Det finns ett NIX-register för att vi ska kunna slippa bli störda av telefonförsäljare i tid och otid om vi inte vill. Det är en god princip att man har rätt till en fredad sfär där man själv bestämmer om man vill bli störd. Man skulle rent av kunna säga att det är en del av den personliga integriteten.

Nu är det så att registreringen i NIX inte förhindrar så kallad samhällsinformation. Det betyder att våra politiska partier som ju själva väljer när det de ägnar sig åt räknas som reklam och när det räknas som vital samhällsinformation, kan ringa utan att det på papperet är ett brott mot reglerna runt NIX-registret.

Jag är tämligen säker på att flertalet inte uppfattar det som speciellt mycket mindre störande med ett telefonsamtal som vill göra reklam för ett politiskt parti än ett som vill sälja ett telefonabonnemang. Alltså skulle man kunna vänta sig att de politiska partierna ägnade sig åt lite självsanering och undvek att ringa till folk som registrerat sig hos NIX.

Men så är inte fallet.

Fast vem kan vara förvånad. Politikerna i de partierna vet ju inte ett smack om personlig integritet. (Snart kommer de väl använda sina dataregister över våra preferenser till annonsmatchning. Vi piratpartister kommer till exempel bara få upp annonser som berättar att de andra partierna slåss för nätets frihet …)

Som piratpartist känner jag mig trygg i det faktum att vi även om vi hade pengarna, inte skulle störa folk i deras hem när de uttalat att de inte vill bli störda. Det är helt enkelt inte så vi gör.

Sedan ett år har ett arbete pågått med att ta fram ett behovsbedömningsinstrument för personlig assistans. Det Socialstyrelsen och Försäkringskassan, som har haft regeringens uppdrag att ta fram nya regler delvis för att få kontroll över kostnaderna. I arbetet har en referensgrupp med personer från handikapprörelsen deltagit.

Vem bestämmer en persons värde och rätt till integritet?

I våras hotade referensgruppen att lämna arbetet, då de inte tyckte sig få gehör för brukarperspektivet och behovet att anlägga ett mänskliga rättigheter-perspektiv:

Med den inställning som finns till samverkan med referensgruppen och den nonchalans som visats dels vårt uppdrag och våra starka reaktioner kring materialets brister, men också till att ta fram ett instrument som omfattar lagens alla grundläggande behov, ställer vi oss samtliga högst tveksamma till fortsatt samverkan. Samråd med oss från brukar- och handikapprörelsen ska vara ärligt menad som samråd och då ska våra synpunkter tas till vara.

Vi vill inte på några villkor medverka till att legitimera ett instrument som inte uppfyller grundläggande krav på innehåll och där våra synpunkter ignorerats.

Vi vill heller inte vara delaktiga i ett arbete som vrider utvecklingen tillbaka, bort från ett mänskligt rättighetsperspektiv, till ett synsätt präglat av den medicinska modellen – från medborgare till patient.

Nu har de gått från ord till handling. I torsdags (28/1) så lämnade referensgruppen arbetet.

Handikapp- och brukarrörelsens representanter lämnar samarbete i statlig referensgrupp i bestörtning! Sedan ett år tillbaka har Socialstyrelsen och Försäkringskassan, på regeringens uppdrag, arbetat med att ta fram ett behovsbedömningsinstrument för personlig assistans. Det instrumentet är en grov kränkning och hör hemma i papperskorgen anser referensgruppen.

Maria Johansson som är förbundsordförande i DHR skriver om saken på sin blogg. Hon skräder inte orden:

Vad tänker du på när du hör ordet integritetskränkning? Att din digitala kommunikation registreras?

Vad säger du då om följande scenario, att du vartannat år i ett 90-sidor tjockt dokument skall redogöra för främmande människor dina intimaste detaljer kring toalettbesök, huruvida din kost är balanserad, dina sexualvanor säkra och hur du har det med liktonar. 16 sidor ägnas åt ditt matintag – och då ingår inte själva anskaffandet eller tillagningen.

Det är inte ett skräcksenario i en Kafka-värld.
Det är precis vad Socialstyrelsen föreslår på fullt allvar.
Det är fullkomligt oacceptabelt!

Att hon använder rubriken: Mer integritetskränkande än FRA! tar jag som en uppmaning till oss i Piratrörelsen att reagera. Personlig integritet är större än frågor om avlyssning, övervakning och utlämnande av personliga uppgifter till privata intressen. Kränkningen av en minoritets rätt att behandlas med värdighet och få sitt privatliv skyddat påverkar kanske inte lika många, men kränkningen är å andra sidan så mycket allvarligare.

Detta är en Piratfråga. Fler pirater än vi reagerar den här helgen. Klara skriver från sitt unika perspektiv som en av de funktionshindrade som berörs om reglerna ändras. Thomas Tvivlaren funderar över Orwellska framtidsscenarios. Anne Kekki breddar frågan till att handla om all psykisk ohälsa och det utanförskap den kan innebära redan utan integritetskränkande myndigheter. Emma är arg: De som behöver hjälp ska inte behöva betala med sin rätt till integritet.

Vi och fler med oss agerar nu för att få inskrivet i Piratpartiets principprogram eller annat lämpligt dokument att Piratpartiet står upp för de mänskliga rättigheterna för Sveriges funktionshindrade – om det behövs, man kan anse att detta redan täcks av skrivningarna i vårt nuvarande program. I vilket fall agerar redan Piratpartiet lokalt och regionalt i sådana här frågor.

Att beslagta någons dator är inte som att beslagta deras bil, eller en verktygslåda. Det är mer som ett mellanting mellan ett beslag och en häktning. I min dator finns en stor del av mitt liv, vilket är skälet till att jag gör allt för att minimera min sårbarhet.

Dels gör jag löpande backup på allt personligt, men ännu viktigare på sikt är kanske att jag undan för undan flyttar ut det som går i molnet.

Men i vilken mån hjälper det? Skulle polisen av någon outgrundlig anledning få för sig att göra en razzia hemma hos mig, skulle inte bara min jobbdator ryka, utan även min stationära som funkar som reserv, min NAS där alla backups finns och antagligen även min netbook och min mobil.

I det läget skulle jag vara rökt.

En del av livet

Jag skulle vara rökt på så många plan så det är svårt att veta var man ens skall börja. Jag skulle vara rökt yrkesmässigt eftersom jag inte skulle kunna slutföra mina uppdrag. Jag skulle vara rökt i integritetshänseende då långt ifrån all kommunikation och långt ifrån alla filer på mina diskar är krypterade. Jag antar att jag nog borde göra något åt det. Jag skulle vara rökt socialt av samma skäl, eftersom min kommunikation faktiskt innebär att jag pratar med andra som därmed också blir alltför transparenta.

När Görans dator blev stulen tidigare i år, aktualiserades de här frågorna för mig, och jag blev en rejäl bit mer paranoid. Undan för undan försöker jag göra mig själv mindre sårbar, men än så länge är jag som ett nyfött barn bland vargarna.

Copyriot tar upp den viktiga frågan om hur beslag av datorer egentligen bör behandlas. För som saker fungerar nu jämställs det ungefär med att beslagta en bil, vilket helt nonchalerar att våra datorer numera är en så stor del av såväl vårt arbete som vårt privatliv.

Polisen tar sig rättigheter utan att reflektera över vad det innebär. FRA kopplas om några dagar in i våra kablar och plötsligt blir molnet bra mycket mer obehagligt, eftersom det om något är öppen ridå när vi flyttar data fram och tillbaka över våra gränser.

Det krävs en rejäl omvärdering av hur människors datorer och data hanteras. Det är inte rimligt att samhället skall kunna bereda sig tillgång till våra privatliv, våra yrkesliv och vårt sociala liv bara för att det är tekniskt möjligt. Rör inte min dator!

Bloggen Bent gav oss en läxa som jag känner är för viktig för att ignorera.

Därför uppmanar jag er alla engagerade bloggare att under morgondagen skriva en uppsats på minst 300 ord med temat: hur media förlorar sin demokratiska roll genom att medvetet eller omedvetet ignorera sin kärnuppgift som granskare av integritetspolitiken.

Nej, det får inte vara en partipolitisk inlaga. Ditt blogginlägg ska handla om medias roll, inte om hur dumma media är när de inte skriver att Mona Sahlin är korkad, eller om hur onda media är för att de inte leder ett fackel- och högaffeltåg mot Rosenbad för att slänga ut Reinfeldt & Co.

Here goes!

Hur media misslyckas med sin uppgift

Integritet är ett svårt begrepp. Vad betyder det? Betyder det samma för dig, för mig, för kineser eller för amerikaner? En snabb genomgång av källorna visar att begreppet är böjligt, svårfångat och under stark påverkan av det omgivande samhället. Dels naturligtvis genom kulturell påverkan och våra värderingar. Vad som innebar en skyddad privat sfär varierar runt om i världen och över tid. Men integriteten och behovet av att skydda den påverkas naturligtvis också av tekniska landvinningar. För tjugo år sen fanns inte möjligheten att filma nästan hela London med bevakningskameror.

Vad säger då källorna:

Personlig integritet enligt Datainspektionen

Det finns ingen allmänt vedertagen definition. Integritet är en inre egenskap, som är olika hos olika individer. ”Rätten att få vara i fred” är en vanlig tolkning. ”Rätten att få sin personliga egenart och inre sfär respekterad och inte utsättas för kränkande behandling” är en annan.

Integritet enligt NE

integritet, helgjutenhet, att stå emot påtryckningar; även om rätt till skydd mot intrång, t.ex. den personliga integriteten.

Integritet som rättighet enligt Wikipedia

Egen integritet – handlar om egna känslor som går att kränka.
Personlig integritet – är ett rättsligt begrepp. Denna är skyddad genom lag och kränkning av den ses således som ett brott.

Egen integritet enligt Wikipedia

En känsla av okränkbar rätt till vad en individ uppfattar som sin egen personlighetssfär dvs. den del av sitt liv som personen själv kan bestämma över och ha fredad (tankar, känslor, tro, egen kropp, sina saker, eget utrymme, etc).

Personlig integritet enligt Wikipedia

Ett begrepp som används i rättsliga sammanhang men ännu inte är definierat i svenska lagen.[1] I antologin utgiven av Rättsfonden, 1980 försöker man i stället räkna upp vilka handlingar som kan anses bryta mot någons personliga integritet. Personlig integritet berör bl.a. sekretessfrågor i Personuppgiftslagen men reglerar också tidningsbranschens pressetik. Den handlar om vilket slags personlig information som skall skyddas och innebär rätten till ”… åsiktsfrihet samt frihet att ta emot och sprida uppgifter och tankar utan offentlig myndighets inblandning och oberoende av territoriella gränser” (se Europakonventionen).
I lagen verkar det inte göras någon distinktion mellan begreppen brott, kränkningar, intrång och överträdelser mot den personlig integriteten. ”Personlig integritet” likställs ofta med: integritet, privat sfär, enskild sfär, personlighetssfär, privatliv osv. Vad som än menas med begreppet i rättsliga sammanhang används det till att precisera vad den enskilde har rätt att få skydd till. Det skydd som staten kan erbjuda sammanfaller inte nödvändigtvis med det skydd som den enskilde har behov av och förväntar sig att få.
En stat som saknar eller inte respekterar begreppet integritet gentemot sina medborgare kallas för totalitär, till skillnad från humanistiskt. Människor med högre egen integritet än vad staten kan eller vill erbjuda skydd för, kommer i konflikt med systemet. De som har tillräckligt med civilkurage brukar kämpa för sin rätt till integritet vilket faller inom ramarna för mänskliga rättigheter. Dessa människor kan av totalitära stater stämplas som vanliga kriminella och behandlas därefter. I själva verket handlar det om dissidenter. FN kan blanda sig i om FN:s säkerhetsråd anser att det begås allvarliga brott mot de mänskliga rättigheterna.

Blev vi något klokare av det där? Helt klart finns det något skyddsvärt i människans tillgång till en privat sfär. Skyddet av denna aktualiseras enligt min mening av den nya teknik som gör kränkningar billigare och mer lättillgängliga. Men är det verkligen andra medborgare som är hotet, eller är det staten?

I centrum för den politiska diskussionen (eller i varje fall i ett av dess centrum vid sidan av lågkonjunktur, skattepolitik och klimathotet) det senaste året har frågan om vår integritet, vår rätt till privatliv, befunnit sig. Vi hade en rejäl integritetsdebatt runt FRA-lagen förra sommaren och efter det har upphovsrättsfrågorna, IPRED-lagen och TPB-rättegången fortsatt att aktualisera ämnet.

I den politiska diskussionen är det inte nya frågor. De har funnits där minst sen 1700-talet, den amerikanska revolutionen liksom den franska hade med idéer om privatliv och integritet i sitt tankegods. Amerikas vapenlagar och NRA:s styvnackade förvar av den konstitutionella rätten att bära vapen har sin botten i denna diskussion.

I svenskt politiskt liv är det ändå något av en främmande fågel. Visst vi hade en debatt om individens rätt runt personnummer, folk- och bostadsräkningar och samkörning av dataregister, men generellt sätt tycks svenskens behov av skydd gentemot statens rätt att hålla koll på oss inte ha varit en akut fråga.

Detta kan ha att göra med den goda staten, folkhemstanken och det oerhört starka stöd dessa idér har haft i det svenska folkdjupet. Vi har inte behövt något skydd mot staten eftersom den är summan av oss alla och den finns för att ta hand om och skydda oss.

Nu verkar det ha skett en vindkantring. Integritetsfrågan är i ropet. Man kan vinna och förlora val på den, eller starta partier. Antingen har våra makthavare tagit ett steg över en osynlig gräns och fått medborgarna att reagera eller så har ny kommunikationsteknologi gjort det möjligt att samla en opinion som har funnits där hela tiden.

Vad har då detta med svenska medier och dess förmåga att klara av sin demokratiska uppgift att göra? Medierna har haft ett år på sig sen FRA-debatten. De har stora resurser att sätta sig in i och förstå frågor. Det ingår tydligt i deras självpåtagna roll som tredje statsmakt att fördjupa samtalet, att förklara sammanhangen, att skildra skeendet. Ser vi något av detta? Ser vi någon tidning eller någon tevekanal göra en ordentlig genomlysning av vad integritet egentligen är, om den är hotad nu och i så fall hur?

Ser vi dem fördjupa vår förståelse för vilka värden som kommit i konflikt: frihet och privatliv mot trygghet och säkerhet; rättssäkerhet och privatlivets helgd mot upphovsrätt och privata vinstintressen.

Nej, det ser vi inte!

Vi ser dem förtvivlat jaga ikapp en politisk diskurs som bedrivs bland bloggare, medborgarjournalister och fria debattörer inom eller utom gammelmedia. Vi ser dem förtvivlat försöka tillämpa den gamla världens karta på den nya världens problem. Vi ser dem prioritera inrikespolitik skattepolemik före en brinnande valrörelse med helt nya politiska konfliktlinjer i centrum

Vi ser dem förenkla ner en av vår tids viktigaste politiska diskussioner till frågan om gratis är gott och hur synd det är om upphovsrättsinnehavare. (Jag menar inte Fredrik Strage, jag fattar att han är ironisk.) Media har misslyckats med sin uppgift!

Försvarsminister
Sten Tolgfors kommenterade igår DN:s artikel om FRA kampanjen på sin blogg. Tyvärr går det inte att kommentera där, eftersom kommentarsfunktionen är avstängd, så jag gör det här.

Det är ju beklämmande att försvarsministern tycker att den slarvigt skrivna artikeln är en ”djupare genomgång”.

Men ännu mer beklämmande är kanske hans avslutande:

Bland annat ser jag att någon blogg påstår att också regeringen skulle haft PR-byråer inkopplade i FRA-frågan. Så var det inte alls.

Vad är värst frågar jag mig att regeringen fortfarande inte ber om specialisthjälp när de drabbas av PR-problem eller att försvarsministern ljuger?