Nix integritet från gammelpartierna

Det finns ett NIX-register för att vi ska kunna slippa bli störda av telefonförsäljare i tid och otid om vi inte vill. Det är en god princip att man har rätt till en fredad sfär där man själv bestämmer om man vill bli störd. Man skulle rent av kunna säga att det är en del av den personliga integriteten.

Nu är det så att registreringen i NIX inte förhindrar så kallad samhällsinformation. Det betyder att våra politiska partier som ju själva väljer när det de ägnar sig åt räknas som reklam och när det räknas som vital samhällsinformation, kan ringa utan att det på papperet är ett brott mot reglerna runt NIX-registret.

Jag är tämligen säker på att flertalet inte uppfattar det som speciellt mycket mindre störande med ett telefonsamtal som vill göra reklam för ett politiskt parti än ett som vill sälja ett telefonabonnemang. Alltså skulle man kunna vänta sig att de politiska partierna ägnade sig åt lite självsanering och undvek att ringa till folk som registrerat sig hos NIX.

Men så är inte fallet.

Fast vem kan vara förvånad. Politikerna i de partierna vet ju inte ett smack om personlig integritet. (Snart kommer de väl använda sina dataregister över våra preferenser till annonsmatchning. Vi piratpartister kommer till exempel bara få upp annonser som berättar att de andra partierna slåss för nätets frihet …)

Som piratpartist känner jag mig trygg i det faktum att vi även om vi hade pengarna, inte skulle störa folk i deras hem när de uttalat att de inte vill bli störda. Det är helt enkelt inte så vi gör.

Värdighet en livsnödvändighet

Sedan ett år har ett arbete pågått med att ta fram ett behovsbedömningsinstrument för personlig assistans. Det Socialstyrelsen och Försäkringskassan, som har haft regeringens uppdrag att ta fram nya regler delvis för att få kontroll över kostnaderna. I arbetet har en referensgrupp med personer från handikapprörelsen deltagit.

Franklin Delano Roosevelt
Vem bestämmer en persons värde och rätt till integritet?

I våras hotade referensgruppen att lämna arbetet, då de inte tyckte sig få gehör för brukarperspektivet och behovet att anlägga ett mänskliga rättigheter-perspektiv:

Med den inställning som finns till samverkan med referensgruppen och den nonchalans som visats dels vårt uppdrag och våra starka reaktioner kring materialets brister, men också till att ta fram ett instrument som omfattar lagens alla grundläggande behov, ställer vi oss samtliga högst tveksamma till fortsatt samverkan. Samråd med oss från brukar- och handikapprörelsen ska vara ärligt menad som samråd och då ska våra synpunkter tas till vara.

Vi vill inte på några villkor medverka till att legitimera ett instrument som inte uppfyller grundläggande krav på innehåll och där våra synpunkter ignorerats.

Vi vill heller inte vara delaktiga i ett arbete som vrider utvecklingen tillbaka, bort från ett mänskligt rättighetsperspektiv, till ett synsätt präglat av den medicinska modellen – från medborgare till patient.

Nu har de gått från ord till handling. I torsdags (28/1) så lämnade referensgruppen arbetet.

Handikapp- och brukarrörelsens representanter lämnar samarbete i statlig referensgrupp i bestörtning! Sedan ett år tillbaka har Socialstyrelsen och Försäkringskassan, på regeringens uppdrag, arbetat med att ta fram ett behovsbedömningsinstrument för personlig assistans. Det instrumentet är en grov kränkning och hör hemma i papperskorgen anser referensgruppen.

Maria Johansson som är förbundsordförande i DHR skriver om saken på sin blogg. Hon skräder inte orden:

Vad tänker du på när du hör ordet integritetskränkning? Att din digitala kommunikation registreras?

Vad säger du då om följande scenario, att du vartannat år i ett 90-sidor tjockt dokument skall redogöra för främmande människor dina intimaste detaljer kring toalettbesök, huruvida din kost är balanserad, dina sexualvanor säkra och hur du har det med liktonar. 16 sidor ägnas åt ditt matintag – och då ingår inte själva anskaffandet eller tillagningen.

Det är inte ett skräcksenario i en Kafka-värld.
Det är precis vad Socialstyrelsen föreslår på fullt allvar.
Det är fullkomligt oacceptabelt!

Att hon använder rubriken: Mer integritetskränkande än FRA! tar jag som en uppmaning till oss i Piratrörelsen att reagera. Personlig integritet är större än frågor om avlyssning, övervakning och utlämnande av personliga uppgifter till privata intressen. Kränkningen av en minoritets rätt att behandlas med värdighet och få sitt privatliv skyddat påverkar kanske inte lika många, men kränkningen är å andra sidan så mycket allvarligare.

Detta är en Piratfråga. Fler pirater än vi reagerar den här helgen. Klara skriver från sitt unika perspektiv som en av de funktionshindrade som berörs om reglerna ändras. Thomas Tvivlaren funderar över Orwellska framtidsscenarios. Anne Kekki breddar frågan till att handla om all psykisk ohälsa och det utanförskap den kan innebära redan utan integritetskränkande myndigheter. Emma är arg: De som behöver hjälp ska inte behöva betala med sin rätt till integritet.

Vi och fler med oss agerar nu för att få inskrivet i Piratpartiets principprogram eller annat lämpligt dokument att Piratpartiet står upp för de mänskliga rättigheterna för Sveriges funktionshindrade – om det behövs, man kan anse att detta redan täcks av skrivningarna i vårt nuvarande program. I vilket fall agerar redan Piratpartiet lokalt och regionalt i sådana här frågor.

Rör inte min dator

Att beslagta någons dator är inte som att beslagta deras bil, eller en verktygslåda. Det är mer som ett mellanting mellan ett beslag och en häktning. I min dator finns en stor del av mitt liv, vilket är skälet till att jag gör allt för att minimera min sårbarhet.

Dels gör jag löpande backup på allt personligt, men ännu viktigare på sikt är kanske att jag undan för undan flyttar ut det som går i molnet.

Men i vilken mån hjälper det? Skulle polisen av någon outgrundlig anledning få för sig att göra en razzia hemma hos mig, skulle inte bara min jobbdator ryka, utan även min stationära som funkar som reserv, min NAS där alla backups finns och antagligen även min netbook och min mobil.

I det läget skulle jag vara rökt.

PowerPan G4
En del av livet

Jag skulle vara rökt på så många plan så det är svårt att veta var man ens skall börja. Jag skulle vara rökt yrkesmässigt eftersom jag inte skulle kunna slutföra mina uppdrag. Jag skulle vara rökt i integritetshänseende då långt ifrån all kommunikation och långt ifrån alla filer på mina diskar är krypterade. Jag antar att jag nog borde göra något åt det. Jag skulle vara rökt socialt av samma skäl, eftersom min kommunikation faktiskt innebär att jag pratar med andra som därmed också blir alltför transparenta.

När Görans dator blev stulen tidigare i år, aktualiserades de här frågorna för mig, och jag blev en rejäl bit mer paranoid. Undan för undan försöker jag göra mig själv mindre sårbar, men än så länge är jag som ett nyfött barn bland vargarna.

Copyriot tar upp den viktiga frågan om hur beslag av datorer egentligen bör behandlas. För som saker fungerar nu jämställs det ungefär med att beslagta en bil, vilket helt nonchalerar att våra datorer numera är en så stor del av såväl vårt arbete som vårt privatliv.

Polisen tar sig rättigheter utan att reflektera över vad det innebär. FRA kopplas om några dagar in i våra kablar och plötsligt blir molnet bra mycket mer obehagligt, eftersom det om något är öppen ridå när vi flyttar data fram och tillbaka över våra gränser.

Det krävs en rejäl omvärdering av hur människors datorer och data hanteras. Det är inte rimligt att samhället skall kunna bereda sig tillgång till våra privatliv, våra yrkesliv och vårt sociala liv bara för att det är tekniskt möjligt. Rör inte min dator!