Patent som idé och krass verklighet

Verkligheten stämmer sällan med kartan. I fallet patent är det närmast löjligt övertydligt. Patent har kommit att i vissa lägen bli ett hinder för innovation snarare än ett skydd och stimulans för innovatörer. Problemet är frågan om det finns något bättre om vi vill skydda och stimulera våra idésprutor…?

Prärietankar har nu två gånger ifrågasatt hur ”liberala giganter” som jag och HAX kan hålla tyst om piratpartiets syn på patent. Han ifrågasätter den linje om framförallt medicinpatenten vars kanske tydligaste proponent är Amelia Andersdotter.

Jag kan inte tala för HAX räkning, men jag tycker nog att det är dags att tala för egen. Jag får säga att jag inte tycker den uppgiften är helt lätt, eftersom det är svårt att vara odelat positiv eller negativ.

###Patentens idé

Som liberal förutsätts jag gilla patentsystemet, eftersom det så att säga är grunden för kommersialisering av nya idéer. Logiken i det hela är att om idén är oskyddad så sitter man med svarte petter i form av utvecklingskostnader, medan någon annan suger i sig honungen i form av produktion utan egen forskning och utveckling. Om det enda utbyte man får är en hög räkningar och det tveksamma nöjet att se hur idén gör storvinster i **någon annans** produktion, så är det rätt lättförståeligt att man kan hålla sig för skratt.

Sådan ser teorin ut, och så långt är jag med.

Kostar det miljarder att ta fram en produkt, så får man antingen avkastning — eller så blir det bara en produkt någonsin. Det är medicipatentens dilemma: för även om det går att argumentera att en stor del av forskningen sker utanför medicinbolagens dörrar, så kostar det att omsätta det i medicin. Att det blir dyrare innan generika kan tillverkas påverkar inte det argumentet ett jota, för det är nästan självklart. Det finns saker att angripa, men logiken i sig är inte det minsta märklig.

Däremot får det konsekvenser, och de kände man till redan i början.

###Patent är ett temporärt monopol, ett ingrepp i marknaden

Det är lätt att glömma att man redan när patentsystemet skapades såg problemen. De som satte systemet till världen var inga dunungar, och de var knappast odelat extatiska. Trots det såg de sig nödda och tvungna att fatta ett beslut som i sin grund egentligen är ett undantag i de normala marknadsprinciperna. Uppfinnande och entreprenörskap var så viktigt och uppfinnarna var ofta direkt maktlösa mot större industriella giganter. Men för att stävja nackdelarna kringgärdades patenten med krav och begränsningar, och ribban sattes ganska högt. För slutar patenten fylla det tänkta syftet, så blir de en kvarnsten runt samhällets hals.

Litmustestet för en idé är hur väl den fungerar när den möts av verkligheten. Patentsystemet har alltid varit det bästa svaret på frågan om hur man skyddar uppfinnare, men det betyder inte att systemet varit bra. Tvärtom är patentsystemet nog på god väg att gå åt helvete.

###Patenthajar och idiotpatent

Redan Edison skaffade sig mer än ett fyrsiffrigt antal patent. Långt ifrån alla av dessa var sådana som patentsystemets fäder tänkt sig, utan ett stort antal av patenten var mer av inmutningskaraktär. Edison satte helt enkelt upp staket, så att ingen annan skulle kunna göra något baserat på samma tankegods — inte för att han tänkte starta produktion, utan enbart för att sätta upp den stora varningsskylten.

Det skapas ett minfält av monopol, ett som rent krasst bromsar och hotar innovation. Dessutom uppstår allt fler märkliga avarter.

Alla som vill diskutera patent borde läsa in sigdiskussionen och turerna kring mjukvarupatent. Starka lobbykrafter har försökt göra det möjligt att patentera mjukvara, affärsmetoder och andra väldigt diffusa idéer. Flera patentverk i Europa har av okunskap, momentum eller korruption beviljat patent på saker som överhuvudtaget inte har i ett patentsystem att göra. Varje sådant patent som sätter staket runt löst idégods snarare än konkreta uppfinningar skapar patentinflation utan verklig substans. Mjukvara, gener, teorier, affärsmetoder etcetera har inte i patentsystemet att göra, helt enkelt för att patentsystemet då blir ett hinder snarare än en stimulans till utveckling. Ju mer vi förflyktigar patentens idé, ju mer lämnar vi dörren öppen för katastrofer.

Men om det är illa här, så är USAs situation nästan katastrofal. Där har det till och med uppstått fenomen som ”patent warehouses” (patentlager) — det vill säga företag vars enda affärsidé är att samla på sig oanvända patent, patent man sedan kan använda för att stämma innovatörer som råkar trampa i minfältet. Civilrättsliga mål som affärsidé med andra ord, RIAA med flera har haft mycket existerande tankegods att basera sina kampanjer på.

Patentsystemet riskerar förblöda när advokatlegionerna blir viktigare än innovationerna.

###Tillbaka till kärnan, skyddet för innovatören

Det skall handla om att främja innovation, i annat fall fyller patentsystemet inte sitt syfte och bör pensioneras omgående. Det handlar inte om en naturrätt, utan om ett undantag i den normala kommersiella logiken för att skydda idésprutorna så att de har råd att fortsätta spruta idéer. När patentsystemet blir ett minfält varje innovatör måste krypa igenom, så är det svårt att hävda att det främjar innovation.

Det går att ifrågasätta om patenten verkligen fyllt ett av sina huvudsyften: att skydda uppfinnaren mot exploatörer. För att igen göra en parallell till upphovsrätten, så skyddas mellanhänderna/exploatörerna ofta bättre än upphovsmannen/uppfinnaren. Det är ofta en David mot Goliatsituation, där David bestulits på slungan. Fråga Håkan Lans om ni inte förstår vad jag menar.

Patentsystemet kräver att uppfinnaren är beredd att väcka civilrättsligt mål för att hävda sin rätt. Där uppstår ett lite prekärt problem om uppfinnaren är en ensam fattiglapp och motståndaren kan skicka en mindre armé av stjärnadvokater till rättssalen. Är motståndaren dessutom en av de verkliga giganterna, så har de några tusen patent själva, och kan med stor säkerhet gräva fram något som de rätt eller fel kan hävda är grund för motstämning.

Den lilla innovatören har ofta att se fram emot år av processande och kostnader i mångmiljonklassen. Allt medan uppfinningen i praktiken är värdelös och låst innan fallet är löst. Så man kan fråga sig om patenten fyller sitt syfte?

###Fast problemet försvinner inte

Det stora problemet med att slopa patent är att om inte patentsystemet fanns, så skulle vi troligen uppfinna det.

För problemet patentsystemet löser: att det måste finnas ekonomisk grund för att våga finansiera en uppfinning, för att inte uppfinnaren omedelbart skall slukas med hull och hår, kvarstår. Och här finns skäl att föra diskussionen öppet inom piratpartiet, och här har också prärietankar rätt — i alla fall delvis:

> Det må ligga en viss sanning i att mindre bolag och akademiker står för majoriteten av genombrott. Men det är verkligen inte ett argument mot läkemedelspatent. För just småföretag, och universitetsforskare som försöker slå mynt av sina upptäckter, så är nämligen patent fullständigt nödvändigt. Dessa småföretag är nämligen helt uppbyggda kring patent. Det är många gånger det enda dessa företag har på tillgångssidan.

###Reparation, inte rivning

Jag tror inte svaret är att riva ner patentsystemet. Jag tror dessutom man gör totalt självmål om man överlåter hela klabbet (ansvar, kostnader, utveckling) till statsmakten. Statlig styrning har knappast världsbäst track-record när det gäller sånt — varken här eller någon annanstans på jorden …någonsin!

Så, med mindre än att någon kommer med en bättre idé om hur vi skall fylla patentens syfte, så är vi beroende av patentsystemet. Däremot behöver systemet reformeras och rensas på ogräs, annars kan vi lika gärna skrota det och hoppas på det bästa.

Vi behöver:

+ Flytta upp ribban igen, så att det krävs verklig och konkret innovation för att kvalificera sig. Slut på flyktiga, luddiga och totalt abstrakta patent, liksom patent på tankemönster eller rena upptäckter.
+ Se till att det finns ett tydligt internationellt regelverk som tillåter tillfälliga och framtvingade licenser (mot skälig ersättning) för humant tvingande situationer som pandemier eller mediciner till tredje världen. Nog för att ökad rikedom skulle lösa problemen, men det är knappast en tröst för den som är sjuk nu!
+ Se till att David får tillbaka sin slunga, så att patenten faktiskt skyddar innovatören även när han eller hon inte har råd med en egen legoarmé av advokater.
+ Se till att det finns tydliga och mer omfattande undantag för att tillåta forskning även när den tangerar patentskyddat material.
+ Skapa regler för att hindra patenthamstring som inte syftar till forskning, utveckling eller produktion, så att det inte skapas minfält i form av patentlager.

Så visst vi behöver ett patentsystem, eller något motsvarande. Men ett dåligt skött system är nästan sämre än inget alls. Patentsystemen är dock så pass kortfristiga, att om man ändrar reglerna idag och dessutom ger tydliga signaler om patenttyper som det knappast lönar sig att processa om, så går det att styra upp eländet relativt fort.

Det brinner lite att göra något åt saken. Låter man det vänta tills fem sekunder i midnatt, så riskerar man att åtgärderna blir hafsiga och kastar ut barnet med badvattnet.

Att jag inte tjafsat om saken inom PP, handlar till stor del om att det är bättre att ta avstamp i en kritisk hållning och arbeta sig inåt än tvärtom. Att jag skriver nu, är för att jag inser att den kategoriska hållningen stänger ute människor som i övrigt sympatiserar med våra frågor, det är med andra ord inte längre läge att hålla käft och sitta still i jollen.

Det är inte en simpel utmaning att lösa problemen, men det är tacksamt att debatten kommit igång.

Uppdatering: ”RikMatts” påpekade att motivationen ”befrämja innovation” inte är hela sanningen. Idén med patent är minst lika mycket att få tillgång till innovationerna samlat, sökbart och tillgängligt för alla. Det är så att säga andra sidan av myntet, att man för att få patent måste dela med sig av idéerna — ett nog så gott skäl i sig självt för att inte göra sig av med patentsystemet. Det är med andra ord ett utbyte, temporärt monopol mot informationsfrihet. Alternativet är i många fall rena industrihemligheter, där det inte finns någon annan bortre gräns än hur länge man lyckas hålla sekretess.