt barnporrr, inte fjantigheter:

Om domen mot mangaexperten Simon Lundström står fast riskerar fokus att flyttas från bekämpande av bilder och filmer av verkliga övergrepp på barn till diskussioner om vi ska bedöma tecknande fantasifigurer som barnpornografi eller konst.

[... snip ...]

Jag är tveksam till hur en fällande dom ska gagna de barn som utsätts för riktiga övergrepp som dessutom dokumenteras. Frågan har ett högt principiellt värde för hur rättstillämpningen i fortsättningen ska föras.

Björn vill inte riktigt gå hela vägen och beteckna hela lagen om tecknad barnporr som nys, vilket kanske inte är så konstigt i hans position. Det gör också att delar av hans artikel tycks halta en aning.

Kontentan är dock rätt tydlig och stark, för Björn inser hur betydelseglidningen kommer öka antalet fall som blir liggande på skrivborden, vilket knappast gagnar de barn som utsatts för direkta, verkliga brott. Björn är också noga med att skilja på verkliga barn och fantasifoster, vilket beslutsfattare varit lite väl dåliga på:

När vi nu har en lag som ska skydda barn från att bli avbildade i pornografiska sammanhang, låt oss då inte glömma att det är just barnen vi ska värna och låt oss inte jämställa dem med fantasifigurer. De barn som utsätts för övergrepp vilka dokumenteras förtjänar bättre än att hamna i samma kategori som ”människoliknande varelser”.

En lag om barnpornografi som inte förmår göra skillnad på fantasi och verklighet är obehaglig på många sätt och dessutom lömsk. Den som på goda grunder försöker kritisera en sådan lag hamnar nämligen i riskzonen för att misstänkas bära på en dold agenda, att själv vilja konsumera barnpornografi.

Nu är det inte det saken handlar om. Det handlar inte ens om hur grovt något till synes är. Det handlar om att barnpornografi skildrar en sexuell/sexualiserad situation där den ena parten har ett uppenbart och totalt maktunderläge och därför i realiteten saknar eget val.

Det förutsätter faktiskt att ett verkligt barn drabbats, i annat fall dras mattan bort under fötterna på hela legitimiteten för det underliggande resonemanget. Dessutom blir det hopplöst att bedöma sådana brott utan offer, då kulturell kontext och konstnärlig frihet gör det omöjligt att bedöma vad som vad.

Vem kan gissa sig till att den som ser ut som ett barn i bilden, i själva verket är den tonåriga killens i högsta grad vuxna och dessutom högskoleutbildade lärare? (Serie: Umi No Misaki)

De flesta av oss köper resonemanget att barnporr måste vara olagligt helt enkelt för att barn ÄR ett specialfall. Det är speciella i så motto att vi som vuxna har ansvar för deras väl och ve. Vi är kulturellt och i det närmaste genetiskt betingade att skydda barn över alla andra.

I annat fall skulle vi snabbt kunna konstatera att det minsann är lagligt och helt trivialt att söka rätt på bilder som skildrar de patetiska resterna av vuxna människor som förolyckats eller utsatts för dödligt våld ^(*). Inte ens när det som blivit kvar kan skrapas upp med spatel slår lagen till och vill syna våra ”vurmer” — och så bör det vara, eftersom alternativet är ett mått av kontroll som i sig är väldigt destruktivt för vår frihet, dels på kort, men ännu mer på lång sikt.

Det Björn missar är med andra ord att det inte räcker med att HD frikänner Simon Lundström, som just nu är lagens aktuella offer. Ser man till lagens utformning, så är det inte alls självklart att tingsrätten eller hovrätten gjort fel. De som gjort fel är lagstiftarna som lagt fram och röstat igenom en sådan lag och nuvarande politiker som tar lagen i försvar. Lagen borde omedelbart skrivas om för att endast omfatta resultaten av verkliga övergrepp, för allt annat är orimligt.

Det är orimligt dels därför att varje undantag i grundläggande tryck- och yttrandefrihet bör hållas så snävt som möjligt och dels för att det tar fokus från de verkliga brotten. Det vi alltså måste inse är att önskan att få bort allt vi inte tycker om är farligt för vår frihet och motverkar sitt eget syfte.

Snälla lagstiftare, låt oss ägna oss åt verkliga brott, med verkliga offer, så kanske vi kommer någonstans.

-

*) Tror ni mig inte om våldsbilderna, sök på ”bestgore” — men skyll inte på mig om ni blir gröna i ansiktet, jag har härmed varnat er.

När Douglas Adams uppfann sin Bistromathic drive hade han nog inte haft beröring med den svenska skoldebatten. Om det är någonstans matematiken och rumtiden upphör att bete sig rationellt är det i curriculumdiskussioner. Visst beter sig matematiken irrationellt i restauranger, men när vi diskuterar timplanerna i skolan så upplöses sambanden mellan talen, tiden och tanken. Det hade Douglas Adams förstått att utnyttja.

De senaste decennierna har en rad nya ämnen lanserats för omedelbart införande i våra skolor: etik, datakunskap, sex och samlevnad, miljö, genuskunskap, grundläggande IT-kunskap osv. Ingen har någonsin brytt sig om att definiera var tiden för det nya ämnet ska tas ifrån. Tydligen utgör skolan ett system där det alltid går att trolla fram extra tid.

Tänk vilken praktisk ordning det vore om man ska konstruera ett framdrivningssystem som skall fungera för världsrymdens oändliga avstånd.

Den svenska skolan har i själva verket slut på tid, under trycket från en ständigt ökande kunskapsmassa, när det som för några decennier sedan var frontlinjeforskning plötsligt anses tillhöra allmänbildningen. Samtidigt gör konservatism och revirtänkande det mycket svårt att stryka något av det som traditionellt anses höra till kunskapsstoffet. Vi kan till och med fortfarande se spår av den medeltida skolans trivium och quadrivium i vår läroplan.

Trivium och Quadrivium

Kursplanerna i ämnena sväller samtidigt som många ämnen fått färre timmar i timplanerna. Till slut kommer det att spricka, om det inte redan har gjort det. Det finns de som hävdar att orsaken till att lärare vid högre läroanstalter klagar på att varje generation elever kommer till dem med svagare förkunskaper, inte har att göra med att skolan blivit sämre, utan att eleverna idag kan mindre och mindre om ett allt större område.

Lösningen på problemet, att det inte går att stoppa in fler ämnen i våra sprickfärdiga kursplaner, har blivit att man istället säger att vissa nödvändiga perspektiv ska belysas ämnesöverskridande som fokusområden eller infallsvinklar. Detta kanske låter som en lösning, men det har sina egna inbyggda problem.

En lärare ska inte bara undervisa i sin specialdisciplin utan också ta i beaktande att göra det så att etiska förhållningssätt, genusperspektiv, ekologisk hållbarhet, dataanvändning och kritiskt tänkande belyses, beaktas och/eller tillämpas. Till slut är läraren så yr i huvudet av alla avvägningar mellan allt detta viktiga att inget fokus finns kvar till själva ämnet.

Jag tror inte skolan mår bra av politisk styrning. Jag tror skolan mår bra av att det sätts upp ramar som är hållbara över tid, att lärare, kollegier och skolledningar ges största möjliga autonomi inom dessa ramar och att det finns system för resurstilldelning som är transparenta, rimliga och förutsägbara.

Låt lärarna ta hand om skolan. Den yrkesstolthet det skulle ge dem skulle öka statusen och attraktionskraften hos läraryrket. Om lärarna hade självförtroendet och respekten att det är de som gör en bra skola möjlig skulle de också värdesättas ekonomiskt. Skolan skulle börja spendera sina resurser på lärare istället för på byråkrati eller mirakelkurer.

Detta inlägg skrivs som en del av den pågående breddningsdebatten inom Piratpartiet. Närmare bestämt som en reaktion på en motion om att införa kritiskt tänkande som skolämne. Det är min fasta övertygelse att en pirat skolpolitik måste bygga på principen att vi inte reglerar skolan mer utan mindre. De sakpolitiska ställningstaganden vi gör borde inte handla om enkla konkreta förslag för att ta tag i olika symbolfrågor. Svensk skolpolitik har redan för mycket av sådan politisk klåfingrighet. Ett av skolans största problem är att alla tror sig vara experter, eftersom alla har varit elever och många har varit föräldrar till elever. Som brukare av skolan anser vi oss veta hur den ska bli bättre. Oftast genom just vår favoritkäpphäst.

Skolpolitiska program borde handla om att minska regeltrycket och klåfingrigheten till förmån för tydliga ramar, stor autonomi inom dessa och en förutsägbar och rättvis tilldelning av resurser. Vi pirater borde leta efter förslag som åstadkommer detta. Jag har själv motionerat till det pågående årsmötet om att skolan borde ta ekonomiskt ansvar för skapandet och vidmakthållandet av kollaborativa öppna läromedelsprojekt och referensdatabaser (som t ex Wikipedia) istället för att spendera pengar på dyra kommersiella läromedel. I en annan motion diskuteras elevhälsovård och psykisk hälsa. Den typen av övergripande beslut om formerna för skolverksamhet tror jag är viktiga. Där finns det handfasta framtidsinriktade reformer att göra.

HAX är en klarsynt man som med några enkla meningar försöker förklara varför EU inte fungerar.

I Nyheter 24 skriver han om ”worst practice”, det fenomen som gör att det jämt är de med mest byråkrati, högst skatt, mest kontroll, sämst tolerans, minst transparens etcetera som är mest högljudda och sätter agendan för EU som helhet.

Jag har sällan sett det så enkelt och uppenbart förklarat. Tar du en kraftigt heterogen grupp, vilken som helst, av någorlunda storlek och bestämmer att alla skall göra gemensam sak och följa samma regler och normer, så kommer det att bli så:

En tumregel är att EU alltid kommer fram till det som är sämst. Worst practice, för att tala engelska. Det är alltid de som har den jävligaste byråkratin, de högsta skatterna, den mest repressiva politiken och mest övervakning som är mest högljudd – och som vinner. Vilket sedan drabbar alla andra EU-stater.

Det ligger i hela ”harmoniseringstankens” natur att de som skall ”harmoniseras” går från friheten att välja själva till att inrätta sig under kollektivets regler och att de som är mest represssiva alltid kommer att ha den starkaste rösten. Det är till och med inbakat som en slags absurditet, att om de ”minst repressiva” lyckas tvinga fram konformism från de som är mer repressiva, så är även det en form av repression…

Ett samarbete i Europa är viktigt och positivt. Vi har slagit varandra i huvudet under så många sekel, att det verkligen är dags för något annat. Vi är förhållandevis små stater och därför sårbara på den internationella scenen, men tillsammans är vi oerhört starka.

Men vi är också ett område som producerat oerhört många byråkrater och autokrater. Skyddet mot detta är inte att lämna över nationalstaternas makt till en central byråkrati, det är snarast att sätta räven att vakta hönsgården.

Vi ser sällan kvällspressen jaga EU-politiker på det sätt som drevet går nationellt. Med få undantag kan de göra lite som de vill utan risk att bli synade. Det är guldläge för lobbyister, det är guldläge för alla de som vill verka utan att synas och vars agenda inte riktigt tål dagens ljus.

Vi har tyvärr i hela vår ansats helt missat att en försöka göra något åt den saken, istället sväljer vi vad dumheter som helst.

Därför kan vi räkna med att vi överlag kommer att se en harmonisering som hela tiden strävar efter att göra det sämsta till regel för alla och vars flexibilitet är som att se en elefant dansa balett.

Som stor fan av Mad Men går jag i väntans tider. Den hade premiär i USA förra helgen och ikväll kan vi se den i Sverige. Under veckan har jag duckat den information som spridits över Facebook och andra kanaler om vad som hände i det första avsnittet. Det verkar vara viktigt att inget veta; seriens skapare Matthew Weiner ville hemlighålla så mycket som möjligt inför premiären:

Publiken ska få samma chans som de av er som har fått se det nya avsnittet. Deras puls ska höjas när vinjettmusiken börjar och de ska inte ha en aning om vad som kommer att ske. (citatet från Svd)

Det är något egendomligt med att vara så noga med hemlighetsmakeriet för den amerikanska publiken samtidigt som den internationella publiken får vänta på på premiären och själva tvingas undvika spoilers. Anna Troberg skrev en debattartikel på SVT Debatt i veckan om det absurda i att hänga kvar vid den gamla synen på TV-tablåer i en tid då tekniken möjliggör samtidiga premiärer över hela världen. Varför ska vi vänta en vecka när serien redan är tillgänglig på nätet bara timmar efter premiären?

Rättighetsägarna vill få det till att de som inte står ut med den påtvingade väntan utan laddar ner avsnitten så fort de blir tillgängliga ägnar sig åt stöld. Stjäla vill man ju inte, så det är kanske ett bra argument att vänta den där veckan. Men är det stöld? I NY Times funderar en amerikansk jurist över den frågan.

Själv bestämde jag mig för att ge min bild av saken genom en liten fabel om bad- och friluftsliv. Håll till godo.

Den otäcka kanotismen

Det var ett vackert sjölandskap som bredde ut sig någon gång någonstans. Sjöar av olika djup, form och utsträckning lyste blåa i solgasset vackra sommardagar. Längs sjöarnas sydliga stränder låg vackra vikar med långgrunda sandstränder, mjuka stenhällar med lätt åtkomst till vattenbrynet, låga gräsklädda kullar med utsikt över nejden och alla andra sjönära lockande platser du kan tänka dig.

Längs den sydliga stranden fanns naturligtvis fast bosatta familjer som ägde hus och tomter med tillgång till dessa stränder. Under generationer hade de ordnat och fejat så att de vackraste platserna längs stranden var anpassade för badande, picknickar och grillkvällar. Där fanns bryggor där det behövdes, eldplatser med sittplatser och andra värdefulla mänskliga tillägg till det som naturen redan anordnat.

Badplatserna och de vackraste utflyktsmålen kunde nyttjas av alla och envar för så var det i detta land. Stranden kunde man inte äga ensamrätt till. De flesta som bodde längs stranden hade inget problem med detta. Så länge de sällsynta badgästerna tog väl vara på stränderna och inte skräpade ner eller förstörde någonting så räckte de till alla.

Allmän hänsyn gjorde att det värde som skapats genom många års snickrande och vårdande av tomtägarna kunde nyttjas av många utan att det blev mindre värt för dem som lagt i bryggorna och byggt upp picknickplatserna.

Detta skulle förändras.

En första aning om detta var när några av markägarna insåg att det faktum att de kontrollerade tillfartsvägar och ägde den mark som man kunde parkera på gjorde att det gick att tjäna pengar på stranden. Vägar breddades, stora ytor asfalterades och delades in i rutor, skyltar om parkeringsförbud och parkeringsautomater sattes upp. Snart kunde några av de driftigaste njuta av en fin liten inkomst från sina parkeringar.

Parkeringarna gjorde att fler började fundera på hur de kunde erbjuda något till bad- och utflyktsfolket. En hel liten badindustri växte fram som sålde glass eller ved, hyrde ut badleksaker och campingutrustning. Det startades simskolor. Någon kom på att man kunde ta betalt för att ta med barn ut på friluftsliv.

Fortfarande var stränderna ett ställe där badfolket och de bofasta levde i harmoni med varandra för det mesta. De som badade kunde välja att bara ta ett dopp om de inte ville bli en del av badindustrins kundkrets. De bofasta kunde välja att delta i badbranschen som producenter och få betalt för att stora skaror besökte ”deras” bit av stranden eller om de helt enkelt ville stå utanför och njuta av den själva.

Men detta skulle förändras.

Det fanns hela tiden en grupp människor som ville njuta av stranden utan att vara en del av strandekonomin. Kanotister och friluftsmänniskor som tog sig till stranden utan att behöva använda några av de nyttigheter som erbjöds mot betalning. Utan behov av parkeringsplatser, tilläggstjänster eller utrustning.

Dessa människor smälte in bland de andra badgästerna. Det värde som fanns i själva naturen såsom gud skapat den – det glittrande vattnet, det böljande landskapet och de vackra vyerna – kunde alla glädjas åt utan att det blev mindre av det för någon annan. De värden som skapats av människorna längs sjön – badbryggor, grillplatser och ansade gräsmattor för lekar – var tillräckligt omfattande för att inte värdet av det skulle minskas för någon bara för att någon annan också var där. Åtminstone så länge alla visade varandra hänsyn.

Visst förekom det badjävlar som skräpade ner, inte frågade om lov innan de slog läger för natten, eldade på fel ställen eller på andra sätt förstörde för andra. Men det var relativt sällsynt och kunde i det flesta fall lösas genom att man hjälptes åt att ta hand om missdådarna.

Men detta skulle också förändras.

Med tiden utvecklades badindustrin. De största aktörerna började paketera bad- och friluftsupplevelser. En familj kunde betala för en dag av bad och lekar och i priset ingick allt de kunde tänkas behöva. De bästa platserna längs stranden förvandlades snart till helt kommersialiserade områden. Olika markägare gick ihop och förpackade gemensamt erbjudanden där allt kunde ingå. Några få aktörer kontrollerade snart hela den kommersialiserade delen av bad- och friluftslivet. Fortfarande fanns det naturligtvis kvar fina ställen längs stränderna som inte ingick i dessa storskaliga erbjudanden. Små familjekontrollerade badvikar och till och med en och annan helt öppen plats.

Samtidigt exploderade kanotismen. Kanoter blev oerhört mycket vanligare och kunskapen om kanoting spreds till bredare kretsar. Med hjälp av kanoter kunde den badintresserade få tillgång till strändernas finaste platser utan att behöva handla med de stora bad- och friluftsföretagen. Kanotisterna skapade till och med ett helt nytt fritt utbud av badmöjligheter och utflyktsmål eftersom en kanot kunde ta sig till de finaste platserna på de många öar som fanns i sjön.

När var och varannan familj hade tillgång till kanoter så glesnade det på parkeringsplatserna. Bad- och friluftspaketen var plötsligt inte lika lätta att sälja. De stora badindustriella aktörerna som hade haft några år av fantastisk framgång såg plötsligt sina intäkter minska.

Med detta lät de sig inte nöja. De hade vant sig vid att de kontrollerade det mesta som hade med strandlivet att göra. När de upplevelser som de paketerat och salufört plötsligt kunde kopieras utan kostnad reagerade de. Och de hade skaffat sig makt.

De största markägarna var kompisar med de som bestämde i landet där det vackra sjölandskapet låg. De förklarade upprört att deras värdefulla upplevelsepaket nu stals av kanotpiraterna. Att kanotismens intrång i deras välordnade kommersiella värd hotade att stjälpa en hel bransch och att det måste stoppas.
Kanotisterna försökte förklara att stöld inte var en rimlig beskrivning av vad som pågick. Ingen hade ju förlorat någonting. Stranden och badplatserna fanns ju fortfarande där. Den som ville använda dem hade fortfarande samma tillgång till dem.

Men snart kom det upp skyltar om kanotförbud och inte långt senare blev det första kanotuthyrningsföretaget dragna inför domstol för medhjälp till strandintrång.

Allt hade förändrats.

Omröstningen om datalagringsdirektivet kom och gick. Med en stämma som en klassisk auktionsförrättare matades besluten genom kvarnen. Att DLD gick igenom var ungefär lika oväntat som att solen gick upp i öster, men ändå har jag svårt att smälta den automatik med vilken vår integritet röstades bort… än en gång. Den har tydligen inte något värde, vår integritet?

Den kanske största tragiken, är hur aningslösa och ointresserade alla tycks vara. Vi är en ganska liten grupp som skriker oss hesa, resten tycker mest att: ”Det var väl tråkigt, vad skall jag köpa till middag?”

Ännu mer obehagligt är den avtrubbning som drabbar inte bara de som är ointresserade av politik, utan alla. Inte ens politikerna tycks riktigt ta frågans alla dimensioner på allvar, med 41 undantag. Inte ens när en av deras egna utredare Patrik Fältström påpekar att andra saker har hänt i politiken, saker som helt ändrar spelplanen. Det som skulle varit något som endast användes för det allra allvarligaste brotten, kan redan från början komma att användas slentrianmässigt även för brott som bara ger böter i straffskalan.

Men tänk tanken att alla de absurda panoptikon-lagar som antagits de senaste dryga decenniet, alla skulle lagts som en samling propositioner att ta ställning till vid ett och samma tillfälle:

• Teleavlyssning utan misstanke om man råkar ha kontakt med misstänkt. Avlyssning, kameraövervakning och postkontroll får till och med får användas bara det finns anledning att anta att en person kan komma att begå vissa allvarliga brott.
• Polisen får numera i smyg får installera buggningsutrustning även i andra utrymmen än den misstänktes hem, om det finns ”särskild anledning” att tro att den misstänkte kommer befinna sig där.
• Överskottsinformation från avlyssningen får sparas och användas ”brottsförebyggande”.
• Information i mycket högre grad än tidigare får delas med utlandet och utländsk makt kan få bedriva gränsöverskridande övervakning.

Sen har vi det stora som i alla fall märkts i debatten:

• FRA-lagen, det vill säga ständig avlyssning av all trafik som passerar landets gränser, det vill säga en stor del av all internettrafik. ”FRA-shoppen” skulle från början inte vara öppen för andra än försvaret, men numera kan även polisen beställa…
• IPRED, som till och med tillåter privata aktörer att begära ut information om personer bakom IP-nummer på nätet. Vilket gör att de kan dra folk inför domstol i civilrättsliga mål. Tidigare har endast polisen kunna begära ut sådan information och då endast för brott som kan ge fängelse.
• Och nu DLD, med vilken man kan spåra i princip varje steg vi tar genom att kolla var och när vi kopplar upp oss mot telenät och internet, vem vi kommunicerar med och hur. Ringde du kvällspressen? Har du pratat med läkare nyligen? Porrsurfade du på lunchen i tisdags och varför ringde du ett telefonsamtal från porrgatan några timmar senare? Det är ett direktiv som gör våra datorer, surfplattor och telefoner till vårt privatlivs fiender.

Snart kommer dessutom ACTA och om den passerar EU kommer våra politiker säkert som amen i kyrkan rösta igenom det också.

Det finns mer att läsa på http://opassande.se/integritet/index.html

Som sagt, tänk tanken att alla dessa förslag kommit upp under en och samma vecka, istället för att vara spridda över tiotalet år. Avlyssning av oskyldiga på rena spekulationer, kartläggning och insamling av information från alla svenskar överhuvudtaget. Överlämnande av polisuppdraget till privata aktörer. Glöm anonyma tips till pressen, glöm ditt privatliv, glöm att ha hemligheter välkommen till panoptikon.

Det är därför jag skäller på idioterna som bagatelliserar problemet.

Texten för dagen är av Waterboys, ”Be my enemy”:

My hands are tied
I’m nailed to the floor
feel like I’m knockin’ on the
Unknown Door
there’s a gun at my back
a blade at my throat
I keep on findin’ hate mail
in the pockets of my coat

Well I’ve been trying to grow
I been coolin’ my heels
I have been workin’ in the fields
and I can’t get to sleep
I can’t catch my breath
I can’t stop talkin’ and I
look like death!

but I will put right this disgrace
I will rearrange you
If you’ll be my enemy
I’ll be your enemy too

Det största problemet är ändå att fanskapet träffat i stort sett hela världen. Vill du slippa, får du bosätta dig på en ö någonstans i ingenstans och sluta kommunicera med omvärlden. Då kanske du får ha ditt privatliv ifred.

Suck!

Nästan 80 miljoner youtubebesök på 10 dagar. Invisible Childrens kampanj Kony 2012 och deras film tryckte verkligen på rätt knappar.

Jag erkänner villigt jag blev gripen, rörd till trådar, och fylldes av ett starkt behov av att göra något. Jag spred filmen vidare och ägnade några dagar åt att diskutera Uganda och Centralafrika med alla jag träffade. Jag beställde ett litet action kit för en spottstyver. Men viktigast av allt jag läste på. Jag googlade, wikipediade, besökte internationella brottmålsdomstolen i Haag (på nätet) och läste obskyra bloggar. Idag vet jag och de jag talat med den senaste veckan mer om situationen i Centralafrika.

Invisible children behövde för att uppnå detta använda ”billiga retoriska knep”. Filmen är ett skolexempel på skickligt konstruerad propaganda. Organisationen sprider därmed en förenklad bild av en oerhört komplex konflikt. Tre påståenden man sett i kritiken mot initiativet. Alla tre är sanna. Personligen tycker inte jag det förtar värdet av initiativet. För att nå fram måste man förenkla. Retoriska knep är bara så billiga (eller dyrbara) som det syfte de används för. Och propaganda kallar vi det när något vi inte håller med om sprids av lite för skickliga kommunikatörer.

Joseph Kony och situationen i Centralafrika är mer känd nu än för två veckor sen. Invisible Children har gett oss ett nytt exempel på hur internet kan fungera som en kraftsamlare och förstärkare som ger makt till människor som samlas runt något det tycker är viktigt.

Hanna Fridén och andra förde fram starkare kritik mot organisationen; att deras syfte är missriktat eftersom de stödjer en ökad militarisering av konflikten och att deras metoder är tveksamma eftersom de insamlade pengarna i för låg grad går till rätt saker. Många av kritikerna rekommenderade att man engagerar sig i situationen i Centralafrika på andra sätt en genom Kony 2012, som Läkare Utan Gränser och Amnesty.

Jag förstår bara inte varför allt måste vara så svartvitt. Emanuel Karlsten sammanfattar min syn på saken förtjänstfullt i DN.

Nästa knapptryckare var inte lika uppenbart uppsåtlig. Det handlar förstås om hur lite kvinnlig kroppsbehåring uppenbarligen trycker på helt fel knappar hos vissa människor. Själv har jag svårt att förstå de senaste dagarnas rabalder runt att en kvinna visade armhålan i TV. Jag gillar naturliga kvinnor med hår och kroppsdofter som inte döljs under ett lager av parfym och deodorant.

Det betyder inte att jag skriker okvidingsord till kvinnor som föredrar att raka sig eller män som föredrar kvinnor som föredrar att raka sig. Vad folk har för preferenser eller gör med sitt eget utseende för att tillfredställa någons preferenser är rätt mycket deras egen affär enligt mig.

Men en bild på Facebook tryckte på knappen så till den milda grad att det inte gått att undgå att diskutera kroppshår i fikarummet den senaste veckan. Återigen är det Hanna Fridén som vet vilka knappar hon ska trycka på, när hon bestämmer sig för att ta Facebookmobbarna under herrans tukt och förmaningen. Bra rutet Hanna.

För det handlar faktiskt om något mycket allvarligare än folks rätt att ha åsikter om kroppshår. Det handlar inte om en hårig armhåla. Det handlar om hur farligt internet kan bli i händerna på en lynchmobb. Det handlar om samtalsklimatet – med Deepeds ord: ”Till slut förstår vi inte lågmäld.” Och kanske framförallt så handlar det om hur framförallt kvinnor kontrolleras via sättet deras kroppar betraktas med en blandning av fördomar och hat om de inte ställer upp på normen.

I denna värld av knapptryckande där samtalet under några dagar intensivt centreras kring en fråga på Twitter, Facebook, bloggar och i vanliga media kan man göra det lätt för sig. Man kan som Johan Hakelius i Aftonbladet skylla på budbäraren. ”Modern teknik gynnar drummlar” konstaterar han:

Man kan skylla på bloggtölparna som satte igång det hela, men vid det här laget vet vi att modern informationsteknik gynnar ouppfostrade drumlar av båda könen. Det är inget tvång att låta dem bestämma vad vi andra ska tala om. Ändå låter vi dem göra det.

Vi verkar också vara i färd att låta dem bestämma tonläget. Den hätska ton som grälsjuka nätnöt använder sig av för att uppväga bristande tanke­förmåga, letar sig in i mittfåran. Fundera till exempel på hur ofta även resonerande och genomtänkt kritik av någon idé eller något fenomen numera klumpas ihop med brölande bloggare, massmördande vettvillingar, eller vad som står till buds, och ges den gemensamma etiketten ”hat”.

Jag tycker att det är komiskt att han klumpar ihop alla bloggare (inklusive Hanna Fridén antar jag) under etiketten bloggtölpar, för att i nästa stycke beklaga att resonerande och genomtänkt kritik klumpas ihop med brölande bloggar. Det är ju bland annat du Johan Hakelius som har en tendens att blanda ihop det resonerande och genomtänkta med det förenklade och fördomsfulla. Det är inte första krönikan av dig jag läser där du tycks ha missat att den debatt du refererar innehåller både och, eftersom du utgår ifrån att inget bra kan skrivas utanför väggarna på de gamla pappersdrakarnas tidningshus.

Ursäkta, Johan Hakelius har en tendens att trycka på fel knappar hos mig.

För en integritetsvän och piratpartist är allt detta knapptryckande extra sorgligt denna vecka, eftersom vi inte tycks hitta rätt knappar att trycka på för att stoppa knapptryckaradeln i riksdagshuset från att trycka på fel knapp och införa datalagringsdirektivet nästa vecka. Istället för att skriva en ny text om Brasklappar eller ryggradslösa riksdagsmän hänvisar jag till Anna Trobergs förtjänstfulla genomgång på Nyheter24, hennes debattartikel om saken på Newsmill, Emmas briljanta illustration av problemet på Ajour och Piratjannes beskrivning av ett möte med Johan Linander.

Innan jag skriver det här, så vill jag bara påpeka att det inte är ett påhopp specifikt på personen Johan Linander. Han får tjäna som slagpåse för att han personifierar hela problemet och för att jag anser att han sålt sin ryggrad på auktion.

I TT blev han en aning felciterad:

Centerpartiets Johan Linander, vice ordförande i riksdagens justitieutskott, tillhör dem som hela tiden har varit emot datalagringsdirektivet. Nu får han finna sig i att det ändå implementeras i Sverige.

– Det är ju som Biskop Bratt, härtill är jag nödd och tvungen. Vi har kommit till vägs ände. Vi vill inte men måste, säger han till TT.

Nu handlar det ju om Biskop Brask, upphovet till uttrycket brasklapp. Någon Bratt som kläckt ur sig något om att vara nödd och tvungen har jag aldrig hört talas om.

Brask däremot har gått till historien som den som gömde ett skrivet förbehåll mot ett beslut han varit med att fatta i sitt sigill. Enligt sägnen räddade det hans liv vid Stockholms blodbad, när han kunde öppna sigillet och producera sitt förbehåll. Han sägs ha uttalat det där om nödd och tvungen som ett sätt att säga att han tvingats vara med och fatta beslutet mot sin vilja. Vad jag kan minnas handlade beslutet om att vräka en eller annan ärkebiskop med lojaliteterna på den danska sidan.

Jag vet inte om Biskop Brask är någon portalfigur att hänga upp sina beslut på. Han protesterade inte öppet, utan valde att försegla en hemlig protest om det skulle komma surt efter. Han var helt enkelt en kappvändare, men med något bättre skäl än dagens svenska politiker — han ville behålla huvudet.

Fast å andra sidan liknar det hela den totala ryggradslöshet som präglar alla de riksdagsmän som å ena sidan säger att de är emot datalagringsdirektivet, men å andra sidan tänker rösta för dess införande. Det är fullkomligt otroligt bekvämt att kunna fatta ett beslut samtidigt som man säger sig göra det under protest.

I modern tid har Brasklapp kommit att mena ett mer öppet förbehåll, men ofta är det fortfarande ett sätt att så att säga friskriva sig från ansvaret. Går det fel, så kan man alltid säga att: ”se, det var ju det jag varnade för”…

Så har då Johan rätt om att vi verkligen måste fatta ett beslut om att införa datalagringdirektivet?

En av kommentatorerna på hans blogg påpekar att det skulle vara dyrare att genomföra, än att betala de ”hundratals” miljoner i vite vi skulle kunna drabbas av om vi vägrar. Johans svar är upplysande:

Joacim, du har gått på Piratpartiets myter. Inom EU:s fördrag finns det ingen paragraf som säger att medlemsländerna kan köpa sig fria från att implementera direktiv. Den utvägen finns inte. Dessutom handlar det inte om ett bötesbelopp utan om böter och vite som löper dagligen och som ökar med tiden, dvs ett oändligt belopp.

Vill man driva politik så kan man inte driva låtsasförslag. Det är inte seriöst.

Ursäkta medan jag kräks…

Misters and Misses riksdagsmän och kvinnor, ni är valda för att föra politik. Politik är som gamla farbror Palme uttryckte det att vilja, inte som nu tycks vara modernt att vela. Skulle Sverige rätt upp och ner vägra att införa datalagringsdirektivet, så skulle det knappast gå obemärkt förbi. Vi är inte ensamma, men för varje land som lägger sig platt så minskar motståndet. För varje land som vägrar ökar följaktligen motståndet. Genom att kalla sig ”nödd  och tvungen”, så lämnar man med andra ord öppet mål.

Jag misstänker att de riksdagsledamöter som har ryggrad nog att vägra kommer upptäcka att det svenska folket gillar att människor står för sina principer.

Det finns kanske inte någon paragraf om att man kan köpa sig fri från direktiv, men att anse att man hellre betalar böter och vite, om så stort löpande och i evighet, än att införa övervakningssamhället kommer knappast att göra att vi blir uteslutna ur EU. Inte heller kommer det innebära att fransmännen/italienarna/polackerna/österrikarna skickar militärpolisen för att arrestera svenska riksdagsledamöter.

Härtill är ni med andra ord inte alls nödda, snarare skitnödiga. Inte heller är ni tvungna om ni för en gångs skull vågar stå upp utan att böja huvudet och sluta bete er som ynkryggar.

Det handlar om att ta ställning för folket, något alldeles för få svenska politiker tycks förstå innebörden i.

Ryggmärgsreflexen hos en justitieminister bör vara oerhört konservativ i en positiv bemärkelse. Det vill säga inte i bemärkelsen moraltant/-farbror eller batongmörker, utan en seriös vård av lagens kärnvärden, lagstiftningens principer och en oerhörd skepsis gentemot nya lagförslag som hotar dessa.

Därför är det så tröstlöst att de senaste decenniernas lagstiftande mest tycks vara en accelererande spiral ner i mörkret. Bodström kan stå och slå sig för bröstet nu när Ask gör bort sig, men han var ju knappast något vidare själv heller.

Ändå är det alldeles för uppenbart att nuvarande justitieminister/justitiedepartement/regering har lite för lätt att slänga ur sig lite så där feel-good-förslag. Förslag som är så där lagom populistiska, faller moralister på läppen och tycks angripa ett viktigt problem, medan det i själva verket skapar nya.

Nu föreslår regeringen en lag som är så oerhört luddig i kanten att det är fullkomligt omöjligt att se var den kommer att landa om några år, när förbehållen glömts och endast lagtexten är kvar att tolka. Förslaget är att förbjuda ”kränkande fotografering”, som definieras som:

För straffansvar ska krävas att fotograferingen sker olovligen. Vidare att fotograferingen sker under förhållanden där den fotograferade är särskilt utsatt eller på ett sätt som är påträngande eller dolt. Slutligen ska krävas att gärningen är ägnad att allvarligt kränka den fotograferades personliga integritet. Detta innebär att endast de mest klandervärda fallen av kränkande fotografering ska omfattas av den föreslagna straffbestämmelsen. Straffet föreslås vara böter eller fängelse i högst två år.

Vidare föreslås ett undantag från straffansvar om fotograferingen med hänsyn till syftet och övriga omständigheter är försvarlig. Dessutom föreslås att bestämmelsen inte ska gälla den som fotograferar någon som ett led i en myndighets verksamhet.

Låter bra, eller hur. Men djävulen gömmer sig i detaljerna. Tidigare förslag har varit uppdelat i det tydliga att olovligen fotografera någon inomhus hemma, på toaletten, i ett omklädningrum eller motsvarande utrymme. Det är inte heller klockrent, men bra mycket lättare att begränsa och därmed också vassare.

Får man plåta någon som är pissefull?

Bara titeln på remissen visar på hela problemet, ”kränkande fotografering”. Ordet kränkt är till hela sin natur subjektivt. Sure, de mest uppenbara fallen kan tyckas självklara, men sen följer en gråskala där man knappast kommer kunna hitta två personer i en grupp av tio som tycker exakt likadant. Är det endast sexuellt präglade kränkningar som gäller, eller är även religiösa kränkningar giltiga? Får man plåta en polis i tunnelbanan? En politiker som petar sig i näsan?

För är det inte lite märkligt hur det i samma text tycks undanta makten, men begränsa medborgarna? Är det så vi vill ha det? Skall jag tveka att lyfta kameran om jag ser en politiker i en genant situation, medan myndigheter kan installera kamera i min toastol om de så gitter?

Som Klamberg påpekar, så finns det ett hål i lagstiftningen som gör domstolarna impotenta mot smygfotografering i miljöer där personer borde kunna känna sig trygga och privata. Det måste vi naturligtvis komma åt, för det är inte alls OK om någon stackars tjej, kille eller däremellan får ”stoltsera” på bild i bästa ”födelsedagskostymen” bara för att någon inte kan hålla fingrarna i styr och respektera den personliga integriteten. Det är den ultimata mobbningen, det är något som inte kan göras ogjort om bilderna hittar ut på nätet, det är något man får leva med vare sig man vill eller inte.

Men lösningen kan inte vara att införa ytterligare ett gummiband i lagboken som kan tolkas lite som man vill utifrån de politiska och moraliska vindarna för dagen. Sätt gränsen till bestämda miljöer, kräv att skyltar om fotoförbud sätts upp om miljöerna inte är någons privata bostad eller fullständigt uppenbara. Var tydliga med undantagen, varför de finns där och i vilka situationer de kan vara giltiga.

Som nu är får vi det sämsta av alternativen. En paragraf som antingen blir helt tandlös eller föremål för politisk tolkning, samtidigt som myndigheter får carte blanche att göra vad i helvete de vill på området.

Besitter verkligen inte justitiedepartementet i sin helhet bättre kompetens än så, eller är det så att de som är kompetenta är de sista man lyssnar på?

Är pirater och internets invånare en ny slags människor, som känner, tänker och reagerar på andra sätt än tidigare generationer? Eller är vi i grund och botten samma slags människor som våra föräldrar och farföräldrar, bara det att vi hittat ett nytt sätt att umgås även med dem som befinner sig långt, långt bort?

Frågan kan verka filosofisk, men har stor betydelse för hur Piratpartiet kan fungera, och hur vi ska se på varandra.

Klara skriver i en mycket läsvärd bloggpost:

Pirater kommer från internet. Lever, andas, vaknar, somnar, äter och skiter internet. Dess medlemmar kan aldrig förväntas agera som om de inte hade det ursprung de har. Internet är kaos. Internet är självorganisering och anarki.

Detta får mycket större implikationer för piratpartiet än vad man kan tänka sig. Det kommer inte kunna organiseras enligt de principer som gäller i en representativ demokrati. Dess företrädare kommer inte att agera som representanter enligt representativa demokratiska regler. För de kommer från internet.

På internet representerar man bara sig själv. Där finns inga gränser. På internet saknar människor impulskontroll. Där finns inga valda ledare. Där finns ingen uthållighet. Det finns inga kontrakt annat än de som byggs för stunden. Allt är flytande, allt är i ständig förändring. På internet går alla alltid vidare.

Medlemmar i piratpartiet och Ung Pirat kommer alltid få leva med skräcken att någon företrädare går ut och säger saker de inte står för. Det de kommer göra är att själva gå ut och säga något annat. Pandoras ask är öppen. Men den var öppen innan piratpartiet fanns.

Som alltid från Klara en intressant och tankeväckande analys. Men jag är inte säker på att den håller.

Självklart har internet inga valda ledare. Liksom det rum där min SSU-klubb en gång samlades. Däremot valde själva SSU-klubben en ledare. Och precis som nu i Piratpartiet hade vi ständiga diskussioner och slitningar om vad ledaren fick säga, samtidigt som han talade om att han kom från SSU-klubben. Där både själva frågorna, och de olika svar och åsikter som hördes, var ungefär desamma som i vår debatt nu.

När jag följer diskussionen som brutit ut slås jag av hur lika de svar vi söker oss fram mot är de svar, som de etablerade partierna hittat: Alla har naturligtvis rätt att säga ”Jag tycker X” och ”Jag tycker att partiet borde tycka Y”. (Fast partiledaren bör vara försiktig med det.) Ingen har rätt att säga ”Partiet tycker Z”, om det inte finns beslut om saken. Och man ska akta sig för att säga saker där det är oklart vilket av sakerna man menar.

Den väsentliga skillnaden mellan min gamla SSU-klubb och mina nya piratvänner är att i SSU hade vi en hundraårig tradition att luta oss mot, om hur dessa saker ska hanteras. Så att min äldre kamrater kunde tala om det för mig. Medan vi i piratpartiet nu utvecklar våra svar på egen hand.

Så vi är nog rätt lika, trots allt!