Mosa Mona, Basha Ask …

En av veckans hetaste diskussioner bland de politiska bloggarna har handlat om förtal av Mona Sahlin. DN och SvD skriver på nyhetsplats att ett fejkat brev från Mona Sahlin har spårats till en moderat. Båda tidningarna använder ordet förtal. Brevet har snurrat runt på nätet i ett år knappt och det mesta tyder på att det har sitt upphov på Flashback.

I diskussionen om hur smutsig valrörelsen kommer att bli (i synnerhet på nätet) kommer detta som en skänk på posten (eposten alltså). För socialdemokraterna blir det en chans att återigen beklaga sig över den smutsiga Mosa Mona-kampanjen. När retorikexperten Elaine Bergqvist recenserar Mona Sahlin i en tv-intervju görs detta till ytterligare ett inslag i mobbingen av henne. Jytte Guteland går ut i Aftonbladet och anklagar SVT för vuxenmobbing. Socialdemokrater lägger pussel med moderata kommunalråd, Karl Rove och PR-firmor med kopplingar till moderaterna. De ser en smutsig kampanj och reagerar där efter. Det är inte svårt att se hur det hela hänger ihop mediadramaturgiskt. Hartman förklarar hur det fungerar.  Somliga ser ett ljus i slutet av tunneln. I grunden finns en förhoppning om en sakpolitisk valkampanj utan sådan här ovärdiga inslag.

Den borgerliga reaktionen är en blandning av instämmande i att detta inte har i valrörelsen att göra, att det kanske ändå inte är så allvarligt och att Socialdemokraterna överdriver. På Medborgarperspektiv kallar man förtalskampanjen för en faktakampanj. Annika Beijbom tycker att det finns roligare saker att debattera och Mary påminner oss om att det är politiken vi ska kritisera inte politikerna.

Jag tror inte att sak och person är möjliga att skilja. I den politiska diskussionen kommer därför alltid att förekomma personangrepp. Hård hud, giftpilar och underhållningsvärde är en del av den politiska verkligheten. Mona Sahlin är inte den enda politikern som får ta emot personliga angrepp. Johan Batong, Tant Gredelin och själva statsministern har fått utstå en del på den fronten. (Bilden nedan hittad hos Per Ankersjö.)

Vi pirater bashar Bea Ask, när moderater mosar Mona och andra mobbar Maud. Det beror på två saker:

  1. Politik är och måste vara personligt. De som söker vårt förtroende måste vara beredda på att inte bara granskas utan även utsättas för prövningar. Av media, av väljare, av anhängare och av motståndare. Sen antikens Grekland har personlig vandel och personlig resning varit en del av den politiska processen.
  2. För att engagera väljarna behöver den politiska debatten vara underhållande. Utan skärpa, satir och udd somar folket framför teven, hängande över dataskrämarna eller med dagstidningen över ansiktet i hängmattan. Politik är tråkigt. Det är en av opinionsbildarnas uppgifter att göra den kul. Därför kan inte allt vara snällt gullegull eller torr analys.

Med detta sagt: Under eller bakom våra angrepp på personer måste det finnas sakpolitik. Man kan håna någon och hitta på öknamn för att väcka uppmärksamhet, men då ska man ha en sakpolitisk kritik i botten. Satiren måste koppla till det ställningstagande man angriper personen för. Att bara angripa personen är ovärdigt.

Orsaken till det sammanfattas så bra av Utsikt från ett tak att hans ord får avsluta detta inlägget:

Ni är helt enkelt dumma i huvudet, om ni verkligen tror att det är EN persons egenskaper som kommer avgöra hur landet ska styras.

Sociopati i hanteringen av arbetslinjen

När Isobel Hadley-Kamptz briljerar, så får man huka sig i blixtljuset. Hennes analys av Gunnar Axén och Helena Rivières påhopp på utförsäkrade Alexandra är precis så briljant att det fullkomligt gnistrar av skärpa.

Isobel:

Jag tror att vi kommer att se tillbaka på i dag som den dagen då alliansen förlorade valet. Inte för att de nödvändigtvis har fel politik, även om man kan vara kritisk mot mycket, eller för att motståndarsidan är så briljant, för det är den inte. Men för att svenskarna är ett rätt anständigt folk. Och jag tror inte att de accepterar att styras av empatilösa sociopater när dessa så tydligt visar sig vara just det.

Att sparka på den som ligger är så oerhört oanständigt, att jag fått skriva om den här meningen tre gånger för att få ur mig den utan invektiv. Om jag fortfarande vore moderat skulle Axén och Rivière på egen hand lyckats förlora en väljare, och vore jag fortfarande moderat skulle jag idag vara skitförbannad och fundera på palatsrevolution.

Visual Psychology
Alla åkommor är inte synliga

Jag vet för lite för att kunna uttala mig om Alexandra, men farbror Axén och tant Rivière vet med största sannolikhet inte ett dyft mer än jag. Jag stördes faktiskt av delar av Alexandras artikel, men jag inser att hennes upplevelser är genuina oavsett vad jag nu kan tänkas reagera mot. Framför allt så löser det inte hennes problem, eller någon annans problem heller, att håna henne. Det är lätt att döma, det är svårare att försöka förstå.

Om det är något hon behöver så är det den efterlysta rehabiliteringen, och om det inte går, så är det faktiskt det sociala skyddsnätet som gäller — troligen sjukskrivning. Att inse att det är så kräver att man hoppar ner från sina höga hästar; det kräver att man kan se förbi sina väl genomtänkta föreställningar om verkligheten; det kräver att man är beredd att försöka förstå, att sätta sig in i en annan människas situation, att inte döma utan istället försöka hjälpa — översatt till ett annat ord, så kräver det empati.

Hade Gunnar Axén och Helena Rivière förstått innebörden i det ordet, så hade de inte attackerat Alexandra personligen. Istället hade de visat hur det är meningen att hon skall få den hjälp hon efterlyser, och inbjudit henne att ta kontakt med dem direkt för att diskutera vad som inte fungerar och varför. Vem vet, kanske skulle de ha lärt sig något?

Som jag skrivit förut, så var jag faktiskt positiv till arbetslinjen — för mig var det en av de saker som jag hoppades på när alliansen kom till regeringsställning. Men arbetslinjen är direkt farlig om den hanteras av människor som inte har den mest grundläggande förståelse för att förändringar drabbar riktiga människor, och att dessa människor förtjänar respekt, integritet, värdighet och en rättssäker behandling.

Det känns som den insikten ligger i linje med såväl min liberala som min piratpartistiska sida.

Uppdatering: Om ni nu inte förstod det, så saknar inte alla moderater empati eller insikt.