Piratbyrån – R.I.P

Idag läste jag en intressant text om den nyligen nedlagda Piratbyrån: Digitala spår av Kalle Palmås på Expressen Kultur. Kalle Palmås visar att fenomenet Piratbyrån inte låter sig definieras så lätt:

Intressant nog är det alltså vår allt-mer maskinmedierade tillvaro som fått samhälls- och kulturteoretiker att åter intressera sig för begreppet ”liv”.
Är det denna paradox som kommer att prägla minnet av Piratbyrån? Den svenska kulturdebatten var under 00-talet besatt av frågor kring diskurs och identitet. I denna mylla var det – oväntat nog – ett gäng dataintresserade konstnärer, hackers och teoretiker som satte fröna till en ny diskussion om livets och skapandets beskaffenhet.

Texten fick mig att gå tillbaka och läsa vad Rasmus Fleicher och Marcin deKaminski skrivit om nedläggningen för någon vecka sen. I Marcins text kan man utläsa den lösa organisation som piratbyrån hade. När Rasmus försöker bena ut vad byrån egentligen var blir det ändå tydligare. Inte en lobbyorganisation, inte en tankesmedja, inte en intresseorganisation. Etiketterna som satts på fenomenet Piratbyrån är många, men den låter sig inte fångas så lätt.

Nu är det slut och det känns rätt att man inte försöker hålla liv i något som så tydligt var baserat på spontanitet och engagemang. Att en för de inblandade personlig förlust var det som till slut avgjorde saken är bara att beklaga. Mina kontakter med Piratbyrån har inte varit sådana att jag känner någon av dem, men jag sörjer ändå med dem.

Det gör inte alla. Den senaste veckan har jag läst två texter som berör Piratbyråns nedläggning och direkt eller indirekt den avlidne grundaren. Niclas Ericsons cyniska ledarstick i DN har jag redan skrivit om men när jag ser tillbaka på det och också läser Rasmus Fleichers beskrivning av Niclas Ericssons s.k. journalistik, inser jag att jag var för snäll. Att bara beklaga mig över DN:s urusla journalistik var inte en tillräcklig reaktion, när en ledarskribent (om än en sommarvikarie) till synes cyniskt utnyttjar ett dödsfall för att bedriva opinionsbildning.

Det får mig också att undra för jag vet inte vilken gång i ordningen vad det är hos oss pirater som är så oändligt provocerande att allt folkvett och alla proportioner flyger ut genom fönstret. Jag tycker man kan förvänta sig ett minimum av artighet i den offentliga debatten. Det tycker inte fildelningsmotståndarna.

Den andra texten och i synnerhet författarens svar i kommentarsfältet  visar detta med en sällsynt tydlighet. Andreas Ekström väljer att använda skaparen av kopimibegreppets bortgång för att för jag vet inte för vilken gång i ordningen sprida sitt förakt över piratrörelsen. När folk kommer med invändningar i kommentarsfältet så viftar han bort dem. Han visar ingen förståelse för att hans text kan tolkas som okänslig. För Andreas verkar hänsyn och artighet inte vara något man behöver visa äckliga pirater.

Jag skulle bra gärna vilja veta vilken traumatisk barndomsupplevelse med pirater inblandade som ligger bakom denna aversion.

Oj förlåt nu var jag visst inte hänsynsfull eller artig.

Älskade morgontidning

Det finns en ny blogg som jag precis börjat följa – Älskade löpsedel. Varje dag fotograferar Paulina Söderlund kvällstidningarnas löpsedlar och funderar över vilken som hon helst vill köpa. Den klassiska frågan från Tage Danielsson ekar i huvudet: ”Aftonbladet eller Expressen?”

Nu var det ju inte dem jag skulle skriva om utan våra två stora nationella morgontidningar. Svenska Dagbladet och Dagens Nyheter. Jag har en stark relation till båda dessa tidningar som går tillbaka enda till mitt föräldrahem. Pappa bytte hela tiden mellan dessa två. Det blev till slut ett skämt i familjen att så fort det kom ett erbjudande om fria månader från den ena tidning så sa pappa upp prenumerationen på den andra.

Jag har sålt både DN och SvD på söndagarna. När jag flyttade hemifrån så ärvde jag pappas metod att hoppa mellan dem beroende på vem som gav den bästa rabatten. Senare startade jag ett företag och fick anställda, då var det självklart att prenumerera på båda tidningarna till fikarummet. Nu har jag helt slutat läsa papperstidningar, men jag köpte länge DN på helgerna för korsorden. Svenskans korsord är snäppet svårare så när DN:s blev för enkla bytte jag tidning.

Som ni ser har jag inte knutit an till någon av dessa drakar känslomässigt eller ideologiskt. Däremot har jag på senare år när jag främst läst dem på nätet blivit alltmer förtjust i SvD. Jag tycker att DN bara har blivit sämre och sämre ur en journalistisk bemärkelse samtidigt som de inte haft en vettig strategi för nätupplagan.

Naturligtvis spelar DN:s behandling av internet, informationspolitik, Piratpartiet och liknande in. Jag har ju skrivit av mig ilskan över nyhetsvärdering och vinklar på dessa områden ett flertal gånger.

Stängt för eftertanke
Stängt för eftertanke

Idag kan man göra en jämförelse mellan de två som verkligen sätter fingret på skillnaden. Det handlar om deras behandling av Piratbyråns nedläggning. Piratbyrån läggs enligt grundarna ner för att all verksamhet flyttat ut i nya konstellationer och för att formen har spelat ut sin roll. Läs gärna Rasmus Fleischers och Marcin de Kaminskis egna ord.

I DN tas frågan upp på ledarplats (än så länge bara i papperstidningen, där ju internetrelaterat material gör sig bäst) Journalisten Niclas Ericsson skriver där (finns på nätet här):

Pirater utan vind

Fildelning blev 2006 en fråga som skakade Sverige och fick riksdagspartier att krypa för finniga, dataspelande tonåringar. Så sent som 2009 vann Piratpartiet ett mandat i valet till Europaparlamentet.

Men efter ett kritiserat försök till försäljning av sajten The pirate bay har fenomenet tappat sin hjältegloria. Stödet för Piratpartiet viker. Och häromdagen lades lobbyorganisationen Piratbyrån ner.

Så snabbt vänder politikens vindar. Och i det här fallet har de vänt i rätt riktning.

Jag skulle nu kunna välja att lägga energi på att bemöta hans småaktiga retorik eller leta efter alla de felaktiga påståendena som han grundar det på. Men det är mycket lättare för mig att peka på Svd:s behandling av samma fråga. Den välrenommerade och kunnige Anders Mildner skriver på sin blogg den genomtänkta text om Piratbyrån som fenomenet är värt.

Frågor är som mest intressanta när vi inte vet svaren. Den fildelningsdiskussion som inleddes för tio år sedan var ett bra exempel på detta.
Under en kort men intensiv period gjorde Piratbyrån det möjligt att slänga in en intellektuell kulturdebatt på platser där den sällan syns. Plötsligt fanns det utrymme för spånande samtal om kulturförändringar i morgonsoffor, på debattsidor och – faktiskt också ibland – på nyhetsplats.
Anledningen var att Piratbyrån presenterade tankar som, oavsett vad folk tyckte om dem, var nydanande och så i samklang med sin tid att de var omöjliga att vifta bort.

Det blir nog bara Svenskan i fortsättningen.