När jag för någon vecka sedan tog steget att lämna socialdemokratin för att bli pirat spelade naturligtvis frågan om integritet en huvudroll. Men nästan lika viktig var min övertygelse om att tankar och idéer utvecklas av att spridas och delas, medan de förtvinar av att stängas inne.

Jag ser detta så tydligt i den forskning, jag befunnit mig nära i nästan hela mitt liv. I framgångsrika forskningsmiljöer pratar alla, unga som gamla, hela tiden med varandra om sina senaste resultat, tankar och idéer. Gäster från hela världen kommer och går, och visas alla de nyaste metoderna. Miljöer där forskare däremot avundsjukt håller på sina idéer för att inte få dem stulna, de miljöerna åstadkommer nästan aldrig viktiga upptäckter!

Ja, det är helt enkelt så att när jag ser mig omkring i forskarvärlden idag, då ser jag att Piratpartiets grundläggande informations-ideologi är riktig. Och inte bara ideologin: Även i sakpolitiken ser jag att sådant Piratpartiet vill och kräver, och som etablerade partier gäspar över eller stretar emot, sådant håller forskarvärlden entusiastiskt på att bygga upp åt sig själv:

Open access: Allt mer av de vetenskapliga artiklarna publiceras till exempel idag med open access. Man ska helt enkelt inte behöva vara ansluten till något universitetsbibliotek som betalar höga prenumerationsavgifter för att komma åt artiklarna. Forskarna ska istället betala tidskriften direkt, för att få bli publicerad.  Bortåt en femtedel av den framstående forskningen i biovetenskap publiceras nu på detta sätt, och andelen växer för varje år! Och de nya open accessade nättidskrifter som skapats har generösa cc-licenser på allt material! Till glädje för den allmänhet, som faktiskt betalar forskarna. För fristående vetenskapkommunikatörer, som inte är uppkopplade till universitet. Och inte minst till glädje för alla forskare i de länder, som inte har råd med prenumerationsavgifterna!

Bermuda-principen: Och titta på mina vänner som forskar i biomedicinska ämnen: Deras experiment ger numera ofta en massa data förutom dem forskarna ursprungligen var på jakt efter. Idag lägger de därför experimentresultaten i öppna databaser, där vi alla kan hälsa på och kika. (Här kan du ta en guidad tur i några av dem.) Principen om att dela med sig av rådata knäsattes med det uttalade syftet att förhindra att ännu mer av människans genom låstes in i patent,  på ett möte i Bermuda år 1996.

Open biotech: Många forskare och företag har slutat ta patent på de gener de hittar och genkonstruktioner de skapar. Istället ansluter de sig till en rörelse som kallas ”open biotech”, som vill arbeta med biotekniska innovationer på samma sätt som informationstekniken använder öppen källkod. (Inte minst gäller det ingenjörer och forskare som utvecklar genmodifierade bakterier och svampar, som kan tillverka önskade kemikalier, eller bryta ner gifter.)

Till och med de stora läkemedelsföretagen är nu på väg att inse att de har allt att vinna på att dela med sig till varandra av mycket av sina kunskaper och resultat, istället för att stänga dem inne och tjuvhålla på dem. De har redan börjat dela mycket av resultaten från den tidiga forskningen, innan de kommer fram till tänkbara läkemedel. Och de diskuterar samarbete även kring resultaten från varandras tester på försöksdjur och patienter.

På sikt är det helt enkelt en fri spridning av kunskap och information som får tankar, idéer och innovationer att utvecklas. Både patent och upphovsrätt må under en speciell historisk epok kunnat fungera och tjäna väl i ett specifikt teknologiskt system. Men i valet mellan politiska ingrepp för att stänga inne kunskap och information, och en politik som ska göra det lättare för den att spridas, finns ingen tvekan om vilken jag tror i längden är bäst för vårt samhälle. Både för dess intellektuella och teknologiska utveckling.

Tama fåglar sjunger om frihet. Fria fåglar flyger!

För många år sedan skrev jag en lång och djuplodande artikel om mjukvarupatent i Datormagazin. En av de saker jag läste och översatte i samband med den artikeln var en historia om IBM och Sun Microsystems, som jag läst på Forbes:

Min egen introduktion till realiteterna i patentsystemet kom under 80-talet. Min klient Sun Microsystems, då ett ganska litet företag, anklagades av IBM för att ha inkräktat på deras patent.

Under hot om ett massivt civilrättsmål krävde IBM ett möte för att lägga fram sina krav. Fjorton IBM-advokater och deras assistenter, alla klädda i de obligatoriska mörkblå kostymerna, trängdes i Suns största konferensrum.

Chefskostymen orkestrerade en presentation av de sju IBM-patent som Sun skulle ha inkräktat på. Det mest prominenta av dessa patent var IBM:s ökända ”fetlinjepatent”: För att förvandla en tunn linje på en datorskärm till en fet linje, så går du upp respektive ner från ändarna på den tunna linjen och binder sedan samman de fyra punkterna du får som resultat.
Du lärde dig säkert en liknande metod för att förvandla en linje till en rektangel i sjunde klass när du läste algebra i matematiken. Och utan tvekan fick du för dig att metoden skapats av Euclides eller någon liknande tänkare 3000 år tillbaka i tiden. Enligt amerikanska patentverket fick du då för dig fel, de gav patentet på metoden till IBM.

Efter IBM:s presentation så var det vår tur. Medan ”Big Blue:s” gäng utan ett tecken på reaktion tittade på, så började mina kollegor – som alla var juridiskt skolade såväl som tekniskt – att illustrera, dissekera och demolera IBM:s anklagelser med hjälp av whiteboard och tuschpennor. Vi använde fraser som: ”Ni måste skoja!” och ”Ni borde skämmas!”, men IBM:s representanter var helt oberörda. Med självförtroende proklamerade vi vår ståndpunkt: Endast ett av IBM:s patent skulle överhuvudtaget bedömas som giltigt i en domstol, och ingen rationell domstol skulle finna att Sun inkräktat ens på detta patent.

Det uppstod en ansträngd tystnad. De blå kostymerna konfererade inte ens inbördes. De satt bara där som gjutna i sten. Till slut svarade chefskostymen:

– ”OK”, sa han, ”det är möjligt att ni inte inkräktar på dessa sju patent.”

– ”Men vi har 10000 amerikanska patent. Vill ni verkligen att vi skall åka tillbaka till Armonk (IBM:s högkvarter i New York) och söka rätt på sju patent ni verkligen inkräktar på? Eller vill ni göra det enkelt och betala $20 000 000 direkt?”

Efter en kort förhandling skrev Sun ut en check, och de blå kostymerna åkte vidare till nästa företag på sin lista över offer.

Gary L. Reback (Sun) i Forbes Magazine 2002

IBM poserar idag som en vän av Open Source Software och för att vara renhårig så kommer de troligen inte att utsätta någon linuxutvecklare för patenttvist. Skulle du däremot försöka smyga in i IBMs näst intill monopoliserade marknad på mainframes – denna dinosaurie vars död proklamerats många gånger, men som fortfarande driver det västerländska samhället – så kommer IBM att visa tänderna.

Sun i sin tur har både hunnit segla upp som en av de stora, för att sedan brottas med å ena sidan billiga alternativ och sämre men mer välbekanta. De sålde ut sig till Oracle, det stora databasmastodonten, vilket skapade en rejäl portion oro hos många bedömare. En av de teknologier som Oracle förvärvade och som skapade oro var Java. En av orosmolnen är att Java är de facto standard för mycken plattformsöverskridande programmering, något som underlättats av att Sun själva inte varit speciellt intresserade av att tjafsa med någon överhuvudtaget.

Patentstrider kring mjukvara är ofta oerhört destruktiva. Inte sällan handlar det om samma typ av attityd som de klassiska ambulansjägarna visar upp, eller om direkta försök att sabotera potentiella konkurrenter. Inom mjukvara är det oerhört, för att inte säga absurt svårt att inte av misstag vandra in i någon annans patent — ofta utan att man har en aning om att man gjort det. Det är ett av de uppenbara argumenten mot patent i allmänhet och mjukvarupatent i synnerhet. Något som illustreras av Oracles senaste drag: att stämma Google för att Android inkräktar på diverse Oraclepatent på Java:

”Not a big surprise,” Java creator and former Sun employee James Gosling, who resigned from Oracle in April, after the Sun takeover, said in a blog post on Thursday. ”During the integration meetings between Sun and Oracle where we were being grilled about the patent situation between Sun and Google, we could see the Oracle lawyer’s eyes sparkle. Filing patent suits was never in Sun’s genetic code. Alas.”

Det är ganska uppenbart att Oracles syfte med patentmålet är att pungslå Google på en gazillion dollar och samtidigt skapa förutsättningen för att tvinga diverse javautvecklare att licensiera teknologin från Oracle. Eftersom Java med tillhörande teknologier under Suns omvårdnad redan seglat upp som en av de primära programmeringsspråken, så är potentialen för ett sådant drag enormt. I ett slag skulle Oracle kunna dra in astronomiska summor på licenser, utan att i praktiken behöva lyfta ett finger. Tanken att alla som idag använder Java i slutna applikationer skulle kunna byta teknologi i flykten, är orimlig. Investeringarna är för stora och det skulle vara en svår och smärtsam process.

Målet illustrerar ett av de största problemen med patent i allmänhet, men kanske än mer hur viktigt det är att dra en tydlig gräns för vad som kan omfattas av patent. Mjukvarupatenten är något som försökt smygas in i Europa mer än en gång och där propaganterna knappast gett upp än. Vår egen Christian Engström var en av de som tidigare verkade just mot den smygtaktiken och utan honom och utan sådana som Florian Mueller, skulle situationen här vara lika vimmelkantig som i USA.

Själv är jag kluven inför patent som fenomen, men en sak är klar — utan tydliga begränsningar är patent en belastning för samhället och för den tekniska utvecklingen, då blir den kontraproduktiv mot sitt eget syfte.

PS Jag behöver lite uppbackning just nu, läs vad jag menar här… DS

På Livbåten skriver vi inte så ofta om patent. Det beror på att man ska skriva om det man kan – ”write what you know” som det amerikanska journalist-talesättet lyder. Varken jag eller Marcus är några gurus på patent och därför är det bättre om andra mer kunniga diskuterar Piratpartiets kritik mot patentsystemet.

Jag ska villigt erkänna att jag dessutom inte är en övertygad patentmotståndare. Jag är mot mjukvarupatent, petent på gener, sättet läkemedelspatent används i tredje världen och de  patentmattor som förekommer i t ex telekomindustrin. Men jag känner mig inte tillräckligt påläst för att oreserverat säga nej till patent. Jag tog i och för sig stort intryck av när en vän till mig som försörjer sig som uppfinnare skrev om saken på sin blogg.

En person som är påläst är Piratpartiets Jacob Hallén vill ni läsa mer om patentsystemet för att förstå Piratpartiets ställningstagande i frågan så läs hans serie om Det ruttna patentsystemet (del 2, del 3, del 4, del 5, del 6, del 7, del 8)

En amerikansk federal distriktsdomstol underkände i går två omdebatterade patent på gener som ger hög risk för bröstcancer. Domstolens argument äventyrar även ett stort antal andra patent på mänskliga gener.

Livbåten har redan tidigare skrivit om bröstcancergenerna (BRCA-1 och BRCA-2), om de omstridda patenten och om processen där ett antal patient-, läkar- och människorättsorganisationer stämt både företaget som har patenten (Myriad Genetics), och det amerikanska patentverket (US Patent and Trademark Office).

Patent får, som många läsare av denna sida vet, bara ges till uppfinningar, inte till upptäckter. Och i vart fall i USA får det inte ges till en naturprodukt. Hur kan då en mänsklig gen, som vi alla har i våra arvsanlag, vara en uppfinning? För att motivera det kombinerar det amerikanska patentverket två argument:

1. Visst, en gen är kanske inte en uppfinning i sig själv, men den blir en del av en uppfinning när man använder den för att lösa ett konkret problem.
2. Den är inte en naturprodukt, eftersom det man tar patent på inte är DNA-molekylen där den simmar omkring i våra cellkärnor, utan den framrenade, isolerade DNA-molekylen.

Det är den andra av dessa argumentationslinjer, som nu underkänns av domstolen. Associated Press skriver:

The ruling by U.S. District Judge Robert Sweet challenging whether anyone can hold patents on human genes was expected to have broad implications for the biotechnology industry and genetics-based medical research.

Sweet said he invalidated the patents because DNA’s existence in an isolated form does not alter the fundamental quality of DNA as it exists in the body nor the information it encodes.

He rejected arguments that it was acceptable to grant patents on DNA sequences as long as they are claimed in the form of ”isolated DNA.”

”Many, however, including scientists in the fields of molecular biology and genomics, have considered this practice a `lawyer’s trick’ that circumvents the prohibitions on the direct patenting of the DNA in our bodies but which, in practice, reaches the same result,” he said.

The judge said his findings were consistent with Supreme Court rulings that have established that purifying a product of nature does not mean it can be patented.

Eftersom detta utslag, om det blir prejudicerande, innebär att en stor del av de patent som finns på gener skulle bli ogiltiga kan man utgå från att beslutet kommer att överklagas.

Mer information om saken finns på hemsidan för ACLU, en av de organisationer som gått i spetsen för stämningen. När detta inlägg skrivs kan ingen kommentar från Myriad Genetics hittas varken hos de stora amerikanska tidningarna, eller på företagets hemsida. Livbåten har letat men inte hittat någon rapport eller kommentar på svenska webbsidor och bloggar.

Uppdatering 31 mars 11.38:

Myriad Genetics har föga förvånande meddelat att de tänker överklaga domslutet. Aktiekursen för företaget sjönk igår med 7,3%. Med tanke på att tester av de två omtvistade generna ger företaget huvuddelen av sina inkomster antyder detta hur sannolikt aktiemarknaden anser att det är att domslutet står sig i högre instans. Jag är dock inte säker på att den bedömningen är riktig.

I Sverige har Vetenskapsradion rapporterat om domslutet.

Tre amerikanska forskare har nyligen gjort en enkel undersökning, som visar att ett av de allra mest omdebatterade genpatenten har fullkomligt horribla inslag. Patentet ger ett amerikanskt företag ensamrätt att testa en gen kallad BRCA1, som kan ge kraftigt ökad risk för bröstcancer. Forskarna har nu visat att DNA-sekvenser som omfattas av patentet inte bara finns i denna gen, utan nästan överallt i våra arvsmassor.

En kortversion av detta kunde man höra på Vetenskapsradion idag. En preliminär version av forskarnas artikel lades nyligen ut på nätet av den vetenskapliga tidskriften Genomics.

Under 1990-talet lyckades en rad forskare leta reda på olika sällsynta genvarianter, som dömde sina bärare till olika sjukdomar, eller kraftigt ökade risken för sådana. Patentmyndigheterna var på den tiden frikostiga med att ge forskarna patent på att använda nyupptäckta DNA-sekvenser till gentester. Fastän (a) patent bara ska ges till uppfinningar, inte till upptäckter, (b) det krävs att uppfinningen inte ska vara uppenbar och (c) vilken molekylärbiolog som helst skulle kunnat tala om hur man skulle göra ett sådant test när man väl upptäckt DNA-sekvensen.

De flesta av dessa forskare lät sjukhus och diagnostikföretag göra tester av ”deras” gener, och nöjde sig med att få några dollar i royalty varje gång ett sådant test användes. Men när ett par amerikanska forskare lyckades identifiera två gener som ger kraftigt ökad risk för bröstcancer (BRCA-1 och BRCA-2) bestämde de sig för att slå mynt av upptäckten ordentligt.  De skapade företaget ”Myriad Genetics”, och krävde att detta skulle ha monopol på att testa dessa gener, både i USA och Europa. Varefter de tog tusentals dollar per test.

Sjukvården i USA (som kunde skicka kostnaderna vidare till försäkringsbolag) accepterade. Sjukvården i Europa har stretat emot, både genom att gå till domstol och genom att inte betala.

En grupp frivilligorganisationer har nu startat en domstolsprocess (ACLU v. Myriad) för att få dessa patent ogiltigförklarade.  En del av denna process har nu fått eldunderstöd från de tre forskarna.

De har tittat noga på ett av patenten, som gäller BRCA-1. Där framgår att man inte bara tagit patent på att använda just den DNA-sekvens som beskriver BRCA-1 proteinet. De har tagit patent på att använda varje tänkbar DNA-sekvens som skulle kunna beskriva proteinet. (Och eftersom genernas språk har många synonymer finns väldigt många sådana sekvenser!)

Då man gör gentester använder man ofta små, ungefär 15 DNA-bokstäver långa, bitar av genen som redskap. I Myriads patent hävdar man ensamrätt till att använda varje tänkbar sådan 15 DNA-bokstäver lång DNA-sekvens, som skulle kunna beskriva någon del av BRCA-1 proteinet.

Man behöver inte vara professor utan bara förstaårsstudent i molekylärbiologi för att inse att sekvenser som uppfyller dessa krav inte bara finns i BRCA1-genen, utan lite överallt i arvsmassan. Och mycket riktigt: När forskarna undersökte saken ordentligt visade det sig att en eller flera sådana  DNA-sekvenser finns i 80% av alla kända gener. På människans kromosom nummer 1 (där BRCA-1 genen INTE ligger) finns över 300 000 sådana sekvenser. Som Myriad Genetics alltså anser sig ha ensamrätt på att använda till vad som helst.

Detta visar på ett mycket tydligt sätt hur hopplöst fel man hamnar när:

• patentmyndigheter inte ser till att kräva ordentliga kreativa och innovativa hopp från en upptäckt innan de godtar en uppfinning,
• patentmyndigheterna accepterar alltför breda patent, och
• politiker och statsmakt hela tiden pratar om att forskning ska leda till nya företag och arbetstillfällen istället för att tala om att de kan leda till nya upptäckter och insikter, som fritt ska kunna användas och utvecklas vidare.

LAKEs lakonismer ger den enda vettiga kommentaren till det hela: Orimligt!

Lyckligtvis var det många ledande forskare som reagerade mot vad Myriad Genetics och andra företag gjorde. De såg därför till att då hela humana genomet sekvensbestämdes publicerades alla sekvenser på nätet så snart de kom ur sekvenseringsmaskinerna. Så att de automatiskt blev kända och därmed omöjliga att patentera.  Läs Nobelpristagaren John Sulstons berättelse om hur detta gick till!

Om inte både forskare, företag och patentbyråer besinnar sig när det gäller patent på uppenbara användningar av DNA-sekvenser kommer patentsystemet att förlora sin legitimitet. Det vore skada, för det finns trots allt ett viktigt innovations- och utvecklingsarbete, som mår bra av ett välavvägt patentskydd. Även om det finns många som vill tro motsatsen.

Henrik Brändén gästbloggar på Livbåten. Han är en gammal vän till Livbåtsfolket. Hans bakgrund som forskare i molekylärbiologi, vetenskapsinformatör och läromedelsförfattare ger den här bloggen nya infallsvinklar och perspektiv. De åsikter han ger uttryck för är hans egna. För läsaren kan det vara bra att veta att Henrik inte delar de två blogginnehavarnas partitillhörighet.

Ett av de svåraste kapitlen ifråga om patent, är hur systemet rids av aktörer vars idé om hur man skaffar sig intäkter är att stämma innovatörer. De kallas patenttroll, patent warehouses, eller Non-Practicing Entities, och är en plåga för alla seriösa aktörer. Patenttrollen i sig är nästan skäl nog att ifrågasätta patentsystemets legitimitet. Kombinera fenomenet patenttroll med patentbombmattor, och stora patentportföljer i storföretagens kassaskåp, och det är lätt att få bilden av ett vattensjukt system i kraftigt behov av rejäla reformer.

För att förklara patenttrollens affärsidé lite mer djupgående, så går det till så här:
Patenttrollsföretaget köper in oanvända patent i massor. Det är ofta fråga om saker som aldrig blev produkter, där uppfinnaren inte lyckats hitta finansiering eller marknad för sin idé. Ofta handlar det dessutom om högteknologiska patent inom elektronik, medicin, optik och liknande områden. Patenten köps ofta in billigt — inte sällan från mellanhänder, som i sin tur köpt dem för en skitsumma när uppfinnaren desperat försökt fylla den ekande tomma skattkistan.

Nittiofem av hundra sådana patent kommer aldrig att komma i spel, eftersom de helt enkelt var precis så ointressanta som priset antyder. Men de sista procenten på marginalen bidrar till det minfält som det moderna patentsystemet tyvärr håller på att utvecklas till.

För det som händer är att patenttrollen tålmodigt inväntar att någon skall trampa på någon av deras landminor. När någon gör det så skickas en varning ut till den olycklige, som uppmanas att licensiera, överge sin uppfinning, eller förvänta sig en stämning.

Source: PatentFreedom © 2009 Data captured as of January 1, 2009

De tacksammaste offren är dels försvarslösa uppfinnare, vars plånbok eller situation inte tillåter att de tar striden. De kan mycket väl sitta i situationen att det är billigare att lösa en tveksam licens, än att slåss och därmed både få bekosta advokater, riskera att få betala skadestånd och rättegångskostnader och dessutom försena sin egen produkt.

En annan typ av tacksamma offer är stora företag, som ofta hellre gör upp i godo så länge patenttrollen inte gapar för stort. Microsoft har till exempel drabbats mer än en gång, men även andra stora företag har fått öppna plånboken. Ofta handlar det om mångmiljonbelopp och skumma licenser för att tysta patenttroll som för egen del inte bidrar till något själva. Skall man vara oerhört snäll, så kan man möjligen sträcka sig till att säga att den plats de har i ekosystemet är att vara en soptipp för uppfinnare som gett upp att använda sina patent, och som får några kronor för besväret att skrota sina hjärtebarn.

Hur som haver, så är patenttrollen en stor anledning till att så många patent som borde övergå till public domain hålls vid liv långt efter bäst före datum. Att det är möjligt beror på att det överlag är väldigt billigt att hålla patentet vid liv. För en liten uppfinnare kan kostnaden verka tuff, men för ett patentlager som räknar med några tunga licensieringar/skadestånd/förlikningar, så är det kaffepengar.

Ett möjligt motgift?

I slutet av bambuservideon här under, kommer Jacob Hallén med idén att förändra kostnaden för att upprätthålla ett patent. Istället för låg och linjär, föreslår han att den är initialt låg men ökar logaritmiskt.

Intressant för resonemanget är att väldigt många av de patent som används för att snyta åt sig licenspengar eller skadestånd utan egen produktion eller verksamhet överhuvudtaget är aningen äldre. De köps inte år ett, två eller fem, utan snarare år tio, tolv eller fjorton. Jag skulle vilja gå så långt som att säga att man kan vara ännu mer drastisk:

Formeln för kurvan är: x = (x-1)*0,85+1 med startvärde för summa år fyra är 500 och startvärde för x år fem är 3 (år fem blir det med andra ord 500*3). Det är bara ett utkast som är lite mer drastiskt än Jacob Halléns, men som samtidigt inte drar iväg totalt i änden på kurvan — eftersom x minskar med tid.

Man kan mycket väl tänka sig att på det här sättet se till att det endast är de mest lönsamma patenten som det är meningsfullt att hålla liv i.

Inte utan moln på himlen

Idén har som jag ser det tre svagheter:

Den första svagheten är för produkter med långa utvecklingstider — till exempel medicinpatent. De börjar kosta rejäla kulor innan de ens har möjlighet att komma ut på marknaden.

Den andra är motsatt problem för saker med väldigt kort halveringstid. Primärt pratar vi IT vilket bara är ytterligare ett argument mot att tillåta patent på mjukvara — något som man om och om igen försöker smyga in i EU, och som redan är faktum i USA.

Den sista svagheten, och på många sätt den allvarligaste, är att det möjliggör en slags utpressningssituation mellan uppfinnare och finansiär. Om finansieringsdiskussionerna pågår när patentet redan har några år på nacken, kan finansiären välja att dra förhandlingarna i långbänk i förhoppningen att uppfinnaren inte har råd att upprätthålla patentet. Antingen för att förbättra sitt förhandlingsläge, eller för att kunna utnyttja det förfallna patentet för att slippa förhandling överhuvudtaget.

Det bör gå att kompensera för svagheterna, och fördelarna är intressanta. Till exempel kommer patenttrollen upptäcka att deras patentportföljer blir väldigt dyra. En annan effekt är att det blir dyrt att lägga så kallade patentbombmattor för att hindra konkurrenter att komma in på en marknad. En tredje effekt är att det plötsligt blir kostsamt för stora företag att upprätthålla portföljer med tusentals oanvända patent vars enda syfte är förhandlings- och konkurrensammunition.

Många problem att lösa, låt oss börja!

De ökade intäkterna i patentsystemet skulle kunna användas för en innovatörsförsäkring. Syftet med ett sådant skulle i så fall vara att erbjuda rättshjälp, så att även de små aktörerna har råd att försvara sina patent mot stora aktörer med mycket muskler.

Om man kan kompensera för nackdelarna jag räknade upp, så skulle det kunna vara en modell för att göra patenttrollverksamhet långt mindre lönsam. Det kanske till och med skulle förändra hela marknadsdynamiken och göra patent till mer av vad de var tänkta att vara: Ett skydd för innovation, snarare än en hammare att slå i huvudet på folk som bråkar.

Det behövs reform, det är dags att komma med idéer. Punktera gärna den här idén eller kom med förslag till förbättringar och kompletteringar. Vi har ett antal områden vi behöver komma åt, så att patent blir just en stimulans för innovation snarare än en hinderbana för innovatörer och en dödsfälla för entreprenörer.

Verkligheten stämmer sällan med kartan. I fallet patent är det närmast löjligt övertydligt. Patent har kommit att i vissa lägen bli ett hinder för innovation snarare än ett skydd och stimulans för innovatörer. Problemet är frågan om det finns något bättre om vi vill skydda och stimulera våra idésprutor…?

Prärietankar har nu två gånger ifrågasatt hur ”liberala giganter” som jag och HAX kan hålla tyst om piratpartiets syn på patent. Han ifrågasätter den linje om framförallt medicinpatenten vars kanske tydligaste proponent är Amelia Andersdotter.

Jag kan inte tala för HAX räkning, men jag tycker nog att det är dags att tala för egen. Jag får säga att jag inte tycker den uppgiften är helt lätt, eftersom det är svårt att vara odelat positiv eller negativ.

Patentens idé

Som liberal förutsätts jag gilla patentsystemet, eftersom det så att säga är grunden för kommersialisering av nya idéer. Logiken i det hela är att om idén är oskyddad så sitter man med svarte petter i form av utvecklingskostnader, medan någon annan suger i sig honungen i form av produktion utan egen forskning och utveckling. Om det enda utbyte man får är en hög räkningar och det tveksamma nöjet att se hur idén gör storvinster i någon annans produktion, så är det rätt lättförståeligt att man kan hålla sig för skratt.

Sådan ser teorin ut, och så långt är jag med.

Kostar det miljarder att ta fram en produkt, så får man antingen avkastning — eller så blir det bara en produkt någonsin. Det är medicipatentens dilemma: för även om det går att argumentera att en stor del av forskningen sker utanför medicinbolagens dörrar, så kostar det att omsätta det i medicin. Att det blir dyrare innan generika kan tillverkas påverkar inte det argumentet ett jota, för det är nästan självklart. Det finns saker att angripa, men logiken i sig är inte det minsta märklig.

Däremot får det konsekvenser, och de kände man till redan i början.

Patent är ett temporärt monopol, ett ingrepp i marknaden

Det är lätt att glömma att man redan när patentsystemet skapades såg problemen. De som satte systemet till världen var inga dunungar, och de var knappast odelat extatiska. Trots det såg de sig nödda och tvungna att fatta ett beslut som i sin grund egentligen är ett undantag i de normala marknadsprinciperna. Uppfinnande och entreprenörskap var så viktigt och uppfinnarna var ofta direkt maktlösa mot större industriella giganter. Men för att stävja nackdelarna kringgärdades patenten med krav och begränsningar, och ribban sattes ganska högt. För slutar patenten fylla det tänkta syftet, så blir de en kvarnsten runt samhällets hals.

Litmustestet för en idé är hur väl den fungerar när den möts av verkligheten. Patentsystemet har alltid varit det bästa svaret på frågan om hur man skyddar uppfinnare, men det betyder inte att systemet varit bra. Tvärtom är patentsystemet nog på god väg att gå åt helvete.

Patenthajar och idiotpatent

Redan Edison skaffade sig mer än ett fyrsiffrigt antal patent. Långt ifrån alla av dessa var sådana som patentsystemets fäder tänkt sig, utan ett stort antal av patenten var mer av inmutningskaraktär. Edison satte helt enkelt upp staket, så att ingen annan skulle kunna göra något baserat på samma tankegods — inte för att han tänkte starta produktion, utan enbart för att sätta upp den stora varningsskylten.

Det skapas ett minfält av monopol, ett som rent krasst bromsar och hotar innovation. Dessutom uppstår allt fler märkliga avarter.

Alla som vill diskutera patent borde läsa in sig på diskussionen och turerna kring mjukvarupatent. Starka lobbykrafter har försökt göra det möjligt att patentera mjukvara, affärsmetoder och andra väldigt diffusa idéer. Flera patentverk i Europa har av okunskap, momentum eller korruption beviljat patent på saker som överhuvudtaget inte har i ett patentsystem att göra. Varje sådant patent som sätter staket runt löst idégods snarare än konkreta uppfinningar skapar patentinflation utan verklig substans. Mjukvara, gener, teorier, affärsmetoder etcetera har inte i patentsystemet att göra, helt enkelt för att patentsystemet då blir ett hinder snarare än en stimulans till utveckling. Ju mer vi förflyktigar patentens idé, ju mer lämnar vi dörren öppen för katastrofer.

Men om det är illa här, så är USAs situation nästan katastrofal. Där har det till och med uppstått fenomen som ”patent warehouses” (patentlager) — det vill säga företag vars enda affärsidé är att samla på sig oanvända patent, patent man sedan kan använda för att stämma innovatörer som råkar trampa i minfältet. Civilrättsliga mål som affärsidé med andra ord, RIAA med flera har haft mycket existerande tankegods att basera sina kampanjer på.

Patentsystemet riskerar förblöda när advokatlegionerna blir viktigare än innovationerna.

Tillbaka till kärnan, skyddet för innovatören

Det skall handla om att främja innovation, i annat fall fyller patentsystemet inte sitt syfte och bör pensioneras omgående. Det handlar inte om en naturrätt, utan om ett undantag i den normala kommersiella logiken för att skydda idésprutorna så att de har råd att fortsätta spruta idéer. När patentsystemet blir ett minfält varje innovatör måste krypa igenom, så är det svårt att hävda att det främjar innovation.

Det går att ifrågasätta om patenten verkligen fyllt ett av sina huvudsyften: att skydda uppfinnaren mot exploatörer. För att igen göra en parallell till upphovsrätten, så skyddas mellanhänderna/exploatörerna ofta bättre än upphovsmannen/uppfinnaren. Det är ofta en David mot Goliatsituation, där David bestulits på slungan. Fråga Håkan Lans om ni inte förstår vad jag menar.

Patentsystemet kräver att uppfinnaren är beredd att väcka civilrättsligt mål för att hävda sin rätt. Där uppstår ett lite prekärt problem om uppfinnaren är en ensam fattiglapp och motståndaren kan skicka en mindre armé av stjärnadvokater till rättssalen. Är motståndaren dessutom en av de verkliga giganterna, så har de några tusen patent själva, och kan med stor säkerhet gräva fram något som de rätt eller fel kan hävda är grund för motstämning.

Den lilla innovatören har ofta att se fram emot år av processande och kostnader i mångmiljonklassen. Allt medan uppfinningen i praktiken är värdelös och låst innan fallet är löst. Så man kan fråga sig om patenten fyller sitt syfte?

Fast problemet försvinner inte

Det stora problemet med att slopa patent är att om inte patentsystemet fanns, så skulle vi troligen uppfinna det.

För problemet patentsystemet löser: att det måste finnas ekonomisk grund för att våga finansiera en uppfinning, för att inte uppfinnaren omedelbart skall slukas med hull och hår, kvarstår. Och här finns skäl att föra diskussionen öppet inom piratpartiet, och här har också prärietankar rätt — i alla fall delvis:

Det må ligga en viss sanning i att mindre bolag och akademiker står för majoriteten av genombrott. Men det är verkligen inte ett argument mot läkemedelspatent. För just småföretag, och universitetsforskare som försöker slå mynt av sina upptäckter, så är nämligen patent fullständigt nödvändigt. Dessa småföretag är nämligen helt uppbyggda kring patent. Det är många gånger det enda dessa företag har på tillgångssidan.

Reparation, inte rivning

Jag tror inte svaret är att riva ner patentsystemet. Jag tror dessutom man gör totalt självmål om man överlåter hela klabbet (ansvar, kostnader, utveckling) till statsmakten. Statlig styrning har knappast världsbäst track-record när det gäller sånt — varken här eller någon annanstans på jorden …någonsin!

Så, med mindre än att någon kommer med en bättre idé om hur vi skall fylla patentens syfte, så är vi beroende av patentsystemet. Däremot behöver systemet reformeras och rensas på ogräs, annars kan vi lika gärna skrota det och hoppas på det bästa.

Vi behöver:

• Flytta upp ribban igen, så att det krävs verklig och konkret innovation för att kvalificera sig. Slut på flyktiga, luddiga och totalt abstrakta patent, liksom patent på tankemönster eller rena upptäckter.
• Se till att det finns ett tydligt internationellt regelverk som tillåter tillfälliga och framtvingade licenser (mot skälig ersättning) för humant tvingande situationer som pandemier eller mediciner till tredje världen. Nog för att ökad rikedom skulle lösa problemen, men det är knappast en tröst för den som är sjuk nu!
• Se till att David får tillbaka sin slunga, så att patenten faktiskt skyddar innovatören även när han eller hon inte har råd med en egen legoarmé av advokater.
• Se till att det finns tydliga och mer omfattande undantag för att tillåta forskning även när den tangerar patentskyddat material.
• Skapa regler för att hindra patenthamstring som inte syftar till forskning, utveckling eller produktion, så att det inte skapas minfält i form av patentlager.

Så visst vi behöver ett patentsystem, eller något motsvarande. Men ett dåligt skött system är nästan sämre än inget alls. Patentsystemen är dock så pass kortfristiga, att om man ändrar reglerna idag och dessutom ger tydliga signaler om patenttyper som det knappast lönar sig att processa om, så går det att styra upp eländet relativt fort.

Det brinner lite att göra något åt saken. Låter man det vänta tills fem sekunder i midnatt, så riskerar man att åtgärderna blir hafsiga och kastar ut barnet med badvattnet.

Att jag inte tjafsat om saken inom PP, handlar till stor del om att det är bättre att ta avstamp i en kritisk hållning och arbeta sig inåt än tvärtom. Att jag skriver nu, är för att jag inser att den kategoriska hållningen stänger ute människor som i övrigt sympatiserar med våra frågor, det är med andra ord inte längre läge att hålla käft och sitta still i jollen.

Det är inte en simpel utmaning att lösa problemen, men det är tacksamt att debatten kommit igång.

Uppdatering: ”RikMatts” påpekade att motivationen ”befrämja innovation” inte är hela sanningen. Idén med patent är minst lika mycket att få tillgång till innovationerna samlat, sökbart och tillgängligt för alla. Det är så att säga andra sidan av myntet, att man för att få patent måste dela med sig av idéerna — ett nog så gott skäl i sig självt för att inte göra sig av med patentsystemet. Det är med andra ord ett utbyte, temporärt monopol mot informationsfrihet. Alternativet är i många fall rena industrihemligheter, där det inte finns någon annan bortre gräns än hur länge man lyckas hålla sekretess.

Rikard Bergsten på Trygghetsvakten skrev ett närmast bejublat inlägg i förra veckan om en uppfinnares syn på upphovsrätt.

Nu kommer fortsättningen där han efter att ha läst kommentarerna efterlyser de som försvarar upphovsrätten. Han vill ha en principdiskussion inte juridiskt hårklyveri:

I andra forum har försvarare av rådande system kommenterat min artikel, dock alltid utan att beröra kärnpunkten om vad som är ett rimligt skydd. Juridiska spetsfundigheter kring Bernkonventionen och internationella upphovsrättskyddssystem intresserar mig inte. Jag förde och vill föra en principdiskussion om vad som är syftet med upphovsrätt, patent och andra immateriella skydd.

”Våga diskutera principer för immateriellt skydd” är klart läsvärd, fortfarande med lika mycket integritet, lika modigt och lika resonerande — läs den!

För några månader sedan fick jag och Göran uppdraget att ordna en blogg till Trygghetsvakten. De är en firma som bygger hela sin affärsidé på innovation, och som säljer egna produkter tänkta att spara blod, svett och tårar för husägare.

Precis i dagarna började de använda sin nya blogg, och redan andra blogginlägget är så högintressant att det bara inte går att låta bli att säga något om det. Bakom inlägget står Rikard Bergsten, uppfinnare och VD för Trygghetsvakten.

Det hela handlar om en uppfinnares syn på upphovsrätten. Med andra ord en människa som själv är helt och hållet beroende av det som lite slarvigt anglikaniserat kallas IP-rättigheter eller för att skriva ut det ”intellectual property rights”.

Rikard jämför ganska krasst uppfinnarens skydd från samhället och samhällets motkrav med upphovsrätten:

Går man över på upphovsrättsområdet blir det svårt att tro att systemet är skapat med vett och vilja. De ca sju till tio år av ensamrätt som ett botemedel mot cancer får, efter investeringar i mångmiljardklassen och med mycket högt risktagande skall ställas mot de 70 år (efter upphovsmannens död) som “Anna är en bot” och andra slagdängor får. Vem kan på allvar hävda att skyddvärdet hos Abbas “Waterloo” är tio gånger större än skyddsvärdet för en ny banbrytande cancermedicin?

Det hela berör den maratondiskussion jag hade med bloggaren/poeten embryo om upphovsrätten:

Skälet till att jag plockade fram honom, var att illustrera hur upphovsmän och kvinnor kan prata om sitt värv som en helhet från vaggan till graven (och sjuttio år efteråt), medan de som är kreativa på annat sätt får finna sig i att inte ha tillnärmelsevis liknande skydd.

Det är den verklighet andra kreativa människor lever i.

Situationen man har som upphovsman är unik. Inte bara så att samhället ställer upp och hjälper till att skydda ens rättigheter, rättigheterna gäller hela livet och räcker till även för barn och barnbarn.

Resten av mänskligheten kan göra hur fantastiska saker som helst. Det ögonblick de slutar producera eller leverera får de inte en spänn — alldeles oavsett tidigare gärning. Som egenföretagare är det oerhört tydligt i mitt eget liv.

Det finns en viktig poäng här. Kultur särbehandlas som en form av kreativitet som automatiskt ger rättigheter långt bortom den egna graven, medan andra former av kreativitet får finna sig i att stå på egna ben antingen helt utan skydd eller med några få år av ensamrätt. Det är inte menat som ett slag mot kulturen, som är jätteviktig, utan bara ett konstaterande att vi lever med ett system som spårat ur.

Rikard fortsätter:

I min tolkning tillåter alltså samhället att rättsäkerheten äventyras genom IPRED för att försvara en affärsmodell som gick ur tiden för minst tio år sedan. Det är inte utan att man kan tänka sig att vi fortfarande hade haft ambulerande isförsäljare om dagens politiker fått styra utvecklingsklimatet år 1925 när kylskåpet uppfanns av svenska teknologer.

Det saknas proportioner. Precis som olika former av kreativitet behandlas olika, så blir ett affärsområde särbehandlat som om deras rättigheter att fortsätta som de gjort under större delen av 1900-talet är gudagivet. Kostnaden för särbehandlingen är rättssamhällets gradvisa avveckling. Det låter hårt, men om man ser till hur upphovsrättens tillskyndare behandlar rättssäkerhet och rättsmedvetande så är det nog inte hårt nog.

Samhällsnyttan är en av de viktigaste grundvalarna för immaterialrätten, oavsett om det handlar om patent eller upphovsrätt. I samma ögonblick som dessa blir skadliga för samhället förlorar de sin legitimitet. Vi får inte glömma detta, vi måste våga diskutera detta förutsättningslöst och vi måste våga reformera så att samhällsnyttan bibehålls.

Till och med många innovatörer och upphovsmän förstår detta. De förstår att om de inte tar hänsyn till hur deras skydd påverkar samhället i stort kommer deras skydd förlora sin legitimitet — i praktiken systemens dödsdom. Så Rikard kanske talar i egen sak, men med en ovanlig klarsyn. Han bevakar allas vårt intresse istället för bara sitt eget.

Thomas Jefferson begrep något (min och Görans översättning):

Att idéer sprids fritt från den ene till den andre över hela globen, för den moraliska och ömsesidiga bildningen av människan och förbättringen av hennes livsvillkor, tycks vara en märklig och nyttoinriktad konstruktion av naturen, som skapade dem liksom en eld som sprids utan att intensiteten i en enda punkt förminskas, och liksom den luft vilken vi andas, rör oss i och omsluts av, oförmögen till kontroll eller ensamrätt. Uppfinningar kan därför ej naturligt vara föremål för ägande. Ett samhälle kan ge exklusivitet till förtjänsterna som de utmynnar i, som en uppmuntran till människor att utforska idéer som kan skapa nytta, men det står samhället fritt att göra eller låta bli som det behagar och finner praktiskt, utan krav eller klagomål från någon. I enlighet med detta, är det ett faktum så långt jag vet, att England till dess vi kopierade henne var det enda land på jorden som någonsin enligt allmän lag givit lagliga rättigheter till det exklusiva användandet av en idé. I några andra länder görs det ibland, i särskilda fall, genom en ensartad och personlig handling, men generellt ser andra länder dessa monopol mer som en källa till genans än som en fördel för samhället; och man kan då också observera att dessa nationer som förkastar monopolen på innovationer är lika fruktsamma med nya uppfinningar som England.

Anledningen att översätta just det här stycket av Jefferson är en blinkning till Proteus, som använde originalet i en kommentar – jag minns inte vilket inlägg – vilket var så totalt klockrent att jag inte kunde låta bli.

För det är här problemet ligger.

Vi har glömt att såväl patent som upphovsrätt från början var en kompromiss. En ofullständig avvägning mellan den frihet som borde vara och de behov upphovsmän och uppfinnare hade att kunna slå mynt av sitt arbete — snarare än att någon annan gjorde det i deras ställe.

Det naturliga är att kunskap, idéer och kultur rör sig fritt, de är de mänskliga skatterna, de som förmerar och förädlar hela mänskligheten.

Vi måste förstå att detta är idealet. Alla inskränkningar som görs i detta är möjligen något nödvändigt ont för att samhället inte annars förmår låta det kreativa vara det lukrativa för de kreativa. Därför måste varje ingrepp vara så litet som möjligt. Varje ingrepp måste vara villkorat till att det löser ett faktiskt problem, och varje problem som skall lösas måste faktiskt existera.

Det skulle vara intressant som ett experiment att införa ett globalt moratorium på upphovsrätten i ett decennium. Det skulle sedan utvärderas om de faktiska upphovsmännen till kultur av olika slag förlorat något på affären, och utifrån det skulle man kunna ta en diskussion. De faktiska upphovsmännen är inte skivbolag, förlag eller ens filmbolag — men för att vara schysst kan även deras öde utvärderas.

Personligen tror jag att det skulle vara ett par turbulenta år innan alla anpassat sig till den nya spelplanen, sen skulle deras affärer gå bättre än någonsin. Jag kan ha fel, men klart är att som det nu ser ut kommer väldigt många att bli förlorare.